Busstrafik i Stockholms län
Från Rilpedia
Busstrafiken i Stockholms län utgör ett stort nät som går inom hela länet. Storstockholms Lokaltrafik (SL) är trafikhuvudman; bussarna körs av företagen Busslink, Veolia Transport och Swebus.
Innehåll |
Historia
Den hästdragna epoken
Det första trafiksystemet för allmänheten i länet var gästgivarskjutsen, som inrättades på 1630-talet i och med att åkare och bönder avdelades för skjutsning på fastställda sträckor mellan gästgivargårdar mot ersättning. Man använde öppna kärror, senare fyrhjuliga trillor. Systemet ersattes successivt med andra trafikformer men fanns kvar formellt ända till 1933. De sista skjutsningarna från Stockholm skall ha skett 1913.
Diligenstrafik med hästdragna vagnar på viss linje enligt tidtabell, inrättades 1722 mellan Stockholm och Uppsala, men den trafiken, som då kallades "forvagnstrafik" lades ned redan året därpå. Ytterligare ett försök med forvagnar gjordes 1759-1763 söderut via Södertälje ända till Ystad. Den första diligenstrafiken inom nuvarande Stockholms län öppnades i september 1791 mellan Stockholm (Tegelbacken) och Drottningholms slott, med en stor "Forwagn No 1" som rymde 10 invändiga och 5 utvändiga passagerare. Trafiken bedrevs enbart den del av året som hovet befann sig på slottet i Drottningholm. Efter 1797 användes mindre hyrvagnar i trafiken, som upphörde helt ca 1802.
Först 1829 återupptogs diligenstrafik i Stockholms län, nu åter från Stockholm via Rotebro-Märsta-Alsike till Uppsala. Den linjen trafikerades till 1866. 1831-35 och 1856 gick även diligenser Stockholm-Fittja-Södertälje (och vidare söderut), och från 1831 till 1867 på Enköpingsvägen via Barkarby till Enköping (och vidare västerut). Slutligen tillkom en postdiligenslinje 1862 mellan Stockholm och Grisslehamn (för sjöposten mot Finland) via Norrtälje. Diligensvagnarna på den linjen fortsatte ända till 1877, från 1870 dock bara vintertid när ångbåtarna inte gick.
Lokal hästdragen linjetrafik inleddes i Stockholm 1831 på Djurgården, och 1835 öppnades den första innerstadslinjen med omnibusen "Försöket" mellan Adolf Fredriks kyrka och Järntorget via Drottninggatan-Norrbro-Stora Nygatan. Omnibustrafiken i Stockholm var mest omfattande under 1850-talet, men ersattes senare av ångslupar, färjor och från 1877 spårvagnar. De sista linjerna togs ur trafik 1902. Lokal hästbusstrafik förekom också i Södertälje 1856-76 och i Norrtälje 1882-1883.
Motorbusstrafiken
Sommaren 1899 provades den första motordrivna Daimlerbussen på Drottninggatan, men vare sig detta test eller ett motsvarande 1900 på Lidingövägen blev långvarigt. Ytterligare motorbusstrafik bedrevs 1907-08 mellan Kungsbroplan och Lillsjönäs och 1909-11 mellan Hornstull och Midsommarkransen. 1916-17 gick också en motorbusslinje Enskede-Hanviken, innan ransoneringarna under första världskriget omöjliggjorde vidare trafik.
Genombrottet för busstrafik i Stockholms län kom 1919, då ransoneringarna hävdes och det fanns överskott på lastbilsmateriel i Europa att köpa in och konvertera till persontrafik. Under 1919 startades en rad motorbusslinjer till förorter runt Stockholm, t.ex. Midsommarkransen-Segeltorp och Enskede-Vendelsö. År 1923 kom busstrafiken i innerstaden igång (åter på Drottninggatan!). AB Stockholms Spårvägar köpte in denna innerstadstrafik 1925. Även ute i länet tillkom ett tätt nät av busslinjer mellan 1921 och 1925 genom små privata företagare. Under perioden 1925-39 utvecklades trafiken genom att större regionala bussbolag bildades och köpte in de mindre bussföretagen. Många av bolagen ägdes av järnvägsbolagen i länet, t.ex. Saltsjöbanan, Nynäsbanan, Roslagsbanan, Västeråsbanan och SJ. Under andra världskriget tvingades busstrafiken till hårda nedskärningar pga bränsle- och gummiransoneringarna, men ett stomnät uppehölls. SS hade 1941-64 trådbusstrafik. Från 1945 till 1955 hade busstrafiken sin första topp i länet, efter ransoneringarnas lyftande och före privatbilismens genombrott. Medan SS busstrafik i Stockholms förorter delvis kom att omvandlas till anslutningslinjer till tunnelbanan från 1950-talet, ökades trafiken i omkringliggande områden genom nya förorter (Tyresö, Märsta, Järfälla etc.) Den rena landsortstrafiken däremot drogs delvis ned pga minskat trafikunderlag genom bilismen. Som en följd av en större uppgörelse om Storstockholms trafikfrågor, den s.k. Hörjelöverenskommelsen 1964, 1967 Storstockholms Lokaltrafik som övertog ansvaret för all lokaltrafik i länet och som fram till 1972 övertog alla bussbolag i förorterna genom att dessa införlivades med SL. Från början av 1990-talet har dock SL övergått från trafik i egen regi till entreprenörer som upphandlas områdesvis.
Vad gäller färger på bussar i Stockholms län var gult den normala färgen under omnibus- och diligensepoken. De tidiga motorbussarna hade många olika färger, innerstadsbussarna 1923 hade t.ex. mörkblå färg. 1928 importerades en buss från England som hade röd färg, vilket från 1929 blev SS färg på sina bussar (medan spårvagnarna var blå och senare tunnelbanans vagnar gröna). Bussbolagen längre ut i länet hade många olika färger. Statens Järnvägar som bedrev busstrafik i Stockholms Län 1937-1969 hade först cremefärgade bussar, från början av 1960-talet ersatt av orange. Andra färger som ärvdes av SL var gult/svart (Värmdö), creme/grönt (Södertörn), ljusblått (Mälaröarna) resp. mörkblått (Södertälje). SL övertog den röda grundfärgen från SS och detta har gällt för bussar i Stockholms län sedan 1967, om än i olika design. Sedan 1998 har blått införts som färg för särskilt viktiga stomlinjer.
Se även Busskonflikten i Sverige 2008.
Linjer
- Se även: Lista över busslinjer i Stockholm
Stockholms län trafikeras av ungefär 800 busslinjer. Flera av dessa trafikerar även angränsande län, då till en extra taxa. Den mest trafikerade busslinjen är linje 4. Dagligen stiger 60 000 resenärer på och av längs med linjens hållplatser mellan Radiohuset och Gullmarsplan.
Stombusslinjerna
Stombussarna eller Blåbussarna är SL:s namn på linjer med expresskaraktär och hög turtäthet. De har lite glesare mellan hållplatserna än andra linjer. Inne i innerstaden går blåbussarna på de större gatorna med större avstånd mellan hållplatserna för att kunna transportera människor snabbt genom olika delar av innerstaden. De har även lågt golv för enklare av- och påstigning. I förorterna är blåbussarna främst till för att ansluta olika tunnelbane- eller pendeltågslinjer med varandra, för att skapa matarlinjer och tvärförbindelser. De är även till för att föra människor från stora arbetsplatser ut till förorterna.
Nattbusslinjerna
Nattbusslinjerna trafikeras ungefär mellan 1.00 och 5.00 med cirka en avgång i timmen. De flesta nattbussarna har centrala Stockholm som startpunkt eller slutstation. Den näst sista siffran i nattbussarnas linjenummer är en nia.
Bussar till kommuner längre bort
För att resa med SL på längre avstånd i länet gäller i första hand pendeltågen och Roslagsbanan. Men de går inte överallt och bussar kompletterar. Dessa bussar går mestadels från tunnelbanestationer i förorterna.
- Bussar till Norrtälje och Vaxholms kommun går från Tekniska högskolan, bredvid Östra station.
- Bussar till Värmdö kommun går från Slussen.
- Bussar till Tyresö kommun går från Gullmarsplan.
- Bussar till Ekerö kommun går från Brommaplan.
- Bussar till Lidingö kommun går från Ropsten.
Lokala linjer
För att ta sig till platser som ligger i närheten av pendeltåg och tunnelbana men inte inom gångavstånd (1 km) finns kompletterande busslinjer. De går från vissa tunnelbane- och pendeltågsstationer. Stora sådana stationer är bland annat Barkarby, Gullmarsplan, Södertälje centrum, Tumba, Upplands Väsby, Märsta, Älvsjö.
Servicelinjerna
Servicelinjerna är främst för äldre och funktionshindrade människor, även om alla får åka med dem. Dessa linjer är tänkta att vara ett alternativ till färdtjänst, och går vid områden där många äldre bor. Hållplatsernas placering är vid bostäder, servicehus, köpcenter, vårdcentraler och andra viktiga platser som äldre och funktionshindrade kan tänka sig vara i behov av. Förutom hållplatser finns även vinkområden, där man kan vinka efter en buss mellan olika hållplatser för att gå på. Vinkområderna är dock inte enbart för servicelinjerna; ett flertal av de vanliga busslinjerna har sådana.
Fordonen på servicelinjerna är ofta mycket mindre än de vanliga bussarna, som en minibuss. Golvet är mycket lågt, i samma höjd som trottoaren och det finns oftast en ramp för rullstolar. Bussarna tar även också längre tid vid stopp, för att passagerarna ska kunna komma på ordentligt.
Externa länkar
|
|||||
