Ynglingaätten

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Ynglingaätten enligt Ynglingatal
Yngve-Frej, ättens påstådda stamfader.
Olof Trätälja, som enligt sagan skall ha härskat i Värmland.

Ynglingaätten var enligt fornnorska och fornisländska sagor en kungaätt som uppgavs vara ättlingar till guden Yngve-Frej, dvs Frej. Den uppträder i islänningasagorna och nämns som Skilfingar (se nedan) i Beowulfskvädet.

Medan 1800-talets arkeologer och historiker använde sagomaterialet okritiskt och betraktade Ynglingaätten som reellt existerande, har det källkritiska genombrottet inom nordisk historieskrivning gjort att moderna historiker anser att man inte kan dra några som helst slutsatser om ätten. I vissa fall kan personerna möjligen antas ha koppling till personer som har existerat, men att hela ättelinjen är historisk går inte att belägga. Även om några av de norska kungar som räknade sig till ätten är historiska så är en stor del av ättelängden fantasiskapelser, och berättelsen betraktas som historiskt otillförlitlig.[1]

Innehåll

Källor

Den troligen äldsta källan till uppgifter om ynglingaätten är hyllningsdikten Ynglingatal, vanligen daterad till början av 900-talet, tillägnad en kung Ragnvald i Norge. Den har bevarats i tre versioner: en förteckning över kungarna i Ari Þorgilssons Íslendingabók, i fullstädigare form i Snorres Heimskringla, där den också använts som stam kring vilken Snorres Ynglingasagan byggts, samt i en latinsk översättning i Historia Norvegiæ. Eftersom de norska kungarna gjorde anspråk på att vara ättlingar till de gamla gudarna så räknar dikten upp dessas ättelängd ända från Oden själv. Namnet på ätten härleds från guden Yngve-Frej och generationerna löper genom närmare 1000 år till den punkt då en ättling via Värmland utvandrar till Norge. Eftersom tiden fram till utvandringen rör personer som uppges ha regerat ett svearike skulle uppgifterna också beskriva de tidigaste kända "svenska" kungarna.

Dessutom förekommer i Beowulfskvädet två kungar med namn som motsvarar de som två kungar av Ynglingaätten bar, vilket tagits som grund för att åtminstone dessa två varit historiska.

De orter där framförallt de tidiga generationerna placeras av uttolkare är debatterade. På basis av de källor som finns har de identifierats som mindre orter i Uppland.

Från Uppsala till Norge

De isländska sagorna är mycket tydliga med att ätten hade sitt ursprung i Gamla Uppsala och förtäljer på ett flertal ställen i till exempel Heimskringla att man behövde åka in i Mälaren för att komma till dem, samt att de bodde i Tiundaland, innan Olof Trätälja utvandrade till Värmland. Ätten nämns också i Saxo Grammaticus' Gesta Danorum som Frejs söner (kämpen Starkaddr kom till Uppsala där Frejs söner huserade, bok 6) och som Frejs ätt (inför Slaget vid Bråvalla samlades flera av Sigurd Rings fränder ur Frejs ätt, bok 8). Den norska grenen av ätten skall ha haft sitt säte i Vestfold [2].

Skilfingar eller Yngre ynglingaätten

Skilfingarna omnämns i kvädet Beowulf, med sitt ursprung från ca 700-talet, med något stoff möjligen från 500-talet, och med sin slutliga form från omkring år 1000.[3] Den isländske historikern, skalden och mytografen Snorre Sturluson ansåg att skilfingarna härskade "i österled", alltså Sverige, men härledde namnet till en påhittad "sjökonung" Skelfir. I stället anses namnet "skilfing" komma av "skjalf" eller "hlidskjalf", d.v.s den gotiska tronestraden i bortre änden av en hall.[källa behövs]

Den förste skilfingakungen Agne, förknippades i traditionen med ett "skjalf" som skulle ha blivit hans död. Det är Tjodolf Hvinverske i Ynglingatal som gjort en person Skjalf, som medverkade till att Agne blev hängd. Snorre Sturluson menar dessutom att Skjalf skulle ha varit finnkungen Frostes dotter, vilken bortrövats av Agne under ett härtåg och som låtit mörda denne på färden in genom Mälaren, "på östsidan av Törnen, väster om Stocksund".

Med en härledning i förnamnen hos Skilfingakungarna, som samtliga börjar med vokal; Agne, Alrik, Erik, Alf, Yngve, Ochilaik, Eorund, Ane, Egil, Ottar, Adils, Östen, Ingvar, Anund och Ingjald, har bl.a Birger Nerman menat att namnen är bildade enligt den under folkvandringstiden på kontinenten normala variationsprincipen av vissa förled i kombination med vissa fasta efterled.[4] Dock får man anta att det är vanskligt att datera namn med utgångspunkt i att de börjar på vokaler; kännetecknade för Nerman var också hans starka tilltro till den nordiska sagolitteraturens värde som källskrift,[5] sagor vars källvärde som historiska dokument idag starkt kan ifrågasättas.[6] Den moderna historieforskningen använder inte uppgifterna om ynglingaätten som källor till Sveriges historia.[7]

Fakta, sägen, och gråzonen däremellan

En sida ur Heimskringla, som bland annat berättar om Ynglingarna.

Om hela Ynglingaätten vore historiskt säkerställd hade den svenska regentlängden sträckt sig mycket långt tillbaka i tiden. Kungliga hovstaterna anger dock Erik Segersäll (ca 945-995) som den förste historiskt säkerställde kungen av Sverige.[8] Den norska regentlängden börjar enligt Norges kungahus med Harald Hårfager (ca 850-933), som den som enade riket genom att samla flera småkungadömen under sig,[9]. Dessa regentlängder utesluter dock inte att några av Ynglingarna är historiska personer.

Lars O. Lagerqvist menade tidigare att många av de 27 eller 31 personerna som ynglingaätten innehåller är uppdiktade, men att några säkert är historiska.[10] Till de kungar vilkas historicitet är möjlig eller sannolik men inte fullständigt historiskt säkerställda, tar Lagerqvist Adils, Ingjald Illråde, Olov Trätälja, medan Ivar Vidfamnes existens betvivlas. I senare utgåvor skriver Lagerqvist att han inte håller någon av dessa sagokungar som verkliga.[11] Några säkra namn menar Lagerqvist uppkommer först på 800-talet, då en sidogren av Ynglingaätten, enligt Lagerqvist, av allt att döma skall ha regerat Svealand, och hänvisar till Björn på Håga.[12] Enligt en annan uppfattning var Ingjald Illråde den siste sveakungen av Ynglingaätten, och den ätt Erik Segersäll tillhörde kallas då i stället Ivarska eller Lodbrokiska ätten,[13] eller Munsöätten.

En del av personerna i Ynglingatals ättelängd nämns av bland annat Saxo Grammaticus; så till exempel Oden. De uppgifter som var kända av ynglingaätten verkar ha tagits som fakta i kristen historieskrivning från 1100-talet, och de betraktades som historiska gestalter åtminstone från dess.[14] Första gången Heimskringla utkom i Sverige var 1697, av Johan Peringskiöld, och versionen innehöll den fornnordiska texten, och latinsk och svensk översättning. Före dess fanns andra regentlängder, vilka sinsemellan är oförenliga. Gamla svenska krönikan eller Prosaiska krönikan från 1400-talet angav en annan kungalängd, som tidstypiskt anknöts till Gamla testamentet, och Olaus Petri, som avvisade göticismen, en annan, vilken inte behagade någon och därför trycktes första gången på 1800-talet som en antikvitetisk kuriosa.[15] En konkurrerande regentlängd återfanns senare i den götiska historietraditionen som grundade sig på Johannes Magnus Historien om alla götars och svears konungar (1539). På grund av det senare verket, antog Erik XIV felaktigt nummer 14 som regentnummer,[16] vilket alltså inte motsvarar uppgifter från Ynglingaättens huvudsakliga källor, fastän Johannes Magnus regentlängd till en liten del bygger på Saxo Grammaticus sporadiska uppgifter i ämnet.

Ynglingasagans uppgifter om ynglingaätten upptogs av Olof Rudbeck d.ä. i dennes beryktade Atlantica, där han liksom Johannes Magnus fortsatte Odens ursprung, via Magog och Noak, ända ned till Adam och Eva. Därmed fick Oden en självklar plats i göticismen som förfader till förmenta eller verkliga ättlingar till ynglingarna.

Under lång tid därefter var forskare huvdsakligen intresserade av Odens ursprung, som ju påstods ha varit från Asien. En konkurrerande teori till göticismen presenterades av Sven Lagerbring, som hävdade att Oden hade kommit från Turkiet och att svenska språket därför var ett turkiskt språk, liksom för övrigt även arabiska och persiska var. Yngve-Frej, menade Lagerbring, var samma person som en viss Yngquei-mi, som Lagerbring menar förekommer i Kinas historieskrivning omkring år 60 f.Kr. Sverige som Oden skall ha kommit till var enligt Lagerbring bebott av finnar,[17] en åsikt med beröringspunkter med bland andra Johan Ihres och dennes lärjunge Carl Gustaf Nordins; dessa menade att det i stället var samer som ju talar ett finsk-ugriskt språk. De båda senare var emellertid några av de första svenskar att ifrågasätta Ynglingakällornas trovärdighet: Nordin underkände bland annat Ansgars, Rimberts och Saxo Grammaticus uppgifter,[18] Ihre var uttryckligen kritisk till Ynglingatals sanningshalt, eftersom han menade att nio hundra års regenter inte kan ha memorerats fram till Tjodolf av Hvins tid. Även Ihre var emellertid av den uppfattningen att Oden var en historisk person, som fört hit det nordiska språket, som skulle skilja sig från övriga germanska språk genom uppblandning med samiskan.[19]

Islänningasagorna kom till skandinavers kännedom först efter att Codex regius upptäckts 1643 av den isländske biskopen Brynjolf Sveinsson, och först under 1800-talet kom Eddorna till allmän kännedom.[20] Saxo Grammaticus beskriver Oden (Othinus) som en jordisk person som hade inbillat hela Europa att han var en Gud, och sedan slog sig ned i Uppsala.[21] Att Oden var en faktisk person som invandrat från Asien, oavsett om han senare förklarades som gud eller ej, togs allmänt som fakta fram till romantiken och Erik Gustaf Geijers tid,[22] och Geijer resonerade i Svea rikes häfder (1825) för att svearna - men inte götarna - var Odins folk.[23] Euhemerismen var dock vid slutet av 1800-talet en helt övergiven teori.[24] Något senare införde Lauritz Weibull och Curt Weibull den strängare källkritiken, vilket ledde till att förhållningssättet till de skriftliga källorna om Ynglingaätten blev i tilltagande grad skeptiskt, och i viss mån anslutit sig till ett totalt avvisande. Ett anmärkningsvärt undantag till denna allmänt omfamnade uppfattning, är Thor Heyerdahl, som i sitt sista verk, Jakten på Odin (2001), testade påståendet att Oden var en historisk person som invandrat från Asien, men hans teori har vunnit få eller inga anhängare bland fackmän.

Med stöd av utgrävningar av så kallade kungshögar, menade forskare under 1800- och tidiga 1900-talet att det gick att belägga vissa uppgifter om Ynglingaätten. Så till exempel efter Bror Emil Hildebrandts utgrävning 1846, och en senare utförd 1874, av Uppsala högar, vilka arkeologen Birger Nerman menade innehålla kvarlevorna av Aun, Egil och Adils; han styrkte sin tes med hjälp av uppgifter i Ynglingasaga. Även flera andra storhögar betraktades förr allmänt som gravar till namngivna medlemmar av Ynglingaätten,[25] medan samtida arkeologi lämnar frågan öppen, och vanligen hänskjuter frågan om Ynglingarnas historicitet till andra sidan om det vetbaras gränser. Ynglingarna nämns sällan längre annat än anekdotiskt i anslutning till dessa kungsgravar, och Riksantikvarieämbetet fastslår att vi inte vet vilka som blivit begravda där.[26]

Hur många av Ynglingarna som är historiska är en omtvistad fråga. Ottar Vendelkråka och Adils brukar ibland betraktas som historiska, även om detta uttrycks med stor försiktighet.[27] Ofta beskrivs dessas historicitet som mycket osäker.[28] Argumentet för att Ottar och Adils är historiska personer är att de skriftliga källorna, Beowulfskvädet och Ynglingatal, har tillkommit oberoende av varandra och uppger samma uppgifter om dessa ättemedlemmar.[29] Därför är dateringen av i synnerhet Ynglingatal viktig: om Ynglingatal inte är från början av 900-talet är det tänkbart att den tagit namnen på dessa kungar från just Beowulfskvädet[30]. Den norske forskaren C. Krag framförde 1991 en teori om att Ynglingatal var en förfalskning från 1100-talet, vilket till en början fick brett erkännande. Senare forskare har dock visat på fakta som talar för att den är autentisk, och idag anses Ynglingatal troligen vara från 900-talet.[31][32]

Se även

Externa länkar

Referenser

Noter

  1. ↑ Hagerman, Maja, 1996, Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid, Rabén Prisma, Stockholm, s. 75 f
  2. ↑ Steinsland, G. & Muelengracht Sørensen, P. 1998. Människor och Makter i Vikingarnas värld. Ordfront. Stockholm.
  3. ↑ Epoker och diktare 1, 1971, red. Lennart Breitholtz, Almqvist % Wiksell, Stockholm, s. 129
  4. ↑ Nerman, B. "Kung Agne och hans död på Agnefit." i: Fornvännen 1919 s. 146.
  5. ↑ Anno 71, 1972, red. M. Stevelius och T. Ekstedt, årskalender utgiven av Förlagshuset Norden AB, Malmö, och Svenska Dagbladets AB, Stockholm, s. 127
  6. ↑ Ström, F. 1999. Nordisk hedendom: tro och sed i förkristen tid. Akademiförlaget. Göteborg. (s. 6)
  7. ↑ Lönnroth, L. och Delblanc, S., 1987, Den svenska litteraturen I: Från forntid till frihetstid, Bonnier Alba, Stockholm, s. 47
  8. ↑ Sveriges regenter under 1000 år, Kungliga hovstaternas hemsida, sidan läst 1 januari 2008
  9. ↑ Kongehuset.no, Den norske kongerekken, sidan läst 2 januari 2008
  10. ↑ Lars O. Lagerqvist, Sverige och dess regenter under 1000 år, Stockholm 1976, s. 19
  11. ↑ Lars O. Lagerqvist: Sveriges Regenter: Från forntid till nutid, 1996, sid. 22. ISBN 91-1-963882-5. 
  12. ↑ Lars O. Lagerqvist, Sverige och dess regenter under 1000 år, Stockholm 1976, s. 21
  13. ↑ Alf Henrikson, Svensk historia, band 2, Stockholm 1963, s. 970, 1058
  14. ↑ Lönnroth, L. och Delblanc, S., 1987, Den svenska litteraturen I: Från forntid till frihetstid, Bonnier Alba, Stockholm, s. 47
  15. ↑ Alf Henrikson, Svensk historia, band 1, Stockholm 1963, s. 21-23
  16. ↑ Lönnroth, L. och Delblanc, S., 1987, Den svenska litteraturen I: Från forntid till frihetstid, Bonnier Alba, Stockholm, s. 158
  17. ↑ Alf Henrikson, Svensk historia, band 2, Stockholm 1963, s. 1058
  18. ↑ Carl-Fredrik Corin, artikel om Carl Gustaf Nordin i Svenskt biografiskt lexikon, häfte 133, Stockholm 1991, s. 376
  19. ↑ Gösta Holm, artikel om Johan Ihre i Svenskt biografiskt lexikon, häfte 95, Stockholm 1973, s. 767 f
  20. ↑ Alf Henrikson, Svensk historia I, Stockholm 1963, s. 26-28
  21. ↑ Alf Henrikson, Svensk historia I, Stockholm 1963, s. 36
  22. ↑ Åke Hultkrantz, Vem är vem i nordisk mytologi, Stockholm 1991, s. 21
  23. ↑ Geijers Svea rikes häfder återgiven i Den svenska historien I: Forntid, vikingatid och tidig medeltid till 1319, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1966, s. 23. "/.../ Betänker man allt detta, och det, att de gamla berättelserna just här anvisa den Odinska kolonien dess plats i Sverige, så följer ock, att Svearne voro det folk, som med Oden i Sverige inkom, att Religionen med dem förbundit de i halföns södra del redan boende Göterna /.../"
  24. ↑ Nordisk familjebok, band 4, första upplagan, Stockholm 1881, s. 803 f
  25. ↑ Nordisk familjebok, band 30, Andra upplagan, Stockholm 1920, s. 1228 f. Det är för övrigt Birger Nerman som skrivit artikeln i Nordisk familjebok.
  26. ↑ Riksantikvarieämbetet, Gamla Uppsalas historia, sidan läst 2 januari 2008
  27. ↑ Bonniers lexikon, band 21, Stockholm 1997, s. 246
  28. ↑ "Ottar Vendelkråka", Nationalencyklopedins Internettjänst – 3 januari 2008
  29. ↑ Alf Åberg, Vår svenska historia, tredje upplagan, Stockholm 1985, s. 39
  30. ↑ Hägg, Göran: Svenskhetens historia, Wahlström & Widstrand, 2003, sid. 38. 
  31. ↑ Harrison, Dick & Svensson, Kristina: Vikingaliv, Natur och Kultur, 2007, sid. 282. ISBN 978-91-27-35725-9. 
  32. ↑ Mats G. Larsson: Minnet av vikingatiden: De isländska kungasagorna och deras värld, Atlantis, Stockholm 2005, sid. 37-38. ISBN 91-7353-065-4. 
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Ynglinga%C3%A4tten"
Personliga verktyg