Pingströrelsen i Sverige

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel är en del i
serien Pingströrelsen
med följande delar:

Pingströrelsen i Sverige

Pingströrelsen

Gemensamma verksamheter

Riksföreningen Pingst - fria församlingar i samverkan

Församlingar

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm

Smyrnaförsamlingen i Göteborg

Pingstförsamlingen i Jönköping

Sionförsamlingen i Linköping

Relaterade länkar

Se även:

Karismatisk kristendom

Religion

Teologi

Pingstkyrkan i Härnösand

Pingströrelsen är en gemenskap av drygt 480 frikyrkoförsamlingar som tillsammans utgör den största svenska pentekostala församlingsrörelsen. Namnet gavs rörelsen av media under dess första frambrytningstid på tidigt 1900-tal. Detta med hänvisning till rörelsens betonande av händelserna på den första pingstdagen, då lärjungarna enligt Apostlagärningarna kapitel 2 för första gången fylldes av den Helige Ande och då blev frimodiga, profeterade på olika tungomål och lät underverk ske. Rörelsen betonar att kristna även idag kan få personlig erfarenhet av Gud genom andedop, och få del av andliga nådegåvor och andens frukter.

Pingstväckelsen liknar eller är en del av den karismatiska rörelsen, som är mer sentida och har gett upphov till flera nya samfund, men även är en rörelse inom flertalet äldre kristna samfund.

Anhängarna kallas pingstvänner.

Rörelsens storlek

Ser man till medlemsantalet är pingströrelsen den största frikyrkliga rörelsen i Sverige. 2007 hade man 84 590 medlemmar i 485 församlingar. Rörelsen var som störst under 1980-talet, med strax över 100 000 medlemmar. Pingströrelsen har således haft större betydelse för frikyrkligheten i Sverige än i flertalet andra länder.

Antalet i praktiken aktivt deltagande personer var 2003 cirka 127 000, vilket var något mindre än för Svenska Missionskyrkan.

De största församlingarna i Sverige är:

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, nära S:t Eriksplan 6126 medlemmar (2007)

Smyrnaförsamlingen i Göteborg 2959 medlemmar (2007)

Pingstförsamlingen i Jönköping 2556 medlemmar (2007)

Sionförsamlingen i Linköping 1826 medlemmar (2008).

Kännetecknande läror

Då Pingströrelsen består av självständiga församlingar finns inga enhetligt antagna trosbekännelser eller lärosatser. Dock har en homogenitet i lärofrågor vuxit fram under rörelsens historia.

I likhet med andra kristna trossamfund ställer pingstförsamlingarna sig bakom innehållet i de fornkyrkliga trosbekännelserna som den Apostoliska och Nicenska. Men man läser inte dessa regelmässigt som del av gudtjänstfirandet eller undervisningen.

Relation till andra kristna rörelser

Pingströrelsen betraktar sig som en av de kristna kyrkorna i Sverige och är medlemmar i Sveriges kristna råd och därmed kyrkornas världsråd. Pingströrelsen har tidigare förhållit sig skeptisk till ekumenik, i synnerhet på hög organisationsnivå, men har successivt blivit mer öppen för detta. Idag samarbetar man ekumeniskt i många sammanhang.

Pingströrelsen står läromässigt nära flertalet svenska frikyrkor, väckelserörelse och lågkyrkliga inriktningar, i synnerhet karismatiska, baptistiska och evangelikala rörelser, samt trosrörelsen. De skillnader som finns idag gäller språkliga uttryckssätt, verksamhetsformer och fromhetsideal i betydligt högre grad än teologiska läroskillnader. Man delar liturgi enligt den gemensamma Gudstjänstboken med församlingar inom Svenska Baptistsamfundet, Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan.

Det är inte ovanligt att pingstvänner även är medlemmar i Svenska kyrkan och engagerade som kyrkopolitiker. Eftersom Pingströrelsen tillkom långt efter konventikelplakatet finns inte lika stark tradition av gränsdragning mot Svenska kyrkan som inom äldre frikyrkor. Viss samverkan med katolska kyrkan förekommer på senare tid, bl.a. i samband med Jesusmanifestet och retreater.

Tron på Gud som skaparen

Tron på Gud som skapare av himmel och jord har varit självklar i Pingströrelsen. Betoningen i undervisningen har legat på Guds helighet och kärlek. Gud är absolut avskiljd från det onda och är alltigenom ren. Guds kärlek till världen bevisas genom att han sänder sin son Jesus Kristus till världen. I Pingströrelsen har man också lagt en stark betoning på bön, lovprisning och lovsång. Människans högsta syfte är att leva till Guds ära. I den svenska pingströrelsen (men inte alltid internationellt) bekänner man sig till den klassiskt kristna tron på Gud som Fader, Son och Ande, eller treenigheten som den kallas inom teologin.

Människan som Guds avbild och fallen syndare

Som del av den baptistiska kyrkogrenen tror inte Pingströrelsen på läran om arvssynd, i meningen att varje barn skulle födas i ett tillstånd av synd och skuld. Istället lär rörelsen att varje människa föds ren och syndfri. Barnen tillhör himmelriket, som Jesus sade. Visserligen har det icke-kristna människan en medfödd "skadad" natur, "syndens sjukdom", en oförmåga att alltid och i alla situationer välja det som är rätt, som ett arv efter Adams syndafall. När människan med åldern blir medveten om sin omgivning, Guds lag och sitt samvete kommer hon förr eller senare att avsiktligt bryta mot Guds vilja genom sina handlingar. Endast denna avsiktliga och medvetna personliga handling betraktas som synd; detta kallas för verksynd till skillnad från arvsynd. Vanligtvis betraktas inte orena tankar som synd.

Inom den svenska pingströrelsen ses sjukdomar och död enbart som konsekvens av Adams syndafall, medan man inom bland annat amerikansk trosrörelseinriktad pingströrelse ser sjukdomar som en konsekvens av den enskilde individens synd.

Jesu person och försoningsverk

I Pingströrelsen har man alltid haft en tydlig fokusering på Jesus och hans kraft. Jesus är Guds son är och enda vägen till Gud. Jesus är frälsaren, helaren, andedöparen och den kommande kungen. Han är den utlovade Messias som Gamla testamentets profeter talat om och Jesu namn står över alla namn.

Pingströrelsen predikar en traditionell kristen försoningslära där Kristus dog på korset för att bära straffet för människornas synd och ondska. Jesu död på Golgata är därmed en seger över synden, döden och ondskan. Genom hans död blir frälsning möjlig för hela världen, alla som tror på hans namn.

Människans behov av omvändelse

Varje människa, som nått medveten ålder, har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Hon har misslyckats att leva helt i enlighet med vad Guds vilja, brutit mot sitt samvete och vad som står i Bibeln. Synden förstör gemenskapen med Gud. Men genom att vända sig till Jesus kan människan få förlåtelse för sin synd och bli frälst (räddad), det vill säga kristen. Som väckelsekristen rörelse betonar man tanken på att frälsning sker i samband med omvändelse eller pånyttfödelse vid ett specifikt tillfälle från ett tidigare liv i synd, trots att många medlemmar i praktiken är uppvuxna inom rörelsen och aldrig övergett tron, och många saknar en distinkt frälsningsupplevelse eller har en mycket tidig frälsningsupplevelse. Frälsningen och nåden är alltså inte given en gång för alla av Kristus, såsom inom Luthersk tro (s.k. enkel predestination). Nåden är inte helt förutsättingslös, utan kräver människans samverkan i form av ett aktivt val (s.k. synergism). En känslomässig upplevelse krävs för frälsningvisshet.

Rörelsen tenderar att betona att den omvända människan i Guds ögon är förlåten och befriad från synd (s.k. rättfärdiggörelse) en gång för alla i samband med omvändelsen, snarare än att fokusera på ondskan i människans natur. Att bekänna sin synd dagligen eller som del av gudstjänsten betonas mer sällan inom pingströrelsen än inom traditionell Luthersk kristendom.

Baptistiskt dop

Pingstförsamlingarna tillämpar det baptistiska troendedopet; ett medvetet dop utifrån att personen själv omvänt sig till Jesus Kristus, blivit kristen och låtit döpa sig i vatten genom nedsänkning. Genom dopet blir man också medlem i en lokal pingstförsamling. I praktiken döps ofta medlemmars barn i 8 till 12 års ålder inom svensk pingströrelse, till skillnad från Östeuropa där man väntar med dopet till vuxen ålder. Men självklart döps också många vuxna i Pingstförsamlingarna, som kommit till tro på Jesus Kristus.

Pingstförsamlingar tar i regel inte emot medlemmar som inte genomgått ett baptistiskt dop. Dock är denna praxis satt under diskussion. En troende person som är omvänd men ännu inte döpt, eller enbart barndöpt, betraktas idag inom rörelsen som kristen och frälst.

Inom klassisk Luthersk och katolsk tro gäller att utanför kyrkan ingen frälsning, men inom Pingströrelsen anses en person kunna få frälsningsupplevelse i sin ensamhet och vara privatreligiös en tid, innan man tar konsekvensen av sin tro och sin omvändelse genom dop och medlemskap i en församling. Dopet är enbart en bekräftelse av omvändelsen och tron. Pånyttfödelsen sker redan vid omvändelsen. Vattnet är inte heligt vigvatten, och dopet beskrivs inte som en rit eller ett sakrament, utan är enbart en symbolisk handling, ungefär som att vid en förlovning bekräftar man förälskelsen symboliskt med en ring.

En baptistiskt döpt person som tappat och återfått tron döpes inte om igen, utan välkomnas som medlem ändå.

Helgelse

Rörelsen lyfter vidare fram och att en person som inte bara omvänder sig och tar emot förlåtelse, utan dessutom överlåter sitt liv helt i Guds händer, får hjälp av Den Helige Ande att tänka tankar och göra gärningar i enlighet med Guds vilja (s.k. helgelse). Helgelseläran är ett arv från John Wesley, som grundade Metodismen, men inom Pingströrelsen tror man inte på att fullkomlig helgelse eller kristen fullkomlighet är möjlig under detta liv - begrepp som Wesley myntade - utan att helgelsen är en ständigt pågående process. Uttrycket "befrielse från syndens makt" är dock vanligt inom pingströrelsen. Vissa förkunnare menar att även om alla kristna frestas och gör felsteg ibland, så gör helgelsen att det inte är normalt för en pånyttfödd kristen att regelbundet och planerat begå synd.

Den helige Ande och Andedopet

Den starkast identitetsbärande läran inom pingströrelsen är den om Andedopet — tron att Den Helige Ande kan fylla en kristen med övernaturlig kraft och förmågor. Inom pentekostal teologi betraktas andedopet som en särskild upplevelse, utöver frälsningen och dopet. Andedopet anses inom pingstörelsen ofta manifesteras genom tungomålstal.

Med utgångspunkt i Rom 12 och 1 Kor 12 talar man om ett flertal nådegåvor man som kristen kan få tillgång till. De man mest har poängterat har varit:

Tungotalet - Ett övernaturligt språk, antingen som ett bönespråk mellan människa och Gud, och ibland som ett budskap som kan förstås av människor.
Helande - Övernaturlig förmåga att bota sjukdomar.
Profetia - Uppenbarelser om sådant människor inte kan känna till (framtiden, dolda bekymmer etc.)

Andedopet kan ske före eller efter det baptistiska dopet. Den helige ande kan även ge andens frukter, men dessa anses vanligen ges till alla kristna, inte bara andedöpta.

Fria församlingar

Den svenska pingströrelsen har alltsedan dess start hävdat att det finns en nytestamentlig princip att den lokala församlingen inte skall vara underställd ett nationellt samfund. Det skall vara den lokala församlingen som tillsätter sina egna pastorer och ledare och bestämmer över sin egen verksamhet och lära. Denna ståndpunkt uppfattades av delar av rörelsen som utmanad när ett samarbetsorgan skulle bildas. Därför blev namnet för Pingstsamfundet, Pingst - Fria Församlingar i Samverkan.

Ledarskap

Pingstförsamlingarna leds av lekmän som har de andra medlemmarnas förtroende. Dessa lekmän kallas ofta efter bibliskt språkbruk för äldste eller församlingsledare. Men de flesta Pingstförsamlingarna har också en anställd pastor och församlingsföreståndare, denne är som regel rekryterad utanför den egna lokala församlingen. Dessa är underställda församlingsmötet, där varje medlem har rösträtt, som är en traditionell pingstförsamlings högsta beslutande organ. Vissa medlemmar i församlingens styrelse är också äldste. I vissa församlingar tillåts endast manliga äldste. På senare tid har många församlingar börjat skilja på styrelsens ordföranderoll och församlingsföreståndaren.

Bibelsyn

Pingströrelsens bibelsyn kan karaktäriseras som traditionellt bibeltrogen. Man ser Bibeln som Guds Ord och den enda giltiga urkunden för kristen tro. Därmed förkastar man liberalteologins bibelkritik och religiösa pluralism. Bibelns självmotsägelser^[1] nämns normalt inte i undervisningen. Man försöker inte förena kristen tro med evolutionsteorin, utan anammar vanligen kreationism, ofta ungjordskreationism. Den bokstavliga tolkningen av Bibeln i kombination med kärnfamiljen som levnadsideal leder till att man står för värdekonservativa värderingar som ibland står i konflikt med samhällets humanistiska etik, t.ex. vad gäller synen på homosexuella parförhållanden, och tidigare även synen på abort. Efter rättegångarna förorsakade av Åke Greens uttalanden har emellertid tonen mot homosexuella förändrats i förkunnelsen i flertalet församlingar, och ledande pingstpastorer har tagit avstånd från Greens sätt att uttrycka sig.

Pingströrelsen ville tidigt närma sig den amerikanska s.k. bibelfundamentalistiska rörelsen, idag ofta associerad med den evangelikala rörelsen. Man var emellertid inte välkommen där eftersom bibelsynen skilde sig i det att pingströrelsen tror att Den Helige Ande kan uppenbara djupare betydelser för läsaren.^[2] Den tidiga antagonismen mellan fundamentalism och pingstväckelse kom med tiden att avta i USA, och när andra världskriget var över hade de tidigare så tydliga gränserna börjat suddas ut.^[3] Idag betecknas pingstörelsen ofta som fundamentalistiskt (i ordets moderna betydelse) av kritiker i debatten, men företrädare för pingströrelsen föredrar att tala om "bibeltrogen syn".

Trots den bokstavstrogna bibelsynen finns det vissa delar av Nya Testamentets undervisning som inom svensk pingstörelse tolkas utifrån det historiska sammanhang det skrevs i, t.ex. synen på kvinnans frisyr, huvudbonad och roll i församlingen, och synen på att äta blodmat. I vissa länder är pingströrelsen än idag mer bokstavstrogen på dessa områden.

Eskatologi

Pingströrelsen har i synnerheet förr betonat att vi lever i den sista tiden, att Jesus kommer snart. Det uttrycks ibland en önskan att påskynda Jesus återkomst och de händelser som skall föregå denna händelse enligt Bibelns profetior. Detta används som argument för mission till onådda folk, samt ibland för kristen sionism. Betoningen av Jesu återkomst har också medfört mer eller mindre utvecklade teorier om tecken på att vi nu är i "den sista tiden", och att världsutvecklingen utmålas som negativ. Vid enstaka tillfällen har försök till uppskattning av tidpunkten för Jesu återkomst gjorts. Pingströrelsen har tagit avstånd från överdrifter som skulle möjliggöra ett undandragande från samhället utan försvarar istället uppfattningen att hinna påverka så mycket som möjligt innan Jesus kommer tillbaka.

Gudstjänstliv

Gudstjänsterna i pingstförsamlingar kännetecknas av ett rikt musikliv. Den mest använda sångboken är rörelsens egen Segertoner - som främst används för unisona sånger. Vidare är enklare former av lovsånger vanliga.

Tidigare var det vanligt med flera stora körer och strängmusikkårer i de flesta församlingar. Idag har dessa ersatts med mindre grupper av sångare och musiker, bl.a. lovsångsteam.

Gudstjänstformen är öppen och följer som regel en enkel gudstjänstordning eller liturgi, med stor möjlighet till variation. En mötesledare fungerar som "programledare" under gudtjänsten. Predikanter och mötesledare har inte funktion som "mellanhand" mellan Gud och församlingen på det sättet en katolsk eller högkyrklig luthersk präst fungerar. Emellertid har den Aronitiska välsignelsen blivit vanlig på senare tid som avslutning av gudstjänsten, men ses som en välsignelsebön snarare än pastorns förmedlande av välsignelse.

Utrymme ges för den enskilde att medverka spontant genom bön, profetiskt tal, sång eller tal (kallat vittnesbörd). Dock var utnyttjandet av det utrymmet vanligare förr. Under församlingsbönen ber ofta flera samtidigt, ibland högt men vanligen viskande, eller talar svagt i tungomålstal, samtidigt som en person leder i bön med full röststyrka. Tystnad och utrymme för kontemplation är ovanligt i gudstjänsterna, förutom vid självrannsakan strax innan nattvardsfirandet. Synen på nattvarden är att den är symbolisk och rörelsen tror därmed inte på realpresens, alltså att Kristus är närvarande i nattvarden genom att brödet och vinet omvandlas till Kristi kropp och blod. Pingströrelsen i Sverige intar här alltså den reformerta läran till skillnad från de Lutherska, Katolska och Ortodoxa lärorna när det gäller nattvarden. Alkoholfritt vin används vid nattvardsfirandet, av hänsyn till människor med alkoholproblematik.

Predikan kan pågå en halvtimme eller längre och är centrerad kring bibelordet eller kring tron i vardagen. Predikanten talar som regel engagerat och medryckande. Respons genom t ex tillrop, suckar eller applåder kan förekomma.

I avslutningen av gudstjänsten ges ofta tillfälle till förbön.

På senare tid förekommer det att pingstpastorer klär sig i prästkrage eller kaftan när man är officiant i högtidliga sammanhang (och även när man utövar sitt yrke i en miljö utanför kyrkan).

Mission

Den svenska Pingströrelsen är, sett per capita, en av världens mest missionerande frikyrkorörelser. Pingströrelsen har ca 600 missionärer i 50 länder. ^[4]

Starkast framgång har rörelsen rönt i Brasilien där två svenska pingstmissionärer, Daniel Berg och Gunnar Vingren, lade grunden för det som idag är världens största nationella pingströrelse. Missionsarbetet har tydligt kombinerat predikandet av evangeliet med omsorg om fattiga och utslagna. Man har alltså både byggt kyrkor, skolor och sjukhus. De senaste årtiondena har genom PMU samarbetat mycket med Sida.

Idag är rörelsens mission främst koncentrerad till Afrika, där Tanzania varit ett stort mottagarland.

Utbildningar

Det finns inga formella krav på utbildning för att bli anställd som pastor inom Pingströrelsen. Pingströrelsens pastorer har ofta kortare utbildning än pastorer inom äldre samfund. Utbildningen är inkompatibel med flertalet andra frikyrkors utbildningar.

Pingströrelsen driver fyra folkhögskolor och ett teologiskt seminarium. Dessutom driver en mängd församlingar bibelskolor - kurser i bibelkunskap omfattande allt från några veckor upp till två år.

Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium

Organisationer och företag

Pingstförsamlingarna driver en mängd olika organisationer tillsammans. Då dessa blivit vildvuxna och spretande påbörjades under 90-talet ett arbete att sammanföra dessa under en gemensam organisation. År 2002 bildades Riksföreningen Pingst - fria församlingar i samverkan (PINGST ffs) med detta syfte. 251 av rörelsens församlingar står bakom denna organisation.

Tillsammans äger och driver pingstförsamlingarna också bland annat

Svensk Pingstmission - pingstförsamlingarnas gemensamma missionsorgan.
LP-verksamheten - missbrukarvård på kristen grund
TV-Inter - mediaföretag som producerar TV
Ibra Radio - missionsradio
Dagengruppen AB - koncern som bl a äger 25% av tidningen Dagen

Historik

Närmast har den svenska pingstväckelsen sitt ursprung i den helgelserörelse som uppstod i Nord-Amerika under 1860-talet och som mot slutet av 1800-talet på olika vägar nådde vårt land.

I januari 1901 började flera studenter vid Bethel Bible School i Topeka, Kansas, USA att tala i tungor efter att ha studerat Bibeln och tillbringat tid i bön. Agnes Ozman var den första bland dem som gjorde denna erfarenhet men hon följdes snart av fler studenter och av hennes lärare Charles Fox Parham.

1906 började en väckelse bland afro-amerikaner på 312 Azusa Street i Los Angeles, Kalifornien och kom till Sverige samma år genom svensk-amerikanen Andrew G Johnson. Denne var med i den första grupp missionärer som sändes ut från Azusa Street. Han tänkte först resa till Palestina som missionär men hamnade av olika anledningar i sin hemstad Skövde där han startade verksamhet i november 1906. Drygt en månad senare anlände den norske metodistpastorn Thomas Ball Barratt till Kristiania och startade en parallell verksamhet där. Genom en stark mediabevakning spreds nyheterna om rörelsen snabbt i såväl Norge som Sverige och många svenskar reste till Kristiania för att få uppleva den omtalade väckelsen på nära håll.

Historik i Sverige

Pingstväckelsen i Sverige kom att spridas dels genom Andrew G Johnsons resande, dels genom ett stort antal evangelister, främst då kvinnor, från den s.k. Örebromissionen. Ledaren för denna inre mission hette John Ongman, och kvinnorna kom därför att kallas Ongmansystrar. Genom Ongmans stöd till den väckelse som kom med Johnson blev Örebro ett tidigt centrum i Sverige, tillsammans med ovan nämnda Skövde. Genom Örebro Missionsförening som Ongman bildade 1908 började hans anhängare driva egen evangelisations- och missionsverksamhet. Ongmans gruppering välkomnade andedopväckelsen, och blev efter en schism med baptistsamfundet 1938 ett eget samfund, Örebromissionen.

Nästa starka centrum blev Göteborg med en ekumenisk verksamhet i den s.k. Torghallen på Kungstorget. I Göteborg utgavs även den första pingstidskriften i Sverige, Glöd från altaret.

Från 1911 kom en stark ledare i Stockholm att allt mer stå i centrum, den unge baptistpastorn Lewi Pethrus. Från och med den s.k. Kölingaredsdeklarationen 1919 kan man allt mera tala om ett trossamfund med Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som centralpunkt och pastor Lewi Pethrus som dess inofficielle ledare.

Pingstväckelsen i Sverige var till en början överkonfessionell (ekumenisk). Främst fick den fäste i baptismen och metodismen. På vissa håll, till exempel i Göteborg, levde den ekumeniska idén länge och några speciella pingstförsamlingar bildades inte förrän på 1920-talet. Redan 1907 anslöt sig dock en samfundsfri församling, Betaniaförsamlingen i Adelöv, och året därpå bildades pingstförsamlingar i till exempel Skärhamn och Luleå. Förhållandet till de lokala baptistförsamlingarna var dock gott och många av dem hette därför fortfarande "baptistförsamlingar". Oftast var de dock fria bönegrupper. Ursprungsorten Skövde fick till exempel ingen egen "pingstförsamling" förrän 1912.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm leddes 1911-1958 av pastor Lewi Pethrus. År 1913 uteslöts denna församling ur baptistsamfundet på grund av meningsskiljaktigheter rörande nattvarden. Detta har av vissa setts som ett svepskäl då baptisterna ändrade sin officiella ställning till nattvardsfrågan bara en kort tid senare. Den verkliga anledningen till att utesluta Filadelfia ska i stället ha varit att bli av med den energiske ledaren Lewi Pethrus, för att undvika splittring inom samfundet. John Wahlborg beskriver i sin bok "I Mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant" uteslutningen som pinsam och sorglig. Uteslutningen ledde dock till att Pingströrelsen växte sig starkare och det var Svenska Baptistsamfundet som fick släppa till flest medlemmar.

Efter sitt genombrott 1911 var Lewi Pethrus den svenska pingströrelsens informelle ledare fram till sin död 1974. Stor betydelse för rörelsens utveckling i Sverige anses även Sven Lidman ha haft - fram till den brytning mellan Pethrus och Lidman som skedde 1948. Efter Lewi Pethrus död hade Filadelfiakyrkan i Stockholm med sin föreståndare en viktig ställning som samlade till nationell pastorskonferens¨(predikantveckan).

Sedan Pingströrelsen blev samfund har den utsett en föreståndare för församlingarna som är anslutna. Sten-Gunnar Hedin var förste föreståndare. Sedan 2008 är Per Hörnmark föreståndare för Pingst fria församlingar i samverkan.

Pingströrelsen i media och litteratur

Pingströrelsen har blivit uppmärksammad i media bland annat i samband med följande händelser:

Jesusmanifestet (Debattartikel och bok av pingstföreståndaren Sten-Gunnar Hedin och katolske biskopen Anders Arborelius)
Lewis Resa (P.O. Enquists roman om Lewi Pethrus)
Åke Green (Pastor som dömdes för hets mot folkgrupp men sedan friades)
Knutby (Lokal församling som drabbades hårt och lämnade Pingströrelsen efter anklagelser om sekterism)

Diskussioner inom rörelsen

Samfundsfrågan

Pingströrelsens predikanter formulerade 1916 ett kraftigt avståndstagande från samfundsväsendet, främst med udd mot Baptistsamfundet. Man menade att den bibliska församlingen inte skulle vara underställd ett högre organ.

För att inte inkräkta på de enskilda församlingarnas frihet valde rörelsen olika former för samarbetet församlingarna emellan, ibland stiftelser, ibland Aktiebolag, ibland Ideella föreningar. Allt efter vad som passade den givna situationen bäst. Under 90-talet spred sig en uppfattning att dessa organisationer vuxit sig alltför spretiga och var i behov av samordning. Detta kom då i konflikt med uppfattningen att rörelsen inte skulle ha ett överordnat organ.

Motståndarna till pingstsamfundet uppfattade ansträngningarna som ett försök att styra och utöva kontroll av församlingarna. Yttermera menades det att en stor övergripande organisation bara slukade pengar som bättre behövdes i verksamheten.

Förespråkarna menade å sin sida att organisationsbygget bara var en fortsättning på den väg man redan valt i och med att man valt att samarbeta i en mängd organisationer. Dessutom menade man att pengar skulle sparas genom rationaliseringar.

Under pågående process förändrades lagen om trossamfund i och med att Svenska Kyrkan frigjordes från staten. Detta gav möjlighet för trossamfund att registreras och uppbära kyrkoavgift via skattsedeln.

Diskussionen utmynnade i ett bildande av Pingst - fria församlingar i samverkan (PINGST ffs) som ideell förening, med 251 av rörelsens församlingar som medlemmar (motsvarande ca 90% av medlemmarna) och därtill Trossamfundet Pingst - fria församlingar i samverkan med ett hundratal av dessa 251. Föreståndare för Pingströrelsen blev pastor Sten-Gunnar Hedin. 2008 efterträddes han av pastor Pelle Hörnmark.

Dopfrågan

Inom den svenska pingströrelsen praktiseras och erkänns endast ett dop; troendedop genom nedsänkning. Detta har traditionellt också varit medlemsgrundande i svenska pingstförsamlingar men några församlingar, som på senare år gått samman med lokala församlingar tillhörande andra trossamfund, har öppnat möjlighet för kristna som inte är döpta med baptistiskt dop att bli medlemmar på bekännelse.

Källor

Externa länkar

[0] Internal consistency of the Bible (engleska wikipedia)

[1] Nils-Olof Nilsson, Evangelikalism - Pingströrelsen - Fundamentalism, uppsats från 2005

[2] Erik Sidenwall, "Pingströrelsen växer hundra år efter start", artikel i Svenska Dagbladet

[3] Pingströrelsens missionärer

[1]

[2]

[3]

[4]