Från Rilpedia

Adrenalin, summaformel C₉H₁₃NO₃, är ett stresshormon som utsöndras från binjuremärgen som svar på stimulering från sympatiska nervsystemet. Adrenalin transporteras löst i blodet och har en rad olika effekter på vävnaderna, som har det gemensamt att de ökar kroppens prestationsförmåga.

Adrenalin upptäcktes av polacken Napoleon Cybulski 1895. Den förste som renade och isolerade adrenalin var japanen Jokichi Takamine 1901.

Adrenalin utsöndras vid exempelvis hårt fysiskt arbete, psykisk stress och ilska. Adrenalinet försätter kroppen i "alarmberedskap", bereder kroppen på att fly eller slåss. Hjärtats slagfrekvens ökar, och dess sammandragningar blir kraftigare. Blodflödet till hjärtat och skelettmuskulaturen ökar men minskar till andra organ. Genom ökad nedbrytning av glykogen i levern ökar socker- och fetthalten i blodet.

Adrenalin binder till β₂-adrenerga receptorer i skelettmuskulaturens blodkärl samt till samma receptorer i hjärtats kranskärl, vilket leder till att kärlen relaxeras (slappnar av) och blodflödet ökar. Adrenalin kan även binda till β₁-adrenerga receptorer i hjärtat vilket leder till ökad hjärtaktivitet som beskrivits ovan.

Adrenalin används som läkemedel vid hjärtstillestånd och livshotande astma samt vid svåra allergiska reaktioner, som vid anafylaktisk chock. Adrenalin finns även som blödningsdämpare i en del lokalbedövningsmediciner som används i olika sammanhang inom sjukvården. Dessa medel injiceras och ger en lokal bedövning som tack vare adrenalinet även gör att eventuell blödning minskar.

Adrenalin ökar prestationsförmågan kortsiktigt och gör det möjligt att fly eller slåss och utsöndras därför vid upplevda yttre hot. Det utsöndras även vid panikångest.