Sola fide
Från Rilpedia
Sola fide, lat. ’Genom tron allena’, är grundsatsen i Martin Luthers reformatoriska lära.
I anslutning till Paulus teologi, särskilt till Romarbrevet och Galaterbrevet, lärde Luther att människan inte kan bli frälst genom gärningar utan endast genom tro. Detta riktade sig mot en viss typ av senmedeltida fromhet som lade överdriven vikt vid botövningar och befrielse från sådana genom avlat.
I Efesierbrevet 2:8 framgår denna tankegång tydligt: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Paulus avvisar Gamla Testamentets lagrättfärdighet; han gick emot dem som menade att man bara kunde bli rättfärdig, d.v.s. acceptabel inför Gud, genom att hålla lagen. Paulus hänvisar till Abraham, som levde under lagförbundet, och visade på hur han förklarades rättfärdig genom tro (1 Mos. 22:1-14).
Paulus menar att rättfärdighet genom tro alltid gällt och ingen har någonsin förklarats rättfärdig genom laggärningar. Paulus visar att lagen inte kan göra någon rättfärdig, den kan bara visa oss vår synd. Jesus var den enda människan som levde utan att synda. Därför kunde han bli ett giltigt offer för våra synder, eftersom han dog utan att ha förtjänat det. Rättfärdiggörelse genom tro innebär att vi genom att tro på Jesus får del av hans rättfärdighet. Rättfärdigheten innebär att vi blir rena inför Gud och får komma inför honom. Vi är iklädda Jesu rättfärdighet. Detta innebär inte att vi inte syndar mer. Men vår synd kan inte fläcka ner den rättfärdighet som Jesus har gett oss, eftersom den inte är vår egen utan Jesu rättfärdighet. För att bli rättfärdig krävs ett fläckfritt liv, vilket ingen människa har lyckats med på grund av vår syndfulla natur. Jesus levde det fläckfria livet, och vi har nu fått del av hans liv genom tro.
