Riksrätt
Från Rilpedia
Riksrätt, domstol, eller en domstolsliknande process, med uppgiften att behandla åtal mot högre statliga tjänstemän och befattningshavare, som till exempel statsråd, domare, eller landets statschef. Exempelvis i USA kan alla unionens befattningshavare och tjänstemän kallas till förhör i kongressen och kan också av representanthuset ställas inför riksrätt (impeachment) i senaten (se mer om detta längre ner).
Innehåll |
Allmänt
I de länder där riksrätt förekommer används begreppet i de flesta fall som beskrivning av ett av en lagstiftande församling hanterat åtal för avsättning av höga politiker och ämbetsmän; ofta i egenskap av domstol. Den tilltalade står då inför en omröstning om en dom, och domen gäller vanligen om personen i fråga ska avsättas eller ej.
Till skillnad från vanligt avsked av försumliga personer inom statens administration, fastställs vid riksrätt om den åtalade är skyldig eller ej till det lagstridiga förfarande han/hon står anklagad för. Det är alltså fråga om en domstolsprocess i ett kriminalärende med beviskrav för eller emot att den åtalade verkligen har begått ett brott. Det liknar således ett mål om avsättning genom domstolsbeslut i vanlig domstol.
Det viktiga här är vilket ansvar inför de folkvalda befattningshavare har att uppfylla det som krävs i uppdraget bland annat att följa lag och grundlagens bud om fri- och rättigheter, likhet inför lagen etc.
De flesta system med riksrätt fordrar, för att dom skall kunna fällas, en kvalificerad majoritet av den dömande församlingen (till exempel i USA, se nedan).
Bakgrund. Meningen med institutet
Detta institut är en del av Montesquieus maktdelningslära. Meningen är att statliga organ i samhället inte skall vara jäviga utan oberoende så att alla organ kan granskas och prövas oberoende. Detta för att skydda efterlevnaden av lag och av grundlagens fri- och rättigheter liksom likheten inför lagen. Ärendens prövning i bland annat domstolar kan annars innebära att vissa gynnas, utan stöd i lag, av att den ämbetsman som behandlar ärendet och den ärendet gäller känner varandra, så kallad vänskapskorruption.
På så sätt minskas risken för att lagen sätts åt sidan för vissa i samhället enbart på grund av deras relationer eller på grund av att de har en möjlighet till det. Det vill säga en uniform likhet inför lagen främjas därigenom. För att gynna detta finns också regeln att befattningshavare i staten liksom riksdagsledamöter etc., skall ha skäliga löner för att förhindra mutor.
Systemet förverkligar demokratins idéer genom att domstolssystemet och därmed hela förvaltningen står under parlamentets laglighetsprövning. Parlamentet är nämligen, genom att det är folkvalt, relativt oberoende och kan dessutom på väljarnas uppdrag kontrollera att förvaltningen gör det som väljarna har rätt att kräva och kräver i övrigt. Genom det åstadkoms att demokratiska principer (såsom fri- och rättigheter), liksom de beslut som fattas i demokratisk ordning verkligen genomförs (om de är genomförbara) och efterlevs eftersom brott däremot beivras, liksom all annan kriminalitet.
Systemet är främst tänkt att tillämpas i preventivt syfte, det vill säga det fungerar endast som ett yttersta kontrollmaktmedel, om kriminaliteten inte kan bekämpas på annat sätt av parlamentet.
Ett annat sätt möjligen viktigare (men inte uteslutande viktigast) sätt att bekämpa korruption och liknande är transparens, öppenhet, det vill säga att handlingar skall vara offentliga om beslut i myndigheter och liknande, så att beslutet och dess grunder senare kan vara föremål för granskning. Det betyder att dokumentation (protokoll och liknande) av beslut verkligen sker, vilket inte är självklart. Till exempel fanns en lagbestämmelse i § 9 i 1809 års regeringsform att protokoll var obligatoriskt enligt lag vid sammanträdena i statsrådet (regeringen). Anledningen till denna bestämmelse var att protokollen skulle granskas av konstitutionsutskottet.
Högsta domstolen kan till exempel anses som jävig vid prövning av dess egna ledamöter. Också andra domare i lägre instans kan anses som jäviga i de fall de skall pröva brott av högsta domstolens domare eftersom
- högsta domstolens ledamöter vanligen rekryteras bland domare ur lägre instans,
- högsta domstolen ibland ger förslag om utnämning av domare,
- högsta domstolens egenskap av högsta prejudicerande instans har varit i ledningen för domare i lägre instans.
Detta utgör ett särskilt motiv för att högsta domstolens domare skall prövas i särskild ordning inför ett folkvalt, indirekt av folket kontrollerat organ.
Det är viktigt att systemet endast indirekt kontrolleras av folket för att förhindra problemet med folkdomstolar, där inte likhet inför lagen alltid råder; utan snarare godtycklig rättvisa än uniform rättvisa efter lag tillämpas.
Idag finns också systemet att ett misstänkt brott av en domare i lägre instans skall prövas av en högre instans (till exempel skall en domare i en tingsrätt prövas av den hovrätt som tingsrättens domsaga tillhör, det vill säga den hovrätt som man överklagar till från respektive tingsrätt. På så vis prövar också högsta domstolenmisstänkta brott begångna av domare i hovrätt. I denna sin funktion är det också viktigt att högsta domstolen granskas i sin ämbetsutöving, att den håller sig inom lagens riktlinjer.
Historia
Montesquieu hämtade inspiration till sin teori från Storbritanniens tvåkammarsystem med medeltida rötter, där överhuset än idag i sista hand fungerar som högsta domstol. Tvåkammarsystemet är också ämnat åt att kamrarna skall balansera och kontrollera varandra för att förhindra förhastade och lagstridiga beslut.
Genom franska revolutionen infördes en rad olika modeller utifrån Montesquieus maktdelningslära i de olika konstitutioner som sedan infördes i Frankrike och sedan också på andra håll. I USA infördes dock den konstitution som gäller idag två år före franska revolutionen, nämligen år 1787. De olika konstitutionsmodellerna innehöll bland annat olika slags tvåkammarsystem och riksrättssystem I Norge och USA finns ännu gällande liknande system inspirerade av Montesquieu (se längre ned om hur deras riksrättssystem fungerar). Särskilt Norges författning (se Eidsvollförfattningen) liknar den första franska författningen efter revolutionen 1789. Också i 1809 års regeringsform i Sverige finns liknande idéer om maktdelning.
USA
Enligt USA:s konstitution har representanthuset rätt att åtala (impeach) alla unionens befattningshavare, ämbetsmän och tjänstemän (inklusive högsta domstolens domare) inför senaten, som i dessa fall fungerar som domstol. "The Senate shall have the sole power to try all impeachments" USA:s konstitution Artikel I, sektion 3, sjätte stycket. Åtalet i dessa fall kallas alltså impeachment. När presidentens eller vicepresidentens ansvar prövas är chefsdomaren (Chief Justice) i högsta domstolen ordförande i denna domstol.
Åtalbarheten är en tolkningsfråga enligt konstitutionens Artikel II, sektion 4, som lyder: The President, Vice President and all civil officers of the United States, shall be removed from office on impeachment for, and conviction of, treason, bribery, or other high crimes and misdemeanors. Det vill säga både allvarliga brott bland annat förräderi och mutor, men även förseelser (misdemeanors) är åtalbara. Svårigheten i tolkningen ligger i ordet misdemeanors.
För att döma någon i riksrätt i senaten krävs två tredjedels majoritet av de församlade närvarande senatorerna i omröstningen om domen, det vill säga: USA tillhör de länder som har ett system med kvalificerad majoritet för beslut i dessa frågor. Genom domen kan den åtalade endast dömas till avsättning; böter får till exempel ej ådömas (enligt konstitutionens Artikel I, sektion 3, sjunde stycket). Efter domen i senaten kan dock åtal i vanlig ordning inför vanlig domstol genomföras.
Med anledning av att alla befattningsinnehavare som är anställda i unionens tjänst kan kallas till kongressens förhör under ed, har detta stor betydelse för kongressens kontrollmakt. De som begår mened (bryter mot att tala sanning enligt den ed de svurit) eller inte åtlyder kallelsen kan ställas till svars inför domstol (dock inte riksrätt i sådana fall) av särkild åklagare anställd av kongressen.
Kongressen kan också kalla andra än unionens befattningshavare att vittna under ed för att utreda skilda frågor. Detta är ett politiskt medel och har använts till exempel i utredning av om dopning har förekommit hos idrottsmän och om unionen och dess befattningshavare skall lägga sig i det och om kongressen skall lagstifta eller ej. Lagstiftning behövde inte tillgripas eftersom utredningen var nog för att handla i saken.
Allmänt om riksrättssystem i vissa andra länder (i Norden, Frankrike, Japan och Tyskland)
I vissa länder i Norden handhas ärenden om åtal mot höga befattningshavare i ett särskilt system, i en specialdomstol med det unika namnet riksrätt. Det första landet som benämnde detta system med ordet "riksrätt" var Sverige. Systemet är dock avskaffat i Sverige sedan 1975 men lever kvar i Finland, Norge och Danmark. I Sverige fungerar istället högsta domstolen i praktiken som riksrätt sedan 1975.
En dom i riksrätt kan i Norden innebära olika slags straffrättsliga påföljder för den dömde, bland annat avsättning från ämbetet.
I Frankrike kan presidenten åtalas för högförräderi (däremot inte för andra brott) inför en särskild domstol (Cours Supérieur de la Justice) utsedd till lika delar av parlamntets båda kamrar, Nationalförsamlingen och Senaten för samma tid som respektive kammare är vald (artiklarna 67, 68, 68-1 och 68-2 i Frankrikes konstitution av år 1958). Detsamma gäller för brott i tjänsten och andra allvarliga brott som ministrar misstänks för.
I Japan finns också en domstol som i engelsk översättning kallas Court of Impeachment, det vill säga en sorts riksrätt (jämför figuren Japans konstitution på engelska Wikipedia). Den sammansätts på samma sätt som i Frankrike, alltså väljs domarna i den av de båda husen i parlamentet till lika delar. I Tyskland kan exempelvis förbundspresidenten åtalas för brott inför förbundsförfattningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) som består av domare valda till lika delar av parlamentets kamrar (förbundsdagen och förbundsrådet). Det finns inga restriktioner för åtal mot förbundspresidenten, utan alla brott han misstänks för är åtalbara.
Riksrätten i Norden (mer specifikt)
Sverige
Enligt 1809 års regeringsform skulle åtal av statsråd och justitieråd ställas inför en riksrätt. Riksrättens ordförande var hovrättspresidenten i Svea hovrätt, medan övriga ledamöter utgjordes av presidenterna vid rikets kollegier, de fyra äldsta justitieråden (högsta domstolens ledamöter), den högste befälhavaren över de i huvudstaden tjänstgörande trupperna, den högste närvarande befälhavaren för den vid huvudstaden förlagda delen av armén, de två äldsta hovrättsråden i Svea hovrätt och de äldsta ledamöterna i varje kollegium (vissa statliga ämbetsverk). Vid åtal av regeringsråd var de fyra äldsta justitieråden utbytta mot de fyra äldsta regeringsråden. Riksrättens domar kunde inte överklagas.
Anställandet av åtal mot statsråd beslutades av Konstitutionsutskottet. Justitieombudsmannen var den som utförde åtalet i rätten. Justitiekanslern ägde en åtalande funktion när det gällde högsta domstolens ledamöter justitieråden.
Det fanns också en särskild ansvarighetslag för statsråd som stiftades år 1810 enligt en regel i 1809 års regeringsform.
Riksrätten användes endast fem gånger sedan dess inrättande och avskaffades slutligen i och med 1974 års regeringsform, efter att inte ha varit i bruk sedan 1854. Visserligen åtalades dåvarande inrikesminister Gunnar Hedlund år 1952 för skattebrott (för att inte tagit med en uppgift i sin deklaration), men det ansågs inte som ett brott i tjänsten enligt ansvarighetslagen av år 1810. Fallet avgjordes slutligen av högsta domstolen 1953 (fällande dom).
Riksrättens uppgifter övertogs 1975 av Högsta domstolen när 1974 års regeringsform trädde i kraft.
Riksrätten upprättades redan i och med och 1772 års regeringsform, som infördes efter (Gustav III:s statskupp). Denna rätt inrättades för brott begångna i ämbetet av statsråd och högt uppsatta domare. Gustav III var lite inspirerad av franska upplysningsfilosofer som Montesquieu med flera (sedan han under sin kronprinstid varit i Frankrike), vilket i praktiken ledde till att han fungerade som en upplyst despot. Författningen gick dock inte tillräckligt långt i maktdelningshänseende, praktiskt taget all makt låg hos konungen, bland annat hade riksrätten som ledamot kronprinsen. Riksrätten skulle "sedan ransakningen gjord är, at afkunna domen för öpna dörar, och äger ingen sedan then at ändra och ännu mindre at then skärpa; Kongl. Maj:t obetagit att göra Nåd."
Högsta domstolens funktion som riksrätt idag
Nuförtiden existerar inte någon direkt riksrätt i Sverige. Däremot prövar högsta domstolen (som kan sägas fungera som riksrätt), enligt 3 kapitlet 3 § rättegångsbalken, åtal av brott i utövningen av tjänsten eller uppdraget som begåtts av statsråd, justitieråd (högsta domstolens egna ledamöter), regeringsråd, någon av riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslern, riksåklagaren, domare eller generaladvokat i Europeiska gemenskapernas domstol, domare i förstainstansrätten vid denna domstol eller den som utövar något av dessa ämbeten eller av hovrättsdomare eller revisionssekreterare.
När det gäller åtal mot statsråd respektive mot justitieråd och regeringsråd finns det särskilda stadganden om detta i regeringsformen, i 11 kapitlet 3 § respektive 8 §.
Ordinarie domare i domstol i första instans prövas av hovrätt om åtalet gäller brott i utövningen av tjänsten, se närmare om det i 2 kapitlet 2 § rättegångsbalken. Högsta domstolen utgör därför ett privilegierat forum för dessa ämbetsmän. Detta kallas forum privilegiatum på latin.
Finland
Riksrätten omorganiserades i och med att Finland år 2000 fick en ny grundlag Finlands grundlag, som ersatte den gamla 1919 års regeringsform. Rättens medlemmar utgörs sedan dess (enligt Finlands grundlag 101 §) av de högsta domstolarnas ordförande, de tre äldsta hovrättspresidenterna, samt fem ledamöter valda på fyra år av Finlands riksdag. Som åklagare verkar då riksåklagaren, justitiekanslern eller justitieombudsmannen. Beslut om åtal fattas av Riksdagen efter att grundlagsutskottet fattat ett preliminärt ställningstagande. Det krävs endast en enkel majoritet i riksdagen för att åtalsbeslut ska fattas (utom vid åtal mot presidenten, då tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter krävs för åtal enligt Finlands grundlag 113 §).
Till den finska riksrätten hör numera mål mot Republikens president sedan Finlands grundlag infördes. Innan dess kunde han åtalas inför högsta domstolen. Idag kan presidenten åtalas för landsförräderi och högförräderi (liksom tidigare), men nu finns ett nytt ytterligare rekvisit, ett nytt tillägg i denna lista, och det är brott mot mänskligheten. Presidenten kan däremot inte åtalas "för andra brott i tjänsten" (Finlands grundlag 113 §).
Andra mål som hör till rätten är idag liksom tidigare åtal mot medlemmar av statsrådet, de högsta domstolarna, justitieombudsmannen eller justitiekanslern i fall av "lagstridigt förfarande i ämbetet" (Finlands grundlag 101 §).
Rätten har endast varit i bruk tre gånger sedan den inrättades 1922, dock har alla mål ägt rum efter det andra världskriget, och samtliga åtal som behandlats har varit åtal mot medlemmar av statsrådet. Det senaste målet avgjordes så sent som 1993, då den dåvarande handels- och industriministern Kauko Juhantalo dömdes till ett års fängelse för mutbrott. Riksrätten hade då inte varit aktiv sedan 1961.
Norge
Till Norges riksrätt (Riksrett) hör att ta upp mål mot medlemmar av regeringen, Stortinget, och Høyesterett (högsta domstolen). Det sker efter Odelstingets förordnande (det vill säga beslut om åtal av Odelstinget), enligt Kongeriget Norges Grundlov §§ 86 och 87 (se mer om grundlagen under "Externa länkar" nedan).
Riksretten består av 21 ledamöter, 14 från Lagtinget och 7 från Høyesteret. (Lagtinget utgör en fjärdedel av Stortingets ledamöter, jämför artikeln om det norska Stortinget.) Rätten sammanträder under ordförandeskap av Lagtingets president (enligt § 86, tredje stycket i den norska grundlagen).
Enligt § 87 i den norska grundlagen utlottas ledamöterna i domstolen på så sätt att åklagaren, det vill säga Odelstinget, utlottar hälften av de 21 ledamöterna, medan den åtalades försvar (advokat) utlottar den andra halvan. Endast permanenta ledamöter i høyesteretten och i Lagtinget är utlottningsbara. Den åtalades försvar har dessutom rätten att utlotta den sista, den 21:e medlemmen av rätten. - Detta fungerar alltså i viss mån som ett jurysystem.
Riksretten inrättades efer svensk förebild 1814 och dess reglemente trädde i kraft 18 september 1815. Domstolen blev av med ett flertal av sina funktioner efter riksrättsförfarandet 1884, som hade en rent politisk karaktär och som utgjorde grundvalen för etablerandet av ett parlamentariskt styrelseskick i Norge.
Domstolen har använts åtta gånger sedan 1814. Den har förblivit passiv sedan 1927, då statsminister Abraham Berge åtalades vid riksretten och friades.
Danmark
Till Danmarks riksrätt, Rigsretten, hör mål mot regeringsledamöter ("mod ministrene anlagte sager") om olaga förfaranden i ämbetet enligt 1953 års grundlag (Danmarks Riges Grundlov) § 59 och § 60.
Rigsretten består (enligt samma grundlag § 59) av 30 ledamöter; 15 ledamöter från Højesteret (Danmarks högsta domstol); och 15 medlemmar utsedda av Folketinget för en period på sex år. Folketingsmedlemmar är dock inte valbara och får alltså inte väljas till riksrättsledamöter. Dessa regler har gällt sedan 1953 års grundlag trädde i kraft.
Kungen eller folketinget beslutar om en minister ska ställas inför riksrätt eller ej ("Rigsretten påkender de af kongen eller Folketinget mod ministrene anlagte sager" ) enligt 1953 års grundlag § 60 första stycket.
Även andra än ministrarna kan åtalas för statsvådliga förbrytelser ("særdeles farlige for staten"), om kungen finner det lämpligt och Folketinget ger sitt samtycke (enligt 1953 års grundlag § 60 andra stycket). Med begreppet "kungen" menas här i praktiken regeringen, kungen utövar vanligtvis sin myndighet "gennem ministrene" ("genom ministrarna") enligt 1953 års grundlag § 12.
Innan grundlagsreformen 1953 valdes de icke-Højesteret-tillhöriga ledamöterna av och ur det dåvarande överhuset, Landstinget, som blev avskaffat i och med reformen.
Sedan rigsretten inrättades vid den stora grundlagsreformen 1848 har Folketinget ställt totalt 5 personer inför riksrätt. Det senaste åtalet väcktes 1995 mot den tidigare justitieministern Erik Ninn-Hansen, som blev den andra personen i Danmarks historia som fällts av rätten. Rigsretten hade vid denna tidpunkt inte varit i bruk sedan 1910.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Riksrätt, 1904–1926 (Not).
Se även
Referenser samt externa länkar
- USA:s konstitution av år 1787;
- Världens grundlagar på engelska Wikipedia på Internetadressen: http://en.wikipedia.org/wiki/Constitution (inklusive: Frankrikes konstitution av år 1958; Japans konstitution av år 1946 och Tysklands grundlag av år 1949)
- 1809 års regeringsform (närmare bestämt: § 101, § 102 och § 106);
- Rättsväsendet i Finland;
- Finlex om riksrätten;
- Finlands grundlag av år 2000;
- Danmarks domstolsväsende;
- Danmarks grundlag av år 1953;
- Aktuell version av Norges grundlag (ändrad senast den 30 september 2004): Kongeriget Norges Grundlov från Lovdata;
- Den ursprungliga versionen (den 17 maj 1814): Grunnloven 1814 från Stortinget;
- Den version som gällde för den svensk–norska unionen (4 november 1814): Kongeriget Norges Grundlov från det norska statsbiblioteket;
- Utländska politiska system, SNS Förlag, Rutger Lindahl (red.), Malmö, 1995;
- Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1974, band 8, spalterna 153-154.
