Reformationen
Från Rilpedia
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
Reformationen, av latin reformatio, reformare, "återge något dess ursprungliga form",’förnya’, ’ge ny form’, är namnet på de olika rörelser inom västerländsk kristendom under 1500-talet ur vilka de olika protestantiska (synonymt med reformatoriska) samfunden uppkom, inklusive lutherska och reformerta. Hit räknas även den utveckling ur vilken den anglikanska kyrkan sprang fram.
Innehåll |
Bakgrund
Orsakerna till reformationen är omstridda. Den latinska kyrkan hade på sina håll förfallit, renässanspåvarnas vandel påminde stundtals mera om de världsliga furstarnas än om det för andliga ledare passande. Inte sällan påverkade världsliga intressen biskopsutnämningarna samtidigt som alltför många biskopar begagnade sig av sin ställning för att gynna släkt och vänner.
Reformationen påbörjades som en process inom kyrkan vars mening var att reformera, ombilda, kyrkan till något modernare och mer tidsenligt. Den började under andra hälften av 1200-talet men nådde sin kulmen först 250 år senare. Det som börjat som något internt hade då förvandlats till en splittring, där delar av den kristna kyrkan brutit helt med påvedömet. Från början var Jan Hus och John Wycliffe ledande personer, men eftersom det tog flera hundra år att avsluta den process de startat fick de aldrig se resultatet själva.
Samtidigt utmanade renässanshumanismen de medeltida auktoriteterna.[källa behövs] Erasmus av Rotterdam häcklade vad han beskrev som missbruk i kyrkans liv och vidskepelse i folktron.[1] Han hävdade vidare att en återgång till evangeliet var nödvändigt.[källa behövs]
Det förekom flera förebådande rörelser och personligheter, bland andra Jan Hus i Böhmen och Girolamo Savonarola i Florens men även inom ordensväsendet rådde på sina håll oro, särskilt bland predikarordnarna.
De ekonomiska och politiska orsakerna var naturligtvis också viktiga. Kungar och furstar kunde genom reformationen övertaga kyrkans rikedomar. En växande kungamakt såg heller inte alltid med blida ögon på kyrkomännens (eller för den delen adelns) konkurrerande maktställning.
Det folkliga mottagandet av reformationens idéer såg mycket olika ut. Framförallt var det reformatorernas angrepp på klostren (som stod för mycket av välgörenheten och utbildningen) och liturgin som på många håll rönte utomordentligt hårt motstånd (jmf. reformationen i England eller, i Sverige, Dackeupproret som tvingade Gustav Vasa att åter tillåta mässan på latin). Länge rådde för övrigt en förvirrad bild av skillnaderna i lära, enär reformatorerna långt ifrån alltid var ense i lärofrågor och sedan införde de nya lärorna olika snabbt (på flera håll utfästes uttryckliga löften om att tron inte skulle ändras samtidigt som steg vidtogs just för att införa reformerade läror). Först mot slutet av 1500-talet kan man för till exempel Sveriges del tala om en klart utkristalliserad, från romersk-katolsk tro slutligt avskild svensk kyrka. Likväl fortsatte runtom i landet folkligt omfattade vallfärder en bit in på 1800-talet.
Martin Luther
Reformationen började med att augustineremitmunken och professorn Martin Luther 1517 i Wittenberg publicerade 95 teser som angrep den dåtida handeln med avlat. Vidare kom Luther att hävda att människan blir rättfärdig enbart genom tro och inte genom gärningar. Dessutom menade han att enbart Bibeln var bindande för kyrkan och avvisade därmed läror och bruk som han inte kunde finna stöd för i Bibeln. Han betonade även det allmänna prästadömet, avvisade transsubstantiationsläran och mässofferläran, förkastade klosterlivet, reducerade antalet sakrament till tre (senare två) och kallade påven för antikrist.
1520 utfärdade påven Leo X en bulla som sändes till Luther och som han förväntades rätta sig efter, men Luther brände den offentligt och blev 1521 exkommunicerad och senare genom ediktet i Worms förklarad fredlös.
Luther beskyddades dock av kurfursten av Sachsen, Fredrik III, som lät honom bo i slottet Wartburg. Under sin tid där översatte Luther (dock inte själv) Nya Testamentet till tyska och gjorde det därmed tillgängligt för vanligt folk.
Huldrych Zwingli
I Zürich antogs 1523 ett reformprogram föreslaget av sekularprästen och humanisten Huldrych Zwingli. Han avfärdade användandet av bilder och musik i gudstjänsterna och Jesu närvaro i nattvarden. Han avskaffade dessutom altare och mässkläder och införde gudstjänster som enbart bestod av predikan och bön. Zwinglis lära kom att kännetecknas av ett mycket nära förhållande mellan kyrka och stat, så kallad teokrati.
Det som framför allt skiljde Zwingli från Luther var synen på nattvarden. Luther avfärdade i och för sig transsubstantiationsläran, men hävdade bestämt att Jesus verkligen var närvarande i brödet och vinet (realpresens). Zwingli såg däremot nattvarden enbart som en minneshögtid. 1529 träffades de båda för samtal i Marburg, men Luther ansåg Zwingli vara för radikal och de kunde inte komma överens om nattvarden.
Anabaptister
Några av Zwinglis efterföljare företrädde en än radikalare form av förnyelse. De lärde bland annat att enbart vuxna skulle döpas och att dopet enbart var ett tecken på personlig överlåtelse till Kristus och inte ett sakrament. De protesterade mot statskyrkosystemet och menade att medlemskap i en kyrka skulle ske enbart på frivillig basis.
Efter att staden Münster anslutit sig till anabaptismen och förklarats vara det nya Jerusalem infördes polygami och egendomsgemenskap. Katoliker och lutheraner gjorde då gemensam sak och intog staden och avrättade ledarna.
Ytterligare bidrag till anabaptisternas lära gjordes av den f.d. prästen Menno Simons som införde ickevåld och betonade att man skulle dra sig undan från samhället. Många av mennoniterna utvandrade till Amerika på grund av förföljelser.
Jean Calvin
Juristen Jean Calvin publicerade 1527 i Basel Institutio religionis Christianae, efter att ha tvingats fly från sitt hemland Frankrike. Calvin anslöt sig till Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro och Bibelns auktoritet, men intog en ståndpunkt mellan Luther och Zwingli i nattvardsläran. Calvin menade att Jesus inte var fysiskt närvarande i nattvarden, men att det ändå skedde en andlig kommunion. Liksom Zwingli avfärdade han allt materiellt i gudstjänsterna, men tillät sång och användandet av enkla kors (dock inte krucifix eller andra bilder).
Calvin lärde även ut att Gud förutbestämt (predestinerat) vilka som skulle bli frälsta och vilka som inte skulle bli det. De utvalda skulle styra, inte bara över kyrkan, utan över hela samhället. Staden Genève blev modell för denna lära.
England
Henrik VIII av England bröt 1534 med påven, och grep själv rätten att utnämna biskopar, vilket gjorde Engelska kyrkan självständig. Kungen blev genom den sk. suprematiakten Engelska kyrkans överhuvud. Lojalitet med påven sågs som högförräderi. Tillsammans med Thomas Cromwell lät han stänga kloster och beslagta deras egendomar. Hans äldsta dotter Maria I var dock katolik och upphävde detta då hon besteg tronen. Hon lät avrätta många protestantiska ledare och fick därefter öknamnet Bloody Mary. Den yngre dottern, Elisabet I, som var protestant, återinförde den, men försökte finna en medelväg.
Sverige
Diagram över protestantiska samfund
Källor
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
Noter
- ↑ Desiderius Erasmus: Dårskapens lov, 1511.
