The Velvet Underground
Från Rilpedia
| The Velvet Underground | ||
|---|---|---|
| Information | ||
| Bakgrund | Mall:Landsdata USA New York City, USA | |
| Genre(r) | Experimentell rock, konstrock, protopunk, noise rock | |
| Aktiva år | 1965 - 1973 1990 1992 - 1994 1996 |
|
| Skivbolag | Verve, MGM, Atlantic, Polydor, Mercury, Sire | |
| Artistsamarbeten | Nico | |
| Relaterade band | Nico Theater of Eternal Music |
|
| Tidigare medlemmar | ||
| Lou Reed John Cale Sterling Morrison Angus Maclise Maureen Tucker Doug Yule Walter Powers Willie Alexander |
||
The Velvet Underground var en amerikansk experimentell rockgrupp som bildades 1964 i New York. Namnet på gruppen togs från en bok om sadomasochism skriven av Michael Leigh. Gruppen var aldrig kommersiellt framgångsrik på sin tid, men anses idag som en av de viktigaste och mest inspirerande musikgrupperna i modern tid. Deras råa sound har bland annat inspirerat punken musikaliskt. The Velvet Underground invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1996.[1]
Innehåll |
Historia
Den första uppsättningen av gruppen bestod av Lou Reed (sång och gitarr), Sterling Morrison (gitarr), John Cale (bas), och Angus MacLise (trummor). Trummisen MacLise lämnade gruppen tidigt då han vägrade spela för betalande publik. Han ersattes av Maureen Tucker. Tucker var en av de första kvinnorna inom rocken på sitt instrument.
Det var Lewis Alan Reed, sångare och gitarrist, som var den store innovatören i gruppen. De flesta låtarna som gruppen framförde var också skrivna av honom. Med Reeds karakteristiska släpiga sångsätt pratsjöngs ofta låtarna på ett brutalt naturalistiskt sätt. Man varierade sig ibland genom att exempelvis basisten John Cale kunde pratsjunga med sin tonande sydwalesiska dialekt. Texterna handlade ofta om svåra och tabubelagda ämnen som droger, sadomasochism och transvestitism.
Gruppens kanske mest kända album är deras första: The Velvet Underground and Nico, som kom 1967. På framsidan fanns en banan målad av Andy Warhol, som också producerade albumet och stödde gruppen finansiellt. Den första pressningen av albumet gavs ut med ett ytterkonvolut där bananen var avtagbar. Denna utgåva betingar idag ett oerhört högt pris på samlarmarknaden. På skivan fanns en av gruppens mest kända låtar, "Heroin", med. Melodin väckte stort rabalder när den kom på grund av sitt sitt förskönande av drogen. Låten tog i och för sig upp det negativa med heroin, men sa aldrig heller något direkt illa om det.
Nästa album, White Light/White Heat från 1968, följde i samma spår men var ändå mörkare och mer utmanande än debuten. Här sjöngs det vilt om heroin, våld och sex. Inför gruppens tredje album, The Velvet Underground, slutade John Cale och ersattes av Doug Yule. Detta bidrog bland annat till att göra bandets sound lugnare och mer popbetonat än tidigare. Under slutskedet av inspelningarna till deras fjärde album, Loaded, lämnade även Lou Reed bandet och albumet färdigställdes utan honom.
Efter turnén som följde på Loaded, under vilken Doug Yule tagit över som sångare, lämnade Sterling Morrison bandet för att satsa på en civil karriär. Även Tucker, som varit mammaledig under inspelningarna av albumet med återanslutit sig därefter, slutade nu definitivt. Yule fortsatte dock och spelade in ytterligare ett album under namnet the Velvet Underground, tillsammans med trummisen Ian Paice. Albumet, Squeeze, utkom 1973 och blev av naturliga skäl mycket kontroversiellt bland fansen, många vägrade helt att erkänna det som ett äkta VU-album.
Gruppen upplöstes därefter men återförenades vid ett par tillfällen under 90-talet. Sedan Morrisons bortgång 1995 har det dock inte funnits några planer på att starta upp gruppen igen. Lou Reed och John Cale har efter Velvet Underground-tiden gått vidare till framgångsrika solokarriärer. Även Moe Tucker har spelat in några soloskivor, men i betydligt mindre skala.
