Nötkreatur
Från Rilpedia
| ?Nötkreatur | |
|---|---|
 Ko med kalv
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
| Underordning: | Idisslare Ruminantia |
| Familj: | Slidhornsdjur Bovidae |
| Underfamilj: | Oxdjur Bovinae |
| Släkte: | Bos |
| Art: | Nötkreatur B. taurus |
|
|
|
| §Bos taurus Auktor: Linné, 1758 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Nötkreatur, nötdjur eller nötboskap (Bos taurus), i dagligt tal oftast kor, är domesticerade klövdjur (tamboskap) av familjen oxdjur, det vill säga vanliga kor, tjurar, kvigor och kalvar. Dessa djur används oftast som husdjur för mjölkproduktion (vilket ger komjölk), köttproduktion (vilket ger nötkött, oxkött och kalvkött) och som dragdjur (då används kastrerade tjurar som kallas oxar). Även andra delar av djuret kan tas tillvara..
Etymologi och terminologi
Ordledet nöt- i nötkreatur är besläktat med njuta och kommer av det forna ordet nauta i betydelsen värde eller värdefull.
- En kalv är ett ungdjur av nötkreatur. Kalvar av honkön kallas kvigkalvar och kalvar av hankön tjurkalvar.
- En kviga är ett nötkreatur av honkön som ännu inte fött någon kalv.
- En ko är ett nötkreatur av honkön som fött minst en kalv
- En tjur är ett nötkreatur av hankön.
- En oxe eller en stut är ett kastrerat nötkreatur av hankön.
- När en ko föder en kalv kallas det kalvning.
Härstamning och spridning
De första nötkreaturen domesticerades troligen i Mellanöstern under stenåldern cirka 5000 år fKr. Domesticering kan även ha skett samtidigt och oberoende på Balkanhalvön. Bevarade klippmålningar tyder på att dessa nötkreatur var uroxliknande med långa horn. Uroxen är idag utrotad; det sista exemplaret av denna art nedlades under 1600-talet i Polen). Vissa raser, t ex Highland Cattle och Texas Longhorn har fortfarande kvar de långa hornen, men korthornsboskap, som även är mindre och har annorlunda form på kraniet förekom i Mesopotamien redan omkring 3000 fKr. Den korthorniga boskapen kom till Europa under tidig stenålder, men blev vanlig först under järnåldern. Från denna korthornsboskap har flera viktiga mjölkraser utvecklats t ex låglandsboskap och Jersey. I Afrika utvecklades andra typer av korthornsboskap, ofta med en puckel. Med européerna kom nötkreaturen till Amerika och Australien. De flesta nuvarande raserna har sin grund i den metvetna standardisering och stambokföring som inleddes på 1700-talet.
Anatomi
Nötkreatur varierar mycket i storlek och vikt beroende på ras och kön. Tjurarna är oftast större än korna av samma ras. Mankhöjden kan ligga på mellan 95 och 190 cm och vikten kan variera mellan 70 till 1 700 kg. En vanlig svensk ko väger ca 600 kg, en jersey-ko ca 400 kg.
En kos juver har vanligen fyra spenar.
Nötkreatur saknar som alla oxdjur framtänder i överkäken. Där finns istället en hård valk.
Horn
Nötkreatur har i regel horn, vilket i många sammanhang är ett arbetsmiljöproblem vid husdjursskötsel. Vid rangstrider mellan nötdjur kan även de åsamka allvarliga skador på varandra med hornen. I dag är det vanliga att mjölkkor avhornas som kalvar genom att hornanlagen bränns bort. På köttsidan har det avlats fram en del raser, till exempel Charolais, som i stor utsträckning aldrig utvecklar horn (det vill säga är kulliga).
Matsmältning
Nötkreatur äter gräs och andra vallväxter som t ex klöver. Vintertid i norra Europa utfodras nötkreatur med hö eller ensilage. I modernt jordbruk får de också kraftfoder av olika typer, t ex spannmål, betfor, vitamin-, mineral- och proteintillskott. De sliter av gräset med hjälp av tungan och maler sönder det med kindtänderna innan det sväljs. Nötkreatur är idisslare och anses i dagligt tal ha fyra magar. Histologiskt sett så har de dock bara en mage; övriga "magar" är i själva verket utbuktningar på matstrupen. För att ett organ ska klassificeras som mage så måste vissa syra- och enzymproducerande celler och bakterier finnas, vilket det endast finns i löpmagen hos kon. Annars så pratar man om följande fyra magar:
- Våmmen (falsk mage)
- Nätmagen (falsk mage)
- Bladmagen (falsk mage)
- Löpmagen (äkta mage)
Sjukdomar
Sjukdomar som kan drabba svenska nötkreatur är främst juverinflammation (mastit), acetonemi, kalvningsförlamning (pares), beteskramp (tetani), fång, trumsjuka och leukos. Andra problem som kan uppstå är hudparasiter (till exempel skabb och parafilaria och inre parasiter (till exempel leverflundra och lungmask, vilket bekämpas med regelbunden medicinering. I andra länder förekommer även tuberkulos, mul- och klövsjuka, mjältbrand, brucellos, vibrio fetos, boskapspest och den omtalade galna kosjukan.
Reproduktion
En kviga kan bli könsmogen vid ett års ålder. Brunst förekommer under alla tider på året. Kvigans/kons brunstcykel är ca 21 dygn och hon är brunstig i genomsnitt 18 timmar. Dräktighetstiden är ungefär 9 månader, men varierar något beroende på rasen. Tvillingar förekommer hos de flesta raser i 1% av kalvningarna, men hos vissa raser som t ex charolais resulterar över 5% av kalningarna tvillingar. När kon har kalvat börjar hon producera mjölk vilket kallas laktation. En ko kan bli dräktig igen kort efter kalvningen och kan vara fertil upp till 20 års ålder.
I modernt jordbruk befruktas de flesta mjölkkor genom insemination. Även embryoöverföring förekommer. Det förs noggrann bok över härstamningen för att behålla rasens egenskaper och undvika inavel. Efter 3-4 kalvningar och laktationer brukar mjölkkor slaktas och ersättas av yngre djur.
Nötkreatur som nyttodjur
Nötkreatur har av människan hållits som husdjur för i huvudsak två syften: mjölkproduktion och köttproduktion.
Uppfödning
I milda klimat går nötkreatur utomhus året om. Vissa härdiga raser klarar även att gå ute året om i kallare klimat. Nötkreatur kan hållas på öppen mark, eventuellt vaktade av en herde, (vilket är det vanligaste i utvecklingsländer), i en hage inhägnad av elstängsel, plank, murar, häckar eller taggtråd (vilket av djurskyddsskäl blir allt ovanligare), eller tjudrade (förekommer endast på små gårdar). I hagen kan det finnas skydd som nötkreaturen kan gå in under vid dåligt väder. Vintertid och när korna ska mjölkas tas de vanligen inomhus i en ladugård där de tjudras. Under 1900-talet mekaniserades skötseln med bland annat mjölkningsmaskiner.
De villkor som finns för nötkreatursuppfödning varierar mellan olika länder. Inom Europeiska unionen är till exempel animaliska fodermedel (kadavermjöl), mjölkproduktionshöjande hormoner, svanskupering och elektriska dressörer förbjudna medan åtminstone en del av detta allmänt nyttjas i USA. Enligt svensk djurskyddslag måste kor (dock inte kalvar eller tjurar) ges möjlighet till bete sommartid.
Mjölkproduktion
Genom att vänja av eller slakta en kos kalv och mjölka kon kan människan få tillgång till den näringsrika mjölken. Den första mjölken är som hos de flesta däggdjur av särskilt hög kvalitet och kallas råmjölk. Mjölkproduktionen är som störst omkring 70 dagar efter kalvningen för att därefter avta. Omkring 305 dagar efter kalvningen slutar kon producera mjölk, hon går i sin, vanligen för att föda en ny kalv efter två månader.
Genom medveten avel från mitten av 1800-talet och framåt har mjölkproduktionen mångdubblats. En vanlig svensk ko på 1500-talet gav i genomsnitt 400 kg mjölk per år. Riksgenomsnittet i slutet av 1940-talet var för svenska kor ca 3 750 kg, 1992 ca 7 500 kg och 2007 drygt 9 000 kg per år. När en mjölkko slaktas används köttet på samma sätt som hos en köttko.
Köttproduktion
Kött från nötkreatur kallas nötkött, eller äldre oxkött. För att effektivisera framställningen av kött har särskilt snabbväxande djurraser avlats fram. Exempel på sådan nötboskap är limousin, charolais och den extremt välvuxna belgisk blå. Då seden att äta hästkött efter kristendomens införande i Norden tabubelades blev oxen viktig även som slaktdjur.
Gödkalven
Gödkalven föds upp på stora mjölkgivor. Tidigare fanns endast mjölk i denna modell, men med nuvarande djurskyddslag skall kalven också ha fri tillgång till hö. Även EU’s kalvdirektiv kräver att kalvarna utfodras med fiberrikt foder. Gödkalvarna slaktas vid ca 3 månaders ålder. Hela uppfödningen sker på stall. Köttets färg är mycket ljus, med utpräglad kalvköttskaraktär. Produktionen av gödkalv har idag mycket liten omfattning i Sverige.
Biprodukter från nötkreatur
De ekonomiskt mest betydande produkter som härstammar från nötkreatur är mjölk och kött, men även andra delar av djuret kan tas tillvara efter slakt. Hudar från nötkreatur används inom läderindustrin och har där stor betydelse på grund av sin jämnhet, tjocklek och storlek. De slidhorn som nötkreaturen bär kan beredas med urkokning, skrapning och polering. Om de värms blir de mjuka och kan formas. Horn används som råmaterial för en rad produkter till exempel kammar, knappar, smycken, blåshorn (musikinstrument) samt husgeråd som skålar, skedar och dryckeshorn. Orden skohorn och bläckhorn talar om vad dessa föremål ursprungligen tillverkades av. Av nötkreaturens ben tillverkas vanligen benmjöl men även pärlor och andra typer av smycken och dekorativa föremål.
Nötkreatur som dragdjur
Oxar (ibland även kor) användes i stor utsträckning som dragdjur. I Sverige finns hällristningar från bronsåldern som tyder på bruket av dragoxar. Från 1700-talet till en bit in på 1900-talet var oxens roll i jordbruket i Södra Sverige betydande. (i norra Sverige var dock hästen det främsta dragdjuret). I industrialiserade länder har dragoxarna efter hand konkurrerats ut av motorer, men i utvecklingsländerna förekommer fortfarande dragoxar i stor utsträckning.
Nötkreatur i äldre tider
I de flesta kulturer har mjölkning betraktas som kvinnornas ansvar. I Sverige norr om fäbodgränsen hade kvinnorna också det största ansvaret för kreatursskötseln i stort. I norra Europa bevarade man huvudsakligen mjölken genom att tillverka smör av den och i södra Europa (där olivoljan var det viktigaste matfettet) producerades huvudsakligen ost.
Nötkreatur i kultur och folktro
Kor, tjurar och oxar har varit viktiga kulturella ikoner sedan antiken. Stjärnbilden Oxen var känd från förhistorisk tid, och tros vara avbildad i grottmålningarna i Lascaux. Några kända ko-liknande mytologiska varelser är Minotaurus i grekisk mytologi, legenden Europa och tjuren och den nordiska ur-kon Ödhumla. Oxen är attribut för evangelisten Lukas. I hinduismen är kor heliga, se helig ko. Kor är rena djur i islam och judendom, och tillåtna att äta (halal respektive koscher) till skillnad från bland annat svin och hästar. I Spanien och södra Frankrike är tjurrusning och tjurfäktning ett folknöje.
I svensk folklore finns det många föreställningar och riter knutna till nötkreaturen; främst till mjölkande kor. Det fans riter, ramsor och formler att använda vid så gott som alla tillfällen, såväl kristna som hedniska och kätterska. Genom att hålla ett öga på kreaturen under vissa dagar, på året kunde man också få förutsägelser för det kommande året.
Raser
Det finns över 1 000 olika raser av nötkreatur, se Kategori: Nötkreatursraser, lista över koraser. I det svenska jordbruket används i huvudsak Svensk låglandsboskap och Svensk rödbrokig boskap för mjölkproduktion medan Charolais är vanligast inom köttproduktionen. Aveln på de svenska raserna handhas i huvudsak av de regionala husdjursföreningarna.
Förekomst
| Land | Antal |
| Sverige | 1 521 000[1] |
| Danmark | 1 000 000[2] |
Källor
- ↑ Statens jordbruksverks uppgift till Statistiska centralbyrån om antalet i december 2006
- ↑ Benito Scocozza och Grethe Jensen (redaktör) (2005), Politikens etbinds – Danmarks historie ISBN 978-87-567-7339-3
- Nationalencyklopedin, första tryckta upplagan 1994, Nötkreatur
|
||||||||||||||
