Hermann Göring
Från Rilpedia
Hermann Wilhelm Göring, född 12 januari 1893 i Rosenheim, Bayern, Tyskland, död 15 oktober 1946 i Nürnberg, Bayern, Tyskland (självmord). Son till rikskommissarien i Tyska Sydvästafrika Heinrich Ernst Göring (1838-1913) och hans hustru Franziska Tiefenbrunn (1859-1923). Tysk politiker, militär; riksdagsledamot för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet 1928, tyska riksdagens talman 1932–1945, generalöverste 1 april 1936, generalfältmarskalk 4 februari 1938, riksmarskalk (Reichsmarschall des Grossdeutschen Reiches) 19 juli 1940. Chef för det tyska flygvapnet, Luftwaffe 1 juni 1935 - 23 april 1945.
Innehåll |
Uppväxten och första världskriget
Hermann Göring föddes den 12 januari 1893. Hans far var vid den tiden generalkonsul på Haiti. Modern födde Hermann i Tyskland, men återvände omedelbart efter födseln till sin make i Västindien. Hermann omhändertogs av en guvernant. Han blev tidigt intresserad av friluftsliv och kom så småningom in på en kadettskola. Under första världskriget gjorde han sig inom kort känd som en av de främsta tyska stridsflygarna. När Rittmeister (ryttmästare/kapten) Manfred von Richthofen dog i april 1918, tog Oberleutnant Wilhelm Reinhard över som chef för Jagdgeschwader 1 (JG 1) och vice chef blev Oberleutant Göring. Den 3 juli 1918 omkom Reinhard i en olycka och Göring efterträdde honom som ledare för Richthofeneskadern, även känd som JG 1 och "Röda Baronens flygande cirkus". 1916 blev han nedskjuten, men återhämtade sig tämligen snabbt. Under sin aktiva tid lyckades Göring skjuta ned 22 fientliga flygplan. För detta fick han Pour le Mérite i maj 1918. Hans far var en av ledarna i Tyska Sydvästafrika, nuvarande Namibia under första världskriget.
Mellankrigstiden
Åren efter kriget vistades Göring i bland annat Danmark och Sverige och försörjde sig som pilot. Han var bland annat pilot på den första flygpostrutten mellan Sverige och England: Malmö - Hamburg - Amsterdam - London, den 15 september 1920. I Sverige träffade han på Rockelsta gods (ägt av Eric von Rosen) den svenska adelsdamen Carin von Kantzow (f. friherrinna Fock, 1888-1931), svägerska till Eric von Rosen; de gifte sig den 3 januari 1923. I München kom Göring i kontakt med Adolf Hitler, vars politiska idéer tilltalade honom. Göring anslöt sig till Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet i slutet av 1922. Ett av hans första uppdrag inom partiet var att organisera SA. Han deltog i den misslyckade ölkällarkuppen i München den 9 november 1923, varvid han sårades svårt efter att ha träffats av en kula i ljumsken. Då han var efterlyst av de tyska myndigheterna för delaktighet i kuppförsöket flydde han utomlands, först en kort tid i Italien, men sedan återvände paret Göring till Sverige, där de bodde i en hyreslägenhet i centrala Stockholm. Under konvalescensen utvecklade Göring ett morfinberoende och blev intagen på en avdelning för våldsbenägna på Långbro sjukhus som en följd av detta. 1926 utlystes dock allmän amnesti och Göring kunde återvända till Tyskland och blev medlem av det nygrundade Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet och den tyska riksdagen. Görings kontakter med den tyska aristokratin hjälpte till att öka stödet för NSDAP under partiets väg till makten. Den 30 augusti 1932 valdes han till riksdagens talman.
1931 avled Görings fru Carin efter en tids sjukdom. Några år senare lät han hämta hennes stoft och begravde henne på sitt gods Carinhall. 1935 gifte han om sig med den tyska skådespelerskan Emmy Sonnemann (1893-1973), med vilken han fick dottern Edda (f. 1938). Göring fortsatte att ha nära kontakt med Sverige, han var vän med bröderna von Rosen och utnämndes 1938 till hedersledamot i Svenska Jägareförbundet. 1939, några månader innan krigsutbrottet, tilldelades han kommendörstecknet av Svärdsorden ur kung Gustaf V:s hand under ett besök i Berlin.
Vid nazisternas maktövertagande den 30 januari 1933 utnämndes Göring till preussisk inrikesminister. Han blev även chef för Reichsluftfahrtministerium och återskapandet av Luftwaffe. En av Görings rivaler, SA-chefen Ernst Röhm, hade med tiden kommit att utgöra ett hot mot hans ställning i partiet och även mot Hitler. Hitler menade att Röhms konspiration var ett hot mot rikets säkerhet, och 30 juni 1934 genomförde man de långa knivarnas natt, då Röhm och flera andra högt uppsatta SA-koryféer och politiker mördades. Göring hade planerat och organiserat denna utrensning tillsammans med bland annat Himmler och Heydrich. 1935 utsåg Hitler Göring till överbefälhavare för det tyska flygvapnet, Luftwaffe, och året därpå till chef för den så kallade femårsplanen, vilket innebar att han fick kontroll över den tyska ekonomin. Genom sitt ledarskap för Reichswerke Hermann Göring, en storkoncern inom järn-, vapen- och maskinindustrin skapade han sig en ansenlig privat förmögenhet.
Även om det inte är helt klarlagt vem som drog upp planerna inför kristallnatten 9 november 1938, tror man att Hitler i allmänna ordalag talade om behovet av en kraftfull markering efter mordet på den tyske legationssekreteraren i Paris, Ernst vom Rath, och detta ledde till att främst Goebbels och Göring organiserade kristallnatten.
Andra världskriget
Vid andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 var Görings gunst hos Hitler som störst. Hitler utsåg honom till sin närmaste efterträdare. I egenskap av chef för Luftwaffe ledde Göring flyganfallen mot Polen och senare mot Storbritannien. 1940 utnämndes Göring till riksmarskalk och stod nu på toppen av sin makt. I och med att den tyska krigslyckan vände 1943 började även Görings stjärna att dala. Skälen var flera; enligt Hitler hade Göring som chef för Luftwaffe misslyckats med att slå ut det engelska flygvapnet, RAF, och även varit oförmögen att förhindra allierade bombningar över Tyskland. Hitlers bristande förtroende utnyttjades av bland annat Bormann, Himmler, Goebbels och Speer, vilka nu började att tävla om Hitlers gunst. Alldeles i slutet av kriget, när Hitler hade klargjort att han ämnade begå självmord i Berlin, tog generalstabschefen Alfred Jodl, utan Hitlers vetskap, kontakt med Göring och meddelade denne att han förväntades ta över ledningen av Tredje riket vid Führerns död. Göring skickade ett telegram till Hitler, i vilket han förklarade sig beredd att ta över makten. Emedan Hitler inte visste om att Göring hade informerats om hans stundande självmord, utnyttjade Bormann detta telegram för att hetsa upp Führern och framställa Göring som en förrädare. Detta lyckades, och Hitler uteslöt Göring ur partiet och lät arrestera honom. Bormann ville dock gå ett steg längre; han sände ett telegram till chefen för RSHA, Ernst Kaltenbrunner, och gav denne uttryckliga order om att Göring skulle avrättas för högförräderi. Kaltenbrunner ansåg att han inte kunde verkställa en sådan order utan Hitlers uttryckliga medgivande.
Kort efter Tysklands villkorslösa kapitulation i maj 1945 greps Göring av amerikanska soldater och fördes till internering i den lilla orten Mondorf-les-Bains i Luxemburg. I augusti fördes han till Nürnbergs stadsfängelse.
Nürnbergprocessen
Göring åtalades 1945 vid Nürnbergprocessen som den främste av de anklagade. Han gjorde till en början ett skärpt intryck och kunde framgångsrikt argumentera mot den amerikanske huvudåklagaren Robert Jackson, men tvingades på defensiven när han konfronterades med bevis gällande grova krigsförbrytelser samt plundring av judisk egendom. Görings försvarsadvokat, dr Otto Stahmer, sökte påvisa att hans klient hade handlat som tysk patriot, inte som krigsförbrytare. Detta hade domstolen svårt att godta, eftersom Göring de facto hade inrättat de första koncentrationslägren och även inspekterat desamma. Försvaret hävdade dock, att han redan 1934 hade lämnat över ledningen av lägren till Himmler och därför inte kunde ställas till ansvar för de brott mot mänskligheten som begåtts i dessa efter nämnda tidpunkt. Ansvaret skulle i stället ha legat på Himmler och Heydrich. Försvaret hade emellertid svårt att förklara det faktum, att Göring 1941 hade givit Heydrich i uppdrag att organisera "en slutgiltig lösning av judefrågan" i den tyska inflytelsesfären i Europa. Han hade därtill villigt stött alla Tysklands anfallsplaner mot andra stater, men han hade tyckt att tidpunkten för anfallet mot Ryssland 1941, Operation Barbarossa, var för tidigt vald. Enligt Görings åsikt skulle man först ha besegrat Storbritannien, detta för att undvika ett tvåfrontskrig.
Korsförhöret med Göring leddes av den brittiske åklagaren David Maxwell Fyfe, som på punkt efter punkt kunde sarga Görings försvar. Entydiga bevis om Görings exploatering av slavarbetare, plundring av judisk egendom och framför allt hans organisatoriska delaktighet i Förintelsen ledde fram till att domstolen fällde honom på alla fyra åtalspunkterna (planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten) och den 1 oktober 1946 dömde honom till döden genom hängning. Rättens utslag mot Göring avslutades med följande formulering: "Hans skuld är enastående i sin omfattning. Protokollet innehåller intet, som kan ursäkta denne man."[1]
Den dödsdömde Göring lurade dock bödeln genom att svälja en cyankaliumampull drygt två timmar innan avrättningen skulle gå i verkställighet natten till den 16 oktober 1946. Som kuriosum kan nämnas att Göring i ett brev till fängelsechefen i Nürnberg, överste Burton C. Andrus skrev, att han hade haft en giftampull gömd under hela sin fängelsetid. När han vistades i sin cell, hade han haft den gömd i en burk med hudkräm, och när han hade närvarat i rättssalen, hade han burit den på sig, i ett av stövelskaften. Görings kropp, jämte de tio avrättades, kremerades, och deras aska ströddes i floden Isar.
I början av år 2005 trädde en f.d. fångvaktare i Nürnberg, Herbert Lee Stivers, fram och hävdade att det var han som smugglade in giftampullen i en reservoarpenna. Göring lär ha sagt att han föredrog att slippa dö i vanära.
Referenser
Noter
Källor
- Delar av artikeln är översatta från engelskspråkiga Wikipedia 8 augusti 2005
- Delar av artikeln är översatta från tyskspråkiga Wikipedia 8 augusti 2005
- Davidson, Eugene, The Trial of the Germans: an account of the twenty-two defendants before the International Military Tribunal at Nuremberg. New York: Macmillan 1966.
- Stufen zum Galgen. Lebenswege vor den Nürnberger Urteilen. Herausgegeben von Kurt Pätzold und Manfred Weißbecker. Leipzig: Militzke 1999.
- Tusa, Ann & Tusa, John, Nürnbergprocessen. Stockholm: Legenda 1987.
- Krönika över 20:e århundradet, Bonnier Fakta förlag 1988 s.267
Se även
Litteratur
- Fontander, Björn, Göring och Sverige. Stockholm: Rabén & Sjögren 1984.
- Irving, David, Göring: en biografi. 2 uppl. Linköping: Nordiska förlaget 2003.
- Manvell, Roger, Hermann Göring. Stockholm: Aldus/Bonnier 1973.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Hermann Göring
|
||||||||
| Företrädare: Hans Ulrich Klintzsche |
Chef för SA 1923 |
Efterträdare: Franz Pfeffer von Salomon |
