Bertrand Russell
Från Rilpedia
Bertrand Arthur William Russell, från 1931 3:e earl Russell, född 18 maj 1872 i Trelleck, Monmouthshire i Wales, död 2 februari 1970 i Penrhyndeudraeth, var en brittisk filosof, matematiker, historiker och pacifist. Han erhöll Nobelpriset i litteratur år 1950 och anses ha gjort viktiga bidrag till den moderna logiken. Hans huvudarbete är Principia Mathematica (tre volymer, 1910-1913), författad tillsammans med Alfred North Whitehead. Han är även känd för sina populärvetenskapliga och elegant skrivna debattböcker.
Russell anses vara medgrundare till både den symboliska logiken och den analytiska filosofin samt betydde mycket för den matematiska filosofin genom sitt arbete med logicism. Han blev också en mycket läst och uppskattad författare med åsikter om moral och samhälle samt förmågan att på ett enkelt sätt beskriva vetenskap och filosofi. Han är också känd för sitt motstånd mot kärnvapen.
Russell tillhörde en av Storbritanniens äldsta adelsätter, och var sonson till statsmannen lord John Russell. Han studerade i Cambridge på 1890-talet. Här kom han även i kontakt med den ett år yngre G.E. Moore som omvände honom från idealism till realism, vilket innebar att han lämnade Bradleys filosofi, som var en variant av Hegels idealism.
Innehåll |
Logik, matematik och filosofisk analys
Logicismen är ett program i matematisk grundvalsforskning som lär att matematik är detsamma som logik och kan härledas från denna. Det har sitt ursprung hos Gottlob Frege och Bertrand Russell. Logicismens syn, att matematikens innehåll kan reduceras till logik, framfördes av Bertrand Russell och Alfred Whitehead i Principia Mathematica vars mål var att slutgiltigt sammanföra den filosofiska logiken och matematiken.
Logicismen som filosofiskt program har betytt mycket för forskningen om matematikens grundvalar och för utvecklingen av den symboliska logiken. Det anses dock idag ha främst historiskt intresse sedan varianter av Russells paradox visat sig vara ofrånkomliga på grund av Gödels ofullständighetssats. Existensen av sådana paradoxer indikerar att programmets grundantaganden är felaktiga.
Förutom att Russell bidrog till formallogiken och språkfilosofin räknas han, tillsammans med Locke, Berkeley och Hume, som en av de stora empiristerna. Hans empiristiska skepticism fick honom, liksom hans föregångare David Hume, att bland annat tvivla på Guds existens och själens odödlighet. Han avfärdade dessutom den filosofiska materialismen som metafysik på samma grunder. I sin populärfilosofiska bok History of Western Philosophy ansåg han dock att Humes filosofi var antagligen till stora delar sann, men Humes skepticism, exempelvis rörande kausalitet, vållade Russell stora problem. Hans mål att skapa en kunskapsteori (eller epistemologi) med nästan lika säkra premisser som inom matematiken visade sig dock vara ytterst svårt, ibland närmast omöjligt. Han kom dock fram till vissa intressanta teorier. Bland annat hävdade han 1916, även om en antydan till teorin redan fanns 1912 i Problems of Philosophy, tillsammans med Wittgenstein, att det vi kallar materia egentligen är en logisk konstruktion; baserade på de enskilda sinnesintryckens konstans och de relationer vi etablerar mellan de enskilda sinnesintrycken. Positivisten A.J. Ayer skulle senare komma att omfatta en liknande teori. I sin epistemologi skiljer Russell för övrigt mellan två former av kunskap: 1) Kunskap genom beskrivning och 2) kunskap genom bekantskap.
Russell menade att hans viktigaste bidrag till filosofin (i synnerhet den analytiska filosofin vilken han var med och grundade) är hans teori om bestämda beskrivningar ("definite descriptions"). Den lanserades 1905 i en uppsats med titeln "On Denoting" (ingick i tidskriften Mind). Russell menade att alla satser som innehåller bestämda beskrivningar kan formuleras om utan bestämda beskrivningar men med bibehållen mening. Som exempel tog Russell "Frankrikes nuvarande kung är skallig". Russell föreslog att detta betyder detsamma som "Det finns en individ x sådan att x är kung i Frankrike, och om y är kung i Frankrike så är x = y, och x är skallig". Den första meningen är därmed lika meningsfull som den andra, och dessutom är den, precis som den andra, falsk, eftersom Frankrike för närvarand inte har någon kung. Detta står i kontrast till Gottlob Frege, som hävdade att liknande meningar är meningsfulla men utan att referera till något, och att det därför inte går att tillskriva sådana meningar ett sanningsvärde. Russell formulerade principen att varje mening på formen P(Frankrikes nuvarande kung) av samma skäl måste vara falsk. Detta har kritiserats eftersom det medför svårigheten att icke P(Frankrikes nuvarande kung) därmed är sann, men om P är en godtycklig egenskap så kan en person använda P för det som en annan person kallar icke P, så att personerna får olika sanningsvärden. Ett exempel på detta är att precis som att "Frankrikes nuvarande kung är skallig" är falsk enligt Russell, så är "Frankrikes nuvarande kung har hår" också falsk enligt Russell, medan "Frankrikes nuvarande kung är inte skallig" är sann.
Russells teori om beskrivningar ger ett förslag till lösning på ett i sig viktigt problem inom språkfilosofin, men viktigare är att den kom att tjäna som en modell för hur logisk analys bör gå till. Mycket av filosofins utveckling mellan 1905 och 1950 kan ses som försök att tillämpa samma metod på problem om språk och vetenskap (analytisk filosofi, logisk positivism).
Efter andra världskriget gav inte Russell många verkliga bidrag till den professionella filosofin. Dels var det med ålderns rätt, men det var också med besvikelse han såg filosofin utvecklas åt ett annat håll än han önskade. Den senare Ludwig Wittgenstein och vardagsspråksfilosofin var en utveckling han hade svårt att acceptera.
Populär skribent och politisk aktivist
Russell är berömd för sin förmåga som skribent om populärvetenskaplig författare. Hans båda böcker, Problems of Philosophy (1912) och History of Western Philosophy (1946), är än idag mycket lästa, omtyckta och respekterade introduktioner till filosofi. Det sistnämnda verket utmärks för sin extensiva lärdom, men också för sin bitvis ironiska humor. Russell kom att skriva om många andra ämnen än filosofi: ateism, icke-kristen moral och nya idéer om äktenskap var ämnen han gärna skrev om. Hans bok: "Till lättjans lov" var en utmaning mot den konventionella synsättet på arbete och arbetets värde. Russell var en uttalad ateist[1][2]
Verket "History of Western Philosophy" anses ha starkt bidragit till att Russell erhöll Nobels litteraturpris år 1950. Verket är översatt till en rad språk och såld i mycket stora upplagor. Verket är även översatt till ryska och kinesiska (först 1976, Taiwan). Språk som verket översatts till: Tyska, franska, spanska, svenska, danska, finska, ryska, kinesiska, portugisiska, italienska, nederländska. Den första översättningen till polska gjordes 1990 och den första till ryska år 1997. Verket kom ut på albanska 2005. En utgåva på kinesiska gavs ut 1996 i Beijing. Den svenska översättningen gjordes av professor Alf Ahlberg.
Aktvism för fred och mot kärnvapen kom att ta upp mycket av Russells sista år, vilket gjorde honom betydligt mer känd än vad hans arbeten inom filosofi och matematik hade gjort. Han skrev tillsammans med Albert Einstein 1955 ett manifest som ledde till Pugwashrörelsens grundande. Han tog också initiativ till den så kallade Russelltribunalen, som hölls 1967 i Stockholm och Roskilde om USAs agerande i Vietnamkriget.
Källhänvisningar
- ↑ Bertrand Russell Why I Am Not a Christian, ISBN 0-415-32510-2
- ↑ Bertrand Russell What I Believe, ISBN 0-415-32509-9.
Se även
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Bertrand Russell
