The Rolling Stones

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Question book-4.svg
 Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.
The Rolling Stones
The Rolling Stones efter att ha spelat i Nice den 8 augusti 2006.
The Rolling Stones efter att ha spelat i Nice den 8 augusti 2006.
Information
Bakgrund Mall:Landsdata England London
Genre(r) Rock and roll, Rhythm and blues, Blues, Country, Reggae
Aktiva år 1962-
Skivbolag Decca, Rolling Stones
Webbplats rollingstones.com
Medlemmar
Mick Jagger
Keith Richards
Ron Wood
Charlie Watts
Tidigare medlemmar
Brian Jones (avliden)
Dick Taylor
Bill Wyman
Mick Taylor
Ian Stewart (avliden)

The Rolling Stones är ett brittiskt rockband som bildades den 25 Maj 1962 i London.

The Rolling Stones är ett av världens absolut mest framgångsrika rockband och har inspirerat många andra artister och grupper. Under 1960-talet gillade många antingen de lite mer "oskyldiga" och "rena" Beatles eller de vad som brukade kallas de "farliga", "råa" och "oanständiga" Rolling Stones. Rolling Stones uppnådde höjden av sin popularitet 1965–1975 och har sedan dess dragit stor publik under sitt turnerande runt om i världen. Gruppen invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1989.[1]

Rolling Stones musik har i stort sett alltid byggts upp på amerikansk bluesmusik. Bluesen har följt gruppen ända sedan starten, och återfinns ofta någonstans i bakgrunden av deras musik. Detta kan tydligt höras i de flesta låtar, men allra tydligast på "Exile On Main Street".

Gruppens frontfigur var i början multiinstrumentalisten Brian Jones, men i mitten av 1960-talet tog duon Keith Richards och Mick Jagger över och har sedan dess varit gruppens största kännetecken.

Innehåll

Från små klubbar till genombrott

Historien bakom Rolling Stones börjar 1960. Då träffade skolkamraterna Mick Jagger och Keith Richards gitarristen Brian Jones. De hade alla gemensamt att de gillade och inspirerades av amerikansk blues och rhythm and blues-musik. De startade en egen grupp som bestod av Mick Jagger (sång), Keith Richards (gitarr), Brian Jones (gitarr), Ian Stewart (piano), Dick Taylor och Tony Chapman (trummor).

Efter en demoinspelning som nobbades lämnade Taylor gruppen, och i samma veva tog gruppen namnet The Rollin' Stones. Namnet, som var Brian Jones idé, kommer från en blueslåt gjord av självaste Muddy Waters. Jones fungerade som bandets manager. Taylor kom 1962 tillfälligt tillbaka till gruppen inför deras första uppträdande i London, men lämnade sedan Stones för gott och ersattes av Bill Wyman. Taylor startade senare rockgruppen the Pretty Things. Trummisen Tony Chapman kom de övriga inte överens med, han ersattes snart av en bekantskap till gruppen, Charlie Watts. I denna uppsättning gav sedan gruppen olika klubbframträdanden och skaffade sig status och rykte.

I mitten av 1963 kontaktade Andrew Loog Oldham gruppen efter att ha följt dem ett tag. Han blev deras manager på Brian Jones initiativ, och ordnade ett skivkontrakt åt gruppen på Decca. Ian Stewart blev sparkad då Oldham inte tyckte han passade in ”estetiskt” i gruppen. Stewart blev ändå kvar och har verkat och betytt mycket för gruppen under de flesta officiella skivinspelningarna och konsertframträdanden ända fram till sin död 1985. Senare samma år släppte gruppen sin debutsingel, en cover på Chuck Berrys Come On som blev en mindre hit. Paradoxalt nog fick de sedan en hit med Lennon/McCartney-kompositionen I Wanna Be Your Man, trots att Oldhams tanke var att Rolling Stones skulle konkurrera med Beatles.

Gruppen fortsatte med coverlåtar. Tidigt 1964 fick Stones en framgång med Buddy Hollylåten Not Fade Away. I april släpptes gruppens debutalbum, The Rolling Stones (England’s Newest Hitmakers) som nästan enbart bestod av R&B-covers från deras amerikanska inspirationskällor. Undantaget var Tell Me. Tell Me släpptes som singel senare det året och blev gruppens första originalsingel (skriven av Jagger/Richards). Låten blev deras första hit i USA. Jaggers och Richards första egna kompositioner brukar dock med undantag för Tell Me räknas som oslipade och lite okaraktäristiska. Till soundet var de inte heller så blues-inspirerade, utan drog mer åt pop-hållet.

Deras cover på It’s All Over Now som kom senare 1964 blev deras första listetta i Storbritannien. Den följdes av två stora coverversioner av Howlin’ Wolfs Little Red Rooster och Irma Thomass Time Is On My Side. I samma veva kom topp-20 hiten Heart of Stone som brukar räknas som en av de första riktigt bra kompositionerna från Jagger/Richards.

Det var dock inte förrän 1965 då Stones släppte albumet Out of Our Heads som gruppen uppmärksammades på riktigt. Här fanns (I Can't Get No) Satisfaction och The Last Time som båda blev riktiga rockklassiker vilka nådde högt på listorna i både Storbritannien och USA. Riffet till the Last Time skrevs antagligen av Brian Jones och upprepandet av det genom hela låten var nyskapande. Richards och Jagger hade bevisat att de kunde skriva egna låtar i och med detta, och de fortsatte som gruppens ledande kompositörer. Fortfarande spelades en hel del covers in, men det skulle inte dröja länge innan Stones hade nästan uteslutande egenproducerat material. Tidigare hade Brian Jones varit mer huvudfigur i gruppen, men nu tog alltså Jagger och Richards över totalt.[källa behövs]

Gruppen började lämna sina starka blues-rötter för ett mer hårt, men ändå starkt blues-inspirerat rocksound. Framgångarna med Satisfaction följdes av en serie likasinnade egenskrivna rocklåtar som Play With Fire, 19th Nervous Breakdown, Get Off of My Cloud, och Have You Seen Your Mother Baby, Standing in the Shadow?, men även ballader som As Tears Go By, vilken för övrigt var den första låten som Jagger/Richards skrev tillsammans.

Pop och psykedelia

På albumen som följde kom nu mycket material att komma från Richards/Jagger. På följande album Aftermath (släppt 1966) bestod materialet enbart av sånger från dem. På det här albumet gavs Brian Jones intresse för utländsk musik en del utrymme, och han hanterar skickligt en rad instrument. Han spelar till exempel sitar i den mellanösternfärgade listettan Paint It Black, och marimba i Under My Thumb. Albumet Aftermath släpptes som många andra Stones-album från perioden i olika versioner i USA och Storbritannien. Paint It Black var hiten på den amerikanska utgåvan, i Storbritannien var där istället Mother's Little Helper som handlade om en överstressad mor som brukade piller. Den blev en minst lika stor hit.

Aftermath följdes upp 1967 av albumet Between the Buttons en skiva där gruppen hämtat inspiration från brittiska band som The Kinks, och resultatet blev gruppens hittills mest poporienterade album. Hits blev det ändå med balladen Ruby Tuesday som skrevs av Keith Richards och Brian Jones, och den utmanande Let's Spend The Night Together. I februari det året blev både Keith Richards och Mick Jagger arresterade för brukande av marijuana efter att polisen hade hittat cannabis, och kort därefter även Brian Jones. Rolling Stones kom alltså att bli inaktiv som grupp i mitten av 1967 då den psykedeliska musiken fullkomligt tog över musiklandskapet. Skivbolaget ruschade under tiden ut ett album kallat Flowers som bestod av några hitsinglar, albumspår, och annat överblivet studiomaterial. Trots att det var ett oorganiserat album blev det en stor framgång.

När uppståndelsen lagt sig började också Stones med Richards i spetsen sikta in sig på mer psykedeliskt material, främst som ett svar på Beatles Sgt Pepper. De släppte sin första psykedeliska singel Dandelion/We Love You på hösten 1967. We Love You var starkt färgad av tiden i fångenskap efter drogarresteringen. Till exempel hörs i början av låten hur en gallerdörr slås igen. På den låten medverkade också Paul McCartney och John Lennon som bakgrundssångare. Det var ett slags tack för att Jagger medverkat på deras All You Need Is Love tidigare samma år.

I november 1967 kom albumet Their Satanic Majesties Request. Albumet innehöll låtar med afrikanska rytmer och hela orkestrar. Mycket av materialet var trippigt och lätt, absolut inte troget deras råa blues-rock sound. De kom aldrig att göra något liknande igen. Även om mottagandet var svalt, fick Stones några hits med albumet, däribland She’s A Rainbow och 2000 Light Years From Home. Gruppen har senare tagit avstånd från albumet som ett snedsteg i en tid med mycket drogmissbruk. 2000 Light Years From Home tillhör dock en av sångerna som gruppen fortfarande framför ibland, och den brukar räknas som en av de bättre låtarna från albumet. Efter detta psykedeliska äventyr ersattes managern Andrew Loog Oldham med Allen Klein. På grund av pressen från publiken och inre problem turnerade Rolling Stones inte överhuvudtaget mellan april 1967 och november 1969.[källa behövs]

Åter till rötterna

Mick Jagger och Ron Wood i Rolling Stones 1975.

Redan 1968 var gruppen tillbaka på det gamla spåret igen med det hyllade albumet Beggars Banquet som innehöll rocklåtar som Street Fighting Man och Sympathy for the Devil. Mick Jaggers och Keith Richards ökade dominas över gruppen gillades inte av Brian Jones[källa behövs]. Hans drogmissbruk gjorde honom svår att arbeta med. Brian Jones fick lov att lämna gruppen i maj 1969 efter att knappt ha medverkat på albumet Beggars Banquet. Endast två månader senare, när Jones just ersatts med Mick Taylor hittades den forne bandledaren drunknad i sin egen swimmingpool på Cotchford Farm, Jones hem sedan november 1968. Orsaken till detta sägs ha varit att hans allt för vilda liv resulterat i en urusel kroppshälsa. Det har också spekulerats i att han blev mördad. Hans dåvarande svenska flickvän Anna tror att han blev dränkt i poolen av en bekant som han fajtades med, hon själv blev förbjuden att tala med pressen av bandets manager.[källa behövs]

Hösten 1969 gav sig gruppen, stärkta av nye virtuosen Taylor och de senaste skivframgångarna (inte minst senaste singeln Honky Tonk Women, som släpptes i juli), ut på den första Amerikaturnén sedan 1966 — en triumfartad comeback som även gav upphov till det numera klassiska epitetet The Greatest Rock ’n’ Roll Band in the World. Avslutningen blev en tidstypisk gratisfestival på racingbanan i Altamont utanför San Francisco, tillsammans med bl.a. grupperna Jefferson Airplane och Santana. Evenemanget slutade dock i tragedi när Hells Angels, som var inhyrda vakter, knivdödade en man i publiken och misshandlade festivalbesökare och artister. Från denna turné släppte gruppen 1970 live-albumet Get Yer Ya Ya’s Out som anses vara gruppens bästa live-album. Det albumet blev det sista gruppen gav ut på skivbolaget Decca. Gruppen startade sedan sitt eget bolag Rolling Stones Records med den kända ”lipande munnen”-logon. Samma år gjordes också en framgångsrik Europaturné med premiär i Malmö i Sverige.

Gruppens, omgivningens och framförallt Keith Richards tilltagande drogmissbruk färgade av sig på låtarna som skulle komma tiden efter detta, inte minst på klassiska albumet Sticky Fingers 1971 med Brown Sugar och Wild Horses som största låtar. Samma år flyttade gruppen, efter en kort avskedsturné i England, till södra Frankrike för att undkomma skattetrycket i hemlandet, och fortsatte i Keith Richards villa, inspelningarna av vad som skulle bli bandets nästa skiva Exile on Main St. En av de mest kända besökarna var amerikanske countrylegenden Gram Parsons som var en av Keith Richards bästa vänner.

Året därpå, 1972, släppte gruppen dubbel-LPn Exile on Main St.. Detta album ses idag som en höjdpunkt i gruppens produktion och en klassiker inom rockmusiken. På detta album blandade Stones skickligt och innovativt stilar som rock, blues, country och gospel men fick till en början relativt sval kritik. I mitten av samma år följde gruppens största, mest välorganiserade och mediauppmärksammade Amerikaturné dittills. Med Mick Taylors solospel väl integrerat i bandets nya sound tillsammans med piano och blås blev den ännu en musikalisk och ekonomisk triumf som fortsatte i Australien och Nya Zeeland i början av 1973 och senare, under hösten, i Europa. En planerad liveplatta uteblev dock på grund av kontraktsproblem med bandets tidigare etikett och manager. Problem hade också sakta börjat uppstå som följd av det tilltagande drogmissbruket, fortfarande främst hos Keith Richards, som av media beskrevs som ”elegantly wasted” och befarades dö vilken dag som helst.

Tiden efter att albumet Exile on Main St. släppts började gruppen falla isär. Albumen som gjordes senare delen av 1970-talet tillhör inte de mest inspirerande de gjort. Goats Head Soup (1973) och It’s Only Rock ’N Roll (1974) sålde bra men fick ett ljumt mottagande av kritikerna. År 1974 lämnade Mick Taylor stenarna med officiella uttalanden om viljan att göra något annat, i verkligheten förstärkt av drogproblem och musikaliska och upphovsrättsliga dispyter med gruppens ledare och låtskrivare Mick Jagger och Keith Richards. Han ersattes av gitarristen Ron Wood, som blivit kvar i Stones sedan dess. Ett av gruppens enligt många mer fokuserade album från 1970-talet var hårda och avskalade Some Girls som kom 1978. Med hiten Miss You som största dragplåster innebar den en comeback för gruppen och de var åter i rampljuset, inspirerade av punk och disco. Richards hade dessutom blivit kvitt drogberoendet i sista stund, som följd av en hotande livstidsdom efter att 1977 ha arresterats med en stor mängd heroin i Toronto. Richards undgick fängelsestraff mot att han förutom rehabilitering genomförde en välgörenhetskonsert för blinda, vilket tillsammans med bl.a. Ron Wood genomfördes 1979 med sidogruppen The New Barbarians.

Tattoo You från 1981, innehöll den stora hiten Start Me Up.

Stockholms stadion från luften 3 juni 1995 i väntan på Rolling Stones konsert. Foto:Towpilot

Efter en lång tids osämja, halvdant organiserade album och försök till solo-karriärer på 1980-talet kom gruppen igen och började på 1990-talet turnera tillsammans. Sedan 1993 dock utan Bill Wyman som lämnade gruppen för att bland annat ägna sig åt familjen och andra hobbies. Rolling Stones fortsatte som fyra, med extramusikern Darryl Jones på bas, och släppte 1994 det bland fansen populära albumet Voodoo Lounge. 1997 följdes den av Bridges to Babylon. Darryl Jones spelar fortfarande med bandet, han är med på den nya turnén och kan även ses i videon "Rough Justice".

Rolling Stones fortsätter att turnera världen runt, trots att medlemmarna nu är äldre. Mick Jagger blev till och med adlad 2003. I mitten av 2006 ställde bandet in sin spelning i Göteborg efter att Keith Richards hade "ramlat ner från en palm" och fått en hjärnblödning.[2]

Richards har dock återkommit till gruppen och medverkat vid spelningar. En del menar dock att han inte riktigt hänger med.[3]

Diskografi

Album

Både studio- och live-album. Album med markeringen ”*” kom ut i flera versioner (det vill säga i en brittisk och en amerikansk version). Album med ”US”-beteckning släpptes speciellt för USA-marknaden.

EP

Samlingsskivor (urval)

Filmer

Referenser

  1. ↑ Rock and Roll Hall of Fame – The Rolling Stones
  2. ↑ Aftonbladet om Richards trädklättrande
  3. ↑ Anderberg, Thomas (2007-08-04). ”Rolling Stones, Ullevi, Göteborg”. DN. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=677063. Läst 2007-11-14. 

Se även

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/The_Rolling_Stones"
Personliga verktyg