The Animals
Från Rilpedia
The Animals var ett brittisk R&B- och bluesinfluerat rockband aktivt på 1960-talet. Gruppen bildades i Newcastle-upon-Tyne, England år 1962 och kom att ha stor betydelse för british invasion-fenomenet. Chas Chandler, gruppens basist, blev senare manager för Jimi Hendrix och satte samman hans grupp The Jimi Hendrix Experience. The Animals invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1994.[1]
Innehåll |
Historia
Gruppen bestod ursprungligen av Eric Burdon (sång), Hilton Valentine (gitarr), Alan Price (orgel), Chas Chandler (bas), och John Steele (trummor). Medlemmarna hade spelat tillsammans i ungefär två år som The Kansas Five. 1964 tog man namnet Animals. Samma år hade gruppen fått kontrakt på skivbolaget EMI, och man släppte kort efter det sin första singel, "Baby, Let Me Take You Home" vilken nådde övre regionen på Englandslistan. Den var en tolkning av Eric Von Schmidt's "Baby, Let Me Follow You Down" (alt. "Baby, Let Me Lay It On You"). Nästa singel släpptes sommaren samma år och var en version av traditionella sången "House of the Rising Sun". Gruppen piffade upp sången med gitarr och keyboard och Eric Burdon sjöng med en ylande vild röst. Detta blev gruppens genombrott och var en stor internationell hit. Den toppade både Englandslistan och billboardlistan, och det är nog i första hand denna låt man tänker på när man talar om the Animals.
Nästa stora hit kom på våren 1965, en cover av Nina Simones "Don't Let Me Be Misunderstood". På våren släppte de ännu en cover, denna gång på Sam Cookes "Bring It On Home to Me". Animals toppade Kvällstoppen i Sverige med den låten. Sommaren samma år släpptes "We Gotta Get out of This Place". Nästan direkt efter att "We Gotta Get out of this Place" släppts lämnade organisten Alan Price gruppen. Detta var officiellt för flygskräck, men vissa källor säger att rivalitet om ledarplatsen i gruppen uppstått mellan Burdon och Price. Han ersattes med Dave Rowberry som hade ett förflutet i olika jazz och blues-band. Alan Price bildade kort efter Alan Price Set. På hösten släpptes nästa singel, "It's My Life" som liksom de ovan nämnda låtarna blev en brittisk topp-10 hit.
Gruppen ogillade dock materialet de fick av sin producent att spela in. Man poängterade allt mer att detta nog var något för kommersiellt för gruppmedlemarnas smak. På grund av detta bytte de både producent och skivbolag. Nu gavs gruppens skivor ut på Decca istället.
Tre originalmedlemmar lämnade samma år gruppen. Först ut var trummisen John Steele. Barry Jenkins ersatte honom tidigt 1966. Gruppen hade sedan två brittiska hits till det året, "Inside-Looking Out", "Don't Bring Me Down" och en i USA med en version av "See See Rider". Chandler lämnade gruppen efter inspelningen av "Don't Bring Me Down" och inte långt efteråt försvann även Valentine. Nu var det bara Eric Burdon kvar av originaluppsättningen.
Burdon skapade nu det nya Animals som fick namnet Eric Burdon and the Animals. Detta markerade en vänding i gruppens musik. Burdon utvecklade nu en slags "psykedelisk blues". Gruppen bytte också skivbolag en gång till. Den här versionen av gruppen, vilken bestod av Burdon, Jenkins, John Weider (gitarr/fiol), Vic Briggs (gitarr/piano), och Danny McCulloch (bas) fick större framgångar i USA än på hemmaplan (tidigare hade det varit tvärtom). Singeln "San Franciscan Nights", vilken hyllade livet i San Francisco var deras första hit, och deras största hit i USA sedan "House of the Rising Sun". Två hits till blev det, "Monterey", och antikrigslåten "Sky Pilot". År 1969 var Animals totalt upplöst och Burdon hoppade in i den amerikanska musikgruppen War.
En återförening skedde 1976, och man höll här ihop till en bit in på 1980-talet.
Diskografi
Gruppens album skilde sig avsevärt i förhållande till amerikanska och brittiska utgåvor.
