Elgitarr
Från Rilpedia
 |
| Elgitarr |
|---|
| Typ: Stränginstrument , elektriskt |
| Stämning: C |
| Strängar: E, B, G, D, A, e |
Omfång: E – ca E3 |
| Notation: Ackordanalys, notskrift, tabulatur |
| Del av: Rockband, m. fl. |
| Förekommer i: Rock, hårdrock, jazz, punk, modernism, m. fl. |
| I denna artikel |
| används tonnamnen |
| Bess (B♭) och B.
|
| Se olika skrivsätt. |
En elgitarr är en elektrofon, baserad på en gitarr, som bygger på tekniken med en eller flera mikrofoner placerade under strängarna som utgör den svängande delen. Gitarr-mikrofonen som består av magnet och spole fångar upp de elektromagnetiska vågor som skapas när stålsträngarna vibrerar. Det finns två sorters gitarrmikrofoner, single coil- och humbucker-mikrofoner. Om gitarren har mer än en mikrofon har den oftast också en mikrofonswitch, där det går att välja mellan de olika mikrofonerna eller kombinationer av dem. I övrigt är den ganska lik en vanlig gitarr, men istället för en ljudlåda har den oftast en solid kropp.
Elgitarren utgör ett grundinstrument inom en mängd olika musikstilar, till exempel rock, blues, punk, metal, rock'n'roll med flera.
Innehåll |
Historia
När gitarren elektrifierades på 1900-talet fick den en mer självständig roll. Tidigare hade den främst fungerat som ackompanjemangsinstrument, exempelvis i flamenco.
De tidigaste försöken med gitarrmikrofoner gjordes på 1920-talet av Gibson, där teknikern Lloyd Loar stod för konstruktionen. Den första användbara elektriska gitarren anses dock vara en så kallad ”lap steel” (steel guitar), som introducerades 1931.
Ett genombrott kom 1936 när Gibson lanserade sin ”electric archtop guitar”, tidigt använd av av Eddie Durham i Jimmy Luncefords orkester. Men det var den unge Charlie Christian (1916-1942), gitarrist i Benny Goodmans band, som trots sin korta karriär hann med att förvandla gitarren till ett framträdande soloinstrument.
En svensk efterföljare till Charlie Christian var gitarristen Kurt Wärngren i Uppsala, medlem av kvintetten Royal Swingers, 1941. Tillsammans med vännen, instrumentmakaren och basisten Sten Andersson tillverkade han de första svenska gitarrmikrofonerna, under anspråkslösa förhållanden och med köket som verkstad. I början av 1940-talet kom de i marknaden under namnet Solist (senare Wingtone), avsedda endast för Levins gitarrer. På 1950-talet lanserade gitarristen Kjell Sjölund sin egen ”Kjellmikrofon”, även denna reserverad för Levin.
De mest betydande gitarrfabrikanterna från mitten av 1950-talet och till idag är Gibson och Fender. En känd svensk tillverkare av elgitarrer var Hagström.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Elgitarrens delar
- 1. Huvud
- 2. Sadel
- 3. Stämskruvar
- 4. Greppband (placerade i positioner motsvararande halvtonssteg)
- 5. En eller två ställbara metallskenor i halsen (under täckplatta)
- 6. Inlägg för vissa band, för att lättare kunna hitta toner
- 7. Hals och greppbräda
- 8. Halsinfästning, vanligen limmad eller fastskruvad
- 9. Kropp
- 10. Mikrofoner
- 11. Volym- och tonkontroller
- 12. Stall
- 13. Plektrumskydd
Elgitarren kan även ha en svajarm, som är en utstickande spak från stallet, och med hjälp av den kan man spänna eller slaka strängarna och på så sätt höja eller sänka tonhöjden för att åstadkomma effekter. En elgitarr har även ett uttag för förstärkarsladden.
Varianter av elgitarrer
En typisk elgitarr har sex strängar, men det finns även 12-strängade varianter (fyra låga strängpar stämda i oktaver, och två höga strängpar stämda i samma ton). Mer udda former är tvåhalsade gitarrer med 6 + 6 eller 6 + 12 strängar, samt 6 + 4 strängar, det vill säga en elgitarr- och en elbashals. Det finns även 7-strängade och 8-strängade elgitarrer, även om de senare är mycket ovanliga.
Under senare år har även MIDI-gitarrer introducerats. Dessa är elgitarrer med extra elektronik där svängningsfrekvensen och anslagen omvandlas till midi-meddelanden, som skickas till en synthesizer, vilket gör det möjligt att få fram godtyckliga samplade eller syntetiska klanger.
Se även
