Varulv

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

En varulv är en man i folktron som förvandlas till en varg eller ett vargliknande monster, antingen frivilligt, genom att använda magi, eller ofrivilligt på grund av en förbannelse.

Varulv, tyskt träsnitt från tidigt 1500-tal.

Innehåll

Utseende

Berättelserna är inte samstämmiga om huruvida en varulv förvandlas till en varg eller till ett monster som liknar en blandning av människa och varg.

Den senare sortens varulv är vanligast i den moderna litteraturen och filmen. Denna varelse är ungefär lika stor som en kraftigt byggd människa. Dess kropp är delvis täckt av tjock päls, vars färg ofta är densamma som den förbannade personens hår. Den har en människas händer och fötter, dock täckta med päls och med vassa klor istället för naglar. Dessa varulvar går framåtlutade, som om deras ryggrad blivit böjd, men trots det kan de springa lika snabbt som en varg. Den sortens varulv som är vanligast i den svenska folktron ser ut som en varg eller en stor grågul hund. I en del trakter kände man igen varulvarna på att de linkade på tre ben och använde det fjärde som svans.

Enligt den ryska folktron kan man känna igen en varulv i människoskepnad på att det växer borst under tungan.

Det finns också exempel på varulvar som beter sig som vargar men behåller sin människoskepnad.

Etymologi och besläktade ord

Ordet varulv kommer från det västgermanska språkområdet, närmast från medellågtyska warwulf. Formen hvarulf är känd i svenskan sedan 1700-talet medan engelskans werewolf och tyskans werwolf har hittats i litteratur från 1000-talet. Föreställningen har dock funnits i Norden i betydligt äldre tid, som visas av några av de isländska sagornas berättelser (se nedan).

Manvarg eller dråparvarg?

Den vanligaste åsikten bland forskarna är att warwulf är en kombination av gamla germanska ord för "man" (*wiraz) och "varg" (*wulfaz). Den första delen kommer ytterst av *wīro-, det indoeuropeiska ordet för mansperson, som på fornengelska och äldre tyska hette wer, på fornisländska verr, och på fornsvenska var. Samma rot finns även i värld (från *wer-ald-, "man-ålder-") och Värend samt i ordet värbror som betyder "svåger" i vissa dialekter. Denna teori styrks bl.a. av att vissa svenska dialekter har använt ordet manulv istället för varulv, och att det i spanskan och italienskan heter ”man-varg” (hombre lobos) och ”varg-man” (lubo mannaro) kan också ses som stöd för teorin.

En konkurrerande teori härleder ursprunget till de germanska orden *wargaz och *wulfaz, som tillsammans betyder ”dråparvarg”, och har används som beteckning för en varg som dödar många djur i en hjord men bara äter lite av dem. På medeltiden betydde vargher ”våldsverkare” på svenska. Detta ord kommer från det urgermanska ordet *wargaz för dråpare/strypare – besläktat med tyska würgen som betyder strypa.

Svenskans version varg användes förr som ett noaord för ulv (jämför ”gråben”) och har sedan blivit det vedertagna namnet på djuret. Det hela kompliceras av att vargr och wearg i fornnordiskan och fornengelskan i sig själv kunde betyda både "mördare", "fredlös" eller "råskinn" i allmänhet (jfr. med uttrycket varg i veum) och även beteckna varg i allmänhet.

Lykantropi

Den andra delen, ulv (tidigare ulf och wulfaz), härstammar från det indoeuropeiska ordet för varg, *wl̥kwos, som också är ursprunget till djurets namn på grekiska: lýkos (λύκος). Av lýkos kombinerat med ánthrōpos (άνθρωπος), som betyder människa, har man bildat lykánthropos (λυκάνθρωπος) som försvenskat heter lykantropi. Lykantropi betecknar en förvandling från människa till varg och tillbaka. Ordet är belagt från mycket äldre tid än de germanska och används både i betydelsen att, genom magi, fysiskt förvandlas till en varg och för att beteckna ett psykiskt tillstånd då en person beter sig som, och tror sig vara, en varg.

Fransmännens varulv "loup-garou" består av franska loup, "varg", som kommer av latinets lupus (också från *wl̥kwos), och av fornfranska garoul som härleds direkt från frankiska wer-wulf. Varför man kommit att använda tautologin (upprepningen) ”varg-varulv” är dock inte utrett.

Volkodlák

Det slaviska ordet för varulv är volkodlák. Detta ord kommer av ryska volk som betyder ”varg” och, enligt A. Afanasief (Poeticheskiya Vozzryeniya Slavyan na Prirodu III. s.527), av dlaka som kan betyda ”hårlock” eller ”gömme”. En annan källa, Dahl (Poslovitsui Russkago Naroda, Ralstons källor i Songs of the Russian People, se nedan under "Källor"), föreslår volk och kúdla som betyder ”raggig” eller ”gömme”. Ordet är synnonymt med latinets vcrsi-pellis som betyder "varg-skinn" (jämför bärsärk och ulfheðnar).

Ur kärnan volkodlák har många andra former bildats till exempel ryska vurdalak, ukrainska vovkulak, rumänska vârcol, böhmiska wlkodlak, serbiska vukodlak, dalmatiska vakudluk, tjeckiska vlkodlak, bulgariska vrkodlak, polska wilkolak samt lettiska wilkats.

I slaviska språk används också varianter av ordet óboroten, av ”oborotít'” som betecknar verbet ”förvandlas”, när man talar om hamnskiftare.

Indoeuropeisk allmänmyt

Varulv från 1700-talet, tyskt träsnitt

Historierna om varulvar återfinns i många länder och kulturer. Bland dem Grekland (lycanthropos), Portugal (lobisón, lobisomem), Spanien (hombre lobos), Italien (lubo mannaro), Frankrike (loup-garou), Rumänien (vârcol), Bulgarien (varkolak, vulkodlak), Tjeckien (vlkodlak) Ryssland (óboroten, vurdalak), Ukraina (vovkulak[a], vovkun, pereverten), Polen (wilkolak) Litauen (vilkolakis, vilkatlakis), Estland (libahunt), Irland (faoladh, conriocht), England (werewolf), Tyskland (werwolf) och Danmark/Sverige/Norge (varulf).

Indiens liksom Irans mytologi är kanske de enda indoeuropeiska traditionerna som inte innehåller "den äkta" varulvsmyten. Andra slags hamnskiftare förekommer i legender över hela världen men det handlar då om personer som också förvandlas till andra djur än vargar, t.ex indiska rakshasa (रक्षस).

Vilkacier

I litauisk mytologi finns både ’’vilkolakis’’ som är människor som förvandlas till vargar och ’’vilkacier’’ som förvandlats till ett vargliknande monster. De senare kunde ibland vara till mycket nytta för människor enligt myterna.

Bärsärkar

I Norden förekommer många berättelser om varulvar men ibland också om människor som förvandlas till björnar. En parallell kan därför dras till den nordiska mytologins bärsärkar och ulfheðnar vilka var dödsbringande krigare iklädda björn- eller vargskinn och som varken kände smärta eller trötthet.

Det diskuteras om dessa myter kan ha en gemensam grund i det gamla indoeuropeiska samhället där de unga ogifta krigarna associerades med vargar.

Schamanism

Varulvar tangerar likheter med schamanism i och med förvandlingsprocessen. Den estniska varuvlen företer ibland schamanistiska drag. I finska uppslagsböcker heter varulv ihmissusi, dvs. människovarg, eller vironsusi, Estlandsvarg. .[1]

Historia

Det tidigaste kända exemplet på en varulv är kanske berättelsen om Lykaon i den grekiska mytologin. Lykaon förvandlades enligt sagan till en varg för att han ätit människokött. Se Lycaeus

Norden

Det tidigaste exemplet på varulvar i den nordiska mytologin hittas i Völsungasagan där hjälten Sigmund och hans son Sinfjötli förvandlas till vargar efter att ha klätt sig i förtrollade vargskinn. Ett lite senare exempel är den berömde isländske skalden Egil Skallagrimssons farfar som ska ha varit en "kveldulfr" alltså en person vars huge (ung. ”tanke” eller ”själ”) lämnade kroppen på kvällen och antog varghamn.

Den vanliga uppfattningen i yngre svensk folktro är att varulven var dömd att "springa tasse" alltså att gå på fyra ben. Inte, som den i dag allmänna uppfattningen gör gällande, att varulven är hälften människa och hälften varg. Denna tanke är vanligare på kontinenten (se bl.a. det tyska träsnittet från 1700-talet ovan).

Medeltiden

Episoder ur berättelsen om Peter Stump, anklagad för att vara varulv, för mord och kannibalism år 1589 och avrättad nära Köln år 1590.

Under katolicismens häxprocesser avrättades tiotusentals misstänkta varulvar. Detta var särskilt vanligt i Frankrike där omkring 30 000 personer ska ha ställts inför rätta utpekade som varulvar mellan åren 1520 och 1630. I vissa av dessa fall, till exempel med familjen Gandillon, Skräddaren från Chalons och Roulet i Angers, fanns klara bevis för mord och kannibalism men ingen koppling till vargar. I andra fall fanns en koppling till en varg men inga bevis mot den anklagade som i fallet med Gilles Garnier i Dole 1573.

Hur det än låg till hade en anklagade ofta en extraordinär villighet att erkänna och till och med ge detaljerade beskrivningar av förvandlingen vilket är en av de besynnerligaste omständigheterna omkring medeltidens häxkonst.

År 1603 anklagas den 13-årige Jean Grenier i Gascogne-regionen i Frankrike för att attackera och äta barn. Han döms till livstids inspärrning i ett kloster i Bordeaux, där han avlider 1610.

Under medeltiden förekom även historier om goda varulvar som blivit förvandlade genom häxkonst eller olyckliga omständigheter och som i sin vargskepnad agerade hjältar, som till exempel i den franska sagan ”William och varulven” från 1300-talet.

Exempel i nutid

Fortfarande på sena 1990-talet spreds rykten om varulvar efter att Uttar Pradesh i Indien attackerats av människoätande vargar.

Flera moderna fall av lykantropi diskuteras bland psykologer. I vissa fall finns det kopplingar till drogmissbruk.

Hur blir man en varulv?

I legenderna finns det en stor variation på olika sätt man kan bli varulv på. Legenderna är mångskiftande både när det gäller önskade och oönskade förvandlingar.

Av fri vilja

Ett exempel på trollformel lyder:

Hail, hail, hail, great Wolf Spirit, hail.
A boon I ask thee, mighty shade,
Within this circle I have made.
Make me a werewolf strong and bold,
The terror alike of young and old.

Det kanske enklaste sättet att förvandla sig till varg var att ta av sig kläderna och spänna ett trollbälte om livet. Denna tro var vanligast i norra Sverige där samerna påstods förvandla sig med hjälp av ett bälte gjort av rygghuden från en hängd brottsling. En liknande variant som är mycket vanlig är att klä sig i ett vargskinn eller att gå igenom ett trollbälte med huvudet före. När man sedan vill bli människa igen tar man bara av sig skinnet eller kryper baklänges genom trollbältet.

I andra berättelser bestryks kroppen med magisk salva, vilket är vanligt förekommande i medeltida skildringar av trolldom.

En annan metod sägs vara att dricka ur en vargs fotspår.

Olaus Magnus berättar i "Livnian" att varulvar förvandlades genom att dricka öl med speciellt innehåll och upprepa vissa trollformler. I W. R. S. Ralstons Songs of the Russian People (se extern länk nedan under "Källor") finns en vers för sådan förtrollning som fortfarande lär vara bekant bland ryssarna idag.

Genom en förbannelse

Att förvandlas till varulv genom en förbannelse kan även det gå till på åtskilliga sätt. Många, både äldre och nyare, berättelser säger att den som blir biten av en varulv, så att saliven blandas med blodet, smittas och själv blir varulv.

En vanlig uppfattning från folktron i sydvästra Sverige är att en mor som tagit till något trollknep för att slippa födslovåndorna, till exempel krupit igenom en fosterhinna från ett djur, straffas genom att barnet blir en varulv om det är en son eller en mara om det är en dotter. I övriga Sverige var det vanligare att förbannelsen kom från en trollgumma. Ofta då som straff för en förolämpning eller dylikt.

Förbannelsen behövde dock inte vara ha med svart magi att göra; Det irländska helgonet St. Patrick förvandlade enligt legenden Kung Veretius av Wales till en varg.

Enligt tysk tradition skall den sjunde sonen till den sjunde sonen bli en varulv. En motsvarighet finns i Brasilien (dit det överförts från Galicien och Portugal) där den sjunde sonen, eller ibland en son efter sex döttrar, sägs bli varulv. Denna tanke fanns också i Argentina där den var så stark att den sjunde sonen övergavs, aborterades eller dödades. För att få slut på denna sed skrevs en lag 1920 som säger att presidenten är gudfader åt alla sjunde söner. Staten ger också den sjunde sonen en guldmedalj vid dopet och ett stipendium vid dennes 21-årsdag.

Tanken att förbannelsen är knuten till födelsen får medhåll av italienska sägner där det berättas att barn som avlats under fullmånen drabbas. Också de barn som föds vid vintersolståndet, på julafton eller på en fredag med fullmåne skulle enligt italienarna bli varulvar.

Att bryta förbannelsen

Det finns också många legender om hur man blir av med förtrollningen. För att befria sig själv är varulven tvungen att dricka ett ofött barns blod eller riva ut ett fosters hjärta, därför har varulvar en särskild blodtörst för gravida.

Sägnerna säger att om man ger varulven någonting av fri vilja och gott hjärta så bryts förtrollningen. Ett exempel är mannen som gav en svulten varg ett stort stycke kött varpå varulven slapp sin varghamn. Vanligt i folktron är att om någon tilltalar vargen vid namn så bryts förbannelsen. Andra varianter är att den drabbade personen hälsas tre gånger med sitt dopnamn eller av korstecknet, blir stucken i handen tre gånger av en kniv eller förlorar tre droppar blod. Den som botats från en varulvsförbannelse sägs dock för alltid ha kvar förmågan att förstå vargarnas språk, vilket kan vara till mycket välsignelse för sockenborna.

Många europeiska folksägner säger att om man kastar ett metallföremål över eller på varulven återgår den till sin mänskliga form. I Ukrainas folksägen fanns uppfattningen att om man rörde en varulv med en högaffel eller slaga förvandlades den genast tillbaka till människa.

I vissa folksagor lägger varulven av sig sitt skinn vid återförvandlingen till människa. Att bränna detta skinn dödar då varulven. Enligt en ofta berättad historia ska man under skinnet på en skjuten varg ha hittat en väst med guldknappar. Man förstod då att den varg man skjutit var en förvandlad myndighetsperson.

Modernt tankegods och gammal folklore

Den moderna litteraturen har infört den vanliga uppfattningen att en varulv endas kan dödas genom att skjutas av en silverkula, vilket är en tanke som inte kommer från den äkta folktron men är återkommande i modern skönlitteratur, bland annat i Stephen Kings Cycle of the werewolf från 1984 och filmen Silverbullet (eng. "silverkula") som bygger på nämnda bok (se nedan; "Varulven i litteraturen").

En annan utbredd uppfattning är att förvandlingen är knuten till fullmånen. Denna tanke finns inte i den traditionella svenska folktron men däremot i den sydeuropeiska och dess spridning här är ett resultat av den moderna litteraturen och filmen. I Sverige var det vanligare att man förvandlades varenda natt, varje torsdag eller bara på julafton. Andra förvandlades under längre perioder och vissa drabbade fick behålla sin varghamn för alltid.

Teorier om mytens uppkomst

Det finns flera föreslagna förklaringar till varulvsmytens uppkomst och vidlivhållande. Särskilt tre ovanliga sjukdomar har lagts fram som förklaring.

  • Porfyri: En teori som las fram av den amerikanska biokemisten Davis Dolphin vid American Association for the Advancement of science 1985 är att upphovet kan ha varit en ovanlig genetisk sjukdom, porfyri (se även vampyr), som leder till i brist på det järnhaltiga pigmentet i hemoglobin, protohem. Sjukdomen kommer av en mutation och är autosomalt dominant ärftlig. Den förekommer i flera varianter. Vissa former av porfyri kan innehålla psykiska symptom, som våldsamt uppträdande, vanföreställningar och synhallucinationer. Fysiska symptom som kan komma av denna sjukdom är bland annat svår ljuskänslighet som gör att man inte kan vara ute i dagsljus, missfärgningar på huden, tänderna och naglarna samt hypertrikos som innebär onormalt kraftig hårväxt.
  • Hypertrikos: Man har också förslagit hypertrikos i sig som en källa till myterna. En person som är drabbad av svår Hypertrikos Lanuginosa har ansiktet helt tänkt av hår. Sjukdomen är mycket ovanlig, medfödd och drabbar både män och kvinnor. Den berömda vargmannen Petrus Gonsalvus som levde under 1500-talet ska ha lidit av hypertrikos.
  • Rabies: Man har också föreslagit att personer som drabbats av rabies kunde ha uppträtt på ett våldsamt och varglikt sätt som satte igång spekuleringar och rykten och gav upphov till myter.

Varulven i litteratur, folkvisor och film

Litteratur

Den första litterära beskrivningen av förvandlingen varulv är berättelsen om Lykaon (se ovan) i Ovidius Metamorphoser från vår tidräknings början.

Två klassiska varulvsberättelser är Wagner the werewolf (1846) av G.W.M Reynold och Alexandre Dumas Le Mertreur des Loups från 1857 som kom ut på svenska 1976 med titeln "Varulven".

Av samtida författare kan nämnas Whitley Streibers The Wolfen (1978, William Morrow & Co) och Stephen Kings Varulvens år (Cycle of the Werewolf) från 1984. Båda dessa böcker har filmats, Kings under namnet "Silver Bullet" (se ovan "Modernt tankegods och gammal folklore"). Rabén & Sjögren har gett ut novellsamlingen Varulvsnatt som innehåller tjugo berättelser av utländska författare. Den svenska författaren Gunnel Linde har gett ut en barnbok med titeln Jag är en varulvsunge (1972). Den norska författaren Tormod Haugen har gett ut en bok med titeln Varulv (2001).

I Christopher Paolinis fantasytrilogi Arvtagaren förekommer varkatter, en motsvarighet till varulvar men där människan i stället förvandlas till ett kattdjur.

I Stephenie Meyers böcker, kända som Twilightserien förekommer varulvar.

Visor

Några typer av medeltidsballader bygger sin handling huvudsakligen eller delvis på varulvsmotivet. I Den förtrollade riddaren (SMB 5) har huvudpersonen förtrollats till varulv av sin styvmor, men blir kvitt sin förbannelse genom att döda henne och dricka sin ofödde broders blod. Även i många versioner av Varulven (SMB 6) är det den unga kvinnans foster ulven vill åt. I Förvandling och förlösning (SMB 7) blandas motiven på ett oklart sätt; två vilddjur blir visserligen kvitt sin förbannelse när de dricker sina onda mödrars hjärteblod, men bara därigenom att då plötsligt en spåkvinna dyker upp och löser dem med sin stav; och inga foster är inblandade.

Film

Det finns en ganska smal gren av varulvsfilmer (se nedan länken till en lista) av varierande kvalitet inom skräckfilmen. Den första var filmen Dr Yogami från London (Werewolf of London) från 1935 med svenskamerikanen Warner Oland i huvudrollen. Många anser att de bästa varulvsfilmerna är dessa tre klassiker: The Wolf Man från 1941, The Howling från 1981 och En amerikansk varulv i London från samma år som den föregående. En annan stor varulvsfilm är Wolf (1994) med Jack Nicholson som varulv. En populär varulvsfilm från senare år är den brittiska Dog Soldiers från 2002.

I Sverige har mycket få varulvsfilmer gjorts. En kortfilm från 2005 är Vietnam 1969, som ingår i kortfilmsserien The Werewolf Cult Chronicles.

De senaste stora biofilmerna med varulvar är Harry Potter och fången från Azkaban (2003), Van Helsing (2004) och Underworld (2003), ingen av dessa är dock någon riktig skräckfilm. Den anmerade filmen Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse är en parodi av varulvsberättelser.

Fotnoter

  1. ↑ "Ihmissusi", Facta, 3. (1973); Häxornas Europa 1400-1700. Red: Bengt Ankarloo & Gustav Henningsen (1987)

Källor


Se även

Externa länkar

  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Varulv

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Varulv"
Personliga verktyg