Arvid Lindman
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 29 maj 1906 – 7 oktober 1911 2 oktober 1928 – 7 juni 1930 |
|
| Företrädare: | Karl Staaff Carl Gustaf Ekman |
| Efterträdare: | Karl Staaff Carl Gustaf Ekman |
| Födelsedatum: | 19 september 1862 |
| Födelseplats: | Uppsala, Uppland |
| Dödsdatum: | 9 december 1936 |
| Dödsplats: | Croydon Airport, England |
| Maka: | Annie Almström |
| Politiskt parti: | Allmänna valmansförbundet |
| Ministärer: | Regeringen Lindman I Regeringen Lindman II |
Salomon Arvid Achates Lindman, född 19 september 1862 i Uppsala, död 9 december 1936 (flygolycka), var en svensk politiker (högern), sjömilitär och industriledare. Han var riksdagsman 1905-35, statsminister 1906-11 och 1928-30, partiledare för Allmänna valmansförbundet 1912-35 och för Lantmanna- och borgarepartiet 1913-35, dock med ett kort undantag under utrikesministertiden 1917. Han var även generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904-07, men var tjänstledig större delen av tiden.
Lindman gifte sig år 1888 med Anna Lovisa "Annie" Almström (född 1867), dotter till bruksägare Robert Almström och Eva Almström, född Pålman. De fick tre barn; Rolf Achates (född 1888), Eva Ebba Sophia (född 1890) och Karin Ebba (född 1893).[1][2] Han var kusin till Alex Lindman.
Innehåll |
Biografi
Arvid Lindman föddes i Österby bruksförsamling i Uppsala, som son till bruksdisponent Emil Achates Lindman (född 1826 i Motala) och Ebba Karolina Dahlgren (född 1827 i Stockholm, död 1929).[3] En sjömilitär karriär 1882–92 kröntes 1907 med utnämning till konteramiral i flottans reserv. Därefter blev han som politiker mest känd som "amiralen". Lindman var verkställande direktör för Iggesunds bruk 1892–1903 och för Strömbacka bruks AB 1903–23. Han blev 1904 också generaldirektör för Telegrafstyrelsen.
Lindman hade 1902 avböjt att bli finansminister i Boströms andra ministär, men inledde 1905 en politisk karriär då han både var sjöminister i Lundebergs samlingsregering och blev riksdagsman i första kammaren.
När Staaffs liberala regering föll på rösträttsfrågan blev Lindman statsminister i en moderatkonservativ regering. Genom stor politisk fingerfärdighet lyckades Lindman lösa rösträttsfrågan genom beslutet om allmän rösträtt för män, enligt "dubbelproportionalismens" princip, det vill säga med proportionella val till båda kamrarna. Under de sex regeringsåren genomfördes bland annat reformer på näringslivets samt skol- och socialpolitikens områden. En försvarskommitté tillsattes, beslut fattades om marin upprustning (F-båten) och Sveriges internationella ställning bekräftades i Nord- och Östersjöavtalen. Politiska och ekonomiska motsättningar utlöste storstrejken 1909 som slog fel och misslyckades. Högerregeringen satt lugnt kvar.
Den vidgade rösträtten bidrog till att vänsterpartierna, liberaler och socialdemokrater, gjorde framgångar i andrakammarvalet 1911. Lindman övergick till andra kammaren och var ordförande i andrakammarhögern 1912–35, med avbrott 1917 då han var utrikesminister i ministären Swartz. Som ledande högerman hade han bidragit med råd till kungen om bildandet av regeringarna Hammarskjöld och Swartz, i syfte att blockera förstakammarhögerns mer hårdföra konservativa ledare Ernst Trygger.
Åren 1913–35 var Lindman ordförande i högerns riksorganisation, Allmänna valmansförbundet, och som sådan pådrivande i arbetet på att modernisera partiets organisation, särskilt efter författningsrevisionen 1918 som innebar allmän rösträtt. Han hyrde flygplan för att kunna åka på talarturné och introducerade valaffischen.
Efter en hård valrörelse i det så kallade "Kosackvalet" 1928, då socialdemokraterna gjorde stor valförlust, bildade Lindman en högerpräglad minoritetsregering, då liberaler och frisinnade avböjt kungens önskemål om en borgerlig majoritetsregering. Bland dess åtgärder kan nämnas inkallandet av arbetsfredskonferensen 1928. Regeringen avgick 1930 då frisinnade och socialdemokrater fällt förslag om höjda spannmålstullar till stöd för jordbruket.
Lindman var en modern partiledare, som med engagemang och vältalighet vände sig direkt till väljarna. Som både industriman och politiker var han energisk och resultatinriktad. Han var pragmatiskt konservativ utan att vara principlös. Han var en skicklig mäklare, som kunde söka samförstånd med politiska motståndare. Under de antidemokratiska rörelsernas framväxt i Europa slog han vakt kring folkstyrelsens principer och tog kraftfullt avstånd från nazism och fascism. När högerns ungdomsförbund på 1930-talet började upprätta uniformerade, fascistiska kampgrupper, såg Lindman till att dessa uteslöts ur partiet. Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hanssons "ärliga tack över stridslinjerna", då Lindman lämnade riksdagen 1935, var uttryck för den vida respekt som han åtnjöt.
Lindman blev hedersledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet 1905, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1906,[4] och av Kungliga Lantbruksakademien 1917.[5]
1936, året efter han lämnat riksdagen, omkom Lindman vid en flygolycka med ett nederländskt flygplan, vid Croydon Airport utanför London. Tillsammans med Lindman omkom även den svenske direktören Charles Dickson, autogirons uppfinnare Juan de la Cierva [6] och elva andra. Han begravdes på Norra begravningsplatsen den 19 december 1936.
Litteratur
- E. Timelin, Ministären Lindman och representationsreformen 1907–09, (1928)
- O. Nyman, Svensk parlamentarism 1932–36, (1947)
- Ivar Andersson, Arvid Lindman och hans tid, (1956)
- Leif Lewin, Ideologi och strategi: Svensk politik under 100 år, (1984) ISBN 91-1-847441-1
Se även
Källor
- ↑ Sveriges befolkning 1900, (CD-ROM, version 1.02, databasdatum 2006-08-25) Sveriges Släktforskarförbund 2006
- ↑ Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
- ↑ Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
- ↑ Nordisk familjebok, Uggleupplagan Lindman, Salomon Arvid Achates (om NF)
- ↑ Nordisk familjebok, Uggleupplagan Lindman, S. Arvid A. (om NF)
- ↑ Svenska Dagbladets årsbok - 1936, Åhlén & Holms Boktryckeri, Stockholm 1937 s. 251
- Vem är det : Svensk biografisk handbok 1925, red. fil dr Göran Lindblad, P A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1924 s. 461-462
- Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil.dr. Harald Schiller, 1970
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Arvid Lindman
| Företrädare: Louis Palander |
Sveriges sjöminister 1905 |
Efterträdare: Ludvig Sidner |
| Företrädare: Karl Staaff |
Sveriges statsminister 1906–1911 |
Efterträdare: Karl Staaff |
| Företrädare: Lars Tingsten |
Sveriges krigsminister 1907 |
Efterträdare: Olof Malm |
| Företrädare: Knut Wallenberg |
Sveriges utrikesminister 1917 |
Efterträdare: Johannes Hellner |
| Företrädare: Gustaf Fredrik Östberg |
Allmänna valmansförbundets partiledare 1912–1917 |
Efterträdare: Olof Jonsson i Hov |
| Företrädare: Olof Jonsson i Hov |
Allmänna valmansförbundets partiledare 1917–1935 |
Efterträdare: Gösta Bagge |
| Företrädare: Carl Gustaf Ekman |
Sveriges statsminister 1928–1930 |
Efterträdare: Carl Gustaf Ekman |
|
|||||||
