Höga c

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Tonernas ton inom sångkonsten, vanligen benämnd trestrukna c, c3, för sopran- & altröster samt tvåstrukna c, c2, för tenor- & basröster. Krasst kan man säga att det är den högsta tonen att sjunga i de stora italienska operorna. Lyrisk-dramatiska röster (och tyngre) går ytterst sällan över höga c. Dock finns det ett otal roller för koloratursopraner och lätta lyriska sopraner som sträcker sig en bit över höga c.

Tenorroller som går över höga c är däremot ytterst sällsynt, men återfinns inom den italienska bel canto-epoken. En berömd aria som sträcker sig till höga d är dock Adolphe Adams Le Postillion von Lonjumeau.

Före romantikens intåg var höga c:s betydelse föga anmärkningsvärd då man inte ville sätta någon gräns för vad man skulle klara av och inte. Under barockoperans era fram till mitten av 1700-talet, när kastratsångarna regerade operascenen, var idealen annorlunda. Röstens klangfärg, renhet, smidighet och expressivitet var viktigare än höga toner, delvis därför att så få mäktade med att sjunga ända upp till höga c.

Några höga c:n har blivit särskilt berömda, inte minst det gemensamma höga c som Calaf och Turandot har i andra akten av Turandot. Tonen har fermat, vilket gör att sångarna kan hålla tonen så länge som de behagar. Just detta ställe har dock utvecklats till en tävling mellan sopranen och tenoren huruvida vem som orkar sjunga tonen längst. Birgit Nilsson skriver i sina memoarer öppenhjärtigt om sina duster på just detta ställe med tenoren Franco Corelli.

Operor med höga c som toppton

Se även

Personliga verktyg