Gustavianska tiden
Från Rilpedia
Denna artikel behandlar Sveriges historia under den gustavianska tiden, åren 1772 till 1809. Perioden inleddes med att Gustav III, som bestigit tronen 1771, år 1772 genomförde en oblodig statskupp (gustavianska statskuppen) som gav kungen större makt. Den avslutades med att Sverige 1809 förlorade finska kriget och tvingades avträda Finland till Ryssland, samt att Gustav IV Adolf avsattes och det gustavianska enväldet ersattes med konstitutionell författning, 1809 års regeringsform.
Innehåll |
En ny grundlag med maktfördelning
Mot slutet av frihetstiden hade det under inverkan av Montesquieus idéer framställts yrkanden om en på maktfördelning grundad författningsrevision. En sådan sökte Gustav III nu få till stånd genom den nya grundlag 1772 års regeringsform som han efter statskuppen samma år tvingade riksdagen att godkänna. Men han gav den en nationell-historisk orientering genom att förklara att den åsyftade en återgång till förhållandena före 1680, det vill säga till den maktfördelning vars rubbande genom det karolinska enväldet och sedan genom frihetstidens författning visat sig så ödesdigert. I enlighet med detta delades nu lagstiftningsrätten mellan kungen och riksdagen. Den senares beskattningsrätt erkändes, men den frånkändes rätt att blanda sig i rättskipningen och förvaltningen, som helt underordnades regeringen. Denna bestod fortfarande av kungen och rådet, men den förre tillsatte nu det senare och hade i regel beslutanderätten.
Med dessa reformer möjliggjordes en från ämbetsmannaintresset frigjord kontroll över förvaltningen, och en sträng räfst med de byråkratiska missbruken från frihetstiden blev också en av det nya statsskickets bästa frukter. Även inom andra områden visade sig denna uppryckning. Genom en myntrealisation 1777, med Johan Liljencrants som upphovsman, botades omsider förvirringen i penningväsendet, och reformer i fysiokratisk anda lättade på det merkantilistiska näringstvånget. Upplysningstidens idéer fick sätta prägel på lagstiftningen, och i enlighet med dem återupplivades 1774 tryckfriheten, som dragits med i det förra statsskickets fall. Det skedde dock inte genom en grundlag utan genom en kunglig förordning, vilket längre fram möjliggjorde godtyckliga inskränkningar i denna.
Genom en på samma gång fast och hovsam politik och med stöd av Frankrike avvärjdes den krigsfara som blev en följd av den ryska kejsarinnan Katarina II:s harm över förändringen i det svenska statsskicket. Till tryggande av rikets framtida säkerhet förbättrades krigsväsendet till lands och till sjöss. Till allt detta kom glansen av den vittra blomstring som nu utvecklade sig, beskyddad av "snillet på tronen", som Gustav III kom att kallas.
Författningskris
Det nya statsskicket väckte till en början allmän belåtenhet, men det innehöll dock frön till slitningar, och personliga förhållanden vållade att dessa fick tillfälle att utveckla sig. Sveriges författning på Gustav II Adolfs tid, som Gustav III ville återställa, innebar visserligen en maktfördelning, men den hade inte tillräckligt bestämt gränserna för denna, och denna oklarhet fann Gustav III, anhängare som han innerst var av den upplysta despotismen, lämpligt att låta fortbestå i den nya författningen. Därmed kastade han överbord den konstitutionella erfarenhet som kunnat hämtas från frihetstiden.
Rådet skulle visserligen enligt 1772 års regeringsform vara regeringskonseljen, men möjligheten att låta det bli en verkligt konstitutionell sådan omintetgjordes, då dess under frihetstiden införda ansvarighet inför riksdagen togs bort. Genom oklara författningsbestämmelser sattes kungen i tillfälle att vid regeringens förande använda icke officiella rådgivare i stället för riksråden. Riksdagens rätt att sammanträda på bestämda tider föll bort, och återställandet av 1617 års riksdagsordning medförde en osäkerhet om formerna för dess verksamhet, som försvagade dess maktställning.
Det missnöje som framkallades av allt detta fick ytterligare näring genom missgrepp av kungen, till exempel brännvinstillverkningens monopolisering i form av kronobrännerier och pastoratshandeln, genom hans slöseri och genom hans senare äventyrliga utrikespolitik i hattarnas anda.
Skulden till att det goda förhållandet mellan kung och folk stördes var dock inte uteslutande Gustav III:s. Fastän revolutionen gjort slut på partimotsatsen "hattar" och "mössor", fortlevde partiförbistringen som ett arv från frihetstiden. På åtskilliga håll, särskilt inom adeln, hade man inte försonat sig med ständerregementets undergång. Missnöjet inom landet möjliggjorde uppkomsten av ett mäktigt adligt oppositionsparti. Detta ryggade inte tillbaka ens för att söka stöd hos den ryska kejsarinnan Katarina II, som inte förlåtit den av henne omhuldade frihetstidsförfattningens omstörtande.
Därmed blev åter rikets yttre säkerhet hotad. Övertygelsen om detta, liksom ärelystnad, förmådde Gustav III att kasta sig i krig med Ryssland (1788-90). Därigenom fördes författningskrisen till ett utbrott. Förbittrade över de adliga officerarnas förräderi i Anjalaförbundet, hänförda över kungens fosterländska uppträdande till rikets räddning och önskan att bryta adelns sociala övermakt, som Gustav III själv främjat, gav de ofrälse stånden på 1789 års riksdag sin medverkan till genomförandet av förenings- och säkerhetsakten. Därigenom blev Gustav III enväldig, visserligen inte med avseende på lagstiftning, beskattning och rättskipning, men med avseende på regering, och därigenom bröt han sålunda själv delvis ner 1772 års maktfördelning.
Den adliga oppositionens förbittring tog sig uttryck i kungamordet. Fastän epoken bara varade i 20 år är den en av de viktigaste i Sveriges historia, både genom fel och förtjänster. Den misslyckades i försöket att få till stånd en tillfredsställande lösning på författningsproblemet som alltsedan 1680-talet hållit statskroppen i oro. I stället ökades denna oro ytterligare genom en ny maktförskjutning, som inom inflytelserika kretsar framkallade en landsfördärvlig hätskhet.
Men å andra sidan hade - för att använda Esaias Tegnérs bild - spiran i tjusarkonungens hand kommit nya krafter att växa fram i nationen. Betydelsen av rikets nationella självständighet, av de fosterländska minnena och av regeringsmaktens styrka hade klarnat. Om också Gustav III:s tid lät flärdens och lättsinnets ogräs spira, så utvecklades dock därunder litteratur och konst i en dittills hos svenskarna osedd blomsterprakt, och "vettet blev en makt". Den svenska folksjälen skulle ha varit fattigare utan stormaktstidens bragder och frihetstidens nyttighetskultur, men den skulle också ha varit det utan impulserna från Gustav III:s snille.
Finland förloras
Under Gustav IV Adolf (1792-1809) kom det politiska arvet från faderns tid att fullt visa sin fördärvliga innebörd. Att under den Napoleonska världsbranden rätt bruka den oinskränkta regeringsmakt som tillfallit honom översteg den obegåvade och lynnessjuke unge kungens krafter, men det var inte bara detta som vållade rikets olycka. För att möta de hotande farorna behövdes en nationell samling, men det enväldiga regeringssättet var redan ett hinder för detta. Förbittringen över detta framkallade inom de högre ämbetsmannakretsarna en så ofosterländsk stämning att kungen inte bara lämnades utan stöd för de åtgärder som han ville vidta till landets räddning utan rent av motarbetades.
Hans avsättning 1809, som följdes av kronans överflyttning till hans farbror Karl XIII (1809-1818), blev härigenom så gott som nödvändig, men därmed råddes inte genast bot på den nationella försumpningen. De nya maktinnehavarnas slapphet var inte utan skuld till att i freden i Fredrikshamn 1809 hela Finland jämte Åland och en del av Västerbotten gick förlorat.
Se även
| Föregående: Frihetstiden |
Sveriges historia |
Nästa: 1809-1866 |
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
