Dopning

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Den här artikeln behandlar Dopning inom sport. För fenomenet dopning inom fysik, se Dopning (fysik)

Dopning definieras enligt "Världsantidopningsbyrån" World Anti-Doping Agency (WADA) som bedrägligt eller vilseledande användande av en substans eller metod som är potentiellt farlig för idrottarens hälsa och/eller är kapabel att förbättra idrottarens prestationer, eller förekomsten av en substans i idrottarens kropp respektive en metod vars användande fastställts, och som finns upptagen i WADA:s lista över förbjudna medel och metoder.

Ordet kommer från holländskan "dopen". Svenska språknämnden har rekommenderat att ordet dopning används.

Innehåll

Bakgrund

Dopning är förbjudet då det dels betraktas som fusk, dels kan innebära en fara för den idrottande.

Det internationella friidrottsförbundet (IAAF) var det första som förbjöd dopning. Redan 1928 infördes denna regel men då förbundet inte hade några möjligheter att genomföra tester fick man lita på idrottarnas hedersord. De första testerna infördes vid EM i friidrott 1966.

Internationella cykelförbundet införde tester vid OS i Tokyo 1964. IOK, Olympiska kommittén införde dopningstester vid Olympiska spelen 1968. Fotbollen (FIFA) förbjöd dopning 1966.

I början bestod dopningsmedlen av olika stimulantia som användes under tävling och därför var enkla att upptäcka. Med anabola steroider förändrades situationen då dessa medel används under träningsperioder, och kan ha gått ur kroppen vid tävlingar. Anabola steroider började förekomma kring 1970 och efter att en analysmetod hade utvecklats förbjöds ämnet av IOK 1976. Under 1990-talet har bland annat metoder för att avslöja bloddopning och EPO tillkommit.

I mitten av 1980-talet kom de nordiska Riksidrottsförbunden överens om att nordiska idrottsmän kan testas när som helst i Norden även under träning. Efter att Ben Johnson åkte fast för dopinng i Seoul–OS 1988 började stickprovskontroller under träning användas även internationellt.

Under 1990-talet kriminaliserade flera länder dopning, eftersom hormondopning bland motionsidrottare växte sig stor, och att det hade blivit ett allmänt samhällsproblem.

Dopningskontrollerna hade länge svårt att hålla jämna steg med dopningsmedelsutvecklingen. Under senare år och efter bildandet av WADA 1999 har situationen förändrats, med utvidgade resurser och rättigheter för dopningskontrollanterna. Idrottarna kan numera när som helst utsättas för kontroller. De är skyldiga att meddela var de befinner sig, och de blir avstängda om de inte inställer sig vid tre tillfällen i rad. Resultatnivåerna har också sjunkit i en del styrkegrenar i friidrotten de senaste 10-15 åren (diskus, kula och för damer även sprintdistanserna).

Ett fåtal personer hävdar att all dopning skall tillåtas, eftersom de anser att en rättvis kontroll av dopning är omöjlig. Mot detta talar de medicinska effekterna av att använda dopningspreparat.

Dopningslistan

Förbjudna ämnen framgår av WADA:s dopningslista. Listan sätter en internationell standard i "The World Anti-doping Code".

Dopningslistan omfattar

  • Förbjudna medel vid såväl tävling som träning:
    • Anabola substanser som syftar till att öka träningskapaciteten och ge en vävnadsuppbyggande effekt.
    • Peptidhormoner Dessa omfattar bl.a. EPO.
    • Beta-2-agonister
    • Diuretika (urindrivande medel) som tas för att sänka kroppsvikten inför invägningar i viktklassindelade idrotter eller för att späda ur dopningsprovet, samt andra ämnen som maskerar andra substanser.
    • Ämnen med antiöstrogen effekt.
  • Förbjudna metoder:
  • Förbjudna medel vid tävling:

Alkohol och betablockerare är endast otillåtna vid tävling inom några specificerade idrotter. Betablockerare kan blockera signaler i nervsystemet.

Dispens kan ges för dopningsklassade läkemedel, exempelvis astmamediciner. En förutsättning för att dispens skall kunna ges är att ämnet inte bedöms kunna ge en signifikant resultatförbättring.

En del idrotter har egna tillägg som inte framgår av WADA:s lista. Det gäller exempelvis det internationella skidsportförbundet, som numera inte tillåter längdskidåkare med för höga blodvärden att starta. Detta motiveras av medicinska skäl, och längdskidåkaren får ställa upp i nästa lopp om blodvärdena då ligger på en godkänd nivå.

Olika dopningsmedel

Stimulantia

Exempel på stimulantia är amfetamin, efedrin och koffein. Amfetaminets och efedrinets kemiska sammansättning liknar de kroppsegna substanserna adrenalin och noradrenalin. Stimulantia påverkar det centrala nervsystemet och ökar kroppsaktiviteten. Biverkningar kan bestå av stressymptom och långvariga aggressioner. Stimulantia slår ut kroppens egna varningssystem så att alla kroppsreserver kan tömmas utan att idrottaren märker detta. Detta leder till utmattning, medvetslöshet och i extrema fall till döden.

Som läkemedel har stimulantia en högst begränsad användning pga biverkningar. Efedrin förekommer dock i ett flertal läkemedel mot förkylning.

Narkotikum

narkotikum...

Anabola substanser

Risker och skador


Det finns inget dopningsmedel som inte har skadlig inverkan, som bieffekt eller effekt. Anabola Steorider t.ex. har som effekt att man bygger muskler snabbt anabol (vävnadsbyggare) och en androgen (förmanligande) effekt, anabola steorider ger först en känsla av upprymdhet och man blir glad och har aldrig mått bättre men ganska snabbt kommer biverkningar som t.ex högt blodtryck, förhöjda blodfetter, svår acne, permanent håravfall och cancer, för kvinnor så blir det ökad kroppsbehåring(skägg), förstoring av klitoris, sänkt röstläge(basröst), och menstruationsstörningar. Dessutom finns det många psykiska biverkningar, så som våldsamt beteende och depression.

Diuretika

Diuretika, urindrivande ämnen, sänker snarast prestationsförmågan men används/har använts i idrotter med viktklassindelning. Exempel på ämnen är Acetazolamid, Furosemid och Mersalyl. Även inom galopp (på ryttaren som skall vara så lätt som möjligt) och vid tävlingar i bodybuilding förekommer användning av ämnena.

Inte bara vatten försvinner utan även mineraler, vilket lerder till en försvagning och kan även leda till muskelkramper. Även njurproblem kan förekomma vid användning.

Diuretika kan vara svårt att upptäcka i dopningskontroller, pga utspädningseffekter. Av samma skäl används diuretika för att dölja andra dopningsmedel.

Peptid och Glykoproteinhormoner

Peptid- and Glykoproteinhormoner är kroppsegna proteiner. Dit hör bl.a. HGH, ACTH och EPO.

ACTH påverkar kroppens egna produktion av kortison, och påverkar fördelningen av kroppens energireserver i form av fett och socker.

Genom intag av (EPO) ökar antalet röda blodkroppar i blodet betydligt. Detta leder till en ökad syreupptagningsförmåga. En säker metod för att bevisa förekomst av EPO infördes först år 2002, genom ett urinprov. Bieffekter av EPO är högt blodtryck och förändringar i blodets flödesegenskaper så att det blir mer visköst, vilket ökar risken för hjärtinfarkt. Även blodtillförseln till kapillärer i hjärnan påverkas.

Gendopning

Cannabis

Dopningskontroller

Det fanns 2006 33 ackrediterade laboratorier i världen. WADA är ackrediterande organ.

Under 2005 genomfördes 183 337 dopningskontroller varav 3909 var positiva (2,2%)[1]. I dessa siffror finns även de positiva provsvaren med där idrottaren har fått dispens för användning av läkemedel. Siffran ca 2% positiva prover har varit konstant sedan 1980-talet. Antalet avstängningar är lägre, 0,8% i USA 2004 [2] och 0,7% i Tyskland 2002 [3].

Idrotter med minst 200 tester år 2005 med markant högre andel positiva analyser (>3,4%) var Biljard (10%), Golf (5,2%), Bandy, Cykel, Baseball, Boxning och Triathlon. Idrotter med markant lägre andel positiva analyser (<1,3%) var Gymnastik, Skytte, Judo och Simning.

Historia

Antiken

Dopning har funnits genom hela idrottshistorien, men det har kanske inte alltid ansetts som fusk. Redan många av de grekiska atleter som deltog i de antika olympiska spelen försökte förbättra sin förmåga med fårtestiklar (testosteron), olika svampar och växtextrakt.

Modern tid

Redan i slutet av 1800-talet använde professionella cyklister trötthetsdämpande medel som koffein, kokain och eterfyllda sockerbitar. 1886 inträffade det första dödsfallet bland cyklister.

I Olympiska sommarspelen 1904 vann Thomas Hicks (USA) guldet i Maraton och kollapsade efter och var nära att avlida, han hade tagit konjak spetsat med stryknin.

Under OS 1936 i Berlin gick rykten att en del tyska idrottare använde testosteronpreparat.

Vid OS 1952 i Oslo blev flera skrinnare sjuka efter att ha tagit amfetamin.

I tyngdlyftnings-VM 1954 ställde Sovjet upp med ett lag som vann de flesta guldmedaljer och slog flera världsrekord och det ryktades om testosteroninjektioner. Vid tyngdlyftnings-VM 1962 gav den amerikanske läkaren Dianobol-tabletter till sina tyngdlyftare och USA dominerade tävlingarna.

Dopning började uppmärksammas allmänt på 1960-talet bl.a. efter att några cyklister tagit stimulantia, vanligen amfetamin, och avlidit under pågående lopp för de inte märkte att de passerade en trötthetströskel. Mest kända fallen var Knud Enemark Jensen, Danmark vid lagtempoloppet i OS i Rom 1960 och Tom Simpson, en brittisk cyklist i Tour de France.

Cykelsport

Inom cykelsporten har en rad dopningsskandaler förekommit under senare år. 1998 gjordes franska polisen razzior mot flera cyklister och stall under pågående Tour de France (Festinaskandalen). Segraren det året, italienaren Marco Pantani, misstänktes året efter för dopning när han hade höga blodvärden i samband med Giro d'Italia och dog tragiskt 2003 efter en överdos kokain.

David Millar, Storbritannien, 2003 års världsmästare i tempo medgav att han använt EPO vid VM och två andra tillfällen, och blev av med titeln och blev avstängd i två år. 1996 års segrare i Tour de France dansken Bjarne Riis erkände år 2007 att han hade varit dopad i samband med loppet.

År 2006 hindrade arrangören ett stort antal cyklister och två hela stall att få starta Tour de France, däribland flertalet förhandsfavoriter. De gjorde detta p g a att de var inblandade i en spansk utredning där den Madridbaserade läkare dr Fuentes misstänks ha dopat ca 200 idrottsutövare inom bl a cykel, fotboll, friidrott, tennis. Segraren i Tour de France 2006 Floyd Landis, USA, lämnade sedan ett dopningsprov på den 17:e etappen (en bergsetapp som han vann) med ett epitestosteron-värde som klassas som dopning, varför han om han slutligen blir fälld blir av med segern.

Fotboll

Inom fotbollen fann italienska myndigheter i princip ett komplett apotek med dopningspreparat hos fotbollsklubben Juventus FC som nu misstänks för systematisk dopning av spelare mellan åren 1994 till 1998.

Friidrott

Den förste "OS-segraren" i friidrott som avslöjades och blev av med guldet var Ben Johnson, Kanada på 100 m vid de olympiska spelen i Seoul 1988. Guldet gick då till Carl Lewis. Han har dock senare medgivit att även han har använt dopningsmedel. Avslöjandet av Ben Johnson innebar att stickprovskontroller började införas under träning.

Det amerikanska friidrottsförbundet har besvärats av rykten om att de mörklagt positiva dopningstester under åren 1988-2000 för 114 idrottare. Många amerikanska friidrottare har under senare år misstänkts för dopning och flera amerikanska mästerskapsmedaljörer har åkt fast (Tim Montgomery, Justin Gatlin, Marion Jones m fl) efter 2000 i den s.k. BALCO-affären.

Den kvinnliga friidrotten belastas av en rad världsrekord från åren 1983 – 1988, som få ens har kommit i närheten av sedan dopningsdiagnostiken började förbättrats ungefär samtidigt som Sovjetunionen och Östblocket upplöstes i början av 1990-talet. De mycket svårslagna världsrekorden, av vilka vissa kan ha presterats av dopade idrottsutövare, gäller grenarna:

Särskilt Florence Griffith-Joyner enastående sportsliga resultat i kombination med hennes tidiga död och hjärtproblem har gjort henne till ett kontroversiellt ämne, då många menar att hon under sin karriär använde sig av dopningklassade preparat, såsom anabola steroider. Inom Internationella Friidrottsförbundet har diskuterats att stryka en rad världsrekord, även manliga, under en period som omfattar 1980-talet +/- några år. Inga beslut har dock kunnat fattas eftersom endast några idrottsutövare har erkänt eller kunnat överbevisas om att de varit dopade, och det vore emot internationell rättspraxis att fälla personer utan bevis.

Längdskidåkning

Längdskidåkningen har i början av 2000-talet haft stora problem med dopning, framförallt med EPO. Kända fall är finländska skidlandslaget under Skid-VM i Lahtis 2001 (som använde plasmaexpanderna Hemohess), och Johann Mühlegg, Spanien vinter-OS 2002, som hade använt Aranesp.

Dopning i OS

I OS har under åren 1968-2006 96 personer fällts för dopning, varav 37 inom tyngdlyftning och 20 i friidrott. 35 medaljörer/lag har blivit av med medaljerna, varav 16 personer blivit av med guldmedaljer. (Källa: Engelska Wikipedia).

Den första som fastnade i en dopningskontroll i olympiska sammanhang var en svensk Modern femkampare vid OS 1968 som blev diskvalificerad efter att ha haft alkohol i blodet. Han hade druckit en mellanöl för att lugna nerverna inför skyttemomentet. Alkohol var för övrigt tillåtet vid skyttetävlingarna i OS till i början av 1990-talet.

Nordamerikanska proffsligor

Ett stort problem för det internationella antidopningsarbetet är att privata proffsligor som till exempel NHL, NBA och NFL själva kan diktera dopningsreglerna. De kan även förbjuda t ex WADA att testa spelare i dessa ligor, vilket bl a skapat problem när svenska ishockeyspelare från NHL är hemma i Sverige och då måste vägra lämna dopningsprov.

DDR

Dopning var utbrett i de gamla öststaterna framförallt i det dåvarande Östtyskland (DDR) på 1970-talet och 1980-talet, vilket det talades allmänt om, men bevis saknades. Öststatsidrottarna dök ofta bara upp på de stora mästerskapen och testades inte däremellan. Det förekom att kvinnliga idrottare såg väldigt maskulina ut. Märkliga resultatförbättringar förekom. I ett sim-EM på 1980-talet tog DDR samtliga guld- och silvermedaljer på damsidan, oftast med stor marginal mot trean, man fick ställa upp med två deltagare per land. I Västeuropa ansågs det i många grenar som meningslöst att konkurrera med öststaterna vilket ledde till en låg nivå på damsidan i många idrottsgrenar (kastgrenar och sprintdistanser i friidrott, simning, med flera) i Västeuropa. Före de östtyska mästerskapen utförde förbundet egna kontroller i DDR för att se att idrottarna skulle klara kontrollerna under mästerskapen. Därför hände det ibland att idrottare avanmäldes före mästerskapen, utan någon förklaring, eller att det på fråga uppgavs att de inte var i form.

Efter Berlinmurens fall och DDR:s upplösning 1990 avslöjade flera gamla idrottare hur förhållandena hade varit och erkände att de varit dopade. Dokumentation visade på systematisk dopning av östtyska idrottare. Några idrottare som tidigare tävlat för DDR avslöjades också, främst av dem friidrottarna Katrin Krabbe och Grit Breuer, och simmerskan Astrid Strauss.

Sverige

Kända svenska dopningsfall är Linda Haglund (friidrott, 1981), Tomas Johansson (brottning, 1984) och Ludmila Engquist (bobsleigh/friidrott, 2001). Svenska idrottare har blivit av med två OS-medaljer på grund av dopning, ett brons i lagtävlingen i modern femkamp 1968 och ett silver (Tomas Johansson) i brottning 1984.

De flesta svenska dopningsfall har inträffat i tyngdlyftning och i styrkelyft.

Straff

Straffen varierar mellan olika idrotter. Vanligen tillämpas två års avstängning från alla officiella tävlingar. Om idrottaren testar positivt en andra gång blir det vanligen livstids avstängning. Om det positiva dopningsresultatet erhållits vid en tävling stryks idrottaren ur resultatlistan och förlorar eventuella medaljer. Ibland dras också tidigare erövrade medaljer, priser, resultat och rekord tillbaka. När den svenska cyklisten Niklas Axelsson testades positivt för EPO vid VM 2001 och omedelbart erkände, fick han av SCF Svenska Cykelförbundet 4 års avstängning. Denna dom blev dock automatiskt kortad till 2 år när det internationella cykelförbundet anslöt sig till WADA, vid den tidpunkten hade dock Axelsson redan avtjänat 2,5 år av sitt straff.

Några substanser som är förbjudna förekommer allmänt i medicinska produkter. Risk för misstagsdopning finns därför. Sådana ämnen är specificerade i WADA:s dopningslista. Dopning med sådana preparat kan resultera i ett reducerat straff om idrottaren kan visa att dopningen var oavsiktlig.

Numera finns CAS, idrottens skiljedomstol, som bland annat avgör tvister om medaljer. Efter åtta år preskriberas fallen. Skidskytten Kaisa Varis blev i mars 2009 av med sitt livslånga straff hon fick i början av år 2008. Man hade undersökt hennes B-test utan hennes närvaro, då detta ännu var förbjudet. I hennes hemland Finland har man diskuterat mycket om huruvida det är bra att hon börjar tävla igen, då detta skulle ge en dålig stämpel som fortsättning av Lahtis skandalen 2001 som ännu reds upp. Varis har ansökt efter tävlingslicens, men med ofullständia uppgifter, utan namnet på sin förening.

Omtalade dopningsfall

Se även

Externa länkar

Fristående information om steroider

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Dopning"
Personliga verktyg