Antikommunism

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Anti-kommunist)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif


Antikommunism betecknar motstånd till kommunism. Historiskt har termen "kommunism" använts om flera olika gemensamma, sociala organisationsformer och dessas anhängare men sedan mitten av 1800-talet har marxismen varit den dominerande formen av kommunism. Marxistisk kommunism lockade långt fler anhängare, och skapade långt fler motståndare, än någon annan form av kommunism. Därför används termen antikommunism oftast i betydelsen "motstånd till marxistisk kommunism" och dess olika ideologiska undervarianter som till exempel marxism-leninismen, stalinism, maoism och trotskism.

Affisch från den tsarvänliga Vita armén som avbildar Trotskij som en judisk demon.

Marxism och andra former av närstående kommunism nådde en höjdpunkt under 1900-talet. Som en reaktion på den ökande populariteten hos kommunistiska rörelser utvecklades organiserad antikommunism. Antikommunismen tog sig många olika former under 1900-talet. Konservativa rojalister i Europa slogs mot den första vågen av kommunistiska revolutioner som ägde rum under åren 1917-1922. Fascismen och nazismen hade en våldsam form av antikommunism som grund, och skrämde folket med hotet om en kommunistisk revolution för att öka sin egen politiska makt. Ett av deras mål under andra världskriget var att förinta kommunismen.

Axelmakterna valde att mildra motståndet mot kommunismen då Tyskland befann sig i pakt med Sovjetunionen, till följd av Molotov-Ribbentroppakten, likaså blev den sovjetiska kommunismen rumsren i USA och Storbritannien då Sovjetunionen byte sida och anslöt sig till de västallierade under andra världskriget. Nationalister slogs mot kommunister i ett flertal inbördeskrig över hela världen. Konservatismen, liberalismen och nyliberalismen, samt även till viss del socialdemokratin, påverkade till stor del den antikommunistiska utrikespolitiken hos de västerländska staterna, och dominerade bland de antikommunistiska intellektuella strömningarna under senare delen av 1900-talet.

Senatorn Joseph McCarty har blivit en symbol för antikommunismen i USA på 1950-talet

Som en följd av oktoberrevolutionen i Ryssland började den marxistiska kommunismen associeras med Sovjetunionen (trots att många marxister och kommunister inte stödde Sovjetunionen och dess politik). Som ett resultat av detta blev antikommunism och motstånd till Sovjetunionen nästan omöjliga att åtskilja, inte minst i utrikespolitiken. Antikommunism var ett viktigt inslag i utrikespolitiken hos axelmakterna under 1930-talet och hos USA under kalla kriget.

Begreppet antikommunist används dock vidare än vad den ovanstående definitionen försöker ange och återspeglar den realpolitiska situationen i olika länder. Medborgar- fackliga, sociala och demokratiseringsrörelser i det kapitalistiska blocket ibland omedvetet etiketterades och beskylldes för att vara pro-kommunistiska (till exempel i USA och sydamerika), samtidigt som medborgar- fackliga, sociala, nationalistiska, religiösa och demokratiseringsrörelser i det socialistiska blocket beskylldes och etiketterades för att vara kontrarevolutionära och antikommunistiska. Repressalier i båda fallen kom ofta att omfatta även familjer och vänner till de utpekade.

Det postkoloniala Afrika har också berörts av konflikten mellan kommunism och antikommunism, dels genom att vissa länder experimenterade med enpartistyrda marxistiska system (till exempel Benin och Etiopien) där de styrande inskränkte högeroppositionens rörelse- och yttrandefrihet, medan andra (som Liberia) kriminaliserade socialism och fackföreningar, dels genom USA:s och Sovjetunionens frikostiga vapenleveranser till olika rebellgrupper i det kalla krigets namn för att få bundsförvanter och fotfäste på kontinenten, vilket var en bidragande orsak till långvariga politiska konflikter.

Innehåll

Antikommunism i världen

Karta över kommunismens spridning - länder styrda av regimer som bekänner/bekände sig till den kommunistiska läran.

Norden

I Sverige internerades kommunister i Storsien norr om Kalix under andra världskriget.[1]

Det antagligen mest kända exemplet på statlig antikommunism i Sverige är den så kallade IB-affären där svenska kommunister och vänstersympatisörers politiska åsikter registrerades av Informationsbyrån (IB).[2]

I Sverige skedde starka förföljelser av kommunister i Sverige under andra världskriget och även under kalla kriget diskriminerades personer med påstådda kommunistiska sympatier genom att vissa arbetsgivare upprättade hemliga listor med namn på kända kommunister. Dessa svartlistade arbetare kunde inte få jobb på känsliga arbeten.[3]

USA

Amerikansk soldat håller borta horder av "rödingar".

Tiden efter andra världskriget fram till Sovjetunionens fall, kallad för kalla kriget, var den period där den statliga antikommunismen leddes av USA och till viss del Storbritannien som ledare för västblocket medan det kommunistiska blocket leddes av Sovjetunionen. Under kalla kriget gjorde maktkampen mellan blocken att konflikten spred sig till tredje världen genom att båda blocken tävlade om att alliera olika regimer med sitt block. Den statliga antikommunismen riktade sig mot länder, rörelser och individer som var lierade med de kommunistiska staterna. USA understödde exil-kubaners försök att störta Castro i invasionen i Grisbukten och ingrep militärt i invasionen av Grenada. USA gav även direkt och hemlighet stöd till antikommunistiska diktatorer som Augusto Pinochet och Syngman Rhee, antikommunistiska gerillagrupper som Contras i Nicaragua och i USA under 1950- och 1960-talet förföljde senator Joseph McCarthy individer som ansågs ha kommunistiska sympatier under den så kallade McCarthyismen.

Centraleuropa

Antikommunismen i centraleuropeiska länder som Tyskland, Italien, Frankrike och Spanien nådde sin kulmen under fascismens uppgång tiden runt andra världskriget. Adolf Hitler, Benito Mussolini och Francisco Franco var alla uttalade motståndare till kommunismen.

Nazityskland och Italiens ledare hjälpte även fascisterna under Spanska inbördeskriget mot den republikanska sidan vilken dominerades av anarkister, syndikalister och kommunister, varav de sistnämnda kom att dominera den republikanska sidan på grund av sitt stöd från Sovjetunionen.

Nazityskland formaliserade det antikommunistiska samarbetet inför andra världskriget i Antikominternpakten. Det som karakteriserar tidsperioden var den brutala behandlingen hos båda leden av motståndarna. Före och under kriget avrättades och fängslades kommunister i delar av Europa endast på grund av deras politiska åsikter, liksom det i kommunistiska länder avrättades de som betraktades som illojala med den kommunistiska övertygelsen. Under tiden för Molotov-Ribbentroppakten mildrades dock den nazi-kommunistiska fiendskapen något på båda sidor.

Östeuropa

I det östeuropeiska fallet då medborgarna hamnade i konflikt med sin stat kan det vara svårt att dra en gräns mellan motståndet mot partiet, mot det upplevda systemet, mot ideologin, eller strävan efter nationell frigörelse från Sovjetunionen. Dessutom kunde problemen med livsmedelsbrist och plötsligt höjda matpriser förskjuta problemen till ett mycket konkret plan - att överleva dagen.

Exempel på statlig antikommunism i Östeuropa är Storbritannien, USA, Frankrike och Japans intervenerade i ryska inbördeskriget med syftet att hindra en kommunistisk regim att ta makten.

Antikommunism på filosofiska grunder

En anledning till kritisk ståndpunkt mot kommunismen kan vara en filosofisk modell som är helt eller delvis i dissonans med de kommunistiska grundsatserna. Och eftersom filosofi har ett brett spektrum är det svårt att ge ett samlat motiv. Några exempel på filosofer som har varit uttalade antikommunister är:

Antikommunism på religiösa grunder

Katolska Kyrkan

Romersk-katolska kyrkan tar officiellt avstånd från socialismen, vilket markerats i olika encyklikor, bland andra Rerum Novarum och Centesimus Annus (1991). Kommunismen behandlas mest explicit i Divini Redemptoris (1937). Förutom principiella grunder gynnades katolsk antikommunism av att de länder där kommunismen införts ofta förföljde religiösa minoriteter. Liksom Ortodoxa kyrkan har katolska kyrkan verkat inom de totalitära öststaterna under sovjetisk kontroll. Tack vare en stor andel katoliker i landet och sin internationella organisation befäste den sig framför allt i Polen som en kraftig motpol till partiet.[6] Detta förstärktes genom en polsk påve, Johannes Paulus II, som framhävde de antikommunistiska och anti-totalitära idealen.[7]

Påvens besök i landet 1979 med utomhusgudstjänster och folkhav av besökare var en tydlig styrkedemonstration av folket och den katolska kyrkan mot regimen. Påvens upprop om odnowa (polska: förnyelse) av landet stimulerade bildandet av Solidaritet året därefter. Regeringen, som redan använde samma slogan med målet att bevara partiets roll, fann det provocerande.[8]

Fackföreningen Solidaritet hade starka band till både arbetarna och kyrkan (till exempel den katolske politikern Tadeusz Mazowiecki). Flera Solidaritetsledare, bland annat Lech Wałęsa, uppträdde vid möten med regimens företrädare trotsigt med religiösa symboler såsom Madonna-bilder på kavajslaget. Även vid strejken vid Leninvarvet i Gdansk prydde Madonna-bilder varvens huvudport, och gudstjänster på varvet samlade 17 000 knäfallande strejkande. När slutöverenskommelse för att avsluta strejken skrevs på använde Wałęsa en enormt stor penna med ett påveporträtt.[9]

USA

I USA har antikommunismen omhuldats inte minst av evangelikala och fundamentalistiska kristna med representanter som evangelisten Billy Graham och TV-predikanterna Jerry Falwell och Pat Robertson.

Anarkistisk antistalinism

Den här avdelningen behandlar anarkistisk kritik av olika former av kommunism.

Vissa anarkister är kritiska till kommunismen i sig, medan alla anarkister är kritiska till statlig (auktoritär) kommunism. Dessa anarkister håller vanligtvis med kommunister om att kapitalism är ett förtryckande verktyg, att det är orättfärdigt och att det på något vis bör avskaffas. Dessa anarkister skiljer sig däremot från kommunisterna i och med sin övertygelse om att all centraliserad eller tvingande makt i slutändan är skadligt för individen. Därför är klassiskt marxistiska begrepp som proletariatets diktatur, statligt ägande av produktionsmedlen och liknande tendenser främmande för anarkister, oavsett statens grad av demokrati. Andra anarkister har en mer fundamentalt kritisk inställning till kommunism, på individualistiska eller anarkokapitalistiska. Det finns också starka anti-anarkistiska tendenser bland marxister, vilka avfärdar anarkismen som ovetenskaplig, romantisk, utopisk eller småborgerlig.

Röda Armén attackerar Kronstadt

De våldsamma debatterna i Första internationalen mellan Michail Bakunin och Karl Marx är välkända.[10] Även om Bakunins politiska filosofi hade inhämtat mycket av sin kritik mot kapitalismen från Marx så skilde sig deras syn radikalt på frågor som hur ett postkapitalistiskt samhälle skulle organiseras. Bakunin såg Marx' stat som blott ännu ett förtryck:

The question arises, if the proletariat is ruling, over whom will it rule? This means there will remain another proletariat which will be subordinated to this new domination, this new state." Han förkastade idén om ett avant-gardistiskt parti som skulle styra folket uppifrån, och kommenterade spydigt att "when the people are being beaten with a stick, they are not much happier if it is called 'the People's Stick

Anarkister jublade till en början över februarirevolutionen 1917 i Ryssland som ett exempel på hur arbetarna själva tog makten över sina arbetsplatser. Det blev dock snart klart att bolsjevikerna och anarkisterna hade väldigt olika uppfattningar om vilket slags samhälle de ville bygga upp. Anarkisten Emma Goldman anlände till Ryssland 1919 och var till en början entusiastisk över revolutionen men lämnade landet besviken och skrev boken My Disillusionment in Russia. Den antagligen mest framträdande och respekterade anarkisten på den tiden, Peter Kropotkin, riktade skarp kritik mot den bolsjevikiska byråkratin i flera brev till Lenin, som ibland brukade besöka honom i hans hem. Han noterade 1920:

a party dictatorship is positively harmful for the building of a new socialist system. What is needed is local construction by local forces

och

Russia has already become a Soviet Republic only in name

Här refererade han till bolsjevikernas dominans över bönderna och arbetarråden.

Anarkister pekar ofta på krossandet av Kronstadtupproret, där Röda armén slog ned en nyfödd anarkistisk kommun, som ett specifikt exempel på tyranniet som utstod under bolsjevikstyret. Krossandet av Nestor Makhnos försvagade anarkokommunistiska "Svarta armé" i Ukraina var också en av de särskilt kontroversiella aktioner som de tidiga bolsjevikerna företog sig.

Den anarkistiske gerillaledaren Nestor Machno i Ukraina bekämpades av både Vita och Röda Armén

Under Spanska inbördeskriget fick det stalinistiska spanska kommunistpartiet betydande makt genom sina kontakter med ledarna för Sovjetunionen. Kommunister och liberaler på den republikanska bekämpade huvudsakligen fascisterna men lade även ned stor möda på att slå ned den anarkistiska Spanska revolutionen. Anarkisterna och syndikalisterna hade parollen "Revolutionen och kriget är oskiljaktiga". Det mest dramatiska slaget mot anarkisterna ägde rum i maj 1937, där kommunistledda polisstyrkor försökte ta över CNT-styrda telefonbyggnader i Barcelona. Telefonarbetarna kämpade emot, satte upp barrikader och omringade de kommunistiska barackerna. Fem dagar av gatustrider följde. Fiendskapen mellan anarkister och kommunister nådde nya höjder, där den också skulle stanna.

Fortfarande idag är känslorna bittra i revolutionära kretsar mellan anarkister och marxister. Mycket av debatten liknar den som hölls på 1800-talet mellan Bakunin och Marx. De båda lägren har dock på senare tid enats i protester mot speciella frågor, såsom Irakkriget.[11]

Fascistisk antikommunism

Fascister och nazister sökte legitimitet genom att betona kampen mot kommunismen i både sin propaganda och sin praktik. I de fascistiska staterna på 1930- och 1940-talet skickades otaliga kommunister, socialister, fackföreningsaktiva och oppositionella arbetare till koncentrationsläger och mördades. I propagandan gjorde man ofta kopplingar mellan kommunister och judar, till exempel talade man om den "judiska bolsjevismen", och juden Karl Marx, vilket anses ha inspirerats av Sions Vises Protokoll som författades av den ryska tsarens hemliga polis.

På liknande sätt i modern tid fortsätter de nynazistiska och nyfascistiska rörelserna att avvisa de kommunistiska ideologierna genom en egen analys och historieskrivning kompletterad med antisemitism. Oenigheten begränsar sig inte till det ideologiska planet, utan kan leda till gatuslagsmål med vänstergrupperna.

Exempel på extrema organisationer inom den högerextrema grupperingen:

Statskontrollerat motstånd mot kommunism

Det första motståndet mot kommunistisk styre uppstod i sviterna efter oktoberrevolutionenbolsjevikerna utmanövrerade de andra parterna i den provisoriska samlingsregeringen och dessutom kommunisterna drabbades av inre stridigheterna. Vita armén som bildades av volontärer och resterna av den gamla kejserliga armén under ett par år (1918-1920) förde väpnad kamp mot bolsjevikerna men besegrades till slut.

Mussolini och Hitler

Mellankrigsårens nazistiska och fascistiska organisationer sökte legitimitet genom att betona kampen mot kommunismen i både sin propaganda och sin praktik. På samma sätt som kommunister skyllde nazismen på borgerlighetens konspirationer skyllde nazisterna kommunismen på judiska konspirationer.

Under mellankrigsåren etablerade sig diktatorkvartetten: Mussolini, Hitler, Franco och Salazar vid makten och alla såg kommunism som hot och bekämpade våldsamt medlemmar av allehanda vänsterorganisationer. Det spanska inbördeskriget var början till Francos livslånga krig mot vänstern. Han gick så långt att han i likhet med Lenin inte ens tillät fria fackförbund. Mussolinis och Hitlers kamp mot kommunismen påbörjades samtidigt som deras partier försökte gripa makten, och fortsatte genom kriget med tidvis systematisk våldsam förföljelse och avrättningar.

Moderna diktaturregimer med ledare som till exempel Augusto Pinochet i Chile och Suharto i Indonesien har på liknande sätt använt sig av skräckvälde som maktmedel med tortyr, fängslanden, försvinnanden och mord för att kuva de vänstersinnade.

Den konservative statsmannen Winston Churchill såg redan initialt hotet av en kommunistisk expansionism. Under kriget ändrade han snabbt sin attityd mot Sovjet - att besegra Hitler blev den högsta prioriteten, bara för att efter krigets slut lika raskt återgå till antikommunism. Citatet "En kommunist är som en krokodil: när den öppnar sin mun kan man inte avgöra om den försöker le eller om den försöker äta upp en" sammanfattar hans misstanke att kommunistinternationallen inte skulle hålla sig bakom järnridån (också ett begrepp Churchill populariserat).

Mellan 1950 och 1957, under det kalla kriget, drev Joseph McCarthy en hård linje att avslöja påstådda kommunister i det amerikanska samhället. Effektiviteten, omfattningen och andelen falska anklagelser var stod dock långt efter de motsvarande häxjakterna efter spioner, fiender till kommunismen och staten inom östblocket. Bara att ha umgåtts med 'suspekta' individer kunde vara anledningen att drabbas av yrkesförbud (speciellt inom de intellektuella yrkena och media).

Ronald Reagan och Margaret Thatcher

Ronald Reagan (president 1981-89) och Margaret Thatcher (premiärminister 1980-90), båda representanter för medvetna konservativa ideologier intog bestämda antikommunistiska ståndpunkter. Båda spelade en viktig roll för att vinna det kalla kriget.

Reagans doktrin var att pressa Sovjetunionen och att driva dess ekonomi i botten genom högt rustningstempo, stöd till inte alltid 'rumsrena' anti-kommunistiska rörelser i Centralamerika, Asien, och Afrika, stöd till motståndsrörelsen i Östeuropa (typ Solidaritet) och Afghanistan där Sovjet deltog i kriget, avklippning av tillförsel av västerländsk teknologi till Sovjetunionen och att bidra till valutaförluster vid försäljning av rysk gas och olja. I sitt tal till det brittiska parlamentet i juni 1982 beskrev Reagan riktlinjen a plan and a hope for the long term — the march of freedom and democracy which will leave Marxism-Leninism on the ash-heap of history as it has left other tyrannies which stifle the freedom and muzzle the self-expression of the people.

Bro i Nicaragua sprängd av den antikommunistiska och USA-finansierade milisen Contras

Exempel på av USA stödda antikommunistiska rörelser som bildades mot den kommunistiska expansionen i Latinamerika och Afganistan var Contras, en gerillarörelse i Nicaragua som under åren 1979-1988 förde inbördeskrig mot Nicaraguas regering och Mujahedin, en gerillarörelse som bekämpade de sovjetiska invasionsstyrkorna under kriget i Afghanistan 1979-1989.

Se även

Referenser

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Fotnoter

  1. Maria-Pia Boëthius, Heder och samvete (1999)
  2. Jan Guillou - IB-affären
  3. Maria-Pia Boëthius,Heder och samvete (1999)
  4. Bertrand Russell Bolshevism; practice and theory (1920)
  5. Milan Rai, Noam Chomsky - en politisk biografi, s. 71
  6. Robert Service Comrades. Communism: A World History s.422,428,430
  7. John Paul II and The Fall of Communism
  8. Norman Davies, Heart of Europe, s. 51, s. 353-355
  9. Norman Davies, Heart of Europe, s. 357
  10. Texts by Bakunin at Anarchy Archives; Texts by Marx on Bakunin at Marxist Internet Archive
  11. "Jag tror att vänstern är det enda alternativet till framtiden. Att vänstern samarbetar över de “analytiska” gränserna trots en del “splittringar”. De som jobbar bäst för samarbete är den utomparlamentariska vänstern." (www.wang-electronics.com)
Personliga verktyg