Ton

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

För andra betydelser, se Ton (olika betydelser).

Toner är ljud med hörbara frekvenser, tonhöjder. De spelar en avgörande roll inom musiken.

Beteckningar

Ton och oktavnamn

Se även Tolvtonssystemet, Kromatik samt Diatonik

Idag begagnar sig de flesta typer av musik, samt den moderna notskriften, av ett system baserat på tolv toner, samt deras oktavparalleller. Sju av dessa kallas för stamtoner, och motsvarar de vita tangenterna på ett piano. De övriga (de svarta tangenterna) kallas härledda toner. Stamtonerna är i tur och ordning, i det traditionella germanska systemet:

C

D

E

F

G

A

H (tysk och trad. svensk beteckning)
B (engelsk beteckning; allt oftare använd i svensk kontext)

Se diskussionen nedan om tonen B och H.

De härledda tonerna uppstår genom höjningar och sänkningar av stamtonerna ett halvt tonsteg. Dessa markeras med kors- eller b-förtecken respektive.

Höjning:

Sänkning:

• Vid höjning av en stamton lägger man ändelsen -iss till notnamnet. T.ex. blir ett höjt g ett giss (skrivs ofta G^♯).
• Vid sänkning av en stamton lägger man ändelsen -ess till notnamnet. T.ex. blir ett sänkt g ett gess (skrivs ofta G^♭). Undantag: ett sänkt a kallas ass, och ett sänkt e kallas ess. Se vidare diskussionen om tonerna b och h nedan.

För att ange vilken oktav tonen tillhör använder man sig av sifferbeteckningar i kombination med stora/små tonbokstäver. En oktav startar vid c-tonen och fortsätter uppåt till b-tonen (trad. bet. h), varefter nästa oktav ligger:

• ₂C - subkontra-c
• ₁C - kontra-c
• C - stora C
• c - lilla eller ostrukna c
• c¹ - ettstrukna-c (mittonen c på ett piano)
• c² - tvåstrukna-c
• c³ - trestrukna-c
• c⁴ - fyrstrukna-c
• c⁵ - femstrukna-c

Stora oktaven	Lilla oktaven	Ettstrukna oktaven	Tvåstrukna oktaven
Trestrukna oktaven	Fyrstrukna oktaven

B, H och Bess

I anglosaxiska länder kallas den stamton som ligger ett halvt tonsteg under C för B. Stamtonerna har därmed namn i alfabetisk ordning, med start på tonen A. Övriga toner i den kromatiska tolvtonsskalan betecknas med ett logiskt och konsekvent system baserat på b-förtecken och korsförtecken. Ett sänkt B blir då B^♭ (B flat på engelska), som – vid den kromatiska skalan – är samma ton som A^♯ (höjt A, A sharp, eller Aiss på svenska).

Undantag från detta system var länge bland annat Norden samt germanska och västslaviska länder, där tonen under C traditionellt kallas H och sänkt H för B. I latinska länder används tonnamnen do, re, mi, fa, sol, la, si (eller ti), där sänkt si/ti kallas si bémol (franska, spanska) eller si bemolle (italienska), eller te (vid Solmisation).

Under 1990-talet övergick emellertid flertalet notförlag och läromedel i Sverige från det germanska sättet att beteckna toner till det anglosaxiska, så att den ton som tidigare kallades B idag vanligen betecknas B^♭ — ibland kallad Bess — och tonen H ibland kallas B. Enligt ^[1] lär alltfler musiklärare ut B som namn för tonen H. B^♭ och B används fullt ut inom gitarrundervisning. Bland pianister förekommer båda systemen. Enligt ^[2] är Bess och B utbrett i nyutgivna noter i synnerhet för blåsinstrument sedan första halvan av 1990-talet. Inom andra instrument har B istället för H inte riktigt samma spridning. Dock förekommer som en kompromisslösning mellan systemen att man använder beteckningarna B^♭ respektive H, men inte B eftersom den beteckningen kan missförstås.

Germanska och traditionella svenska tonnamn:	B		H
Anglosaxiska och nya svenska tonnamn:	B♭ och Bess		B
Kompromiss:	B♭ (ibland Bess)		H

Den anglosaxiska traditionen har fått stort genomslag inom ackordanalys och därmed populärmusik. Den germanska traditionen för tonnamn är alltjämt stark i Sverige inom bland annat klassisk musik och konstmusik. Skrivsättet B^♭ har dock viss acceptans i traditionella sammanhang, men uttalas av musiker som fick sin utbildning före 1990-talet vanligen "be", sällan "bess".

Vid namngivning av klassiska musikverk, t.ex. på svenska skivkonvolut och i konsertprogram, använder man idag ibland tonartsbeteckningarna H och B^♭ eller Bess. Bachs mässa i h-moll har således inte bytt namn till Mässa i b-moll, men man kan skriva Pianosonat i B♭-dur eller Bess-dur istället för Pianosonat i B-dur. Sveriges Radio P2 säger i sina påannonser av klassisk musik och konstmusik fortfarande "be-dur" och "hå-moll", men vanligen "bess" och "be" vid ackordbaserad musik såsom jazz.

Även tonarter, skalor och instrumentstämning benämns ibland enligt det nya systemet. Exempelvis talar man om gitarrens B-sträng (förr H), B^♭-dur eller Bess-dur, samt B^♭-instrument eller Bessinstrument.

Notskrivningsprogram och kompositionsprogram används regelmässigt av dagens kompositörer, musiker och musikläromedelsförfattare. Vissa av dessa verktyg kan endast hantera det anglosaxiska systemet för ackordbeteckningar, vilket kan vara en faktor som påskyndat utvecklingen.

I bland annat Tyskland förekommer det anglosaxiska systemet idag med B^♭ och B i ackordbeteckningar, och tonbeteckningen B^♭ (uttalas ibland "be be"), enligt wikipediaartiklarna Akkordsymbol, Walking Bass och Mundharmonika (accessdatum 2008-09-15).

Historik och exempel på källor

Den historiska förklaringen till den germanska traditionen med tonerna B och H står att finna i renässansens terminologi. Den lägre av de båda tonerna kallades mjukt eller runt b (b mollum, cantus mollis eller b rotundum) och betecknades ♭, dvs som dagens b-förtecken. Den högre av tonerna kallades hårt b eller det fyrkantiga b (B durum, 'cantus durus' eller B quadratum), och betecknades ungefär ♮ (dagens återställningstecken). Se även moll (mjuk) och dur (hård). Vid skrivandet och kopierandet kom det fyrkantiga b att med tiden förvandlas till bokstaven H i germanska länder. Se illustration i ^[3].

Vid harmonianalys blev det under 1960-talet utbrett i Norden att det ackord som tidigare hade betecknats B (sänkt H), började skrivas B^♭. Detta för att undvika sammanblandning, eftersom många musiker sedan denna tid började bli vana vid importerade anglosaxiska noter, där B har en annan betydelse. Svenska notförlag har därefter även gått över till att kalla det gamla ackordet H för B, på bred front vid slutet av 1990-talet, exempelvis i visböcker ^[4] (redan från 1978) och ^[5] (från 1999), jazzböcker ^[6] (från 1998) samt psalmböcker ^[7][8] (från 2002 respektive 2003).

I musikundervisningslitteratur började svenska notförlag vid slutet av 1980-talet att gå över till det anglosaxiska systemet, så att man idag använder tonnamnen Bess och B istället för B och H. Ett tidigt exempel på läromedel för nybörjare är ^[9] från 1989, som skriver i förordet att "enligt vårt förlags policy används tonnamnen bess och b". Exempel på läromedel i musikteori på universitetsnivå är ^[10] från 1991, och ^[11] från 1999. Exempel på läromedel inom musikteori för gymnasienivå är ^[12] från 1999, ^[13] från 2001, och ^[14] från 2008. Fler exempel på nybörjarinstrumentböcker är ^[15] från 1992 och ^[16] från 2005. Emellertid förekommer fortfarande äldre läromedel i undervisningen, där H och B används.

Exempel på källor som använder Bess och H, det vill säga en kompromiss mellan skrivsätten, är ^[17] och ^[18], som är akademiska magisteruppsatser inom klassisk musik respektive konstmusik.

Exempel på sentida källor som fortfarande använder det germanska systemet, och inte omnämner Bess eller B^♭, är Bonniers musiklexikon från 2003^[19], samt ^[20] från 2003.

Deltoner

En ton som bara har en frekvens är en ren ton eller sinuston. En ton kan också ha övertoner och undertoner som ger den en speciell klang. En serie toner med bestämda intervall mellan varandra bildar en skala. Ett antal toner som ljuder samtidigt bildar ett ackord.

Se även

• Höga c
• A (ton)
• Stämgaffel
• Hertz
• Buller

Källor

1. ↑ "Varför kallas ibland tonen H för B?" av Håkan Widar, musiklärare. Sveriges Dragspelare Riksförbund - FAQ, augusti 2002. Beskriver vilka musiklärare som använder vilket system.
2. ↑ "B eller H" av Fredrik Winberg, februari 2005. Konstaterar att Bess och B används i nyutgivna noter, främst blåsarkretsar de senaste 10-15-åren, och förklarar varför, men är själv emot det.
3. ↑ "Den enfaldiga tonen Bess" Författaren konstaterar att i Sverige har man börjat kalla tonen H för B och tonen B för Bess, och ger den historiska bakgrunden, men ifrågasätter det nya systemet.
4. ↑ Ingemar Hahne, Vispop 1, Intersong-Förlagen AB 1978. Använder ackorden Bb och B.
5. ↑ Min skattkammare 3 - Vi äro musikanter. Bokförlaget Natur och kultur 1999. Visbok för barn där ackorden B^♭ och B används.
6. ↑ The Real Swede - Svenska Jazzklassiker, KMH förlag 1998. Använder ackorden B^♭ och B.
7. ↑ Den svenska psalmboken med tillägg, Verbum 2002. Försättsbladet säger "Bm används istället för Hm enligt ny praxis." Använder ackorden Bb och B.
8. ↑ Psalmer och sånger med tillägg, Verbum 2003. Använder ackorden Bb och B.
9. ↑ Janne Lindkvist och Connie Roslund, Tobbe trombon's första spelbok - Nybörjarskola för trombon, 1:a upplagen 1989, Notposten AB. Använder Bess och B.
10. ↑ Sten Ingelf, "Jazz- & rockarrangering", Sting förlag, 1991 (upplaga 1995). Använder B^♭ och B.
11. ↑ Hans Grundberg, Visharmonisering, Ejeby förlag 1999. Använder B^♭ och B på sidan 52
12. ↑ "Musikteori I" av Peter Mikkola, Void Note AB 1999, Tryck Enskede Offset AB, ISBN 91-973550-0-3. Använder Bess och B.
13. ↑ En liten bok om musikteori, Ehrlingförlagen, 2001 (förf. anges ej). Använder B^♭ och B.
14. ↑ Johan Holgersson och Daniel Möller, Musikteori I, Nacka musikklasser. Accessdatum 2008-09-08. Bl.a. för körundervisning. Använder Bess och B.
15. ↑ Keyboardboken Del 1, Musikförlaget Lutfisken AB 1992. Använder B^♭ och B.
16. ↑ Pianobus 1 - Nybörjarskola för piano och keyboard, av Jan Utbult, Notposten AB 2005. Använder Bess och B.
17. ↑ Olof Persson, "Den mångtydiga notbilden - klingande gestalning av pianostycken i romantisk stil utifrån instuderingar med reducerade notbilder", D-uppsats inom musikvetenskap med konstnärlig inriktning, Musikhögskolan Örebro universitet 2006. Använder Bess och H.
18. ↑ Anders Flodin, "I gränslandet mellan not och ton - notbilden i nykomponerad musik", D-uppsats inom musikvetenskap med konstnärlig inriktning, Musikhögskolan Örebro universitet 2006. Använder Bess och H.
19. ↑ Bonniers musiklexikon, helt omarbetad upplaga, Albert Bonniers förlag, oktober 2003, ISBN 9100575046. Använder B och H.
20. ↑ Bengt Ulin, Matematik & musik, Ekelund förlag, 2003. Använder B och H på sid 42, kvintcirkeln.