Från Rilpedia

Albrecht von Roon, född 30 april 1803 i Pleushagen nära Kolberg, avliden 23 februari 1879 i Berlin, greve, preussisk militär och politiker.

1821 blev Roon officer. Efter att ha genomgått krigsakademien anställdes han som lärare vid kadettkåren, ägnade sig med förkärlek åt geografiska studier och skaffade sig ett namn som utgivare av läroböcker i geografi.

Roon, som 1836 blev kapten vid generalstaben, var en tid anställd som militär handledare åt prins Fredrik Karl av Preussen särskilt under dennes vistelse vid universitetet i Bonn. Från 1848 stabschef vid 8:e armékåren, deltog Roon i följande årets fälttåg i Baden; han blev 1850 regementschef, 1856 generalmajor och brigadchef samt 1858 generallöjtnant och divisionschef.

Efter att ha tagit del i förarbetena till arméns utökning och partiella ombildning kallades Roon i december 1859 till krigsminister. Hans verksamhet på denna post blev banbrytande. Han var, som kung Vilhelm senare skrev, "den hand, som med övad blick och outtröttlig ihärdighet slipade de vapen, med vilka Preussens här överallt segrade och åt sig och fäderneslandet vann oförgängliga lagrar". Som krigsminister ledde nämligen Roon vid kung Vilhelms sida det stora ombildningsarbetet inom preussiska armén och såg dess frukter i 1866 års fälttåg - Tyska enhetskriget, i vilket han, liksom senare under fransk-tyska kriget 1870-1871, ledde de inre militära angelägenheterna från stora högkvarteret.

1871 upphöjdes han i grevligt stånd och 1873 utnämndes han till generalfältmarskalk. 1861-1871 var Roon även sjöminister. Av hälsoskäl tog han avsked 1873. Hans Denkwürdigkeiten (brev och anteckningar) utkom i 2 bd 1892 (5:e uppl. 1905), hans tal i 3 bd 1895-1896, en samling brev av Roon till K. T. Perthes 1895. Minnesmärken över Roon är resta i Görlitz och Berlin.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Roon, 1904–1926 ^(Not).