Logisk positivism
Från Rilpedia
Logisk positivism är en filosofisk riktning som också kallas logisk empirism, främst representerade av den s.k. Wienkretsen, som kombinerade två grundläggande idéer: att endast observerbara fakta är vetbara (förutom a prioriska satser; som satser i matematiken och logiken) med en djup tro på att studiet av filosofins frågor skulle främjas av att man tog hjälp av de verktyg den nyligen utvecklade formella logiken erbjöd. Empirismen hade gått i arv från de brittiska empiristerna med filosofer som John Locke och David Hume via Auguste Comte till Ernst Mach, logiken ursprungligen från Gottlob Frege via Bertrand Russell och Ludwig Wittgenstein, särskilt hans Tractatus Logico-philosophicus. På så vis skulle filosofin nå den exakthet naturvetenskapen och matematiken nått.
Kant hade delat upp omdömena i analytiska och syntetiska, respektive a prioriska, och a posterioriska. Enligt Kant kunde det finnas syntetiska a priori-omdömen. Exempel på det var matematiska satser. Frege accepterade Kants uppdelning, men förkastade hans uppfattning att det kunde finnas syntetiska a priori-omdömen. Enligt Frege var matematiken logik, och i kraft av detta var matematiska satser analytiska a priori. Vad de logiska positivisterna än tyckte om Freges projekt inom metamatematiken, logicismen, så accepterade de Freges tanke att alla omdömen antingen var analytiska a priori eller syntetiska a posteriori - något tredje, syntetiskt a priori, som man fann hos Kant, accepterade man inte.
Från Tractatus är det främst två idéer som inkorporerats i den logiska positivismen: läran att alla meningsfulla satser är sanningsfunktioner av elementarsatser och synen på filosofin som språkkritik. Wittgensteins meningsteori utvecklar man till verifierbarhetkriteriet; en sats är meningsfull om och endast om den kan visas vara sann eller falsk på basen av enskilda observationer (om den inte är en logisk eller matematisk sanning). Detta kriterium har dock en rad problem som sammanfattas i Carl Hempels "Problems and Changes in the Empiricists Criterion of Meaning".[1] Exempelvis får man problem när man stöter på utsagor med allkvantifaktorer, som "alla svanar är vita", eftersom för att verifiera denna sats måste man undersöka alla föremål som överhuvudtaget existerar. Hempel pekar även på en rad andra liknande tekniska problem. Ett annat problem är att verifierbarhetstesen själv varken är en analytisk eller en syntetisk sats, och således enligt sina egna kriterier är meningslös.
Wittgensteins idé om filosofi som språkkritik, som han i allt väsentlig övertagit från Frege, blir i positivisternas tappning: "genom filosofin klargörs satser, genom vetenskaperna verifieras de". I det senare fallet handlar det om utsagornas sanningshalt, i det förra om vad utsagorna egentligen betyder" (Moritz Schlick i första numret av Wienkretsens tidskrift Erkenntnis). Man såg akademin som uppdelad i två delar: i de som sysslade med de syntetiska satserna: empiristerna (naturvetare, samhällsvetare, historiker, m fl), och a priorikerna (filosoferna, logikerna och matematikerna). De senares uppgift var inte att utreda hur världen såg ut, för det kunde man, enligt de logiska positivisterna, inte göra med den a prioriska metoden, utan att utreda hur vårt språk såg ut.
Den logiska positivismens fall
Flera faktorer bidrog till den logiska positivismens fall. En sak är kritik inom paradigmet av den typ Hempel framförde. I typisk analytisk-filosofisk anda försökte man i flera decennier komma fram till ett tillfredsställande meningskriterium utan att lyckas och till slut var förstås fler och fler benägna att ge upp.
En annan viktig roll spelades av en annan filosof som också kom inifrån de logiska positivisternas läger: Willard van Orman Quine; den störste positivisten Rudolf Carnaps elev. Quine hävdade i en mycket berömd uppsats från 1951 ("Two Dogmas of Empiricism") att distinktionen mellan analytiska och syntetiska satser inte kan upprätthållas. Detta ställer hela den logisk-positivistiska världsbilden på ända: till exempel rubbar det den strikta arbetsdelningen mellan filosofer och icke-filosofer. Men det gör också naturligtvis att det positivistiska meningskriteriet inte kan accepteras.
En tredje roll spelades av Wittgenstein, som under 30- och 40-talen utvecklat en filosofi som strider mot Tractatus och i ännu högre grad mot den logiska positivismen. Enligt Wittgensteins senare läror, såsom de framförs bl a i Filosofiska undersökningar, så har den formella logiken lite eller ingenting att säga filosofin, och sinneserfarenheten har inte alls någon kunskapsteoretiskt privilegierad roll, som positivisterna trodde. Vad som finns kvar från den tidige Wittgenstein är fokuseringen på språket; men nu menar Wittgenstein att man inte ska se på språket som en formell kalkyl utan som ett verktyg i rationella språkanvändares händer. De filosofiska problemen uppstår när vi inte ser vilken funktion orden verkligen har, hur vi verkligen använder orden, utan bara ser lite slarvigt på språket.
Wittgenstein samtalade visserligen en hel del med vissa medlemmar av Wienkretsen, med det vore ändå fel att karakterisera hans mycket radikala och originella kritik som kommandes inifrån paradigmet. Wittgensteins tankar är väldigt annorlunda än de logiska positivisternas, till skillnad från Hempels och Quines (den senare har, med viss rätt, kallats de logiska positivisternas arvtagare).
