Fascism

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Fascismen)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Fasces.

Fascism är en auktoritär politisk ideologi som har sitt ursprung i Benito Mussolinis fascistiska rörelse Partito Nazionale Fascista i Italien från 1920-talet och fram till och med andra världskriget. Fascismen förknippas ofta med en massrörelse och meningen att individen är underställd statens behov. Fascismen vill vidare ofta skapa en stark nationell identitet. Olika forskare framhåller olika karaktäristiska egenskaper hos fascismen, men vanligt förekommande är nationalism, starka auktoriteter och totalitära system, militarism, antiintellektualism, antikommunism, kollektivism, korporativism, populism och motstånd mot ekonomisk och politisk liberalism.[1][2][3][4][5][6] Fascismen var vidare antidemokratisk, antisocialistisk och antikapitalistisk[7] med starka nationalistiska drag men utan någon framträdande ideologisk rasism.[8] Till detta kom också mått av social radikalism. Korporativism är ett annat gemensamt mönster för ett flertal fascistiska regimer.

Enligt en marxistisk doktrin anses fascismen vara kapitalismens yttersta motreaktion mot strävanden att upprätta ett socialistiskt samhälle. Inom det gamla Östblocket användes uttrycket "fascist" synonymt med nazistiska och övriga högerradikala och auktoritära ideologier, vilket skapat en stor förvirring inom vilken ideologi som ska betraktas som fascistisk.

Innehåll

Fascismens ursprung

Fascismen hade sitt ursprung i den italienska nationalismen under första världskriget och grundades av nationalisten och före detta socialisten[9] Benito Mussolini. I mars 1919 startades de första kampgrupperna, de så kallade Fasci di Combattimento, som främst utgjordes av krigsveteraner.[10][11] Partiet hade som symbol ett spöknippe, fascis (fasces i plural) av den typ som bars av liktorerna i antikens Rom, vilket kom att ge rörelsen dess namn. De svarta uniformerna som medlemmarna bar var närmast inspirerade efter anarkistiskt mönster.

Mussolini och fascisterna agiterade mot kommunismen och socialismen[12] och genom de s.k. stormavdelningarna, squadre d'azione, terroriserade man sina politiska fiender; mordet på socialistledaren Giacomo Matteotti 1924 kan ses som klimax på denna utveckling. De sociala och ekonomiska orolighterna i början 1920-talet och den s.k. marschen mot Rom 1922 förde fascisterna till regeringsmakten, till en början i koalition med borgerliga partier, för att därefter vinna absolut kontroll, dock i samexistens med kungahuset och katolska kyrkan.

Fascismen hämtade bl.a. inspiration från den revoloutionära syndikalismen[13] som förspråkade att samhället skulle styras genom fackföreningarna, men i motsättning till syndikalismens principer förespråkade fascisterna framför allt statsmakt. Genom detta anknöt man också till den organiska samhällsynen och korporativismen (av latinets corporo 'göra till kropp'), företrädd av konservativa politiska teoretiker som Adam Müller och Friedrich Hegel (se Korporativism) Den fascistiska rörelsen betonade polismakt och ordning på bekostnad av demokrati och frihet, och en korporativ (dock icke-demokratisk) ekonomisk politik. Den italienska fascismen visade till en början inga tecken på antisemitism[14] till skillnad från den tyska nazismen. Enligt militären och historikern Eddy Bauer saknades antisemitismen i den fascistiska ideologin.[15]

Syndikalisten m.m. Georges Sorels revolutionära teorier med en stark tro på våldet och dennes, liksom Friedrich Nietzches, idé om "övermänniskan" kom att spela en stor roll vid skapandet av den fascistiska läran.[16][17][18][19] Med sin betoning av myten och med sin antiintellektualism skapade Sorel en av fascismens grundvalar.[20] Den förre syndikalisten Michele Bianchi och futurismens skapare Filippo Tommaso Marinetti brukar räknas till stiftarna av fascismen.[21] , liksom nationalisten och diktaren Gabriele D'Annunzio.[22] Som framträdande uttolkare av fascismens idéer bör även filosofiprofessorn och nyhegelianen[23] Giovanni Gentile nämnas. Fascisterna stödde elitteorin och hänvisade bland annat till den tyske sociologen Robert Michels. Michels som tidigare varit socialist blev senare medlem i det italienska fascistpartiet.

Definition

Det finns många olika uppfattningar i den historiska och samhällsvetenskapliga litteraturen om hur termen fascism ska definieras, vad som är fascism, och vad som inte är det.

I överförd bemärkelse har icke-demokratiska styrelseformer som betonar våldets rätt över demokratin och friheten kallats fascistiska. Beteckningen ”fascist” används ibland som ett skällsord om politiska motståndare. Forskare inom området har något olika definitioner av vad fascism är. Samlande är dock nationalismen, totalitarismen och den antidemokratiska inställningen som utmynnar i ledarprincipen (i Tyskland führerprincipen) där man enligt den fascistiska teorin väljer den bäst lämpade mannen att oinskränkt styra staten. Vissa lägger även till konservatismen; ett exempel på detta är sociologiprofessor Göran Dahl vid Lunds universitet, som forskat inom radikalkonservatism och fascism, och som enligt honom står nära varandra rent ideologiskt. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman menar att fascismen delar synen på statens överordning med konservatismen, men att fascismen i vidare mening (inklusive tysk nationalsocialism) skiljer sig från den föregående i det att staten för fascismen är ett verktyg för folket eller rasen.[24] Dock skall framhållas att Mussolini ursprungligen avvisade de nazistiska tankarna på ”herrefolket” och den ”ariska rasen”[25] För den italienska fascismen var folket först och främst en historisk enhet, medan den för nazismen var en biologisk.[26] Då fascismen till sin väsen var revolutionär har benämningar som ”högerradikalism” använts vid beskrivningen av den, liksom f.ö. ”ultrakonservatism” och ”högerextremism”.[27]

En mer stringent definition av den utomitalienska fascismen, kallad generisk fascism, har presenterats av den brittiske statsvetaren Roger Griffin. Griffin betecknar i sin definition fascismen som varande "populistisk ultra-nationalism".

Den amerikanske historikern Robert O. Paxton ger en arbetsdefinition av fascism som "en form av politiskt beteende som markeras av en besatthet med samhällets förfall, förnedring eller förföljelse och av en kompenserande dyrkan av enhet, energi och renhet, i vilket ett massbaserat parti av hängivna militanta nationalister som arbetar i ett olustigt men effektivt samarbete med traditionella eliter överger demokratiska friheter och eftersträvar sina mål av intern rensning och extern expansion med våld och utan etiska och lagliga begränsningar".[28]

Den svenska historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierar det fascistiska systemet så här: "Systemet var auktoritärt: makten utgick från ledaren och fortplantade sig ner genom det fascistiska partiets leder. Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden, som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare..."[29]. Grimberg säger vidare att "den lära som inpräntades i medborgarna var hoprafsad från många håll, lite Machiavelli och lite Nietzsche, lite syndikalism och mycket nationalism"[30].

Den amerikanska historikern Stanley G. Payne definierar fascismens ekonomi som "ett nationallt ekonomiskt system som är starkt reglerat, integrerat och omfattar olika samhällsklasser, vare sig systemet kallas korporativt, nationalsocialistiskt eller nationalsyndikalistiskt". Han anser också att motstånd och fientlighet mot liberalism, kommunism och konservatism är ett centralt inslag i fascismen.[31]

I artikeln om fascismens lära (Doctrine) i den av Giovanni Gentile grundade Enciclopedia Italiana beskrev Mussolini fascismen 1932 som ”negationen av socialism, demokrati och liberalism”[32], och som ett tillbakaförande av de "demo-liberala" idéer som hade sitt ursprung i franska revolutionen 1789 (jfr. ”frihet, jämlikhet, broderskap”); ”Politiska doktriner passerar, nationen består.”[33] Det tjugonde seklet skulle bli ”auktoritetens” och ”högerns” århundrade, ”ett fascistiskt sekel”.[34]

Den fascistiska staten

Partito Nazionale Fascista bildades 1921 och fascismen formerades då till ett parti.[35] 1922 proklamerades revolutionen och en kommitté skapades med Michele Bianchi, Emilio De Bono, Italo Balbo och Cesare De Vecchi i ledningen.[36] I oktober 1922, efter "marschen mot Rom" gav kungen Mussolini i uppdrag att bilda ny regering.[37][38] Det italienska parlamentet gav i november 1922 Mussolini extraordinära fullmakter fram till 1924.[39] Med 65% av rösterna vann fascisterna valet år 1924[40]; detta val betecknas dock inte som fritt, anklagelser om valfusk fördes fram.[41] Under andra halvan av 1920-talet förbjöds andra politiska partier, yttrandefriheten samt organisationsfriheten.[42]

De fascistiska fackföreningarna kom från 1926 att vara de enda tillåtna med fascister som förtroendemän.[43] Genom den nya grundlagens, Carta del Lavoro, antagen 1927, bestämmelser rörande arbets- och näringslivet sammanfogades arbetsgivare och arbetstagare i syndikat, därefter i korporationer, ett för varje näringsgren. 1928 förklarade Mussolini, med anledning av det nya systemet, att den fascistiska staten nu hade växlat över från 1800-talets kapitalism till 1900-talets korporativa.[44] Vidare hävdade han att problemen emellan arbetstagare och arbetsgivare nu var borta och därmed hade grunden för marxismen (jfr. begreppet "klasskampen") försvunnit.[45] 1939 tillkom en ändring i konstitutionen där den korporativa staten fullt ut kom att genomföras också på lagstivtande nivå; deputeradekammaren försvann och ersattes av en av korporationerna vald kammare.[46] Den korporativa staten gav aldrig vare sig ekonomisk framgång eller frihet.[47] Korporationerna kom att bli en del av det auktoritära och totalitära staten där all makt kom från toppen och spred sig neråt i systemet.[48]

Fascismen i praktiken

I Italien avvisade fascismen tanken på en socialistisk omgestaltning av den sociala ordningen men i likhet med kommunistiska och socialistiska diktaturer använde man sig av planhushållning[49], det vill säga ett tillstånd när alla sociala och ekonomiska organisationer befinner sig under statlig ledning eller kontroll. Industrier fortsatte dock att ägas av företag till skillnad från till exempel ekonomin i Sovjetunionen. Traditionella samhällsinstitutioner som katolska kyrkan och kungahuset fick behålla sina rättigheter inom regimens ramar.[50]

Ytligt sett var den italienska fascismen organiserad enligt principen om klassgemenskap där korporativa fackföreningar i samarbete med arbetsgivarna skötte ekonomin under ledning av staten. Dock var fackföreningarna totalt maktlösa i praktiken och direktstyrdes av staten.[51]

Den korporativa staten grundade, genom sammanslutningar (korporationer) för jordbruk, industri, handel och så vidare, en utveckling som skenbart sammanföll med syndikalismens idéer. Då ledande fascister hade bakgrund i såväl syndikalistiska kretsar som i det gamla nationalistpartiet talades i analogi med de korporativa strävandena om ”nationell syndikalism”.[52] Korporativismen skiljde sig dock starkt från syndikalismen ur flera aspekter; till exempel med den samförståndsanda som uppmuntrades och främjades mellan arbetsgivare och arbetare.[källa behövs]

Den fascism med ledarkult vilken grundades i Italien kom att bli förebild för fascistiska organisationer över hela världen, den kom dock aldrig att kopieras rakt av. Nationer vilka har haft fascistoida och auktoritära organisationer i ledning för staten är Spanien (falangism), Portugal (Estado novo) och Österrike (austrofascism).[53]

Fascisterna i Italien understödde general Francisco Franco i spanska inbördeskriget och var under andra världskriget allierade med Nazityskland. Nazism betraktas av somliga som en form av fascism och har konsekvent kallats så inom kommunismen, men denna vidare definition av begreppet delas inte av alla.[54] Efter andra världskriget kom fascismen att förlora det mesta av sin politiska makt, dock förblev Spanien (och Portugal) fascistiskt ytterligare några decennier.[55]

Fascismen i Sverige

Mest känd i Sverige för sina fascistiska tankar var Per Engdahl. Han var en av Sveriges fascistiska pionjärer; redan efter sin studentexamen i slutet av 1920-talet gick han med i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Engdahls ideologi fick från början inspiration från det då fascistiska Italien men med tiden blev det den tyska nazismen som blev den främsta förebilden.

Se även

Externa länkar

Källor

Noter

  1. ↑ Eatwell, Roger. 1996. Fascism: A History. New York: Allen Lane.
  2. ↑ Griffin, Roger. 1991. The Nature of Fascism. New York: St. Martin’s Press.
  3. ↑ Nolte, Ernst The Three Faces Of Fascism : Action Française, Italian Fascism, National Socialism, translated from the German by Leila Vennewitz, London : Weidenfeld and Nicolson, 1965.
  4. ↑ Paxton, Robert O. 2004. The Anatomy of Fascism. New York: Alfred A. Knopf, ISBN 1-4000-4094-9
  5. ↑ Payne, Stanley G. 1995. A History of Fascism, 1914-45. Madison, Wisc.: University of Wisconsin Press ISBN 0-299-14874-2
  6. ↑ "collectivism." Encyclopædia Britannica. 2007. Encyclopædia Britannica Online. 12 January 2007 <http://www.britannica.com/eb/article-9024764> "Collectivism has found varying degrees of expression in the 20th century in such movements as socialism, communism, and fascism."; Grant, Moyra. Key Ideas in Politics. Nelson Thomas 2003. p. 21; De Grand, Alexander. Italian Fascism: Its Origins and Development. U of Nebraska Press. p. 147 "Nationalism, statism, and authoritarianism culminated in the cult of the Duce. Finally, collectivism was important...Despite general agreement on these four themes, it was hard to formulate a definition of fascism..."
  7. ↑ Reidar Larsson - Politiska ideologier i vår tid sid 102, kap 8 Fascism och nazism: Ideologiernas kärnpunkter "Ytterligare ett viktigt drag är antikapitalismen och en viss social radikalism" ISBN 978-91-44-03956-5
  8. ↑ Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2
  9. ↑ Nationalencyklopedin, band 13, "Mussolini, Benito", Höganäs 1994, s 530
  10. ↑ Axelmakterna, sidan 5
  11. ↑ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  12. ↑ Nationalencyklopedin 1994
  13. ↑ Reidar Larsson - Politiska ideologier i vår tid, sid 108 ISBN 978-91-44-03956-5
  14. ↑ Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6, sidan 20 ff
  15. ↑ Axelmakterna, sidan 5
  16. ↑ http://cepa.newschool.edu/het/profiles/sorel.htm
  17. ↑ http://www.oswaldmosley.com/people/sorel.html
  18. ↑ Tidens Lexikon, sidan 2516, uppslagsordet "Sorel"
  19. ↑ Lilla Focus, sidan 790 och 791, uppslagsordet "Sorel"
  20. ↑ Prismas nya uppslagsbok, sidan 675, uppslagsordet "Sorel, Georges"
  21. ↑ Bra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 140
  22. ↑ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 179
  23. ↑ Raino Malnes & Knut Midgaard, De politiska idéernas historia, Lund 2006, s 233
  24. ↑ Sven-Eric Liedman, Från Platon till kommunismens fall, Stockholm 2000, s. 230
  25. ↑ Karsten Alnaes. Historien om Europa: Mörkrets tid 1900-1945, Stockholm 2007, s 449</>, och som den norske historikern Karsten Alnaes formulerat det: ”I detta sammanhang håller sig Mussolini till Hegel: 'Individen är intet, staten allt'”.<Alnaes 2007, s 449
  26. ↑ Liedman 2000, s 230
  27. ↑ Liedman 2000, s 230
  28. ↑ Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6, s. 218.
  29. ↑ Världshistoria, Carl Grimberg, band 14, sidan 472, 473
  30. ↑ Världshistoria, Carl Grimberg, band 14, sidan 473
  31. ↑ Stanley G. Payne: A History of Fascism, 1914-1945. Kriterierna finns återangivna i Reidar Larsson - Politiska ideologier i vår tid, sid 102.
  32. ↑ [1]
  33. ↑ [2]
  34. ↑ [3]
  35. ↑ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  36. ↑ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  37. ↑ Illustrerad världshistoria,"Det fascistiska Italien" - sidan 470. ISBN 978-1-4054-8220-2
  38. ↑ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  39. ↑ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  40. ↑ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  41. ↑ Bra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 146
  42. ↑ Bra böckers världshistoria, band 13, Den fascistiska staten, s. 146, 147
  43. ↑ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  44. ↑ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  45. ↑ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  46. ↑ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  47. ↑ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  48. ↑ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  49. ↑ Tidens Lexikon, sidan 2128, uppslagsordet "Planhushållning"
  50. ↑ Illustrerad världshistoria,"Det fascistiska Italien" - sidan 470. ISBN 978-1-4054-8220-2
  51. ↑ Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6
  52. ↑ Malnes & Midgaard 2006, s 170
  53. ↑ Illustrerad världshistoria,"1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2
  54. ↑ Nationalencyklopedin, band 6 EU-Fredk, uppslagsordet "fascism", s. 147
  55. ↑ Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2

Litteratur

  1. Rabén Prisma: "Prismas nya Uppslagsbok". Trettonde aktualiserade upplagan 1995. ISBN 91-518-2823-5
  2. Bauer, Eddy: "Andra världskriget - Axelmakterna". 1982. ISBN 91-7024-040-X
  3. Bokia: "Illustrerad Världshistoria". Svenska utgåvan 2006. ISBN 1-40548-220-6/ISBN 978-1-40548-220-2
  4. Poulsen, Henning: "Bra böckers världshistoria". band 13, Från krig till krig. 1982. ISBN 91-86102-95-8
  5. Kinder H, Hilgemann W: "Tidens Världshistoria". Stockholm 1987. ISBN 91-550-3319-9
  6. Magnusson Thomas, Weibull Jörgen: "Bonniers Världshistoria - Tragedins andra del" 1986. ISBN 91-34-50108-8
  7. Almqvist & Wiksell Förlag AB: "Lilla Focus". Stockholm.
  8. Grimberg, Carl med flera: "Världshistoria - Folkens liv och kultur". Stockholm.
  9. Tingsten, Herbert med flera: "Tidens lexikon - Koncentrerad uppslagsbok". Tidens förlag Stockholm.

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Fascism"
Personliga verktyg