Kejsardömet Tyskland

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Andra riket)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Tysklands historia
Kejsardömet Tyskland mellan åren 1871-1914, året då första världskriget bröt ut.
Kejsardömet Tysklands flagga
Kejsardömet Tysklands vapen – Reichsadler (riksörnen)
Karta över Kejsardömet Tyskland 1914, före första världskriget

Kejsardömet Tyskland varade från den 18 januari 1871 till den 9 november 1918. Det officiella namnet var Tyska riket, tyska Deutsches Reich.

Det tyska kejsarriket var en förbundsstat bestående av fyra kungariken, sex storhertigdömen, fem hertigdömen, sju furstendömen och tre fria städer. Därtill kom det så kallade ”rikslandet” Elsass-Lothringen, erövrat från Frankrike i 1870-1871 års krig. Kungen av Preussen var med automatik även tysk kejsare. Även om delstaterna formellt var suveräna, så var de olika delstaterna inom riket i praktiken i allt väsentligt underordnade Preussen. Detta berodde på att representationen i de federala instititutionerna såsom riksdag och förbundsråd var proportionell, tillsammans med det faktum att Preussen utgjorde två tredjedelar av hela Tysklands territorium, vilket ledde till att Preussen fick en dominerande ställning.

Kejsardömet blev med sin stora befolkning och snabba industriella tillväxt en stormakt på den europeiska kontinenten. På många ställen var kejsardömet ett föredöme inom exempelvis arbetslagstiftning med nya socialförsäkringar, forskning och kultur. Två paradoxer fanns dock i rikets konstitution, som å ena sidan gav allmän rösträtt till riksdagen, men där dess rikskansler (premiär- eller statsminister) å andra sidan inte var ansvarig inför parlamentet utan endast inför monarken. Samtidigt var riket formellt en förbundsstat med ett förbundsråd som inte dominerades av kejsaren, men där Preussen som nämnts dominerade genom att denna delstat omfattade mer än 2/3 av landets befolkning.

Tyskland hade alltså en stark och välorganiserad arbetarrörelse, som trots representation i riksdagen saknade politiskt inflytande. Kejsardömet hade vidare en stark militärmakt och utvecklade med tiden även en stark flotta. Under Kulturkampf skedde diskriminering av katolska kyrkan, där Bismarck bekämpade det tyska katolska Centerpartiet och en germanisering av polacker påbörjades. Vid 1870-talets slut kom en övergång till en starkt protektionistisk politik och Bismarck drev också en rustningspolitik, som efter hans tid utökades ytterligare. Säkerhetspolitiskt såg han till att bilda allianser med Österrike-Ungern och Ryssland (trekejsarförbundet) för att som den förutseende politiker han var undvika tvåfrontskrig. Alliansen med Ryssland kunde dock inte förlängas efter 1887, men Bismarck fick det så kallade återförsäkringsavtalet, där Ryssland och Tyskland förband sig att förhålla sig neutrala till varandra om någon av dem kom i krig med en tredje stormakt, dock inte om någon av dem angrep den andra, Österrike eller Frankrike.[1][2][3]

Den siste kejsaren gick i landsflykt efter missnöjesyttringar och revolter på många håll i landet över svårigheterna efter nederlaget i första världskriget 1918. Istället utropades Tyskland till republik. Senare skapades en ny författning vid en konstituerande församling i Weimar och den så kallade Weimarrepubliken tillkom.

Innehåll

Kejsardömets tillkomst

Ännu vid 1800-talets mitt var det som idag är Tyskland okänt. Fram till 1806 fanns formellt en tysk enhet i Tysk-romerska riket, men detta splittrades på grund feodalismen och framförallt på grund av det stora religionskriget1600-talet, Trettioåriga kriget. Området som idag är Tyskland bestod sedan en fredsöverenskommelse i Münster och Osnabrück, Westfaliska freden, istället av flera små suveräna stater, de största och mest dominerande av dessa var Preussen, Hannover och Bayern.[4][5][6]

Två jämstarka stormakter, det protestantiska Preussen och det katolska Österrike, senare dubbelmonarkin Österrike-Ungern, tävlade länge om den politiska dominansen över det landområde som nu är Tyskland. Det slutade med att Preussen vann genom Preussens statskansler, Otto von Bismarcks drag att utesluta Österrike ur Tyskland vid dess enande, för att förhindra framtida konflikter mellan de båda stormakterna om ledningsfrågan. Istället såg han till att Österrike-Ungern blev en trogen bundsförvant efter ett kort krig, som Preussen vann, men där Österrike-Ungern efter kriget fick en billig fred och inte förlorade några landområden. Därefter blev Bismarck det enade Tysklands rikskansler.[2][7]

Faktorer som var viktiga för enandet var följande:

  • De tre tyska enhetskrig som utspelades mellan 1864 och 1871 gjorde det möjligt att genom inbördes strider mellan dominerande tyska stater, nya allianser mellan dessa och andra tyska stater och genom skapandet av yttre fiender ena de tidigare ofta inhemskt stridande tyska staterna.[2][8]
  • Den våg av nationalism och liberalism (nationalliberalism) som stärkte tanken på nationalstaten och som ville demokratisera de gamla enväldiga furstestaterna och göra livet lättare för bland annat handelsmän, genom att avreglera (liberalisera) handelshinder som tullar mellan småstater etc. Detta var en strömning som gjort sig gällande sedan franska revolutionen och som stärktes av julirevolutionen 1830 och av februarirevolutionen 1848, båda i Frankrike. Denna våg av nationalism bidrog inte bara till Tysklands och Italiens enande, utan även till Österrike-Ungerns sönderfall efter första världskriget.[9]
  • Napoleonkrigen, som ledde till ökad mediatisering (ihopslagna furstestater) och sekularisering (att kyrkans stater försvann, skedde även efter reformationen) i de tyska staterna och som också blev grunden för tyskarnas vilja att ena sig mot yttre fiender.[10]
  • Den teknologiska utvecklingen. Ungefär samtidigt som landet enades slutfördes också en agrar jordreform som hade pågått i landet sedan Napoleontiden och som innebar minskat jordägande för den jordägande adeln. Detta i kombination med en ökad industriell utveckling (till exempel järnvägen) gav utvecklingsmöjlighet till bildandet av en tysk nationalstat.[11][12]

Enhetskrigen

Dansk-tyska kriget 1864

Detta är en förkortad redogörelse av artikeln Dansk-tyska kriget
En karta över det omstridda området i jämförelse med dagens gränser. Efter kriget 1864 fick Danmark avträda hela Schleswig, men återfick den norra delen 1920

Gränsområdet mellan Danmark och Tyskland hade sedan en tid haft en blandad dansk och tysk befolkning, och de två hertigdömena Schleswig och Holstein ingick sedan länge i personalunion med Danmark.

Danmarks kung Fredrik VIII avled i nov 1863. Den nye kungen Kristian IX av Danmark undertecknade redan den 18 november en ny grundlag, den så kallade "novemberförfattningen", som gällde för Danmark och Schleswig, men inte för sydligare Holstein. Syftet var att knyta just det nordligare Schleswig, med många dansktalande i framförallt de norra delarna, närmare till Danmark. Åtgärden utgjorde också ett tydligt avsteg från Danmarks löfte från 1851 att fortsätta med helstatslösningen för Schleswig-Holstein.[2][8]

Det danska agerandet ledde till att prins Fredrik av Augustenburg gjorde anspråk på styret av Schleswig och Holstein. I hela Tyskland uppstod starka sympatier för vad man såg som Schleswig-Holsteins befrielse och flera tyska småfurstar erkände Fredriks anspråk. På förbundsdagens mandat gick trupper från Hannover och Sachsen in i Holstein den 24 december 1863 utan att detta ledde till några krigshandlingar, eftersom den danska armén omedelbart evakuerade. Den 18 januari 1864 överlämnade Preussen och Österrike ett ultimatum om att novemberförfattningen skulle dras tillbaka. Då Danmark vägrade, inleddes kriget.

Danmark förlorade kriget och fred slöts i och med freden i Wien, med resultatet att Schleswig, Holstein och Lauenburg fick avträdas till någon av de tyska staterna.[2][8] Vilken av dem ledde till nästa krig (se nästa avsnitt).

Tyska enhetskriget 1866

Detta är en förkortad redogörelse av artikeln Tyska enhetskriget

Kriget som pågick under sommaren 1866 provocerades fram av Preussen efter en konflikt med Österrike över administrationen av de båda erövrade hertigdömena Slesvig och Holstein. Den 9 juni 1866 ockuperade preussiska trupper delar av Holstein, som administrerades av Österrike. Österrike uppmanade då alla de mindre staterna i det tyska förbundet att enas för att återställa Preussens lydnad gentemot Österrike och förbundet.

Den österrikiska sidan samlade sina styrkor i Sachsen och Böhmen inför en invasion av Schlesien. De preussiska arméerna gick snabbt över gränsen och mötte de österrikiska vid Königgrätz. I slaget som följde den 3 juli ledde den preussiska organisatoriska och tekniska överlägsenheten till en total seger över det numerärt överlägsna Österrike. Slaget avgjorde i praktiken kriget.[2][13]

Freden i Prag 23 augusti 1866 ledde till att det tyska förbundet upplöstes och Nordtyska förbundet istället upprättades, samt att Österrike avstod allt framtida inflytande över tyska angelägenheter. Preussen annekterade Schleswig-Holstein, Hannover, Hessen-Kassel, Nassau och Frankfurt am Main. Däremot avstod Preussen från att kräva något territorium i Österrike, vilket gjorde det möjligt för Preussen och Österrike att skapa allianser i framtiden.[2][8]

Fransk-tyska kriget 1870-1871

Detta är en förkortad redogörelse av artikeln Fransk-tyska kriget

I Frankrike såg man med oro och avund på Preussens stora makttillväxt efter 1866 års krig, och man sökte tillfälle att minska dess växande inflytande. Den tändande gnistan till kriget blev prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringens kandidatur till spanska kronan. Spaniens regering erbjöd nämligen den spanska kronan till denne. Prinsen liksom hans närmaste tvekade, och han gav två gånger, hösten 1869 och vintern 1870, avböjande svar. Hans hållning gillades av kung Vilhelm av Preussen, vilken – inte som Preussens härskare, utan som huset Hohenzollerns huvudman – tog del av familjerådslagen. Den preussiske förbundskanslern Bismarck stod skenbart utanför underhandlingen, men följde den med livligt intresse, övertygad om att en förbindelse mellan Tyskland och Spanien skulle hålla Frankrike något i schack.[2][14]

Genom hemliga agenter förmådde Bismarck den spanska regeringen att återuppta förhandlingen, och i maj 1870 fick man prins Leopold att ändra sitt beslut.[2]

Detta var ett klart hot för Frankrike, och efter ett antal diplomatiska duster, där Frankrike bland annat begärde att prinsens kandidatur formellt skulle återtas av regeringen i Berlin, något som Vilhelm I dock avslog, avgav Frankrike sin krigsförklaring i juli 1870.[2][14]

Kriget blev en totalseger för Tyskland. Genom Frankfurtfreden den 10 maj 1871 fick Frankrike avstå Alsace (utom fästningen Belfort) och delar av Lothringen till det nybildade tyska riket.[2][14] samt i krigsskadestånd betala 5 miljarder francs.

Den agrara utvecklingen och dess följder

Rudolf Koller 001.jpg

Vad kan omfattande jordbruksreformer ha att göra med Tyska kejsardömets framväxt? Att ena ett land med 39 enskilda småriken, där varje stat har en enskild furste tyder ju på att makten och kapitalet i dessa länder i huvudsak låg hos fursten och adeln (utom i städerna, som ibland var självständiga stater, till exempel Frankfurt am Main och Hamburg). När denna maktstruktur bröts betydde detta att nya politiska idéer och reformer kunde införas.

Under slutet av 1700-talet och början på 1800-talet led Tyskland efter sviterna av Napoleonerans krig. Länderna var tyngda av krigets följder i form av skadegörelse.[15][11] Länderna var därför tvungna att genomföra näringslivsförändringar, både för att maximera en vinst och för att frigöra arbetskraft. Detta var innan en riktig industriell utveckling påbörjats i denna del av Europa, därför var dessa reformer tvungna att genomföras i jordbruket.

Tanken fanns också att staterna, och däribland främst det största landet Preussen, behövde öka sin ekonomiska kapacitet för att kunna stå emot Napoleon och dennes allierade.[15][11]

Makten i länderna låg hos en adlig härskarklass. Denna kontrollerade så gott som all agral produktion i landet, och insåg att reformer kanske kunde leda till en ökad produktion, men även till att maktdominansen kunde brytas. Därför var en ekonomisk kompensation nödvändig att ge till adeln för att reformerna skulle kunna genomföras. Denna fick bondebefolkningen betala.

Men maktförskjutningen kunde inte hejdas. Reformerna ledde till en explosion av den agrara produktionen. Bland annat fördubblades åkerarealen i Preussen från 26,5-51,4 % av det totala området mellan 1816-1866, och den årliga avkastningen per hektar steg med det dubbla.[15][11] Dock steg inte befolkningen lika raskt. Tyskland hade därför skapat sig ett stort jordbruksöverskott.

I Storbritannien var industrialiseringen i full gång under denna period, och landet behövde därför importera jordbruksprodukter. Tysklands jordbruksproduktion fick gå på export, vilket skapade utrymme för ett växande borgerskap. Samtidigt kunde den inhemska industrialiseringen påbörjas till följd av ökad efterfråga på hantverk och industriprodukter från jordbruket och den växande stadsbefokningen.[15][11]

Den växande industrin och handeln var främst kontrollerad av borgerskapet. Detta hade till skillnad från den jordbundna adeln litet inflytande över politiken. Det var heller inte bundet till jordbruket och de konservativa värderingarna hos adeln, utan ville ha reformer som gynnade affärerna och ökade dess politiska makt. Liberalismen och nationalismens tankar enade borgerskapet. Frihandeln gynnade exporten, något som gynnade borgaren. Att ha 39 småstater med enskilda lagar krånglade till det för affärsmän. Vad som hände i Tyskland blev dock en medelväg, då borgerskapets inflytande över politiken kunde hållas tillbaka ända fram till efter första världskriget. Detta beroende på att jordbruksreformerna under början av 1800-talet lyckades skapa en ypperlig arena för de stora jordägarna, det vill säga adeln. På grund av skattebefrielsen av adeln och avgiftsfri jordbruksexport, samt att alla adelsmän hade fri tillgång till hovet (det vill säga makten), kunde de behålla sitt tag kring den politiska makten ända fram till kejardömets fall.[11]

Bismarck – landsfadern

Otto von Bismarck. Porträtt från 1879.
Stora riksvapnet (användes av kejsaren)
Detta är en förkortad redogörelse av artikeln Otto von Bismarck

Otto von Bismarck, född 1 april 1815 på godset Schönhausen i Altmark, Sachsen, död 30 juli 1898, ofta kallad "järnkanslern", var en preussisk och tysk statsman. Han var preussisk ministerpresident 1862-1890 och tysk kansler 1867-1890, dels förbundskansler för Nordtyska förbundet under åren 1867-1871, dels rikskansler för Tyska riket 1871-1890. Han förde Preussen och Tyskland till en ledande ställning i Europa, hade den ledande rollen i Tysklands enande år 1871, och var sannolikt Europas mest inflytelserika politiker under den senare delen av 1800-talet.

Efter uppväxt i Hinterpommern och Berlin påbörjade Otto von Bismarck 1832 universitetsstudier i Göttingen, som avslutades med en juridisk examen 1835. Efter att i sin ungdom ha betraktats som liberalt sinnad, antikonformistisk och benägen till studentikosa upptåg, kom Otto von Bismarck när han i dryga 30-årsåldern var en gift, adlig markägare att uppfattas mer som konservativt sinnad. Det var under dessa förtecken som han 1847 gjorde sitt intåg i politiken som ombud på Preussens förenade lantdag, där han var emot liberalernas krav på en konstitutionellt styre i monarkin Preussen. Hans konservativa åsikter framträdde än tydligare under revolutionsåret 1848. Även om Bismarck blev utan plats i den konstituerande nationalförsamling som sammanträdde från maj till december, deltog han aktivt i 1848 års fortsatta politiska intriger. Hans tid skulle dock komma och 1862 blev han ministerpresident i Preussen. Under de efterföljande åren organiserade Bismarck Tyskland under preussiskt styre. Genom enhetskrigen, där exempelvis fransk-tyska kriget 1870-1871 startade på grund av en provokation genomförd av Bismarck, kunde han uppnå sina politiska syften genom olika schackdrag. Preussen under Bismarck tvingades aldrig in i något krig mot sin vilja, utan lyckades själv alltid välja vilket krig det deltog i. När man gick i krig fanns det tydliga, och begränsade mål som skulle uppnås, och som man höll sig till.

Bismarck skapade 1879 dubbelalliansen med Österrike-Ungern för att möta hotet från Frankrike. Denna blev senare trippelalliansen 1882 då Italien gick med. Därmed byggdes spelplanen upp för det kommande första världskriget.

År 1890 tvingade dock kejsar Vilhelm II Bismarck att avgå eftersom kejsaren ogillade Bismarcks försiktiga utrikespolitik och istället förespråkade en snabb och kraftfull expansion. Därefter drog Bismarck sig tillbaka från politiken, dock med en viss bitterhet över det sätt på vilket han hade tvingats avgå. Han avled 30 juli 1898.

Kejsare

Rikskanslerer

Delstater

Kolonier

Referenser

Noter

  1. Nordisk Familjebok (1955), 21:a bandet, spalterna 600-604 och Lilla Uppslagsboken (1972), band 10, spalt 146-148.
  2. 2,00 2,01 2,02 2,03 2,04 2,05 2,06 2,07 2,08 2,09 2,10 Alla tiders historia (1989), s. 244-248; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 118-120; samt Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 331-333.
  3. Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 125-310.
  4. Jan-Erik Gidlund, Regionernas Europa, s. 44 ff. om suveränitetsbegreppets historia.
  5. Originaldokument med Westfaliska fredens fredsavtal översatt till dåtida svenska i Europeiska urkunder (1998) av Björn Ambjörnsson och Gunnar Eriksson (redaktör), s. 78-86.
  6. Nordisk Familjebok (1955), 21:a bandet, spalt 597 och 599-600 Lilla Uppslagsboken (1972), band 10, spalt 145-146.
  7. Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 10-124.
  8. 8,0 8,1 8,2 8,3 Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 3-34.
  9. Alla tiders historia (1989), s. 168 ff., 186 ff., s. 207 och 208 ff., s. 228-248 och s. 248 ff.; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 10. s. 24 ff., s.32-37, s. 40-70; samt Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 195-200, s. 226-254, s. 264-266 och s. 310-322.
  10. Nordisk Familjebok (1954), 18:e bandet, spalt 953 och Lilla Uppslagsboken (1974), band 8, spalt 682 (om sekularisering); Nordisk Familjebok (1954), 14:e bandet, spalt 745 och Lilla Uppslagsboken (1974), band 844, spalt (om mediatisering); Alla tiders historia (1989), s. 224-228; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 38-39; samt Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 235-245.
  11. 11,0 11,1 11,2 11,3 11,4 11,5 Om industriella revolutionen och medelklassens framväxt finns mer om i Alla tiders historia (1989), s. 208-218; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 12-23; samt Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 201-204.
  12. Alla tiders historia (1989), s. 168 ff., 186 ff., s. 207 och 208 ff., s. 228-248 och s. 248 ff.; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 10. s. 24 ff., s.32-37, s. 40-70; samt Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 195-200, s. 226-254, s. 264-266 och s. 310-322.
  13. Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 35-43.
  14. 14,0 14,1 14,2 Otto von Bismarck, Tankar och minnen (1899), s. 81-124.
  15. 15,0 15,1 15,2 15,3 Hans-Ulrich Wehler, Det tyska kejsarriket 1973, s. 29-31.

Litteratur

  • Alla tiders historia, upplaga 3:6, Bo Strandberg (red.), Örebro 1988, Liber, Malmö, tryckt av: Berlings, Arlöv 1989.
  • Ambjörnsson, Björn och Eriksson, Gunnar (redaktör), Europeiska urkunder, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm, tryckt av Fälth & Hässler, Smedjebacken 1998.
  • von Bismarck, Otto, Tankar och minnen, senare delen, översatt av Gustaf Elmquist, C.E. Fritzes Kungl. Hofbokhandel, Kungl. hofboktryckeriet Iduns tryckeri Aktiebolag, Stockholm 1899.
  • Gidlund, Jan-Erik, Regionernas Europa, Landstingsförbundet, Stockholm 1992.
  • Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek, 2:a upplagan, Läromedelsförlagen Svenska Bokförlaget, Stockholm 1968, AB Åetåtryck, Stockholm 1970.
  • Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000, 3:e upplagan, Almqvist & Wiksell, Stockholm, Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala 1965.
  • Levande historia. Högstadieboken, Version II, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1988, Ljungföretagen, Örebro 1988.
  • Lilla Uppslagsboken, andra och utvidgade upplagan, Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1972 och 1974.
  • Nordisk Familjebok, Encyklopedi och konversationslexikon, 1952 års upplaga (fjärde upplagan), Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1953, 1954 och 1955.
  • Wehler, Hans-Ulrich, Det tyska kejsarriket 1871-1918. Stockholm: Tidens förlag 1991.

Personliga verktyg