Buddy Holly
Från Rilpedia
Buddy Holly, egentligen Charles Hardin Holley, född 7 september 1936 i Lubbock, Texas, USA, död 3 februari 1959 i flygolycka ovanför Mason City, Iowa, USA, amerikansk rockartist, gitarrist och sångare.
Buddy Holly spelade rock'n'roll under bara två år, men rikligheten i hans inspelade material gjorde ett bestående intryck på populärmusiken. Inte minst The Beatles hade Buddy Holly som stor inspirationskälla. Det faktum att Hollys grupp (the Crickets) hade ett insektsnamn (syrsorna) ska ha inspirerat Liverpoolgruppen till att ta världens mest bekanta popgruppsnamn. Även om det endast var deras cover på "Words of Love" som gavs ut officiellt med the Beatles på skiva under 1960-talet finns numera även Buddy Holly-låtarna "That'll Be the Day", "Crying, Wainting, Hoping" och "Mailman, Bring Me No More Blues" i inspelningar med gruppen utgivna på CD.
Holly var en innovatör som själv skrev sitt material och var bland de första som utnyttjade avancerad studioteknik med dubbelinspelning. Hans kompband, The Crickets, var pionjärer beträffande sättningen med två gitarrer, bas och trummor. Några klassiska Holly-låtar är "Oh Boy!", "That'll Be the Day", "Maybe Baby" (samtliga tre utgivna som singlar under namnet The Crickets, av kontraktsskäl), "It's So Easy", "Peggy Sue" och "Rave On".
Han omkom i en flygkrasch tillsammans med Ritchie Valens, J.P. "The Big Bopper" Richardson och flygplanets pilot Roger Peterson. Olyckan har senare omsjungits av bland andra Don McLean som "The Day the Music Died" i dennes låt "American Pie" från 1971, som Madonna i en coverversion hade en hit med år 2000.Hep Stars sjöng "A tribute to Buddy Holly" på 60-talet. Även på svenska har Buddy Holly besjungits; 1980 av Gyllene Tider, i "Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly".
Buddy Holly invaldes i Rock and Roll Hall of Fame under första intagningsåret 1986.[1]
Våren 2009 kliver Brolle Jr in som Buddy Holly i THE BUDDY HOLLY MUSICAL på Göta Lejon i Stockholm.
