Heinrich Himmler
Från Rilpedia
| Heinrich Himmler | |
|---|---|
 |
|
| Reichsführer-SS | |
| I tjänst 1929 – 1945 |
|
| Efterträdare | Karl Hanke |
|
|
|
| Född | 7 oktober 1900 München, Tyskland |
| Död | 23 maj 1945 Lüneburg, Tyskland |
| Politiskt parti | Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP)  |
| Maka | Margarete Siegroth |
Heinrich Luitpold Himmler, född 7 oktober 1900 i München, Bayern, Tyskland, död 23 maj 1945 i Lüneburg, Niedersachsen, Tyskland (självmord), var en tysk nazistisk politiker, ursprungligen agronom. Himmler var chef för Schutzstaffeln (SS) från 1929 till 1945. Han var riksdagsledamot från 1930, statssekreterare i inrikesministeriet 1936 och inrikesminister 1943-1945.
Som chef för SS, Reichsführer-SS, var Himmler högste ansvarig för Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger och Einsatzgruppen. Han administrerade massmordet på minst 6 miljoner judar, mellan 220 000 och 500 000 zigenare,[1] miljoner polacker, ett stort antal krigsfångar samt homosexuella och fysiskt och mentalt handikappade personer.
Kort före andra världskrigets slut erbjöd sig Himmler att överlämna sig till de allierade i utbyte mot åtalseftergift. När han i maj 1945 greps av brittiska soldater, begick han självmord genom gift.
Innehåll |
Uppväxt och tidig karriär
Heinrich Luitpold Himmler var son till Joseph Gebhard Himmler (1865-1936), en lärare, och dennes hustru Anna Maria (1866-1941; född Heyder). Han hade en äldre bror, Gebhard Ludwig (född 29 juli 1898), och en yngre bror, Ernst Hermann (född 23 december 1905). I Himmlers familj rådde sträng katolicism och nationalkonservatism.[2]
Den unge Himmler gick på gymnasieskolor i München och Landshut. Studierna dominerades av klassisk litteratur. På anmodan av sin far skrev Himmler dagbok. Dagboken visar att han var särskilt intresserad av krigsnyheterna under första världskriget (1914-1918). Han bad sina föräldrar att få börja på officersutbildning. Initialt var de tveksamma, men 1918 fick Himmler inleda sin skolning vid 11:e bayerska regimentet. Senare samma år, den 11 november, tog kriget slut, och i och med den för tyskt vidkommande nesliga Versaillesfreden grusades Himmlers förhoppningar om att bli yrkesmilitär.
Från 1919 till 1922 studerade Himmler agronomi vid Münchens Technische Hochschule och gjorde praktik på en lantgård. I november 1923 deltog Himmler i Adolf Hitlers ölkällarkupp i München; Himmler stod under Ernst Röhms befäl. Vid denna tid inträdde han även i NSDAP. Kuppen misslyckades, och Hitler dömdes till 5 års fängelse; han släpptes dock redan efter drygt åtta månader. Under Hitlers fängelsevistelse ägnade sig Himmler, med Erich Ludendorffs goda minne, åt NS-Freiheitsbewegung.
1926 träffade Himmler sin blivande hustru, den sju år äldre, frånskilda Margarete Siegroth (född Boden). De gifte sig den 3 juli 1928 och fick sitt enda barn, dottern Gudrun, den 8 augusti 1929. Makarna Himmlers äktenskap började så småningom att knaka i fogarna, och de separerade 1940. Året därpå inledde Himmler en kärleksaffär med sekreteraren Hedwig Potthast; hon födde en son, Helge (född 1942) och en dotter, Nanette Dorothea (född 1944).
Karriär inom SS
Vid NSDAP:s nygrundande 1925 utnämndes Himmler till Gregor Strassers sekreterare och ställföreträdande Gauleiter för Niederbayern-Oberpfalz. Himmler gick med i SS 1925 och utsågs två år senare till vice Reichsführer-SS under Erhard Heiden. Efter Heidens avsked i januari 1929 blev Himmler själv Reichsführer-SS, högste befälhavare för SS, som vid den tiden endast räknade 280 medlemmar.
Fyra år senare, 1933, när Hitler och NSDAP grep makten i Tyskland, hade Himmlers SS cirka 52 000 medlemmar. Himmler började nu, med bistånd av sin närmaste man Reinhard Heydrich, att försöka bryta SA:s kontroll över SS. Himmler införde hösten 1933 svarta uniformer för SS istället för de brunskjortor som SA bar. Konkurrensen mellan SA:s ledning och Himmler tilltog, och SA sågs alltmer som ett hot, inte bara gentemot det nazistiska ledarskapet, utan också mot den reguljära tyska armén. 1934 krävde också president Hindenburg, under hot om undantagstillstånd, att åtgärder vidtogs. SA:s ledare, Ernst Röhm, hyste socialrevolutionära[3] ståndpunkter, och menade - trots att Hitler redan gripit den exekutiva makten - att den ”riktiga” revolutionen ännu inte hade ägt rum. En del nazistiska ledare tolkade detta som om Röhm förberedde en statskupp mot Hitler. Himmler och Göring övertalade Hitler att Röhm var tvungen att röjas ur vägen. Tillsammans med Heydrich, Kurt Daluege och Walter Schellenberg planlade Himmler och Göring en utrensning inom SA. Planen sattes i verket den 30 juni 1934 och fick namnet de långa knivarnas natt. En rad SA-män och politiska motståndare mördades, förutom Röhm, även Gregor Strasser och den tidigare rikskanslern Kurt von Schleicher. Dagen därpå, den 1 juli, blev SS en oberoende organisation inom nazistpartiet.
Den 17 juni 1936 stärktes Himmlers makt ytterligare, då han utnämndes till ”Chef för den tyska polisen”. Himmler var dock formellt underordnad inrikesminister Wilhelm Frick. Inte förrän 1943, då Himmler utsågs till inrikesminister, blev hans makt över Nazitysklands polisväsen oinskränkt. Kort efter andra världskrigets utbrott 1939 gick Gestapo, Kripo och Sicherheitsdienst upp i det nybildade Reichssicherheitshauptamt (RSHA), och Heydrich blev dess chef, underställd Himmler.
Under 1930-talets andra hälft utvecklade SS sin egen militära gren, SS-Verfügungstruppe, som senare blev Waffen-SS.
Himmler och Förintelsen
Efter de långa knivarnas natt 30 juni 1934 fick SS-Totenkopfverbände till uppgift att organisera och administrera Tredje rikets koncentrationsläger, och efter Operation Barbarossa 1941 även förintelselägren i det ockuperade Polen. SS fick i uppdrag att, genom sin underrättelsetjänst, Sicherheitsdienst (SD), spåra upp judar, zigenare, kommunister och homosexuella och andra som av den nazistiska regimen ansågs vara Untermenschen och internera dem i koncentrationsläger. Himmler lät den 22 mars 1933 öppna ett av de första koncentrationslägren, Dachau i södra Tyskland. Himmler kom att bli en av Förintelsens främsta organisatörer, och stödde sig i detta på bland annat mysticism och en fanatisk tro på den nazistiska rasideologin, som den hade formulerats i bland annat Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts av Alfred Rosenberg.[4]
Till skillnad från Adolf Hitler besökte Himmler koncentrationsläger och krigsfångeläger. I augusti 1941 bevittnade Himmler en massarkebusering av judar i Minsk. Enligt hans adjutant, SS-Obergruppenführer Karl Wolff, blev Himmler helt blek i ansiktet och började skaka, då hjärnsubstans från ett av offren hamnade på Himmlers uniformsrock.[5] Kort efter denna händelse sökte SS finna andra, mer effektiva metoder för massavrättningar.
Himmlers tal i Posen
Den 4 oktober 1943 höll Himmler ett tal vid ett hemligt möte med SS-personal på slottet i Posen (Poznań). Himmler talade om judeförintelsen och försökte ingjuta mod i SS:
| ” | Jag vill här inför er helt öppet beröra ett rätt allvarligt kapitel. En gång kommer vi oss emellan att kunna tala om det öppet, men vi kommer aldrig att tala om det offentligt. Lika lite som vi tvekade att göra vår plikt och lyda order den 30 juni 1934, då vi ställde upp kamrater som hade begått misstag mot en mur och sköt dem, talade vi då alls om det och kommer vi någonsin att tala om det. Det var en, tack och lov, i oss inneboende självklar taktkänsla som gjorde att vi aldrig diskuterade detta sinsemellan, aldrig talade om det. Var och en förskräcktes och ändå var envar klar över, att han skulle göra om det nästa gång om order gavs och om det var nödvändigt. Jag syftar nu på judeevakueringen, utrotandet av det judiska folket. Det är sådant som är lätt att säga. 'Det judiska folket utrotas', säger varje partikamrat, 'naturligtvis, det står i vårt program, eliminering av judarna, utrotning , det gör vi'. Och så kommer de alla, de präktiga 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. Naturligtvis är de andra svin, men just den här är en prima jude. Av alla dem som pratar på detta sätt har ingen sett på, ingen stått ut med det. De flesta av er vet vad det betyder när hundra lik ligger bredvid varandra, när 500 ligger där eller när 1000 ligger där. Att ha stått ut med detta, och - bortsett från undantag på grund av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga, det har gjort oss hårda. Detta är ett ärofullt blad i vår historia som aldrig skrivits och som aldrig kommer att skrivas, för vi vet hur svårt vi skulle ha det om vi ännu idag i varje stad - under bombanfallen och krigets bördor och umbäranden - hade judar som hemliga sabotörer, agitatorer och uppviglare. Om judarna fortfarande vistades i den tyska folkkroppen, skulle vi nu förmodligen ha kommit till det läge vi var i 1916/17. De förmögenheter de hade har vi tagit ifrån dem. Jag har givit strikta order, som har utförts av Obergruppenführer Pohl, att denna förmögenhet, självklart, utan undantag ska tillfalla riket. Vi har inte behållit något för egen del. Enskilda som har felat straffas enligt en order som jag gav i början och som varnande: Var och en som tar så mycket som en mark är en död man. Ett antal SS-män - de är inte så många - har brutit mot denna order, och de kommer att dö utan förbarmande. Vi hade den moraliska rätten, vi hade plikten gentemot vårt folk att döda detta folk som ville döda oss. Men vi har ingen rätt att berika oss själva med en enda päls, en enda klocka, en enda mark, en enda cigarett eller någonting annat. Vi utrotade en bacill eftersom vi inte till slut ville bli sjuka av bacillen och dö av den. Jag tänker aldrig godta att ens den minsta lilla varhärd uppstår här och biter sig fast. Var den än skulle bildas kommer vi gemensamt att bränna bort den. Allt som allt kan vi emellertid säga att vi har fullgjort denna ytterst svåra plikt av kärlek till vårt folk. Och vi har inte tagit någon skada av det i vårt inre, i vår själ, i vår karaktär.[6] | ” |
Fredsförhandlingar, arrestering och död
Vårvintern 1945 hade Himmler förlorat hoppet om en tysk seger i kriget. Han ansåg, att det var nödvändigt att sluta fred med Storbritannien och USA för att Tredje riket skulle kunna överleva. Genom flera mellanhänder kontaktade Himmler, utan Hitlers vetskap, greve Folke Bernadotte, dåvarande vice ordförande för svenska Röda Korset för att förhandla fram en fred med de västallierade. Himmler hyste förhoppningen om att brittiska och amerikanska styrkor därefter skulle ansluta sig till det sargade tyska Wehrmacht och vända sig mot sin allierade Sovjetunionen.
Himmler befann sig i Berlin i samband med Hitlers 56-årsdag den 20 april 1945. Samma dag flög den judiske köpmannen Norbert Masur, representant för den judiska världskongressen, med falska identitetshandlingar, till Berlin och överlämnade till Himmler en förteckning över judiska interner som man krävde skulle frisläppas från olika tyska koncentrationsläger och fängelser. Natten till den 21 april ägde ett långt samtal rum mellan Masur och Himmler.[7] Himmler kunde inte tillmötesgå alla dessa krav, men han gick med på att släppa ett hundratal judar från Ravensbrück. Kort därefter lämnade Himmler det av ryska trupper i princip inringade Berlin. Den 23 april ägde ett topphemligt möte rum i Rhenlandet mellan Himmler och representanter för de västallierade, men förhandlingarna med dessa och även med Folke Bernadotte gick om intet.
Hitler fick den 28 april kunskap om Himmlers i lönndom förda fredsförhandlingar; han uteslöt Himmler omedelbart ur NSDAP och avskedade honom som chef för SS. Dagen därpå uteslöt Hitler Himmler ur sitt politiska testamente som förrädare.[8] Då Himmler insåg att han inte kunde återvända till Berlin, anslöt han sig i början av maj till storamiral Dönitz provisoriska regeringshögkvarter i Plön i östra Schleswig-Holstein. Dönitz, som vid tillfället var överbefälhavare för samtliga tyska trupper i västfrontens norra delar, gjorde dock direkt klart för Himmler att det inte fanns någon plats för denne i den nya regeringen. Himmler gjorde då ett sista försök och erbjöd general Dwight Eisenhower Tysklands kapitulation i utbyte mot att få slippa åtal och rättegång efter krigets slut. Eisenhower vägrade att ha någonting med Himmler att göra, och Himmler kom att under några dagar att vandra planlöst kring Flensburg i norra Schleswig-Holstein, nära gränsen till Danmark.
Efter Tysklands villkorslösa kapitulation den 7 maj 1945, bytte Himmler om till vanlig uniform, rakade av sig sin mustasch och satte en lapp för ena ögat. Den 12 maj hamnade han i brittisk krigsfångenskap där han satt under falsk identitet som Heinrich Hitzinger i den stora massan av vanliga soldater. Himmlers identitetshandlingar väckte dock misstanke, och den 22 maj arresterades han av den brittiske sergeanten Arthur Britton. Kort innan förhöret med honom skulle inledas dagen därpå, begick Himmler självmord genom att bita sönder en cyanidkapsel han hade haft gömd i munnen. Han begravdes i en anonym grav på Lüneburgheden i norra Tyskland.
Källor
- Das dritte Reich: seine Geschichte in Texten, Bildern und Dokumenten. Herausgegeben von Heinz Huber und Artur Müller. München: Desch 1969.
- Knopp, Guido, SS: ondskans mäktiga redskap. Lund: Historiska Media 2004. ISBN 91-85057-33-9
- Pringle, Heather Anne, Härskarplanen: Himmlers jakt på det ariska ursprunget. Lund: Historiska media 2007. ISBN 978-91-85507-30-6
- Wykes, Alan, Himmler. Stockholm: Aldus 1975. ISBN 91-0-040672-4
Noter
- ↑ ”Sinti and Roma: Victims of the Nazi era”
- ↑ DHM: Heinrich Himmler; Knopp, Guido, SS: ondskans mäktiga redskap, s. 77.
- ↑ http://www.dhm.de/lemo/html/nazi/innenpolitik/roehm/index.html
- ↑ Pringle, Heather Anne, Härskarplanen: Himmlers jakt på det ariska ursprunget. Lund: Historiska media 2007, passim.
- ↑ Holocaust Education & Archive Research Team – Intervju med Karl Wolff.
- ↑ http://www.sub.su.se/forint/antis18.htm
- ↑ Zachor Faith during the Holocaust.
- ↑ NS-Archiv Politisches Testament 1945
Fördjupningslitteratur
- Allen, Martin, Himmler's Secret War: The Covert Peace Negotiations of Heinrich Himmler. London: Anova Books 2005. ISBN 9781861058898
- Engblom, Göran, Himmlers fred: tyska fredstrevare genom Sverige under andra världskriget. Lund: Sekel 2008. ISBN 978-91-85767-10-6
- Gruchmann Lothar "Andra världskriget I-II" Stockholm 1969 Bokförlaget Aldus/Bonniers
- Himmler, Katrin, The Himmler Brothers: a German family history. London: Macmillan 2007. ISBN 978-0-230-52907-6
- Höhne Heinz "Hitlers SS och gestapo" Vänersborg: Berghs förlag AB 1977. ISBN 91-502-0332-0
- Linder, Jan, Hitlers vasaller och Sverige: Göring, Himmler och Ribbentrop. Stockholm: CKM 2001. ISBN 91-88812-66-9
- Manvell, Roger, Heinrich Himmler. London: Heinemann 1965.
- Padfield, Peter, Himmler: Reichsführer-SS. London: Cassell 2001. ISBN 0-304-35839-8
- Shirer Wiliam " Det tredje rikest uppgång och fall, det nazistiska Tysklands historia" Kina 1998. ISBN 91-37-08628-6
- Thomas, Hugh, The Strange Death of Heinrich Himmler: A Forensic Investigation. New York: St. Martin's Press 2001. ISBN 9780312289232
Se även
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Heinrich Himmler
| Företrädare: Erhard Heiden |
Reichsführer-SS 1929-1945 |
Efterträdare: Karl Hanke |
| Företrädare: Reinhard Heydrich |
Chef för RSHA 1942-1943 |
Efterträdare: Ernst Kaltenbrunner |
