Neil Young

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Neil Young
Fil:Neilyoungheartofgoldprairiew.jpg
Information
Födelsenamn	Neil Percival Young
Pseudonym(er)	Bernard Shakey
Född	12 november 1945 (79 år)
Bakgrund	Mall:Landsdata Kanada Toronto, Ontario, Kanada
Genre(r)	Rock, folkrock, countryrock m.fl.
Instrument	Sång, gitarr, munspel, piano
Aktiva år	1960 -
Skivbolag	Reprise, Geffen
Relaterade band	Buffalo Springfield Crosby, Stills, Nash & Young Crazy Horse
Webbplats	neilyoung.com

Neil Young, född 12 november 1945 i Toronto, Ontario, Kanada, är en kanadensisk-amerikansk musiker, gitarrist, sångare och kompositör. Young har haft framgångar både som soloartist och som medlem i grupperna Buffalo Springfield och Crosby, Stills, Nash & Young. Han har valts in i Rock and Roll Hall of Fame två gånger, 1995^[1] som soloartist och 1997 med Buffalo Springfield.

Biografi

Uppväxt och tidig karriär

Neil Young föddes i Toronto och växte upp i småstaden Omemee i Ontario. Vid sex års ålder drabbades han av polio vilket försvagade hans vänstra sida, han har fortfarande en lätt haltning till följd av detta. Under återhämtningen från sjukdomen bodde han ett år i Florida. Efter att hans föräldrar skilt sig flyttade Young 1957 med sin mamma till Winnipeg. Där inledde han sin musikkarriär, under High School-tiden.

Han spelade i flera olika lokala band, bland dem The Squires, som hade en mindre hit med låten "The Sultan". Han var även med i Rick James-frontade Mynah Birds. 1966 flyttade han till Los Angeles där han bildade gruppen Buffalo Springfield tillsammans med Stephen Stills, Richie Furay, Dewey Martin och Bruce Palmer. Under de två år gruppen var aktiv hann man släppa tre album, med kända låtar som "For What It's Worth" och "Mr. Soul". Young var tillsammans med Stills gruppens huvudsakliga låtskrivare.

När gruppen upplöstes 1968 inledde Young en solokarriär och släppte samma år solodebuten Neil Young. 1969 kom hans andra soloalbum, Everybody Knows This Is Nowhere, till vilket han värvat gruppen The Rockets, vilken bytte namn till Crazy Horse, som kompand, ett samarbete som skulle fortsätta på flera av hans senare album. Crazy Horse bestod då av gitarristen Danny Whitten, basisten Billy Talbot och trummisen Ralph Molina. Senare samma år återförenades Young med Stephen Stills i supergruppen Crosby, Stills & Nash, som då bytte namn till Crosby, Stills, Nash & Young och som debuterade på Woodstockfestivalen 1969. Året därpå släppte gruppen albumet Déjà Vu, vilket blev en stor succé. En turné följde, vilket resulterade i livealbumet Four Way Street.

1970-tal: Genombrott som soloartist

Young under en konsert i Austin, Texas 1976

Under 70-talet återgick sedan Young till sin solokarriär och gav ut sitt tredje soloalbum, After the Gold Rush 1970. 1972 fick han sin första verkligt stora hit som soloartist med countryrockalbumet Harvest, till vilket han hade satt ihop det nya kombandet The Stray Gators. Albumet innehöll bland annat singelhiten "Heart of Gold" och låten "The Needle and the Damage Done", som Young skrev efter att ha sett vännen Danny Whitten få allt större problem med droger. Young värvade Whitten till turnén som skulle följa på albumet men sparkade honom efter att ha sett att han inte var i skick att spela. Young gav honom 50 dollar i avgångsvederlag vilka han spenderade på heroin och dog av en överdos strax därpå, 29 år gammal. Young tog detta mycket hårt och hade under en lång tid dåligt samvete för händelsen.

De två albumen Déjà Vu och Harvest hade gjort Neil Young till en stjärna och ett av de stora namnen inom countryrocken. Han trivdes dock inte riktigt med detta och de album som nu följde blev mindre kommersiella. Påverkade av Whittens och roadien Bruce Berrys död, båda till följd av överdoser, blev de också betydligt mörkare än hans tidigare. Under denna period spelade han in albumen Time Fades Away (1973), On the Beach (1974) och Tonight's the Night (1975). På Zuma (1975) var han dock tillbaka i sin gamla form, med ett återskapat Crazy Horse med Frank Sampedro på gitarr.

1976 bildade han tillsammans med Stephen Stills The Stills-Young Band. De gav ut albumet Long May You Run samma år och påbörjade en turné. Efter bara åtta framträdanden (av trettio planerade) tröttnade dock Young och på väg till nästa konsert i New Orleans beordrade han istället sin förare att ta av mot Nashville. Young spelade därefter in countryrockinfluerade American Stars 'n Bars (1977) och Comes a Time (1978), båda med medverkan av sångerskan Nicolette Larson.

I slutet av 1978 påbörjade Young sin "Rust Never Sleeps"-turné. Han spelade nya låtar, halva konserten solo och den andra halvan med Crazy Horse. Turnén gav upphov till två album, Rust Never Sleeps, med nya låtar men en del överdubbning, och Live Rust, genuint liveinspelad med en blandning av nya och gamla låtar. Även en film, regisserad av Young under pseudonymen Bernard Shakey, släpptes, även den med titeln Rust Never Sleeps.

1980-tal: Nya vägar

Under 1980-talet tog Young helt nya vägar och testade helt olika musikstilar. Efter albumet Re-ac-tor (1981) bytte han skivbolag från Reprise Records, vilket gett ut alla hans soloalbum fram till dess, till Geffen Records. Hans album under tiden på Geffen skilde sig mycket både från hans tidigare produktion och sinsemellan. Till exempel experimenterade han med synthar och elektronisk musik på Trans (1982), spelade rockabilly på Everybody's Rockin' (1983) och renodlad country på Old Ways (1985). Framgångarna uteblev dock mestadels, såväl i responsen från kritikerna som försäljningsmässigt. Han blev rent av stämd av skivbolaget, då de ansåg att hans musik var för okomersiell och "orepresentativ", det vill säga inte tillräckligt lik den han tidigare spelat.

Efter albumet Life (1987) gick han tillbaka till Reprise Records. Bytet innebar dock inget omedelbart lyft i skivförsäljningen när han nydebuterade med This Note's for You 1988. Han spelade samma år också in ett nytt album med Crosby, Stills, Nash & Young, American Dream, även det utan större framgångar. En vändning kom 1989 med albumet Freedom, med bland annat den populära låten "Rockin' in the Free World".

1990-tal: Godfather of Grunge

1990 återförenades Young med Crazy Horse för albumet Ragged Glory, vilket spelades in i en studio inredd i en lada på Youngs ranch. På turnén som följde tog han med sig bandet Sonic Youth. Turnén gav upphov till livealbumet Weld (1991). Dessa aktiviteter under det tidiga 90-talet grundlade Youngs rykte som föregångare inom grungen, till följd av vilket han ibland kallats The Godfather of Grunge. Bland annat har Nirvanas sångare Kurt Cobain angivit honom som en viktig influens.

1992 återvände dock Young återigen till countryrocken med albumet Harvest Moon, en sorts uppföljare till Harvest med i stor utsträckning samma musiker. Albumet blev hans största framgång på många år och följdes upp av ett framträdande i MTV Unplugged vilket gavs ut som album 1993. 1994 gav han, återigen tillsammans med Crazy Horse, ut albumet Sleeps with Angels, en mörkare skiva där titelspåret berör Kurt Cobains självmord tidigare det året. Året därpå släppte han tillsammans med grungebandet Pearl Jam albumet Mirror Ball, varpå en turné med bandet följde. Samma år valdes han också in i Rock and Roll Hall of Fame. I mitten av 1990-talet spelade Young tre gånger inom loppet av fyra år på Sjöhistoriska i Stockholm.

1996 spelade han tillsammans med Crazy Horse in albumet Broken Arrow, vilket följdes av en kort turné. Jim Jarmusch gjorde en dokumentär om turnén kallad Year of the Horse (1997), vilket också blev titeln på ett livealbum. Han återförenades 1999 med Crosby, Stills & Nash, för första gången på ett decennium, vilket resulterade i albumet Looking Forward och en turné.

2000-tal: Fortsatt karriär

Neil Young under en Crosby, Stills, Nash & Young-konsert 2006

2000 var spelade Neil Young, återigen som soloartist, in albumet Silver & Gold och samma år livealbumet Road Rock Vol. 1. Sommaren 2001 gjorde Neil Young tillsammans med Crazy Horse en omfattande Europaturné och spelade bland annat i Stockholm och på Roskildefestivalen. På turnén spelades flera av de låtar som sedan gavs ut på 2002 års Are you passionate. Nästa studioprojekt blev Greendale, inspelat 2003 och utgivet samma år. Låtarna premiärspelades, då ännu outgivna, på en akustisk soloturne i Europa våren 2003. Turnén hade premiär i Stockholm. Albumet, ett konceptalbum om livet i en småstad, är ett av Youngs mest ambitiösa hittills och blev även en film med manus och regi av Young, återigen under pseudonymen Bernard Shakey.

31 mars 2005 drabbades Young av aneurysm i hjärnan, vilket krävde ett kirurgiskt ingrepp. Detta hindrade honom dock inte från att arbeta och albumet Prairie Wind, vilket påbörjats före ingreppet, utkom i september samma år. Året därpå spelade han in Living With War, ett kontroversiellt protestalbum mot kriget i Irak och president George W. Bush. Albumet följdes av en turné med Crosby, Stills, Nash & Young kallad Freedom of Speach Tour, där förutom Living With War i sin helhet även klassiska Young- och CSNY-låtar som "Ohio" och "Rockin' in the Free World" spelades.

Albumet Chrome Dreams II släpptes hösten 2007. Skivan består av både nyskrivet och gammalt material, bland annat den episka "Ordinary People" som varit outgiven sedan 1988. Sommaren 2008 gjorde Young en omfattande Europaturné, och spelade bland annat på Roskildefestivalen och Way out West-festivalen i Göteborg.

2008 lanserade Young projektet Lincvolt, med målet att bygga om en 1959 års Lincoln Continental med ny teknik i syfte att minska bränsleförbrukningen. Ett album löst baserat på projektet, Fork in the Road, gavs ut i april 2009.