Hjalmar Hammarskjöld

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Hjalmar Hammarskjöld
Hjalmar Hammarskjöld
Ämbetsperiod(er):
17 februari 1914
30 mars 1917
Företrädare: Karl Staaff
Efterträdare: Carl Swartz
Födelsedatum: 4 februari 1862
Födelseplats: Tuna gård, Småland
Dödsdatum: 12 oktober 1953
Dödsplats: Stockholm,
Stockholms län
Maka: Agnes Almquist
Politiskt parti: Obunden konservativ
Ministärer: Regeringen Hammarskjöld

Knut Hjalmar Leonard Hammarskjöld, född 4 februari 1862 i Tuna i Kalmar län, död 12 oktober 1953 i Stockholm, var en svensk politiker och professor först i historia och därefter i juridik. Han var riksdagsledamot 192338 (första kammaren), statsråd samt statsminister 191417. Han invaldes 1918 i Svenska Akademienstol nummer 17. Chefsförhandlare för Sverige vid unionskrisen år 1905.

Hjalmar Hammarskjöld gifte sig 1890 med Agnes Almquist (1866–1940). Han var far till Bo, Åke, Sten och Dag Hammarskjöld. Han är begravd i familjegraven på Uppsala gamla kyrkogård.

Biografi

Hjalmar Hammarskjöld föddes i Tuna i Kalmar län, som son till löjtnanten och godsägaren Knut och Maria Cöster, och var av ätten Hammarskjöld. Han var en mångsidig jurist och framstående både som vetenskapsman och lagskrivare. År 1891 blev han professor i Uppsala och hade stort inflytande på svensk och nordisk civilrätt. Samtidigt grundlade han sitt rykte som folkrättsexpert genom flitigt deltagande i internationella möten och blev 1904 medlem av permanenta skiljedomstolen i Haag.

Som justitieminister 1901-02 i von Otters ämbetsmannaregering gjorde han ett ambitiöst men misslyckat försök att lösa frågan om den politiska rösträtten och utnämndes vid sin avgång till president i Göta hovrätt. I samband med unionsupplösningen 1905 var han ecklesiastikminister i Lundebergs samlingsregering och underhandlare i Karlstad. Han utnämndes därefter till svenskt sändebud i Köpenhamn. 1907 återvände han till Uppsala som landshövding men var ofta tjänstledig för olika uppdrag.

Efter bondetåget och den liberala regeringens avgång blev han 17 februari 1914 chef för en ickeparlamentarisk ministär med uppgift att lösa försvarsfrågan. Hammarskjöld var fram till 15 augusti även krigsminister. Hans "borggårdsregering" var partipolitiskt obunden, men kungalojal och konservativt präglad. Den tillkom närmast på initiativ av Arvid Lindman, andrakammarhögerns ledare, som ville undgå att kungen skulle tillsätta en kampministär under förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger.

Vid första världskrigets utbrott samma år inträdde borgfred mellan partierna och försvarsfrågan löstes i linje med militärens önskningar. Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet "Hungerskjöld" myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Han uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917. Sprickan mellan stats- och utrikesministern blev uppenbar och högerledarna i riksdagen drog undan sitt stöd för statsministern som tvingades lämna in sin avskedsansökan.

Han var en dominant natur och uppfattades av sina motståndare som auktoritär och självrådig, men påståendena om hans tyskvänlighet saknar stöd i källorna. Han hade många prestigefulla uppdrag, bland annat som ordförande i Nobelstiftelsen 192947 och riksdagsman (icke partiansluten konservativ). Han invaldes 1918 i Svenska Akademien på samma stol som statsminister Louis De Geer d.ä. innehaft, nr 17. Sonen Dag erhöll omedelbart efter faderns död samma stol i akademien. Då Dag upptogs i akademin höll han ett berömt tal om sin företrädare på stol nr. 17. Det var enda gången som en son efterträtt sin far i akademin. Hammarskjölds utredningsarbeten lades till grund för beslutet om inrättandet av Regeringsrätten. Hammarskjöld invaldes även som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1913.

Hammarskjöld avled den 12 oktober 1953 i Stockholm.

Litteratur

  • T. Gihl, Den svenska utrikespolitikens historia 4 (1951)
  • D. Hammarskjöld, Hjalmar Hammarskjöld: Inträdestal i Svenska akademien (1954)
  • W. Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967)
  • S.A. Söderpalm, Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (1969)

Externa länkar


Företrädare:
Ludvig Annerstedt
Sveriges justitieminister
1901-1902
Efterträdare:
Ossian Berger
Företrädare:
Karl Husberg
Sveriges ecklesiastikminister
1905-1905
Efterträdare:
Fridtjuv Berg
Företrädare:
Karl Staaff
Sveriges statsminister
1914–1917
Efterträdare:
Carl Swartz
Företrädare:
David Bergström
Sveriges krigsminister
1917
Efterträdare:
Emil Mörcke
Företrädare:
Pehr Jacob von Ehrenheim
Svenska Akademien,
Stol nr 17

1918-1953
Efterträdare:
Dag Hammarskjöld


Personliga verktyg