Otto von Bismarck
Från Rilpedia
- Denna artikel behandlar den tyske rikskanslern. För andra betydelser, se Bismarck (olika betydelser).
|
|
Otto Eduard Leopold von Bismarck-Schönhausen, född 1 april 1815 på godset Schönhausen i Altmark, Sachsen, död 30 juli 1898, ofta kallad "järnkanslern", var en preussisk och tysk statsman; greve 1865, furste 1871, hertig av Lauenburg 1890. Han var preussisk ministerpresident 1862-1890 och tysk kansler 1867-1890, under åren 1867-1871 förbundskansler för Nordtyska förbundet och 1871-1890 rikskansler för Tyska riket. Han förde Preussen och Tyskland till en ledande ställning i Europa, hade den ledande rollen i Tysklands enande 1871, och var sannolikt Europas mest inflytelserika politiker under den senare delen av 1800-talet.
Innehåll |
Ungdomsåren och inträdet i politiken
Otto von Bismarck var tredje son till landägaren och den tidigare officeren, ryttmästaren K.W. Ferdinand von Bismarck-Schönhausen och hans hustru Luise Wilhelmine Mencken. Efter uppväxt i Hinterpommern och Berlin påbörjade Otto von Bismarck 1832 universitetsstudier i Göttingen, som fortsatte i vid Berlins universitet där han tog en juridisk examen 1835. Under sin studenttid stiftade han bekanskap med ett antal amerikanska studenter som studerade i Göttingen. Efter sin examen blev han preussisk statstjänsteman och hade för avsikt att bli diplomat. Han fann sig dock inte till rätta i den preussiska förvaltningen, och lämnade sin tjänst 1839 för att istället förvalta familjegodset Kniephof i Hinterpommern. Efter sin fars död övertog han 1845 Schönhausen. 1847 gifte sig Otto von Bismarck med Johanna von Puttkamer.[1]
Efter att i sin ungdom ha betraktats som liberalt sinnad, antikonformistisk och benägen till studentikosa upptåg, kom Otto von Bismarck när han i dryga 30-årsåldern var en gift, adlig markägare att uppfattas mer som konservativt sinnad. Det var under dessa förtecken som han 1847 gjorde sitt intåg i politiken som ombud på Preussens förenade lantdag, där han var emot liberalernas krav på en konstitutionellt styre i monarkin Preussen. Hans konservativa åsikter framträdde än tydligare under revolutionsåret 1848. Nyheterna om februarirevolutionen i Paris ledde i mars månad även till oroligheter i Berlin, vilket ledde den preussiske kungen Fredrik Vilhelm IV att utlova eftergifter. Bismarck ville å sin sida organisera en motrevolution bland landsbygdsbefolkningen i Altmark, och på lantdagen i april 1848 kritiserade han kungens eftergifter för de liberala krafterna. Även om Bismarck blev utan plats i den konstituerande nationalförsamling som sammanträdde från maj till december, deltog han aktivt i 1848 års fortsatta politiska intriger via sin gode vän general Leopold von Gerlach.[1]
I februari 1849 fanns Bismarck åter med i den nya nationalförsamling som skulle finslipa den konstitution som Fredrik Vilhelm IV hade fört fram efter den tidigare nationalförsamligens misslyckande.[1]
År 1859 var Bismarck ambassadör i Ryssland (Sankt Petersburg). År 1862 flyttade han till Frankrike för att under en kort period agera ambassadör innan han återkallades till Preussen för att bli ministerpresident.
Ministerpresident och krigsarkitekt
Under de efterföljande åren organiserade Bismarck Tyskland under preussiskt styre. Under åren 1864-1871 deltog Preussen i tre krig som Bismarck alla hade en hand med i, och som sammantaget ledde till att Preussen stärktes och Tyskland enades under preussisk ledning. 1864 utspelades dansk-tyska kriget. 1866 bröt det Tyska enhetskriget ut och Preussen gjorde stora erövringar på Österrikes bekostnad. År 1870 provocerade Bismarck fram det fransk-tyska kriget vilket ledde till att man erövrade Elsass (franska: Alsace) och Lothringen (franska: Lorraine) från Frankrike. År 1871 kunde Bismarck vara med vid bildandet av Tyska riket som utropades i Versailles utanför Paris.
Centralt i förståelsen av Bismarcks politiska gärning är hur han utnyttjade krigen för att uppnå politiska syften. Preussen under Bismarck tvingades aldrig in i något krig mot sin vilja, utan lyckades själv alltid välja vilket krig de deltog i. När man gick i krig fanns det tydliga, och begränsade mål som skulle uppnås, som man höll sig till, eftersom Bismarck alltid lyckades få armén att hålla sig till hans politiska plan. Det är värt att notera att sedan tre krig igångsatts under Bismarcks första nio år som Preussens "starke man", präglades de följande 19 åren av fred, tack vare diplomati och ett skickligt iscensatt system av allianser.
Tysk rikskansler
Bismarck skapade 1879 dubbelalliansen med Österrike-Ungern för att möta hotet från Frankrike. Denna blev senare trippelalliansen 1882 då Italien gick med. Bismarck slöt år 1887 ett hemligt avtal med Ryssland som skulle förhindra anfall mellan länderna.
År 1890 tvingade kejsar Vilhelm II Bismarck att avgå eftersom kejsaren ogillade Bismarcks försiktiga utrikespolitik och istället förespråkade en snabb och kraftfull expansion. Bismarcks avtal med Ryssland förnyades inte, vilket istället fick Frankrike och Ryssland att närma sig varandra år 1894.
Efter politiken
Otto von Bismarck var mycket bitter över att ha fått avgå, och det sätt det skett på, och ville inte veta av den hertigtitel han hade fått i samband med sin avgång. Hans memoarer skrevs i denna anda. Efter hans avgång uppstod en veritabel Bismarck-kult, eftersom nationalismen vid 1800-talets slut hade växt sig stark bland befolkningen i både Tyskland och andra länder, Bismarck sågs som den moderna tyska nationens skapare. Många Bismarck-monument till hans ära restes därför runt om Tyskland. Långt efter hans död skulle slagskeppet Bismarck namnges efter honom.
Kuriosa
- Epitetet järnkansler fick Bismarck efter det att han lär ha sagt: "Tidens stora frågor avgöres icke genom parlamentsbeslut utan med blod och järn".
- Bismarck skrev romantisk kärlekslyrik, som han dock aldrig publicerade.
Bibliografi
- Gedanken und Erinnerungen 1-3, 1898-1919 (1-2 "Tankar och minnen", 3 "Kejsaren och jag: Tankar och minnen").
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 Ugglan, band 3 (1905), uppslagsordet Otto Eduard Leopold von Bismarck-Schönhausen, sp. 497-512
Se även
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Otto von Bismarck
- Wikimedia Commons har media som rör Otto von Bismarck
| Företrädare: Adolf zu Hohenlohe-Ingelfingen |
Preussens ministerpresident 23 september 1862–1 januari 1873 |
Efterträdare: Albrecht von Roon |
| Företrädare: Albrecht von Roon |
Preussens ministerpresident 9 november 1873–20 mars 1890 |
Efterträdare: Leo von Caprivi |
| Företrädare: Albrecht von Bernstorff |
Preussens utrikesminister 1873–1890 |
Efterträdare: Leo von Caprivi |
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren |
Förbundskansler för Nordtyska förbundet 1867–1871 |
Efterträdare: Övergick i Tyska riket |
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren |
Rikskansler för Tyska riket 21 mars 1871–20 mars 1890 |
Efterträdare: Leo von Caprivi |
|
|||||||||||||||||||
