Ernst Wigforss

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ernst Wigforss
Ernst Wigforss
Politiskt parti	Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Uppdrag i politiken:	Finansminister
Yrke/Titel
Födelsedatum	24 januari 1881
Födelseplats	Halmstad
Dödsdatum	2 januari 1977 (95 år)
Dödsplats	Stora Hult

Ernst Wigforss, född 24 januari 1881 i Halmstad, död 2 januari 1977 i Stora Hult i Båstads kommun, var en svensk socialdemokratisk politiker. Han var finansminister 1925–1926, 1932–1936 samt 1936–1949. Han var även docent i nordiska språk vid Lunds universitet.

Wigforss var son till målarmästaren Frans Wigforss och Tekla Lindquist. Han gifte sig 1913 med Eva Jönsson, som var dotter till handlanden Sven Jönsson i Kristianstad och Anna Christine Klinker. Han var kusin till författaren John Wigforss.

Wigforss räknas till den svenska socialdemokratins stora ideologer, och tillhörde från studieåren den intellektuella eliten vid Lunds universitet. Som den förste betydande finansministern för de svenska socialdemokraterna har hans ekonomiska program och teorier färgat politiken; han har deltagit i byggandet av vad som kallas folkhemmet och omdanat den svenska socialdemokratins ideologi. Han framförde en principiellt grundad kritik mot det marknadsekonomiska systemet.

Barndom och uppväxt

Ernst Wigforss farfars far, målare Johan Wikforss (1748-1809), kom från Tierp, Uppland, och flyttade till Västerås. Farfadern, garvare Johan Isak Wigfors, var först verksam i Karlskrona, och nämns i riksdagsmannen Sven Rosenbergs (1810-1895) memoarer, som den förste läsaren i Karlskrona. Även fadern, målarmästaren Frans Wigforss (1842-), var djupt religiös och tillhörde Missionsförbundet. Han gifte sig hösten 1872 med Tekla Lindquist, som bara var 18 år, medan han var 30.

Morfadern hade utvandrat till Amerika; i Sverige hade han varit handlare och haft en liten affär i Falkenberg. Ernst Wigforss morbröder hade utbildats till urmakare och guldsmed, och sedan följt efter sin far. Teklas Wigforss mor, Catharina Lindquist, kom från Småland, och efter att maken lämnat henne, hjälpte kyrkoherden henne att få hemortsrätt i Halmstad, där hon hade inackordering. En av dem som hyrde rum hos henne var målaren Frans Wigforss, och han gifte sig med husets yngsta dotter.

När Ernst Wigforss skulle skrivas in vid första klassen på Halmstads högre allmänna läroverk, uppenbarades det att prästen råkat skriva in fel datum i kyrkoboken. Enligt Tekla Wigforss var han egentligen född den 26 januari, men i kyrkoboken stod det att han var född den 24 januari.

Barndomen kunde ha varit tämligen fattig då faderns yrke var så säsongsbetonat och Ernst hade fem syskon. När familjen blev husägare vid Klammerdamsgatan 16 stabiliserades dock ekonomin något. Modern var lättskrämd men bestämd och skötte familjens ekonomi.

Ernst Wigforss var duktig i skolan och läste allt han kom över. Av särskild betydelse var kusinen John Wigforss, som bodde hos familjen 1895. John Wigforss var något äldre än Ernst, och var på den tiden en vänsterinriktad bohem.

Åren i Lund

Det var under tiden Ernst Wigforss var student i Lund som han blev socialist. Han blev medlem i den radikala studentföreningen DYG (De Yngre Gubbarna), där han lärde känna Knut Wicksell och Östen Undén som skulle bli hans goda vänner. Wigforss blev under studenttiden även god vän med filosofen Hans Larsson, Torgny Segerstedt, Fredrik Böök, Axel Kock, och Bengt Lidforss. Alla dessa kontakter kom att påverka Wigforss i hög grad: deras olika uppfattningar och öppna diskussioner fick honom själv att söka vidare efter egna svar.

Ernst Wigforss disputerade och blev docent i nordiska språk vid Lunds universitet 1913 på en avhandling om södra Hallands folkmål. Andra vetenskapliga verk handlar om forndanskans långa vokaler, om materialistisk historiesyn, och första världskriget; därefter koncentrerade han sig på svensk ekonomisk politik i teori och praktik. För att kunna försörja sig de första åren som forskare, gav han populärvetenskapliga föreläsningar, och hustrun Eva hade tjänst vid olika flickskolor, men hon var i perioder sjuklig.

Från tiden efter disputationen tog världspolitiken en allt större plats i Wigforss tankevärld. Några av de vänner, som han brevväxlade med, befann sig i Tyskland vid utbrottet av första världskriget, och därtill var den rasbiologiska forskningen och antisemitismen nya forskningsfält som han, påverkad av Bengt Lidforss, ville sätta sig in i. Efter att han låtit publicera verket Världskrig och världsfred (1-2; 1915) tog han upp språkstudierna igen, och undervisade. 1918 blev han lektor i svenska och tyska vid latinläroverket i Göteborg. I valrörelsen 1919 höll han några föreläsningar med rubriken Socialismen i praktik. Valutgången blev inte den framgång för socialdemokraterna som hoppats, men Wigforss blev i samband med detta invald i första kammaren som representant för Göteborg.

Åren i riksdag och regering

År 1919 blev han ledamot av första kammaren i riksdagen, och tillträdde vid urtiman 4 augusti. Vid sidan av arbetet i riksdagen fortsatte han ge föreläsningar om språkhistoria. Wigforss var dock ingen nybörjare i politiken: redan i Lund hade han varit aktiv i arbetarekommunen och stadsfullmäktige. De spörsmål som var centrala under Wigforss första år i riksdagen kom att utgöra grundvalen för den senare blockpolitiken, där liberalerna, som tidigare ansetts tillhöra vänstern, i tilltagande grad började uppfattas som ett högerparti.

År 1924, under Hjalmar Brantings tredje ministär, utnämndes han till konsultativt statsråd. Året därpå, då Branting hastigt insjuknat och gått bort i februari, blev han mot alla odds finansminister i Rickard Sandlers regering. Detta berodde på att sittande finansminister Fredrik Wilhelm Thorsson, som blivit partiordförande, blev sjuk. Regeringen ansåg att det var olämpligt att kalla in någon annan tillfälligt, så lotten föll på Wigforss. Denna utnämning var mycket kritiserad trots att den var tänkt som temporär. Segerstedt skrev att det var ett dåligt skämt, och Sandler liknade honom ironiskt vid en råtta född av ett berg; Per Albin Hansson var nästan ensam om att förorda valet. Thorsson avled i maj 1925, och Wigforss fick då sitta kvar.

Posten som finansminister skulle han sedan inneha under flera perioder; 1925-1926, 1932-1936 och 1936-1949. Dessa årtionden präglades av täta regeringsskiften, och Wigforss var en självklar finansminister i de socialdemokratiska regeringsbildningarna. 1929 blev han ledamot av andra kammaren. Tiden i riksdagen varade ända till 1949, då Wigforss drog sig tillbaka med ålderns rätt. Enligt Herbert Tingsten var Wigforss vid det laget den mest omstridda gestalten i svensk politik. I samband med Midsommarkrisen, juni 1941, fällde Karl Gustaf Westman ett omdöme om Wigforss i sin dagbok:

Jag tänkte att Wigforss med fruktansvärt allvar skulle deltagit i gångna tiders religionskrig. Hans vetenskapliga studier ha ej höjt honom till Erasmus Rotterdamus humanistiska ståndpunkt. I detta sammanhang menar jag: Wigforss förstår ej de mänskliga ideologiernas relativitet och föränderliga natur.

De frågor Wigforss i efterhand främst blev omtalad för rörde höjd arvsskatt, en aktiv krispolitik, och bekämpandet av skattereformen 1947. Diplomaten Gunnar Hägglöf skrev i sina memoarer att Wigforss var "en säregen typ. Pacifist, nykterist, radikal, men framför allt en intellektuell med maktinstinkt och därför i många hänseenden en realist" och vidare regeringens starkaste man. Vid krigsutbrottet hösten 1939 var flera ledande socialdemokrater för att Wigforss skulle ta över partiledningen, något som dock aldrig inträffade. I februari 2009 kom det fram att han 1941 godkände en stor svensk bankkredit till Nazityskland enligt ett hemligt dokument som hittats i ett kassaskåp på finansdepartementet och so aldrig blev registrerat. Utrikesdepartementet tog aldrig någon anteckning om saken.^[1]

Han var redaktör för tidskriften Tiden 1922-24; 1929-32, 1936. Han utgav sina memoarer på 1950-talet, med titeln Minnen 1-3.

Wigforss teorier

Ernst Wigforss intog en särställning bland samtida socialdemokrater då han inspirerades av den brittiska idédebatten, såsom gillesocialismen, R. H. Tawney, L.T. Hobhouse, J. A. Hobson. Av amerikaner nämner han själv John Leitch som skrev Man to Man 1920, och som agiterade för socialdemokratisk industriell demokrati. Ett genomgående förhållningssätt hos Wigforss var pragmatism och ett samtida perspektiv, även när han diskuterade ideologiska och historiska frågor. Hans senare skrifter handlade om välfärdsstaten och klasskampen, verk som blev ideologiskt viktiga för den svenska socialdemokratin. Vid sidan av Nils Karleby och Gustav Möller räknas Wigforss till sin samtids stora socialdemokratiska teoretiker.

År 1932 publicerade Wigforss skriften Har vi råd att arbeta, som anger riktlinjerna för den kommande socialdemokratiska ekonomiska politiken. I denna skrift går Wigforss i polemik mot den marxistiska teorin att kapitalismen inte kan lösa en nationell ekonomisk kris. Wigforss menade i stället att staten kunde lösa krisen genom att ge medborgarna arbete i lågkonjunktur, och föra en åtstramningspolitik vid högkonjunktur. Denna skrift räknas ibland som en av 1900-talets viktigaste politiska skrifter, då den inte bara påverkade Gunnar Myrdal vid hans statsbudgetplanering, utan även föregick John Maynard Keynes författande av General Theory (Sysselsättningsproblemet). Herbert Tingsten var emellertid av den uppfattningen, att Wigforss, fastän han var en begåvning och stor politiker, i intellektuellt hänseende främst var en eklektiker som samlade drag från mer självständiga ideologer och ekonomer.

Wigforss höll ett berömt anförande vid 1932 års partikongress, där han angav att partiet hade sin grund i såväl marxism som liberalism, och att båda ideologierna skulle utbytas. Samma år förkastades den traditionella idén om socialisering av produktionsmedlen, mot folkhemstanken med staliga ingripanden i näringslivet, fördelningspolitik och växande offentlig sektor.

Att definiera socialdemokratin och dess förhållande till bl.a. liberalismen i teori och praktik skulle utgöra en huvudfråga för Wigforss under resten av hans liv. I "Om provisoriska utopier" (1958) redogör han respektfullt, påverkad av Karl Popper och Hans Larssons konvergenstanke, för likheter mellan bl.a. den konservative Edmund Burke, liberalen Alexis de Tocqueville och Karl Marx i fråga om synen på samhällsordning och förvandling. "När Burke talar om att ingenting är önskvärt som inte är genomförbart, klingar det ju nästan som de välbekanta raderna hos Marx". I ljuset av människors mångfald, kommer Wigforss fram till slutsatsen att utopier är relativismens motpol, och att då dessa båda är avhängiga varandra kommer det att finnas ett behov av utopier och enighet i och med att värderingarna oundvikligen förskjuts.

Källor i urval

• Hägglöf, Gunnar, Möte med Europa 1926-1940 (Sthlm 1971)
• Tingsten, Herbert, artikel om Ernst Wigforss i Svenska Män och Kvinnor del 8 (Sthlm 1955)
• Wahlbäck, Krister, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41 (Sthlm 1972)
• Wigforss, Ernst, Minnen (1-3, 1950-54), "Om provisoriska utopier" s.86-119; Insikt och handling 2, utgiven av Hans Larsson Samfundet (Lund 1958)

Noter

1. ↑ Andrén, Simon (15 februari 2009). ”Sverige gav kredit till Hitlers Tyskland”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4415895.ab. Läst 2009-02-15. 

Externa länkar

• Wigforssföreningen
• Text från pamfletten "Har vi råd att arbeta?"
• DN Debatt 090215