Internationellt ord
Från Rilpedia
Ett Internationellt ord eller en “internationalism” är ett ord som uppfyller följande tre villkor:
- ordet låter eller skrivs likadant i ett flertal språk som inte är nära besläktade med varandra,
- ordet har samma eller en besläktad betydelse i de olika språken,
- ordet har samma ursprung (etymologi).
Ju fler språk det är som på detta sätt delar på ett ord, desto mera välmotiverat är det att beteckna det som ett “internationellt ord”.
Innehåll |
Ursprung
De flesta internationella orden är lånord med ett gemensamt ursprung i något långivande språk, men arv från ett tidigare talat språk kan också vara en bidragande faktor. Somliga internationella ord är nyskapade och kan från början ha varit tänkta att användas i flera språk. Detta är ofta fallet hos namnen för nya läkemedel.
Ett mindre antal internationella ord är ljudhärmande och kan då kanske sägas vara lånade från naturen. Exempel på dessa är namn på djur som efterliknar deras läte, men även ord som [mama] och [papa] eller [tata] som har sitt ursprung i spädbarnens joller, med en betydelse pålagd av de vuxna[1].
De mest spridda internationella orden
De mest spridda internationella orden är av geografiskt slag eller namn på folkgrupper, företag och varumärken. Förutom ord med karaktär av egennamn finns det ett antal mer eller mindre vanliga termer som är härledda från egennamn. Detta kan vara diverse -ismer och -ister, upptäckter inom medicin eller någon annan vetenskap, måttenheter (newton, volt, ampere, ohm, ...), raser och underarter av husdjur och odlade växter, mineraler, osv. Sådana internationella ord (eller ordled) används oftast i alla språk som överhuvudtaget har något ord för begreppet i fråga.
Därnäst kommer ord som betecknar tidigare okända kemiska substanser och råmaterial (mineraler och artificiellt framställda material, t.ex. tyger, plaster, legeringar och kompositmaterial, naturliga och artificiella droger och njutningsmedel mm.). De flesta av dessa ord har spritt sig från västerlandet eller genom västerländsk förmedling i det närmaste till alla språk som talas utanför Kina. Kineserna föredrar översättningslån och egna nyskapade termer, eftersom lånade ord oftast är svåra att anpassa till språkets struktur och att återge med kinesiska skrivtecken. Problemfria är endast nya ord som introducerades i Japan och som redan där skrevs med kinesiska tecken (kanji). För svenskans del verkar en främmande fonotax inte lägga något hinder i vägen för acceptansen av sådana ord, t.ex. ftalat (ftalsyreester) och xylen.
Till undantagen som även har korsat Kinas gräns hör orden för kaffe (咖啡 ka fei, även 咖啡因 ka fei yin 'koffein') och choklad (巧克力 qiao ke li). Dessa ämnen heter ungefär så i nästan alla språk.
Ordet kaffe har sitt ursprung i arabiskans qahwa och choklad kommer från aztekernas chicolatl, som är format av nahuatl chicol ’visp’ + a ’vatten’ + tl (substantivändelse)[2]. Ordet med ett [i] i första stavelsen tycks först ha blivit känt i Europa och finns kvar i ett antal romanska dialekter och småspråk samt i turkiskan. Senare spreds formen chocolate via spanskan.
Ordet kakao hade aztekerna lånat från ett mayaspråk, och det fanns också ett ord kakauatl som betecknade en dryck gjord på kakao och majs.
För nya läkemedel introduceras det numera ofta såväl ett skyddat märkesnamn som en allmänspråklig beteckning för samma substans, t.ex. sildenafilcitrat för viagra.
Det är annars vanligt att varumärken för populära produkter även får en utvidgad betydelse för företeelsen i allmänhet, och även används för motsvarande produkter från konkurrerande företag. Detta har till exempel hänt med ordet aspirin, som introducerades som varumärke av Bayer AG år 1899, men som numera är det vardagliga namnet för acetylsalicylsyrepreparat nästan i hela världen, medan det i Sverige har behållit sin varumärkeskaraktär.
Några andra internationalismer som är vanliga i svenskan och som finns i liknande form och betydelse i fler än två miljarder människors språk:
akademi - ananas - antenn - atlet - atom - bar - buss - centrum - diktator - diplom - direktör - gorilla - harmoni - hotell - inspektion - Internet - kabel - kabin - koloni - komedi - kopia - korridor - kupong - liga - magnet - margarin - marmelad - maskin - medalj - mikrofon - mikroskop - motor - nummer - okej - olympiad - operation - parti - pedal - pistol - polis - radio - register - sandal - sardin - satan - signal - station - studio - taxi - television - tennis - test - traktor - transport - tsunami - visum.
Kulturbundna
De flesta ord som brukar betecknas som ”internationella” har dock inte ett fullt så stort spridningsområde, utan de är specifika för en begränsad kulturgemenskap eller "civilisation". Det finns fyra dominerande kulturgemenskaper i världen: den västerländska, den muslimska, den indiska och den östasiatiska. Var och en av dem omfattar fler än en miljard människor, och var och en av dem har sitt eget förråd av internationella ord.
Västerländska
Den västerländska kulturgemenskapen har sina rötter i antikens Grekland och i den kristna traditionen. De viktigaste långivande språken var, i tidsordning: grekiskan, latinet, franskan och engelskan. Redan i latinet fanns det många lånord från grekiskan. I franskan finns förutom arvord från latinet som ibland kunde vara gamla lån från grekiskan även många nybildningar baserade på grekiska och latin. Sådana ”nylatinska” ord har också skapats av andra européer, främst inom vetenskaperna. Många franska ord har tagits upp av engelskan inom loppet av de senaste 600 åren. Där stavas de oftast precis som i franskan, men uttalet skiljer sig avsevärt och ibland är även betydelsen inte den samma i de två språken. I så fall utgör de ”falska vänner” för den som ska lära sig det andra språket. Lånord från franskan har senare också i stort antal spritts till de kontinentaleuropeiska språken, österut ibland genom tyskans och vidare genom ryskans förmedling. I dessa fall avviker uttalet inte så starkt från den i franskan. Under 1900-talet har engelskan kommit att dominera som det främsta långivande språket, och lån från engelskan har också tagits upp av många språk utanför västerlandet. Där är det dock med få undantag endast den talade formen som lånas, medan engelska ord liknar dem i de övriga västerländska språken mycket mera i sin skrivna form.
Muslimska
Den muslimska kulturgemenskapen är starkt präglad av islam, som inte bara är ett trossystem utan också en samhällsordning. Muslimernas heliga skrift, Koranen, är skriven på arabiska och brukar reciteras på det språket även av dem som talar ett annat språk. På den vägen, samt genom muslimska statsbildningar och den handel som bedrevs av arabiska köpmän har lånord från arabiskan spridits till hela kulturgemenskapen. Senare bidrog även persiskan i betydande utsträckning som långivande och -förmedlande språk i och med att det hade officiell status i norra Indien i femhundra år. I språkligt avseende hör norra Indien tillsammans med Pakistan och Bangladesh såväl till den muslimska kulturgemenskapen som till den indiska. Det arabiska alfabetet har tidigare varit i bruk i hela den muslimska kulturgemenskapen, men numera skrivs ett flertal av språken (turkiska, swahili, malajiska/indonesiska) med latinska alfabetet. Arabiskan är ett semitiskt språk, och dess ordförråd har likheter med de semitiska språk som användes av Mesopotamiens och Levantens tidigare civilisationer (akkadiska, arameiska, hebreiska, mfl.). I arabiskans ordförråd finns dessutom ett begränsat inslag av lån från grekiska och latin. Det finns också vissa gemensamheter mellan den muslimska och den västerländska kulturen på grund av att kristendomen såväl som islam har sina rötter i den abrahamitiska religiösa traditionen.
Indiska
Den indiska kulturgemenskapen omfattar den indiska subkontinenten (Främre Indien) och större delen av Sydostasien (Bortre Indien) och den har gett upphov till hinduism och buddhism. Det klassiska långivande språket inom gemenskapen är sanskrit. I språkligt avseende hör Burma, Thailand, Laos och Kambodja till den indiska kulturgemenskapen, medan Vietnam hör till den östasiatiska. Även den sydöstasiatiska övärlden (Indonesien) har hört till den indiska kulturgemenskapen innan islam trängde fram. Därför finns det i Indonesiens språk vid sidan om nya västerländska lån (förmedlade av nederländskan) och något äldre lån från arabiskan även åtskilliga gamla lånord från sanskrit, t.ex. dewa ’gudom’ och manusia ’människa’. De nämnda orden illustrerar också det samband (sanskrit sambandha) som finns mellan den indiska och den västerländska kulturgemenskapen i och med att de dominerande långivande språken i båda gemenskaperna är indoeuropeiska språk. Sanskrit deva ’gudom’ (eng. deity) är besläktat med latinets deus och det är lätt att se att sanskrit manuʂya ’människa’ likväl som sambandha är besläktade med de svenska orden med samma betydelse. I Indien har det lanserats ett stort antal nybildade ord baserade på sanskrit, men få av dessa har kommit att användas i praktiken. Inget av Indiens språk är fullt utbyggt eftersom undervisning på högre nivåer där bara ges på engelska. Torftigheten av indiskspråkiga wikipedior torde ha sin orsak i att datorer i Indien (år 2007) oftast har tangentbord med latinska bokstäver och därmed inte lämpar sig för att skriva på inhemska språk, för vilka det finns ett stort antal olika alfabet som dock har en liknande struktur i grunden.
Östasiatiska
I den östasiatiska kulturgemenskapen har kinesiskan alltid varit det dominerande språket och den har påverkat koreanskan, japanskan och vietnamesiskan i mycket hög grad. Större delen av det japanska ordförrådet är av kinesiskt ursprung, och man kan skilja mellan tre historiska perioder under vilka lån från kinesiskan har tagits upp på olika vägar. Eftersom kinesiska ord ofta är enstaviga och deras uttal har förändrats med tiden samt kinesiska talljud och toner inte alltid har någon motsvarighet i de andra språken är det ofta svårt att känna igen orden i sin talade form. Även talare av olika kinesiska dialekter har ofta svårt för att förstå varandra. Skillnaden mellan olika sydkinesiska dialekter är faktiskt större än den mellan olika romanska språk. Den språkliga gemenskapen har i stället mest burits upp av den kinesiska skriften, som återger ordens betydelse snarare än deras klang. Kinesiska skrivtecken har tidigare använts i hela kulturgemenskapen, och det gäller i viss mån fortfarande, även om koreanskan sedan länge har sitt eget skriftsystem och det latinska alfabetet har kommit att användas för att skriva vietnamesiska. Under det senaste seklet har japanskan och koreanskan tagit upp många lånord från västerländska språk. Så har inte skett för kinesiskans och vietnamesiskans del.
Referenser
- ↑ Roman Jakobson (1960) “Why ‘Mama’ and ‘Papa’?” Perspectives in Psychological Theory: Essays in Honor of Heinz Werner, ed. by B. Kaplan and S. Wagner, 124-134. New York: International Universities Press. Reprinted in Selected Writings of Roman Jakobson, vol 1 (1962), 538–545.
- ↑ Karen Dakin, Søren Wichmann (2000) “CACAO AND CHOCOLATE A Uto-Aztecan perspective“ Ancient Mesoamerica, 11, 55–75.
Litteratur
- Alvar Ellegård, Arne Olofsson: De internationella orden: allmän språkkunskap för gymnasieskolan. Stockholm: Liber Läromedel, 1982, ISBN 91-40-20271-2.
- Peter Braun, Burkhard Schaeder, Johannes Volmert (eds.): Internationalismen II. Studien zur interlingualen Lexikologie und Lexikographie (Reihe Germanistische Linguistik. Band 246), Tübingen: Niemeyer 2003, ISBN 3-484-31246-7.
