Marco Pantani
Från Rilpedia
Marco Pantani, med smeknamnet "Il Pirata" ("Piraten"), född 13 januari 1970 i Cesena, död 14 februari 2004 i Rimini, var en italiensk tävlingscyklist.
Tack vare sin lätta kroppsbyggnad, 172 cm och 57 kg, var Pantani en specialist på bergsetapper och han vann bland annat Giro d'Italia och Tour de France under samma år, 1998. Han blev proffs 1992 och vann 36 tävlingar under sin karriär som präglades av många svåra skador som han ådrog sig vid flera svåra omkullkörningar.
1999 diskvalificerades han i ledning av Giro d'Italia sedan ett blodtest visat att han hade för högt hematokritvärde. Efter detta blev han indragen i flera rättsprocesser angående innehav och användning av dopingpreparat. Ömsom fälldes ömsom frikändes han i dessa rättegångar.
Efter Giro d'Italia sommaren 2003 togs han in på ett behandlingshem för drogberoende. I februari 2004 avled han av en överdos kokain på ett hotellrum i den italienska badorten Rimini.
Innehåll |
Början
Marco Pantani föddes i Cesenatico som rörmokarson, men pappans yrke lockade inte när cyklingen kom in i hans liv. Pantani anslöt sig till den lokala cykelklubben Gruppo Cicloturistico Fausto Coppi när han var tio år. 1990 cyklade han nästan heltid som amatör och han vann två etapper och totalsegern på Baby Giro.
Uppgång
I Marco Pantanis andra medverkande i Giro d'Italia 1994 kom hans stora genombrott. Han vann två etapper och kom tvåa totalt efter Jevgenij Berzin men före Miguel Indurain som hade vunnit de två senaste åren. Han hade förmodligen vunnit totalt om han inte hans lag hade bett honom att hjälpa lagets kapten Claudio Chiappucci under de första bergsetapperna. Samma år gjorde han också debut i Tour de France och blev 3:a totalt men vann ingen etapp trots att han attackerade och körde ifrån den slutliga vinnaren Miguel Indurain på flera etapper. 1995 kunde han inte delta i Girot på grund av en vurpa, men han vann två etapper i Touren och blev trea totalt. Han blev också trea i världsmästerskapen samma år.
Under de här åren skapade Pantanis klättrarstil sensation i cykelvärlden. Även om han förlorade mycket tid på tempoloppen så verkade han oslagbar i de höga bergen. Hans stil att cykla fick till och med Bianchi att utveckla en ny cykel som passade hans stil bättre. Just när det verkade som han skulle börja dominera cykelvärlden råkade han ut för en hemsk olycka i Milano-Turin i slutet av 1995. Han bröt benet på två ställen och han skulle kanske tvingas att sluta cykla.
Pantani gjorde comeback i Girot 1997, men fälldes av en svart katt som sprang ut framför honom under en av de första etapperna. Han var dock överraskande tillbaka redan i Touren samma år och utmanade om den gula tröjan. Han visade sig som vanligt vara bäst i bergen och vann två etapper, men den tyngre och kraftfullare Jan Ullrich kunde begränsa sina tidsförluster i bergen under några minnesvärda bataljer. Ullrich tog sen igen förlusterna och mer därtill under tempoloppen. Pantani blev till slut trea bakom Jan Ullrich och Richard Virenque.
Följande år, 1998, blev hans stora år. Han vann för första gången Giro d'Italia före Pavel Tonkov och Alex Zülle. Han vann också Touren detta år där han lyckades knäcka favoriten Jan Ullrich. I Pyrenéerna lyckades ta igen tiden han förlorade första veckan och under en klassisk etapp från Grenoble till Les Deux Alpes slog han Ullrich med nästan nio minuter under dåliga väderförhållanden. Ullrich visade karaktär under nästa etapp till Albertville genom att attackera på Col de la Madeleine, men Pantani kunde följa med och blev den första italienaren sedan Felice Gimondi (1965) att vinna Tour de France. Han bröt också en svit av vinster av tempospecialister såsom Miguel Indurain, Jan Ullrich och Greg LeMond, inte sedan Lucien van Impes (1976) dagar hade en specialiserad klättrare vunnit.
Tyvärr blev Touren 1998 inte ihågkommen för Marco Pantanis insatser utan för en dopingskandal. En utav läkarna i Festina-stallet blev stoppad vid Fransk-Belgiska gränsen med flera illegala dopingprodukter gömda i bilen. Skandalen berörde inte bara Festina-cyklisterna utan flera lag var under utredning och många cyklister valde att lämna Touren. Pantani, som inte berördes av skandalen framstod som cyklingens frälsare under dessa förhållanden.
Fall
Början till slutet för Pantani kom under 1999 års Giro d'Italia. Han var på väg mot seger, han hade vunnit fyra etapper och hade en stor ledning i sammandraget. Han blev dock diskvalificerad från tävlingen på grund av för hög hematokritnivå (som är en indikation på, men inte ett bevis för, användande av EPO). Senare avslöjades att hans hematokritvärden var 60 % efter kraschen 1995, mycket högre än dagen accepterade värden på 50 %.[1] Efter detta fick hans stolthet sig en knäck och han höll sig borta från resten av årets lopp.
Trots dopinganklagelserna förblev han populär bland fansen som en klättrare av gamla skolan som attackerade och gjorde loppen spännande. 2000 var han tillbaka i Girot utan att ha förberett sig ordentligt, utan dök upp dagen före loppet startade. Han förlorade mycket tid och kunde inte matcha de bästa förrän den sista bergsetappen till Briançon, där han kunde hjälpa sin lagkamrat Stefano Garzelli att vinna totalt och attackerade utan att nån kunde följa honom. Han vann dock inte etappen eftersom han inte hann ikapp en tidigare utbrytare. Pantani deltog också i Tour de France 2000. Han var långt efter på flera etapper, men visade glimtar av sin talang när han var den ende som kunde matcha den nye dominanten Lance Armstrong uppför det tuffa Mont Ventoux. På slutet av etappen verkade Armstrong släppa iväg Pantani och gav därmed bort etappsegern. Pantani däremot hävdade att han kört ifrån l'Americano som han kallade Armstrong. Detta gav upphov ont blod mellan de två och när Armstrong kallade Pantani Elefantino (italienska för 'lille elefanten' ett öknamn som refererade till Pantanis öron och ett var ett namn som han avskydde) blev det ännu värre. Pantani hade skaffat sig en fiende i en tid när han verkligen behövde vänner. I samma Tour vann han etappen till Courchevel när han attackerade och lämnade alla bakom sig, inklusive Armstrong.
Detta var det sista lopp som Pantani vann och han lämnade Touren före Paris. Efter detta tävlade han sporadiskt 2001 och 2002. Bland annat körde han, till spanjorernas stora glädje, Vuelta a España 2001. Han avslutade dock aldrig tävlingen utan lämnade den, tillsammans med två stallkamrater när de kom till Pyrenéerna, där han i vanliga fall skulle ha visat sin styrka. Under säsongen 2001 hittades en spruta som visade spår av insulin i hans hotellrum under Giro d'Italia 2001. Pantani hävdade att den hade planterats där och att han överhuvudtaget inte befann sig i det rummet den natten. Rätten trodde honom inte och han avstängdes sex månader. Pantani vägrades delta i Touren 2002 men han var tillbaka under Girot 2003, där han inte vann någon etapp men placerade sig bra i bergen. I juni 2003 skrev han in sig själv på en klinik för att få behandling för sin depression och drogmissbruk. Vid denna tid verkade chanserna att komma tillbaka till toppen små.
Han fortsatte dock att tävla för Mercatone Uno. Under presentationen av Mercatone Uno-stallet i början av 2003 kom Marco Pantani med huvudet i bandage och berättade att han hade opererat öronen för att kunna ”göra förändringar i sitt liv”. Han hade länge blivit hånad för sina utstående öron, bland annat av Lance Armstrong som kallat honom för Elefantino, och nu ville han göra comeback. Han vann Coppi and Bartali och i Giro d'Italia 2003 slutade han på 14:onde plats. Allting verkade gå bra och det såg ut som om han kunde vara en utmanare till Lance Armstrongs femte raka seger i Tour de France. Men just som Mercatone Uno, som inte skulle få köra Tour de France, godkände att Pantani skulle få tävla för Jan Ullrichs Bianchi-stall, berättade Marco Pantani att han inte längre brydde sig om att segra över Lance Armstrong. Giro d'Italia 2003 blev därmed hans sista stora tävling och kort därefter lade han in sig på ett behandlingshem som specialiserade sig på droger och depressioner. Han tävlade aldrig mer.
Den 13 januari 2004 firade han sin födelsedag med några nära vänner och sa då att han fortfarande hade problem men vägrade att åka till något av de behandlingshem som han blev inbjuden till. Efter kalaset började Marco Pantani att isolera sig själv från de som ville ge honom en hjälpande hand, och efter ett bråk med sin pappa gömde han sig själv på ett hotell. På hotellet ringde han till sin manager Manuela Ronchi och berättade vart han var, men när hon kom fram till hotellet hade Pantani redan lämnat och fortsatt av mot Rimini, med sina kläder och mobiltelefon kvar på det gamla hotellet.
Den 9 februari anlände han till badorten Rimini och valde att övernatta på hotellet Le Rose. Han var ute i 20 minuter från hotellet på måndagen, samma dag som han hade anlänt till staden. Under hela vistelsen undvek han kontakt med hotellets gäster och personal.
Död
Under kvällen den 14 februari 2004 hittades Pantani död i hotellrum i Rimini i Italien. Strax innan han dog vägrade Pantani att låta städerskan städa hans rum och han lade av telefonen. Då ingen kontakt kunde nås med storcyklisten bröt hotellets ägare upp dörren till rummet och fann cyklisten död.
Obduktionen visade att han hade dött av vätska i hjärnan och hjärtstillestånd till följd av akut kokainförgiftning.[2]
Den 16 februari 2004 var rubriken på La Gazzeta dello Sport: "Se n'è andato" ("Han är borta"). Italienske cyklisten Mario Cipollini sa "Jag är förkrossad. Det är en tragedi av enorma proportioner för alla inom cykelsporten. Jag saknar ord."
Tjugotusen sörjande samlades vid hans begraving, där hans manager och nära vän Manuela Ronchi läste de sista raderna från hans dagbok:
| ” | I fyra år har jag varit i varje rättssal, jag har förlorat min vilja att vara som andra idrottsmän, cykelsporten har förlorat och många ungdomar har förlorat sin tro på rättvisan. Alla mina kollegor har blivit förnedrade, med TV-kameror gömda i deras hotellrum för att försöka förstöra familjer. Hur kan man inte göra sig själv illa efter det. | ” |
Marco Pantani ligger begravd i Cesenatico.
Giro d'Italias arrangörer beslutade sig för att dedicera en bergspassage till Marco Pantani varje år. I 2004 års upplaga blev det första Cima Pantani Passo del Mortirolo, ett av de tuffaste bergen som används till cykeltävlingar i Europa. Berget spelade en viktig roll i Pantanis karriär. När det introducerades 1994 attackerade han där och tog en av sina finaste segrar i Aprica, 1999 väntade berget på honom förgäves efter att han blivit utesluten innan man kom dit. 2005 var Cima Pantani Colle Fauniera där Pantani visade de sista glimtarna av sin talang under 2003 års giro.
| Företrädare: Ivan Gotti |
Vinnare av Giro d'Italia 1998 |
Efterträdare: Ivan Gotti |
| Företrädare: Jan Ullrich |
Vinnare av Tour de France 1998 |
Efterträdare: Lance Armstrong |
Källor
- Wikipedia contributors, "Marco Pantani," Wikipedia, The Free Encyclopedia (accessed June 16, 2006)
- Pantani found dead (BBC)
- End of a troubled ride (BBC) By Andrew Benson
Noter
Litteratur
- John Wilcockson (redaktör), Graham Watson (fotograf), Marco Pantani: The Legend of a Tragic Champion (2005), ISBN 1-931382-65-4
- Manuela Ronchi, Gianfranco Josti, Daniel Friebe (översättare), Man on the Run : The Life and Death of Marco Pantani (2005), ISBN 1-86105-920-5
- Matt Rendell, The Death of Marco Pantani : A Biography (2006), ISBN 0-297-85096-2
