Råka

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
?Råka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Kovas.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Tättingar
Passeriformes
Familj: Kråkfåglar
Corvidae
Släkte: Kråkor
Corvus
Art: Råka
C. frugilegus
Vetenskapligt namn
§Corvus frugilegus
Auktor: Linné, 1758
Råkans utbredning
Råkans utbredning
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Råka (Corvus frugilegus) är en fågel som tillhör kråksläktet inom familjen kråkfåglar. Den är en av fyra arter i kråksläktet som förekommer i Europa. Råkan förekommer i stora delar av palearktiska regionen och har introducerats i Nya Zeeland. Den utmärks av sin långa, spetsiga och något nedåtböjda näbb och sin metalliskt glänsande svarta fjäderdräkt.

Innehåll

Utseende

Råkan är svart, med blå- och purpuraktig glans, i synnerhet på huvudet och halsen, vilkas fjäderbeklädnad är fin och silkeslik utan synliga fjäderspolar.[2] På adulta individer saknas näsborrsbefjädringen och den blekt gula näbbroten är även den fjäderlös. Dessa dräktdetaljer framträder i februari – maj under andra kalenderåret. Stjärten är mindre kilformad än korpens. Till storleken är den bara lite mindre än en kråka med en längd på mellan 41 till 49 cm och en vingbredd på 81 till 94 cm. Juvenila och subadulta fåglar är mycket lika svartkråkan men skiljs främst från denna genom sin spetsiga dolkformade näbb.

Näbben är spetsig, något nedåtböjd och smalare än kråkans. I flykten är råkan ganska lätt urskiljbar från kråkan på de något längre handfjädrarna. Dess flykt verkar lättare och vingslagen är något snabbare än hos svartkråkan. Könen skiljer sig varken i färgning eller i storlek.[3]

Läte

Som socialt levande art är råkan mycket talför och förfogar över ett flertal läten, som delvis är svåra att skilja från kråkans. Det vanligaste lätet är ett "kah" eller "krah", som kan låta ganska varierande; ofta framförs det vid rituella bugningar av partner som hälsar på varandra. I aggressiva situationer är detta ljud längre och högre: "krääääh". Dessutom är särskilt på våren ett lätt, kuttrande pladdrande inbäddat i de längre kraxljuden. Även ungfåglarna och ungarna i boet ropar mycket högt; de piper hörbart. Senare hör man från dem ett genomträngande "rrrah".[3]

Utbredning och taxonomi

Grönt - Område med merparten stannfåglar.
Blå - Vinterkvarter
Gult - Häckningsområde med merparten flyttfåglar.
Gul pil - Vanliga flyttvägar
Orange - Häckningsområde för underarten C. f. pastinator.
Cyan - Vinterkvarter för C. f. pastinator.

Råkan förekommer i ett bälte som sträcker sig från Irland och Skottland via Centraleuropa genom Centralasien österut till Kina. Den saknas i södra Schweiz, i stora delar av Österrike och i Italien. I Norden når den Danmark och södra Sverige, samt södra och västra Finland, i sydost Svarta havets och Kaspiska havets kuster. Under vintermånaderna bebor den också Norges kust till mellersta Norge, stora delar av Balkan, samt större delen av Turkiet. Den är också introducerad till Nya Zeeland.[3]

Mot vintern flyttar många råkor till sydligare länder och uppträder då ofta i skaror om tusentals individer. I södra Europa och i norra Afrika är skarorna aldrig så stora som i Tyskland eftersom det inte finns tillräckligt med lämplig föda.[2]

Taxonomi

Råkan delas ofta in i två underarter.

  • Corvus frugilegus frugilegus, nominatformen, häckar från råkans västliga populationsgräns i Europa österut till västra och centrala Asien.
  • Corvus frugilegus pastinator ansluter åt öster till nominatformen och häckar i centrala och östra Asien bort till Stilla havets kust. Den är obetydligt mindre än nominatformen och dess fjäderdräkt skimrar snarare rödaktigt-purpurfärgat.[3]

Råka i Sverige

Arten häckar allmänt i Skåne, på Öland och Gotland och dessutom på något enstaka ställe längre norrut[2] , exempelvis i Uppsala, där den delvis lever i stadsmiljö. Det största beståndet, med cirka 90% av Sveriges råkor, finns i Skåne.[4] Den siktas enstaka eller i flock ända uppe i Norrland.[2]

Flyttning

Råkan kan vara såväl flyttfågel som stannfågel. Generellt kan sägas att den andel av individer som är obligata flyttfåglar tilltar från väster till öster. Västeuropeiska fåglar stannar till större delen i häckningsområdet. Centraleuropeiska populationer flyttar, till ungefär 60%, till klimatiskt gynnsammare områden. Flyttningsdistanserna överstiger i regel inte 1000 kilometer. I europeiska Ryssland och öster därom är alla råkor flyttfåglar med flyttningsdistanser mellan 1000 och 3000 kilometer. Huvudsakliga flyttningsriktningar är väst och sydväst, ibland även nordnordväst, dock finns även populationer med syd- och sydostflyttningar, som då övervintrar i områden som sträcker sig från Balkan över Grekland och Mindre Asien till Syrien och Irak. Flyttande råkor når regelbundet Färöarna och Island. De flesta råkor stannar i häckningsområdet till slutet av september/mitten av oktober och påbörjar då flyttningen, som kan vara avbruten av längre raster och vilopauser. Flyttningen sker i stora skaror, som dock inte uppvisar någon stark sammanhållning. Mindre flyttgrupper tycks dock bilda tämligen fasta enheter. De vuxna fåglarna påbörjar återflytten redan i början av februari, och i den första veckan i mars är den oftast avslutad. Förutom dessa flyttningsbeteenden kan råkor vid mycket ogynnsam väderlek genomföra så kallade väderflyttningar, som kan föra åt alla väderstreck.[3]

Häckning

Råkan är en så kallad obligat kolonihäckare vilket innebär att råkparet alltid häckar i grupp med andra råkor. Dessa råkkolonier återfinns i skogsdungar eller parker och den häckar på upp till 2000 meters höjd.

Råkan blir könsmogen vid slutet av dess andra levnadsår. Partnerna lever monogamt under häckningen. Bobygget börjar i början av mars. Det ofta stora boet byggs av både honan och hanen med hjälp av grenar och kvistar som flätas samman till ett glest gallerverk och sedan fodras med strån, mossa, hår och liknande. Boet byggs ofta högt upp i en trädklyka i alléer eller i småskog på åkrar. Redena ligger nära varandra, men ett avstånd på en meter underskrids sällan. Boplatser i byggnader, broar och liknande förekommer, liksom häckning på marken, men mycket sällsynt. Materialstöld inom kolonin samt mellan olika kolonier är vanlig.

Normal äggläggningstid är vanligtvis mellan 1 och 15 april då honan lägger vanligen 4-5 ägg. Det finns observationer på upp till 9 ägg. Äggen har grågrön bottenfärg och är tätt prickade av bruna eller grå ovala fläckar. Honan ruvar ensam äggen i 16 till 19 dygn under vilken tid hanen förser henne med föda. Under de första tio dagarna sköter hanen ensam utfodringsarbetet, därefter gör bägge partner det. De matar ungarna med uppstötta daggmaskar, insektslarver och dylikt. Det tar ungarna mellan 29 och 33 dygn att bli flygfärdiga, men föräldrarna fortsätter att mata ungarna under en lång tid efter utflygningen. Ungfåglarna ansluter sig sedan till ungdomsgrupper och stryker omkring i de närmaste omgivningarna. I dessa grupper sker sedan efter ett år också parbildningen. Oftast förekommer endast en häckning per år; endast när en kull har gått förlorad sker andrahäckningar och i undantagsfall även tredjehäckningar.[3]

Häckningsparasitism inom arten förekommer åtminstone tillfälligtvis. Det är inte entydigt klarlagt, om de parasiterande föräldrarna även tar hand om en egen kull. Vid mycket stora kullar måste en sådan tänkas.[3]

Beteende

Råka på marken

Råkan kan bli upp till 20 år gammal.[5]

Eftersom den ofta häckar i stora kolonier i människans närhet ser vissa den som en sanitär olägenhet och därför ställs ibland krav på avskjutning och boplundring.

Råkan börjar sin aktivitet mycket tidigt, ungefär en timme före soluppgången, och slutar mycket sent. Vid midvinter har den därmed åtta timmar till förfogande för födosök. Råkor är sällskapliga under hela året, häckar i delvis mycket stora kolonier och tillbringar natten gemensamt på sovträd. De har utbildat ett stort antal sociala beteenden. På marken rör sig råkan bestämt gående eller hoppande fram, i luften i en kraftig roderflykt, i vilken längre seglingssträckor är inbäddade. På våren ser man ofta flyglekar och flygkaprioler. Ofta kan man iaktta lekar mellan gruppmedlemmarna, som att dyka och slå ned från föremål eller att gunga på en gren. Beteendestrukturerna mellan partnerna och de andra kolonimedlemmarna är mycket mångfaldiga och differentierade. Partnerna hälsar varandra med en sorts paradgång, där vingarna är lätt upplyfta. Under parningsspelet tillkommer social fjädervård, fodertiggande och långa spelropduetter, då båda partner oftast något avskilda från de andra sitter bredvid varandra med brett utspärrad stjärt. Hanens och honans roller tycks bli befästa först under denna spelritual, då rollbeteendet åtminstone fram till början av spelet ofta växlar mellan könen. Mycket ofta ansluter sig kajor, mer sällan kråkor, till råkornas övervintringsflockar och kolonier.[3]

Liksom hos andra fåglar i kråksläktet är underrättelsebeteendet även hos råkan mycket utpräglat. De beteendemönster som därigenom har uppstått, och som mestadels har observerats hos voljärfåglar, har ibland beskrivits som användning av redskap. Glutz von Blotzheim berättar om det tillfälligtvis inlärda beteendet hos en ung råka, som avsiktligt täppte till en av sex avloppsöppningar i sin voljär, så att en angenäm badbassäng uppstod. På torra och varma dagar skedde dessa handlingar oftare än på kyliga och regniga.[6] Hos fritt levande individer har man dock aldrig fastställt beteendemönster som låter sig tolkas som användning av redskap.
I motsats till hos kråkan har man endast sällsynt observerat att råkor har låtit nötter falla ned från högre höjd.[3]

Biotop

Råkan bebor mestadels öppen åker- och ängsmark som består av buskskog, småskog eller trädrader. Den är till stor del anvisad till kulturlandskap som omvandlats av människor. Ängsmarksområden, som uppvisar ett visst antal åkerytor, är särskilt gynnsamma för den. Den föredrar jämna eller backiga trakter, och undviker bergstrakter. Växtligheten på dess födoområde ska inte vara för hög, även om den i gynnsamma förhållanden även födosöker i högre gräs. Den skyggar inte för människors närhet. Så ligger många av dess häckningskolonier och sovplatser i omedelbar närhet till mänskliga bosättningar, många gånger också i stora städers parkanläggningar, där dess rätt högljudda beteende samt dess avföring på bland annat bilar ofta uppfattas som störande.[3]

I vissa europeiska storstäder har stora övervintringskollektiv etablerat sig (till exempel Wien med ungefär en kvarts miljon råkor). Råkorna i stadsmiljö har utvecklat olika anpassningar vad gäller beteende, födohämtning och dagsaktivitet. Stadsfåglarna kan hålla lägre avstånd till människan än en meter under flykt och dagsaktiviteten är tydligt förkortad på grund av den rikliga tillgången till föda. Ungefär på samma sätt som hos skrattmåsen har många övervintringspopulationer utvecklat sig till att utnyttja avfall på soptippar. Även att människor har utfodrat råkor har bidragit till att dessa stora flockar har utvecklats. Fåglarna brukar vara trogna sin hemort. Man har till exempel iakttagit individer som efter flera år besökte samma bakgård eller samma parkavsnitt.[3]

Föda och födosök

Råkan är i princip allätare, men äter mest insekter och mask samt frön och växtdelar. Födosök sker oftast i flock på öppna fält.

Liksom hos alla arter i kråksläktet är råkans näringsspektrum ytterst mångfaldigt. Fastän den föredrar animalisk föda framför vegetarisk, ligger den senare dock andelsmässigt i övervikt och utgör tre femtedelar av födan. Daggmaskar, olika harkrankarter, skalbaggar och deras utvecklingsstadier (framför allt knäpparlarver) samt snäckor hör till de mest uppskattade bytesdjuren. Därtill äter råkan även däggdjur som till exempel fältsorkar, näbbmöss och jordsorkar och tillfälligtvis, men sällan, fåglar och deras ungar. Under vintermånaderna äter råkan även as, men i betydligt mindre utsträckning än kråkan gör. Den vegetbiliska födan består av frön av alla sorter, främst av spannmålsarter. Dessutom förtär råkan nötter och ekollon, i mindre utsträckning frukter, som körsbär och plommon och olika vilda bär. Den föda som ungarna föds upp med är till en hög andel, men inte uteslutande, animalisk.[3]

När råkan födosöker hoppar eller går den på marken. Den spetsiga näbben används då som universalverktyg, som tjänar till såväl att gräva och hacka som att sondera och peta. Den fångar också flygande insekter genom korta flyghopp. Födosöket är framför allt optiskt orienterat. Vegetabilisk föda avsöks eller grävs upp från marken. Ibland äter råkan även majskorn eller solrosfrön, medan den klamrar sig fast direkt vid växten. Bytesdjur förföljs endast en kort sträcka eller inte alls. I dagsrytmen födosöker den på morgonen framför allt på markytan (surface feeding), senare på dagen börjar sedan fasen med grävning och petande i marken (subsurface feeding), som slutligen avlöses av systematisk avsökning av vidare ytor (areal feeding).[3]

Bestånd och beståndsutveckling

Bestånd och beståndsutveckling är såväl positivt som negativt sedan länge avhängigt människans direkta ingrepp. Genom omvandling av naturlandskapet i lantbruksområden har människan dels skapat förutsättningar för en ökning av beståndet och dess utbredning och samtidigt hotar och begränsar hon bestånden genom en direkt förföljelse. Människors förföljelser, som avskjutning eller förgiftning, utkastning av bon, fällning av redes- eller sovträd, orsakar alltjämt regionala tillbakagångar och beståndsvariationer. Råkan anses orsaka skador på lantbruket, fastän denna beskyllning i de flesta fall inte håller för en vetenskaplig prövning. Först i senare tid har ett visst omtänkande satt in, som även har påverkat bestånden positivt. Sammantaget kan en lätt utbredning västerut fastställas. Ett exempel är nykoloniseringen på 1960-talet i Schweiz. Även bestånden i hittills labilt bebodda regioner, som till exempel i östra Österrike, tycks stabilisera sig. I hela Europa räknas artens bestånd som S (för engelska secure, säkrat), i Österrike, Schweiz och Tjeckien befinner den sig på röda listan. Tack vare dess strategi att häcka kolonivis har råkan områdesvis tagit överhand och i exempelvis Baden-Württemberg övervägs åtgärder för att förebygga skador.[3]

Skador i lantbruket

Betydande skador uppstår, då en kråkfågelflock störtar in på en nysådd åker. Särskilt hotade är tidiga eller sena ensamt liggande åkrar, särskilt vid långsamt uppskjutande gröda som till exempel majs. Kråkfåglarna föredrar det groende utsädet och för att nå detta rycker de ofta upp unga plantor radvis. En inte för tidig sådd kan tjäna till att indirekt minska risk för skador. Ett såddjup på ungefär 8 centimeter (istället för 2-4 centimeter) och vältning av sådden försvårar uppryckning av plantor, men står emot en optimal åkeruppskjutning och ett gott skörderesultat. Utsädet är i regel denaturerat med ett oangenämt smakande ämne, varigenom ätandet begränsas. Vidare kan metoder så som avledningsutfodring vid åkerkanten eller att spela upp artegna skräckläten elektroniskt vara framgångsrika. Knallverktyg och optiska åtgärder som uppspänning av färgade band och upphängning av döda kråkfåglar har begränsad verkan.[3]

Namn

Ordet råka anses härstamma från germanska *hrŏk-, som ska ha ljudhär­mande ursprung.[7]

Ordet Corvus, som används för kråksläktet, är det latinska ordet för korp. Det latinska ordet frugilegus är sammansatt av substantivet frux, frugis f. = frukt och verbet legere = samla, avläsa och används i antik litteratur hos Ovidius (Metamorfoser 7, 624) i samband med myror. Det vetenskapliga namnet kan alltså ordagrant översättas med "fruktsamlande korp".[3] Namntillägget pastinator för underarten C. frugilegus pastinator betyder ordagrant "en som hackar [upp], grävare".[8]

Referenser

Noter

  1. ↑ Corvus frugilegus i IUCN:s databas, läst 18 oktober 2006
  2. ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 Artikeln Korpsläktet i Nordisk familjebok, Uggleupplagan, band 14, sid 1067-1068, utgiven 1911
  3. ↑ 3,00 3,01 3,02 3,03 3,04 3,05 3,06 3,07 3,08 3,09 3,10 3,11 3,12 3,13 3,14 3,15 Saatkrähe i tyskspråkiga Wikipedia, läst 3 maj 2007
  4. ↑ Roland Staav och Thord Fransson: Nordens fåglar, Norstedts, Stockholm 1991, andra upplagan, sid. 437. ISBN 91-1-913142-9. 
  5. ↑ The European Union for Bird Ringing - European Longevity Records
  6. ↑ Handbuch der Vögel Mitteleuropas band 13/III. sid. 1811, refererad i tyskspråkiga Wikipedia
  7. ↑ SAOB, uppslagsordet råka.
  8. ↑ Axel W. Ahlberg, Nils Lundqvist, Gunnar Sörbom: Latinsk-svensk ordbok, Svenska bokförlaget/Bonniers, Stockholm 1966, andra upplagan, sid. 630. 

Webkällor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.

Tryckta källor

Tysk Wikipedia angav följande källor:

  • Klaus Ruge: Die Saatkrähe. Franckh-Kosmos, Stuttgart 1986. ISBN 3-440-05645-7
  • Urs Glutz von Blotzheim (utg.): Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Bd 13/3, S. 1731-1852. ISBN 3-89104-650-2
  • Hans-Günther Bauer, Peter Berthold: Brutvögel Mitteleuropas. Bestand und Gefährdung. Aula, Wiesbaden 1997, S. 452-454.
  • Viktor Wember: Die Namen der Vögel Europas. Aula, Wiesbaden 2005. ISBN 3-89104-678-2

Kompletterande källor:

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
  • Wahlberg,T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3
  • Lars Larsson, Birds of the world, CD-rom, 2001
  • Henning Anthon, Fågelboken, 1995 (omtryck), ISBN 91-37-10481-0
  • Roland Staav och Thord Fransson: Nordens fåglar, Norstedts, Stockholm 1991, andra upplagan, sid. 437. ISBN 91-1-913142-9. 
  • Axel W. Ahlberg, Nils Lundqvist, Gunnar Sörbom: Latinsk-svensk ordbok, Svenska bokförlaget/Bonniers, Stockholm 1966, andra upplagan, sid. 630. 

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/R%C3%A5ka"
Personliga verktyg