Partåiga hovdjur
Från Rilpedia
| ?Partåiga hovdjur | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
|
|
|
| §Artiodactyla Auktor: Owen, 1848 |
|
|
|
|
|
Se text |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Partåiga hovdjur (Artiodactyla eller Paraxonia) är i klassisk systematik en ordning i klassen däggdjur. Dessa djur livnär sig huvudsakligen av växtämnen och har i motsats till uddatåiga hovdjur ett jämnt antal tår (två eller fyra). Till ordningen hör några av de viktigaste husdjuren som svin, nötboskap, kameldjur, get och får. Partåiga hovdjur kallas också klövdjur.
Med hjälp av molekylärgenetiska undersökningar uppkom överraskande resultat. Dessa analyser visade att djurgruppen är parafyletisk i relation till valar och några undergrupper (särskild flodhästar) är närmare släkt med valarna än med andra undergrupper i ordningen. I moderna fylogenetiska systematiken sammanfattas därför partåiga hovdjur och valar i en gemensam taxon Cetartiodactyla. Partåiga hovdjur är alltså egentligen ingen systematisk enhet utan en djurgrupp som är sammanfattad på grund av liknande kännetecken.
I den följande artikeln beskrivs bara dessa djur som traditionellt blev räknade till partåiga hovdjur.
Flera av grupperna är idisslare, som har en avancerad matsmältningsapparat och med hjälp av mikroorganismer kan tillgodogöra sig cellulosa från växtceller som de äter.
Innehåll |
Underordningar och familjer
- Idisslare (Ruminantia)
- Giraffdjur (Giraffidae) med giraff och okapi
- Hjortdjur (Cervidae) med muntjak
- Slidhornsdjur (Bovidae) med oxdjur
- Myskhjortar (Moschidae)
- Gaffelantiloper (Antilocapridae)
- Mushjortar (Tragulidae)
- Tylopoda
- Suina
- Ancodonta
- Flodhästar (Hippopotamidae) med flodhäst
Kännetecken
Allmän kroppsbyggnad och päls
De flesta partåiga hovdjur är medelstora till stora djur som går på fyra extremiteter. Angående kroppsformen finns två typer. Den första typen har en kraftig kropp, korta extremiteter och ett stort huvud (svindjur och flodhästar). Den andra typen kännetecknas av en jämförelsevis smal kropp med långa smala extremiteter (kameldjur och idisslare). Storleken varierar betydlig mellan de olika arterna. De minsta arterna finns i gruppen mushjortar med en kroppslängd upp till 45 centimeter och en vikt omkring 1,5 kilogram. De största medlemmar är flodhäst (med en kroppslängd på 5 meter och en vikt på 4,5 ton) respektive giraff (med en höjd på 5,5 meter och en kroppslängd på 4,7 meter). Angående storleken finns hos de flesta arterna en utpräglad könsdimorfism, hannar är vanligen tydlig större än honor. Hos flera grupper finns också andra skillnader mellan hannar och honor. Till exempel finns horn vanligen bara hos hannar av hjortdjur (undantag ren) och hos slidhornsdjur är hannarnas horn ofta större än honornas horn. Differenser mellan de olika kön består hos några arter i pälsens färg eller i tändernas uppbyggnad.
Med undantag av flodhästar som nästan saknar hår har alla medlemmar en tät päls som varierar i längden och färgen beroende på levnadsområdet. Några arter i svala regioner byter varje år päls före den kalla årstiden. Vanlig är en pälsfärg som inte är påfallande med färger som gul, grå, brun eller svart.
Extremiteter
Extremiteternas yttre uppbyggnad
Som tidigare nämnd har partåiga hovdjur fått sitt namn på grund av ett jämt antal tåar (två eller fyra) – som förekommer hos de flesta arter. Bara hos navelsvinet är antalet tår vid de bakre fötterna reducerad till tre. Symmetriaxeln i benet ligger för alla partåiga hovdjur mellan den tredje och fjärde tån. Dessa två mellersta tåarna är högst utvecklade. Den ursprungliga första tån saknas hos alla medlemmar. Tån fanns bara hos fossila exemplar. Den andra och femte tån är variabel utbildad. Hos flodhästar är de riktad framåt och full användbar. Hos alla övriga partåiga hovdjur sitter de på fotens baksida eller är helt reducerade. Djur i grupperna Suina och mushjortar använder dessa tår när de går på träskmarker för att öka fotens yta. Men hos de flesta arterna når dessa tår inte fram till marken. Hos några grupper som kameldjur och giraffer är dessa tår särskild stark bakåtbildade och de har inte ens rudimenten kvar.
 Hos flodhästar är alla fyra tår riktade framåt. |
 Hos svindjur och flera andra partåiga hovdjur är den andra och femte tån riktade bakåt. |
 Hos kameldjur finns bara två tår kvar, klövarna är ombildade till naglar. |
Ibland betecknas tåarnas slut som "hovar" men egentligen är detta namn avsedd för hästdjur. Hos partåiga "hovdjur" är klövar det rätta ordet. Klövarna är bildade av hornämne och består ursprungligen av tre delar men dessa är ibland sammanvuxen. Vanligen är klövarna vid de främre extremiteter bredare och grövre samt har en större klaff i mitten. Hos kameldjur är klövarna reducerade till naglar. Tåarna sitter på en elastisk fotsula av bindvävnad.
Extremiteternas skelettdelar
Benen i mellersta handen och mellersta foten har en tendens att växa samman. Hos Suina och flodhästar är de bara avskilda med fast bindvävnad och hos kameldjur och idisslare är skillnaden mellan de olika benen bara synlig genom en smal ränna.
Extremiteternas muskler ligger ofta nära djurets torso och därför ser extremiteterna smala ut. Nyckelben saknas och skulderbladen är mycket flexibel vad som förbättrar individernas rörlighet när de springer.
Referenser
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 2 november 2008.
Noter
Tryckta källor
- Hubert Hendrichs: Artiodactyla (Paraxonia), Paarhufer. In: Wilfried Westheide, Reinhard Rieger (Hrsg.): Spezielle Zoologie. Teil 2: Wirbel- oder Schädeltiere. Spektrum Akademischer Verlag, Heidelberg – Berlin 2004, S. 608-630, ISBN 3-8274-0307-3. (huvudsakligen kroppsbyggnad och levnadssätt)
- Thomas S. Kemp: The Origin & Evolution of Mammals. Oxford University Press, Oxford 2005, 331 Seiten, ISBN 0-19-850761-5. (främst systematik och evolution)
- Kenneth D. Rose und David Archibald: Rise of Placental Mammals: Origins and Relationships of the Major Extant Clades. Johns Hopkins University Press, Baltimore 2005, ISBN 0-8018-8022-X (främst systematik och evolution)
- Don E. Wilson, DeeAnn M. Reeder (utgivare): Mammal Species of the World. 3 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 2005, ISBN 0-8018-8221-4. (arterna)
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, 2015 Seiten, ISBN 0-8018-5789-9. (allmän information)
