Folkhemmet

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Folkhem)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Emblem-scales.svg
 Denna artikels neutralitet är ifrågasatt.
Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.
För andra betydelser, se Folkhemmet (olika betydelser).

Det svenska folkhemmet är ett fundamentalt begrepp i den svenska socialdemokratins historia, som avser den svenska socialdemokratiska politikens nationella vision, bland annat välfärdssamhället, särskilt under mitten av 1900-talet.

Innehåll

Ursprunget

Ursprungligen betydde 'folkhemmet' ett ställe där fattiga kunde få tillgång till litteratur och samhällsinformation i form av tidningar med mera, till reducerat pris. Dessa slags inrättningar förekom i större städer i Sverige från 1890-talet.

I den utvidgade betydelse som senare socialdemokraterna skulle ge ordet, är begreppet influerat av högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, som på den tiden var en ansedd statsteoretiker, inte minst i Tyskland, där han hans idéer var som mest spridda, genom en omfattande utgivning. Ernst Wigforss inspirerades mycket under sju föreläsningar Kjellén gav 1910, som handlade om Kjelléns teori om staten som en organism, en av hans mest spridda teorier, och av Kjellén vidareutvecklad i Staten som lifsform (1916). Wigforss summerade Kjelléns teori i ett brev till vännen Östen Undén: "Han gör av med den gamla statsvetenskapen som endast stats- rättsvetenskap. Bygger upp sin statsteori från antrogeografiska grundvalar. Land + nation + samhälle + rätt. Sammanhanget mellan de olika momenten emellertid synnerligen oklart. I mitt tycke rena grodor ibland, eller rättare sagt ytligheter, men i många hänseenden väckande och framför allt formellt alldeles ypperligt. Bild på bild i en forsande ström och träffande och målande för det mesta. Ett gott stycke poet. Mera skald än tänkare." (Ernst Wigforss, Minnen I, Stockholm 1950, s 356.)

Orsaken till att Per Albin Hansson valde ett begrepp från högern har varit ämne för olika tolkningar. Enligt Per Albin-biografen Anders Isaksson sökte han en "samlande metafor", och var "uppenbarligen väl medveten om potentialen i föreningen mellan hemmet, nationalismen och socialismen", och genom folkhemmet kunde han överbrygga klassidentiteten, till ett parti för fler klasser och "vidga väljarbasen".[1] Sten O Karlsson påpekar i sin Det intelligenta samhället: En omtolkning av den socialdemokratiska idéhistorien (2001) att Hanssons retorik förändrades efter 1932 då han kommit i regeringsställning, och därefter allt mer antog en organisk syn på samhället; Hansson menade att en av demokratins viktigaste uppgifter var att "ta död på klassandan"[2], (dvs. även överklassens) till förmån för "medborgarandan", inkluderande värden som "omtanke", "rättvisa", "solidaritet" och "humanitet".[3] Enligt Karlsson hade föreningen mellan "demokrati" och "socialism" en psykologisk innebörd för Hansson,[4] och samtida partikamrater med mer marxistisk förankring, som Arthur Engberg kritiserade Hansson för borgerlighet och antimarxism.[5] Huruvida det finns ideologiska samband mellan Hansson och Kjellén, har olika analyser givit olika svar på. Karlssons mening där är att det råder likhet i somligt och skillnader i annat, men att sammanfallet inte kunnat komma till stånd utan Nils Karlebys dekonstruktion av marxismen, förespråkande en "funktionell" marxism, grundad på reformismen - "den realistiska socialismen par préfèrence", med Karlssons ord.[6] Idéhistorikern Hans Dahlqvist, publicerad i Historisk Tidskrift nr 3/2002, sällar sig till dem som menar att Kjelléns och Hanssons förståelse av "folkhemmet" inte har så mycket med varandra att göra. Fredrika Lagergren hävdar i sin bok På andra sidan Välfärdsstaten att dessa begrepp endast är två led i samma stora folkhemsideologi, framförda av två olika personer. Dock poängterar Isaksson att Kjelléns "bombastiska tirader" om den starka staten i Staten som lifsform, kännetecknad av "driften till själfbevarelse och växt, viljan till lifvet och viljan till makt" är "otänkbara som beskrivningar av Per Albins folkhem".[7] Det råder således skilda meningar om detta ämne.

Idén om det svenska folkhemmet

Under en remissdebatt 1928 införlivades begreppet "Folkhemmet" i den socialdemokratiska retoriken av Per Albin Hansson; dessförinnan hade han även övervägt det alternativa, och mer demokratiskt klingande, "Medborgarhemmet", men kom slutligen ändå att lägga tonvikten på det förra och mer slagfärdiga begreppet (talet hade rubriken Folkhemmet, medborgarhemmet), och i kontrast till Kjellén och hans - med Wigforss karakteristik - extremt konservativa eller högerradikala kretsar (Minnen I, s 327), där begreppet tidigare florerat, hade han redan 1921 betonat att det socialdemokratiska "hemmet" skulle etableras på "demokratins fasta grund" och bli ett "gott hem för alla svenskar"[8]. Han menade metaforiskt att Sverige borde bli som ett hem för hela folket, som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet; "Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige", som han sade. Och han fortsatte:

” Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

 ”

Han klandrades med anledning av folkhemmets samförståndspolitik av sina partikamrater i kommunerna, för att vara konservativ, eller åtminstone avlägsna sig från socialismen, och inte minst marxismen, men detta började höras först mot mitten av 1940-talet. Denna samförståndstanke blev dock fundamental för den politik han bedrev (se Isaksson, Karlsson).

Per Albin förstod heller inte dem som kritiserade honom utan menade att idén om Folkhemmet på intet sätt var ett avsteg från socialdemokraternas ideologi. Så här uttryckte han det i ett inlägg i diskussionen om nytt partiprogram 1942:

” Jag gjorde i ett nyårsuttalande ett försök att kombinera klasskampsideologin med folkhemsideologin. Jag förstår nämligen inte dem i vår rörelse, som här försöka skapa en nästan ohjälplig motsättning och säga: nu ha vi övergivit klasskampsideologin och gått över till folkhemsideologin. Såvitt jag kan förstå, är skillnaden snarare den, att vi använda andra termer. Naturligtvis ha förhållandena också möjliggjort en större förståelse mellan klasserna och ett ökat samarbete. Men bakom folkhemstanken ligger ju intet uppgivande av klasskampsideologins krav på att motsättningarna i samhället skola undanröjas. Det går inte att bygga samhället som ett folkhem på basis av bibehållna orättvisor, utan det är snarare så, att folkhemstanken mycket starkare betonar, att förutsättningen för samarbetet måste vara lika rätt för alla och omsorg om alla. Då tror jag inte det är svårt att komma fram till ett verkligt överbryggande och finna ett uttryck för vår verkliga åskådning. [9] ”

Idén om folkhemmet kom i samma tid som idén om socialisering ifrågasattes och innebar det slutgiltiga avståndstagandet från den ortodoxa klasskampsidén, som hade varit viktig i den tidiga socialdemokratiska rörelsen. Socialdemokraterna anammade i stället idén om planhushållning och vad som på 1960-talet skulle kallas funktionssocialism, att staten genom lagar styr näringslivet i stället för att äga det. Folkhemmet kännetecknades även det av att staten fick ökad makt, även när individens rörelsefrihet inskränktes för att öka medborgarnas välbefinnande. På så vis skulle klassmotsättningarna utjämnas. Fundamental för denna politiska omvändning var att Per Albin Hansson hade en förståelse av "demokratin" som ett folkligt självstyre.

Idén om folkhemmet började realiseras av socialdemokraterna efter 1932 års val, tillsammans med delar av den politiska mitten, Bondeförbundet (Centerpartiet), alltifrån krisuppgörelsen 1933 ("kohandeln") och i regeringssamverkan åren 1936-1957 (med undantag för perioden efter andra världskriget, 1945-1951), t.ex. genom införandet av lagen om folkpensionering 1935, den lagstadgade tvåveckors-semestern 1938 och den allmänna sjukförsäkringen 1955. Huvudsyftet med den ekonomiska politiken, som till stor del byggde på den liberale ekonomen John Maynard Keynes stabiliseringspolitiska teorier (se keynesianism), var bekämpandet av arbetslösheten och genomförandet av den s.k. planmässiga hushållningen, för att - som det kom att heta i det socialdemokratiska partiprogrammet 1944 - "tillförsäkra alla medborgare en levnadsstandard svarande mot det gemensamma arbetets avkastning" (punkt VIII). Under den s.k. planhushållningsdebatten, under senare delen av 1940-talet, kritiserades denna politik skarpt av näringslivet och de borgerliga; folkpartiledaren Bertil Ohlin ivrade vid 1950-talets början istället för, vad han kallade, "ramhushållning".[10] Denna debatt, och det allmänt förbättrade ekonomiska läget efter kriget, fick emellertid den socialdemokratiska regeringen att inställa planerade socialiseringar, av bl.a. försäkringsbranschen, till förmån för utbyggnaden av den offentliga sektorn och transfereringssystemen (det icke behovsprövade barnbidraget infördes t.ex. 1948), finansierade av höjda skatter.

1934 publicerade Alva och Gunnar Myrdal Kris i befolkningsfrågan som fick ett oerhört genomslag för den så kallade aktiva befolkningspolitiken, som delvis var inspirerad av nymalthusianism, delvis av Jean Piaget samt den amerikanska debatten.[11] De lanserade där den första radikala och progressiva befolkningspolitiken, och förespråkade socialpolitiska hjälpinsatser för barnfamiljer men även regleringar i form av sterilisering av "höggradigt livsodugliga individer". I detta sammanhang bör påpekas, som exempelvis Göran Hägg i sin Välfärdsåren: Svensk historia 1945-1986, att Myrdals inte förespråkade rashygien, vilket man istället tog avstånd från, utan propagerade på "biologisk och sociologisk grund, emot sterilisering i syfte att genetiskt förbättra 'människomaterialet'".[12] Denna bok, och Alva Myrdal som författare av böcker om, och som förebild för, kvinnlig frigörelse och familjepolitik, skapade en väsentlig samhällsförändring på flera nivåer. Dessa ideal verkställdes i kombinationen av utbyggnaden av den offentliga sektorn, Wigforss' ekonomiska krispolitik, Gustav Möllers reformarbete med folkpensionerna, allmänna försäkringar, och trygghet för anställda, och Gunnar Myrdals bostadspolitik. Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan och dess tillämpning, initierade vad som kallades "social ingenjörskonst", och var en programskrift för det svenska folkhemmet.

Kännetecknande för denna välfärdspolitik, var en tydlig förankring i sociologiska vetenskaper, där politiska åtgärder grundades på belägg från dess samtida vetenskapliga rön i kombination med de ideologiska målsättningarna. Under densamma tiden växte de sociologiska forskningsfälten vid universiteten, och nya vetenskapsdiscipliner instiftades. Denna sociologiska infallsvinkel blev i vissa hänseenden nästan jämförbart med ett paradigmskifte som sträckte sig utanför politikens traditionella ramar.

Ett annat viktigt verk som beskrev folkhemstanken var Karl Fredrikssons broschyr Socialismen i folkhemmet som blev nya medlemmars första introduktion i partiets idégrund. Fredriksson beskrev folkhemmet som den välfärdspolitik som den svenska socialdemokratin förknippats med. Denna välfärdspolitik fanns uttryckt i partiprogrammet från 1960. 1967 menade professorn i socialmedicin, Gunnar Inghe, att ordet 'folkhemmet' var utslitet och lätt parodiskt, och ersatt av den internationella benämningen 'välfärdssamhället', men att folkhemmet inte bara var en samhällsinrättning, som välfärdssamhället, utan även betydde gemenskap och solidaritet.

Trots att begreppet ofta användes av ledande socialdemokrater i politiska visioner, var idén om det svenska folkhemmet aldrig formellt inskrivet i partiprogrammet. Det var snarare en metafor för en ideologi, än i sig en konkret politisk målsättning. Senare har ordet kommit att förknippas med den långa, tämligen obrutna period som socialdemokraterna var i regeringsställning, från 1936 till 1976. Andra avser endast Per Albin Hanssons tid som partiledare, 1925-1946, då Tage Erlander snarare talade om "det starka samhället" än "folkhemmet".

Folkhemmet idag

Under senare årtionden har delar av det socialpolitiska inbegreppet av det svenska folkhemmet kritiserats av somliga debattörer, som exempelvis DN-journalisten Maciej Zaremba, för att i grunden vara rasistisk, antidemokratisk och grovt inhuman, samt ett brott mot mänskligheten enligt Romstadgans definition. [1] [2]. På akademisk nivå har bidrag till diskussionen givits av bl.a. Yvonne Hirdman, genom boken Att lägga livet tillrätta (1989), och Maija Runcis, med Steriliseringar i folkhemmet (1998). Sett i ett internationellt perspektiv var sådant som steriliseringslagstiftningen och inrättandet av Statens institut för rasbiologi härrörande ur folkhemsretorikens tidevarv, men inte isolerade svenska företeelser, utan förekom även i länder som ex USA, Kanada, Australien, Tyskland till andra världskrigets slut, Norge, Danmark, Finland, Estland, Schweiz och Island. [3] Det råder olika uppfattningar om huruvida de s.k. tvångssteriliseringarna bör betraktas som en integrerad del av folkhemsvisionen eller en del av den rådande tidsandan. De som företräder den förra åsikten menar att det var en del av folkhemmets social- och bidragspolitik och ansågs vara en nödvändighet för att staten skulle ha råd, och vissa med partiet förbundna rörelser, bland annat HSB, tipsade om vilka som borde steriliseras. [4] De senare påpekar å sin sida att Sveriges rasbiologiska institut grundades redan 1921 på initiativ av en enig riksdag, med företrädare ur alla politiska partier, och hela sju år före Per Albin Hanssons lanserande av begreppet ”folkhem” inom socialdemokratin 1928.

Stora delar den traditionella folkhemspolitiken, som exempelvis den aktiva sociala bostadspolitiken, har under de senaste decennierna genomgått stora förändringar. Detta gäller också den "planmässiga hushållningen" som fr.o.m. 1980-talet börjat fasas ut (jfr. avregleringarna av valuta- och kreditmarknaderna, el- och telemarknaderna, bolagiseringarna av statliga verksamheter etc.), detta främst under intryck av de populärt kallade "nyliberala" eller monetaristiska ekonomiska teorierna. Under den ekonomiska krisen på 1990-talet förändrades socialdemokraternas krav om full sysselsättning i praktiken till målet om "fyra procents öppen arbetslöshet". 1997 utkom den dåvarande statsministern Göran Persson med skriften Den som är satt i skuld är icke fri, som blev något av en uppgörelse med den tidigare förda keynesianska konjunkturpolitiken.

En av Göran Perssons mest centrala politiska visioner var det gröna folkhemmet, som bland annat inbegriper en ekologiskt hållbar utveckling. I ett rådslag om detta gröna folkhem, publicerad december 2004, skriver socialdemokraterna under Mona Sahlin: "Precis som när vi byggde folkhemmet handlar det om ansvarstagande. Då kanske mest en familjetanke och klasstanke. Nu i solidaritet med och ansvarstagande för kommande generationer. Men också i solidaritet med andra folk på vår jord".

I nationalistisk idétradition använder av sig även Sverigedemokraterna av folkhemsbegreppet där tonvikten ligger på restauration av socialt ansvarstagande som man menar eroderats under Göran Perssons regeringar.

Se även

Källor

Litteratur (urval)


Noter

  1. ↑ Isaksson, Anders, Per Albin: Partiledaren, Stockholm 2000, s.189-191
  2. ↑ Karlsson, Sten O. Karlsson, Det intelligenta samhället: En omtolkning av den socialdemokratiska idéhistorien, Stockholm 2001, s.468
  3. ↑ Karlsson 2001, s 469
  4. ↑ Karlsson 2001, s. 470
  5. ↑ Karlsson 2001, s 470-472
  6. ↑ Karlsson 2001, s 498
  7. ↑ Isaksson, Anders, Per Albin III: Partiledaren, Stockholm 1996, s 171
  8. ↑ citat ur Isaksson 1996, s 184
  9. ↑ Lindhagen, Socialdemokratins program, Bolsjevikstriden
  10. ↑ Melin, J., Johansson, A. W., Hedenborg, S., Sveriges historia, Stockholm 2003, s 369
  11. ↑ Thullberg, a.a., s. 162, 163, resp. 164
  12. ↑ Hägg, Göran, Välfärdsåren: Svensk historia 1945-1986, Stockholm 2006, s 23


v • d • r
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Ledarskap
Partiledare: Tholin · Branting · Hansson · Erlander · Palme · Carlsson · Persson · Sahlin
Partisekreterare: Ziesnitz · Wickman · Ström · Möller · Lindström (tf) · A. Nilsson (tf) · T. Nilsson · Andersson · Aspling · St. Andersson · Toresson · Sahlin · Linde · Thalén · Stjernkvist · Ulvskog · Baylan
Partiet i
regeringsställning
Associerade
organisationer
Organisationer
och företag
Historia och
relaterade ämnen
1Koalitionsregering med Bondeförbundet · 2Samlingsregering med Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Folkhemmet"
Personliga verktyg