Sufism
Från Rilpedia
- "Sufi" omdirigerar hit. För astronomen, se al-Sufi.
|
|||
Sufism (arabiska: تصوف, taṣawwuf med betydelsen "initiation"; persiska: صوفیگری, sufigari) är en samlingsbeteckning för den andliga eller esoteriska aspekten inom islam. Sufism kan sägas vara sättet att uppnå full harmoni och balans. Sufiernas erfarenheter och läror är att vi, genom att rena sinnet från allt som inte är av Gud och förstå att kärleken är Guds sanna väsen, kan nå fram till den upplysning som öppnar medvetandet. Där sharia (lagen) företräder den yttre eller exoteriska dimensionen av religionen brukar sufismen definieras som islams inre dimension eller esoterism. Sufismen lägger till skillnad från andra riktningar inom islam med andra ord betoning på religionens och hjärtats inre sanningar. Kärleken har en central roll i sufismen och enligt många sufier är Guds själva väsen kärlek.
Sufier, det vill säga utövare av denna muslimska mystik, kännetecknas av sitt sökande efter personlig, oförmedlad och omedelbar kontakt med Gud samt av en kunskap om den gudomliga kärlekens och vishetens uppenbarelser. På de islamiska språken kallas sufier vanligtvis för dervischer (persiska, "fattig", det vill säga de som är fattiga i Gud) eller fuqara (arabiska, plural av faqir med samma innebörd).
Innehåll |
Etymologi
Det finns flera olika teorier om etymologin till ordet sufi. Den vanligaste uppfattningen är att ordet härstammar från suf (صوف), det arabiska ordet för ylle, vilket syftar på de enkla mantlar som de tidiga muslimska asketerna klädde sig i. Alla sufier bär dock inte mantlar eller kläder av ylle, även om de strävar efter den inre avskildhet från världen som manteln symboliserar.
En annan teori säger att ordet sufi ursprungligen kommer från det arabiska ordet saaf (صاف), vilket betyder äkta, ren eller blankpolerad. Denna härledning syftar på den vikt som sufismen lägger vid att i själ och hjärta rena sig från begär. En annan teori som stödjer ett liknande ursprung är den som härleder ordet från reningen (sufiya) av rött svavel, vilket symboliserar den gudomliga principen i allting enligt den alkemiska och hermetiska traditionen.
Andra har föreslagit att ursprunget till ordet sufi kommer från ashab al-suffa ("veranda-sällskapet") eller ahl al-suffa ("verandans folk"), vilket syftar på en grupp hängivna muslimer som var samtida med profeten Muhammed (ca 570-632) och som tillbringade mycket av sin tid bedjandes på verandan till profetens moské. Denna teori kan även syfta på de utvalda.
De grekiska orden sophos/sophia, som bokstavligen betyder vishet eller upplysning, har också ibland påståtts vara källan till ordet sufi. Även om denna härledning har avvisats av somliga så var den populär bland orientalister i början av 1900-talet. Etymologin till ordet sufi är alltså inte entydig, men tillsammans speglar de olika teorierna ändå sufismens tre huvudsakliga beståndsdelar: kärlek, renhet och visdom.
Sufismens historia
I alla tider och inom de flesta religioner har grupper av andliga sökare inte känt sig tillfredsställda med att enbart följa religionernas föreskrifter för den stora massan av troende. Sökarna har letat sig inåt tills de har närmat sig ett stadium av inre upplysning. Sufierna har liksom kabbalautövare, gnostiker, bábíer och mystiska buddhistiska och hinduistiska ordnar varit små minoriteter med läror som ibland avsevärt skilt sig från det moderreligionerna lär, och som sådana har de inte sällan betraktats som kättare och blivit förföljda. Som andlig rörelse kan sufismen sägas ha uppstått som ett resultat av islams andliga förfall som började breda ut sig på 800-talet. Grupper av troende sökte sig till de äldre mästare som de såg som lärare i konsten att förvärva en djupare andlig förståelse. Samtidigt följde de islams yttre regler för korrekt beteende. Sufiernas lärdomar är att människan, genom att rena sinnet från allt som inte är av Gud, kan nå fram till det genombrott som öppnar medvetandet.
Sufismen har sitt ursprung i Koranen och profeten Muhammeds (ca 570-632) esoteriska undervisning. Alla traditionella sufiska strömningar spårar sina rötter tillbaka till profeten Muhammed, antingen genom hans kusin och svärson imam Ali ibn Abi Talib (ca 600-661) eller genom den första kalifen Abu Bakr (ca 573-634). Denna profetiska auktoritet finns fastlagd i kedjor som kallas silsila på arabiska. Enligt forskaren Annemarie Schimmel (1922-2003) var sufismen inledningsvis ingenting annat än en "interiorisering" av islam. Sufismen kom dock tidigt att även influeras av andra religiösa traditioner, inte minst zoroastrism, nyplatonism, kristendom och judendom.
Genom historien har sufismen gestaltat sig i olika andliga miljöer. De stora sufiska ordnarna (arabiska: طرق'; ṭuruq, singular طريقه ṭarīqah) bygger vidare inom ramen för Koranens och profetens andliga undervisning. Eftersom sufismen överbryggar olika trosriktningar inom islam har ordnarna läromässiga kopplingar till både shiaislam eller sunniislam. Sufismens uppbyggnadslitteratur tog form på 800-talet och blomstrade på 1100- och 1200-talen. En perifer strömning inom sufismen är den heliga dårskapen (persiska: qalandariyya) som dock hade ett stort inflytande på den persiska sufipoesin.
Sufismen fick sin spridning över hela den islamiska världen och idag har den också slagit rot i Västeuropa och Nordamerika. På flera platser, däribland Centralasien och Indonesien, introducerades islam genom sufismen. I många muslimska samhällen tillhör sufismen huvudfåran inom islam och den är särskilt stark i Egypten och Indien. Den har likväl ofta motarbetats av myndigheter och politiska regimer.
Sufismen har i hög grad påverkat Bahá'u'lláh (1817 – 1892), som grundade bahá'í-tron 1863. Hans verk Sju dalar och Förborgade ord är sufiorienterad och innehåller många referenser bakåt till bl.a. Jalal al-Din Rumi. Bahá'u'lláhs böcker är dock inga sufiverk, även om det finns ett släktskap när det gäller att uttrycka sig.
En stor mängd sufisk poesi finns skriven på språken arabiska, persiska, turkiska, punjabi, urdu. Till de främsta sufiska författarna hör Jalal al-Din Rumi, Farid al-din Attar, Ibn 'Arabi, Fakhr al-din Araqi och Yunus Emre. Dessutom har sufismen satt sin prägel på musiken i muslimska samhällen. Ett flertal olika sufiska danser för andakt har utvecklats i islam, såsom sama' (den meditativa virveldansen) och hadhra, liksom musik, såsom qawwali.
Till de europeiska författare som inspirerats av sufismen hör Doris Lessing, 2007 års nobelpristagare i litteratur.
Sufismen i Sverige
En viktig förgrundsgestalt i västerländsk sufism är den svenske målaren och konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Författaren Eric Hermelin (1860-1944) och iranisten Ashk Dahlén (1972-) har översatt många sufiska verk till svenska. Svenska sufiska författare är Kurt Almqvist (1912-2001), Tage Lindbom (1909-2001), Torbjörn Säfve (1941-) och Mohamed Omar (1976-). Många andra svenska författare och poeter har låtit sig inspireras av sufismen, till exempel Vilhelm Ekelund (1880-1949), Hjalmar Gullberg (1898-1961), Gunnar Ekelöf (1907-1968), Eric von Post (1899-1990), Willy Kyrklund (1921-), Carl-Göran Ekerwald (1923-), Ingemar Leckius (1928-) och Birgitta Trotzig (1929-). Idag finns flera av de sufiska ordnarna representerade i Sverige, inte minst Mawlawiyya, Naqshbandi, Shadhiliyya, M.T.O. Shahmaghsoudi, Chishtiyya och Nimatullahi.
Litteratur om sufism på svenska
- Seyyed Hossein Nasr, Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv, med förord av Jan Hjärpe, 2006, Stockholm: Proprius förlag, ISBN 91-7118-929-7.
- Tor Andrae, I myrtenträdgården : studier i sufisk mystik, Stockholm: Bonnier, 1947.
- Jean Chevalier, Sufismen, Furulund: Alhambra, 1993, ISBN 91-87680-49-1.
- David Westerlund (red.), Levande sufism, Nya Doxa, 2001, ISBN 91-578-0383-8, .
- Antoon Geels, Muslimsk mystik : ur psykologisk synvinkel, Artos & Norma, 2005, ISBN 91-7217-078-6 (andra bearbetade och uppdaterade upplagan).
- Jalal al-din Rumi, Vassflöjtens sång, övers. Ashk Dahlén, 2001, Lund: Ellerströms, ISBN 91-7247-005-4. Ny utgåva: 2009.
- Fakhr al-din Araqi, Gnistornas bok, övers. Ashk Dahlén, 2006, Umeå: Rosengårdens förlag, ISBN 91-85503-00-2.
- Hafiz, Dikter, övers. Ashk Dahlén, 2007, Umeå: Rosengårdens förlag, ISBN 91-85503-04-5.
- Jalal al-din Rumi, Ashk Dahlén och Simon Sorgenfrei (red.) Kärleken begär att detta tal skall fram. Jalal ud-din Rumi liv, lära och lyrik, Molin & Sorgenfrei, 2008, ISBN 91-977513-0-8
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Sufism
Externa länkar
- Maktab Tarighat Oveyssi Shahmaghsoudi Skola för islamisk sufism
- M.T.O. Shahmaghsoudi Webbutsändning (persiska, engelska, franska, tyska, arabiska) torsdagar 20h, fredagar 19h, lördagar 18h, söndagar 17h
- Nimatullahi Nimatullahi-orden
- Kort om sufismen En essä
- Det yttersta trädet Ortodox sunnisufism
- al-Ghazali institutet Ortodox sunnisufism
- Khamush.com Rumi, persisk sufilitteratur och mystik
- The Sufis and Idries Shah Doris Lessing om sufismen
- Det andliga hjärtat ur en sufisk synvinkel Artikel av Seyyed Hossein Nasr
|
||||||||||||||||
