Storstockholms Lokaltrafik

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Storstockholms lokaltrafik)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Uppslagsordet SL leder hit. För andra betydelser, se SL (olika betydelser).


AB Storstockholms Lokaltrafik
Typ Aktiebolag
Huvudkontor Stockholm, Sverige
Nyckelpersoner Ingemar Ziegler (Verkställande direktör)
Christer G Wennerholm (Ordförande)
Bransch Kollektivtrafik
Antal anställda 567
Historia
Grundat 1916[1]
Ekonomi
Omsättning 9,0 miljarder kronor
Övrigt
Webbplats www.sl.se
Fotnoter [2]

AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) är trafikhuvudman i Stockholms län tillsammans med Waxholmsbolaget. SL planerar, marknadsför och upphandlar kollektivtrafiken till lands i länet.

Innehåll

Historia

Stockholm tunnelbana.
Tunnelbanevagn av typen C20.
X10 pendeltåg.
Lidingöbanan.
Roslagsbanan.
En busskylt belägen i Solna Business Park, Solna.
SL-buss på linje 55 mellan Sofia och Hjorthagen

Företaget har organisationsnummer 556013-0683 och registrerades i bolagsregistret år 1916 med namnet AB Stockholms Spårvägar. Från den 1 januari 1967 ändrades namnet till AB Storstockholms Lokaltrafik. Bolaget är helägt av Stockholms läns landsting. För mer om bolagets historia före 1967 se AB Stockholms Spårvägar.

SL driver också Spårvägsmuseet på Södermalm.

Hörjelöverenskommelsen, (efter Nils Hörjel, då statssekreterare i kommunikationsdepartementet) innebar att all lokaltrafik i Stockholms län skulle samlas inom ett länsbolag, efter att tidigare ha drivits av SJ och olika privata och kommunala bolag. Eftersom Stockholms stad ännu inte ingick i Stockholms läns landsting, ägdes bolaget i ett övergångsskede av Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL), innan det överfördes till landstinget.

SL-modellen kom att bli förlaga för länstrafikbolag i andra län, men där kom de ofta att hälftenägas av landstinget och kommunerna.

Vid starten utgjordes SL av AB Stockholms Spårvägar, som fr o m den 1 januari 1967 namnändrades till AB Storstockholms Lokaltrafik. Ansvaret för lokal persontrafik på järnväg inom Stockholms län övertogs den 1 januari 1967 också av SL. Trafiken utfördes fortsatt av Statens Järnvägar på uppdrag åt SL. Även övrig trafik utanför det ursprungliga SS drevs tills vidare på entreprenad. Den första trafik som helt kom att införlivas med SL och köras i egen regi var busslinjen till Kvarnholmen i Nacka som 1968 ersattes med en förlängning av en befintlig busslinje. 1969 övertogs SJ:s tre billinjegrupper, Solna (500-linjerna, Danderyd (600-linjerna) och Huddinge (700-linjerna). Övertagande av trafiken skedde successivt och genomfördes på olika sätt på grund av juridiska förhållanden. I vissa fall övertogs hela företag, vilka ibland under några år drevs vidare som dotterbolag innan de fusionerades med SL. I andra fall övertogs trafiken direkt.

Siktet var inställt på att SL i princip skulle driva all trafik i egen regi med egna fordon och egen personal. Undantaget utgjordes av pendeltågstrafiken. Vid den här tiden var SJ spårinnehavare och hade ensamrätt till trafiken. Därför var SJ självskriven som entreprenör vad gäller den trafiken.

I början av 1970-talet hade SL i olika former övertagit alla de tidigare trafikföretagen i Stockholms län. SJ, som drivit trafiken på Roslagsbanan på entreprenad åt SJ, aviserade att man hade för avsikt att lägga ned banan. Landstinget köpte fr o m 1 april 1972 Roslagsbanan söder om Rimbo med infrastruktur, fordon etc från SJ. För driften av banan bildades ett särskilt dotterbolag till SL, Järnvägsaktiebolaget Roslagsbanan, RB.

I slutet av 1980-talet, efter det att Leif Axén tillträtt som vd, ändrades bolagets inriktning. Det var inte längre självklart att trafiken skulle bedrivas i egen regi. De trafikoperativa enheterna samt förvaltningen av infrastrukturen ombildades då till dotterbolag som SL Buss AB, SL Tunnelbanan AB, SL Tåg AB, SL Specialbuss AB, SL Bansystem AB och SL Fastigheter AB. De två sistnämnda slogs senare samman till SL Infrateknik AB.

Moderbolaget SL skulle hädanefter fungera som beställare, med uppgift att "göra rätt saker", främst att upphandla trafik. Dotterbolagen skulle "göra saker rätt" vilket innebar att utföra trafiken. Under 1990-talet såldes de trafikdrivande dotterbolagen helt eller delvis till utomstående aktörer.

1993 genomfördes den första anbudsupphandlingen av trafik, varvid Swebus tog över några trafikområden. Därefter skedde upphandlingar så gott som årligen.

År 2000 köpte SL ut sig ur det avtal man hade med staten om pendeltågstrafiken, vilket bland annat innebär att SL sedan dess årligen betalar en stor summa till staten för de investeringar staten gjort i järnvägsanläggningar i Stockholms län sedan 1967. En mindre del av dessa pengar avser investeringar i själva tågen - SL hyr dock ut dessa tåg till entreprenören, för ett pris som är högre än det man betalar till staten. Själva trafiken utförs numera av privata entreprenörer, f n Stockholmståg. Samma år byggs även DLC, Driftledningscentralen upp för att på så sätt få en gemensam hantering av fel i infrastrukturen och kritiska system.

Infrastruktur

Till skillnad från andra länstrafikbolag har SL en synnerligen omfattande egen infrastruktur. SL är spårinnehavare och infrastrukturförvaltareTunnelbanan, Djurgårdslinjen, Lidingöbanan, Nockebybanan, Roslagsbanan, Saltsjöbanan och Tvärbanan. SL äger vidare en mängd fastigheter som är nödvändiga för driften samt kommunikationsradiosystemen för trafikledningen.

Infrastrukturen har en dedikerad larm- och övervakningscentral kallad Driftledningscentralen (DLC).

Fordon

SL äger spårfordonen och ställer dessa till trafikentreprenörernas förfogande. När det gäller bussar är det däremot normalt entreprenörerna som äger dessa.

Genom årens lopp har SL varit ägare till ett antal motorvagnståg i X10-generationen, som använts av SJ i andra delar av Sverige (bl a Västmanland). SL inköpte även ett antal Regina-motorvagnar, som dock aldrig använts i SL-trafiken.

Entreprenörer

SL upphandlar trafiktjänster av entreprenörer. Dessa är Arriva, Busslink, Roslagståg, Stockholmståg, Swebus och Veolia Transport.

Även underhåll av infrastruktur upphandlas i konkurrens, bland de större entreprenörerna kan nämnas, Strukton Rail, Banverket Produktion, Eltel networks, EIAB mfl.

Dotterbolag

  • AB SL Finans (100%)
  • SL HR Service AB (100%)
  • SL Kundtjänst AB (51%)
  • SL Infrateknik AB (100%) (Vilande)
  • SL Lidingö Trafik AB (97%) (Vilande)
  • Fastighets AB Viggestaberg (100%) Vilande
  • AB Transitio (54%) - äger tåg, ägs även av andra länstrafikbolag
  • Stockholms Terminal AB (40%)
  • Tågia AB (100%)
  • Busslink i Sverige AB (30%)

Verkställande direktörer

Trafik

Huvudartikel: Kollektivtrafik i Stockholms län

SL har en mycket omfattande trafik vars stomme utgörs av pendeltåg och tunnelbana. Spårtrafiken består också av lokaltågRoslagsbanan och Saltsjöbanan samt av spårvagnarLidingöbanan, Nockebybanan och Tvärbanan. Bussnätet täcker hela länet. SL äger även Djurgårdslinjens infrastruktur, men trafiken där bedrivs ideellt av medlemmar i Svenska Spårvägssällskapet. SL-nätet sträcker sig även till Uppsala län och Södermanlands län med ett antal busslinjer samt pendeltåg till stationerna Gnesta och Bålsta.

Det är cirka 675 000 resenärer som gör totalt cirka 2,3 miljoner resor (antal påstigande 2006) i SL-trafiken en vanlig vardag [3].

SL har biljettintäkter på 4,04 miljarder och kostnader på 8,6 miljarder kr (varav spår, anläggningar och tåg 3,4 miljarder kr, resten drift och administration) (2006). Skillnaden täcks av bidrag från länet.

Biljettsystem

Se: Kollektivtrafik i Stockholms län#Biljettsystem

Referenser

  1. Bolagets namn var mellan åren 1916-66 AB Stockholms Spårvägar
  2. ”SLs årsberättelse för 2006”. Storstockholms Lokaltrafik. 2007-05-07. http://www.sl.se/upload/rapporter/uploads/SL_arsberattelse_2006.pdf. 
  3. ”Du räknas!”. Storstockholms Lokaltrafik. 2006-03-20. http://www.sl.se/Templates/Article.aspx?id=643. 

Se även

Externa länkar


Personliga verktyg