Regeringsformen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Sveriges statsskick
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagens talman
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Monarkin
Myndigheterna
Dömande makt
Domstolsväsen
Administrativ indelning
Län
Kommuner

Regeringsformen är grundlag i Sverige och den av grundlagarna som främst formar statsskicket.^[1]

Den antogs av riksdagen 1974 och började gälla 1 januari 1975, samtidigt som Riksdagsordningen. Vill man skilja den från tidigare grundlagar som också har kallats regeringsform, betecknas denna 1974 års regeringsform.

Bakgrund

Efter parlamentarismens genombrott efter Första världskriget i Sverige tedde sig den gamla grundlagen 1809 års regeringsform som ålderdomlig i flera avseenden. Bland annat var den förlegad genom att bestämmelserna om maktdelning och andra bestämmelser var obsoleta då de i praktiken inte längre tillämpades.

Så utsågs och entledigades regeringen genom kungens beslut i statsrådet (konselj). Efter parlamentarismens genombrott fattades dock det reella beslutet om regeringsbildning av riksdagens partier efter förhandlingar.

Kungen fattade också fortfarande alla beslut i regeringsärenden till exempel propositioner, utnämningar med mera). I teorin fanns alltså möjligheten att återgå till en stark personlig kungamakt, dock inte kungligt envälde.

Förslag på grundlagsändringar förekom genom åren och belystes grundligt av statliga utredningar under 1950-talet. Den huvudsakliga anledningen till att dessa utredningar kom till var för att modernisera statsskicket, särskilt med hänsyn till att parlamentarismen i Sverige då också byggde på första kammarens sammansättning, vilket i sig kunde vara diskutabelt, vilket utreds närmare i artiklarna om tvåkammarriksdag och om parlamentarism.

I slutet av 1960-talet intensifierades arbetet, och under ett par sommarveckor i Torekov 1970 kom de svenska riksdagspartierna överens om hur det skulle se ut, den så kallade "Torekovskompromissen". Successionsordningen från 1810 bibehölls dock och gäller fortfarande (med ändringar från bland annat år 1979). Samtidigt förlorade monarken många av sina uppgifter. Bland annat övertogs hans roll såsom aktör vid regeringsbildningen av Riksdagens talman. Andra uppgifter som försvann var att fatta beslut i regeringsärenden, bortsett från förhållandet med andra stater. Privilegiet att adla personer och introducera dem i Riddarhuset är fortfarande oklart om kungen har rätt till, men paragrafen är borttagen. Däremot tilldelar han framstående personer i Sverige och utomlands (främst för insatser för Sverige) kungliga riddarordnar och medaljer.Fick bland annat rösträtt (tidigare undantag i vallagen) i likhet med andra myndiga medborgare.

Enligt folkrätten och regeringsformens förarbeten, innehar statschefen representativt och ceremoniellt rollen som "rikets främsta företrädare i förhållande till andra länder" (proposition 1973:90, s. 173). Detta innebär att kungen ger svenska ambassadörer deras så kallade kreditivbrev, även om ambassadörerna väljs ut av regeringen. Likaledes ackrediterar statschefen utländska ambassadörer, samt är Sveriges värd vid statsbesök och avlägger själv statsbesök.

Innehåll

Här följer exempel på bestämmelser i regeringsformen med mera allmänt intresse:

Regeringsformen präglas främst av:

• Folksuveränitetsprincipen,
• Negativ parlamentarism; regeringen kan sitta kvar så länge inte en majoritet röstar i riksdagen emot. Statsminister utses vidare på talmannens förslag, likaledes om inte en majoritet röstar emot i riksdagen. Har talmannens förslag röstats ner fyra gånger utlyses ett extra val till riksdagen. ^[2]
• Kollektivt beslutsfattande i regeringen, statsråd (minister) föreslår regeringen att fatta beslut vid regeringssammanträde.^{[3] [4]} (7*Ett proportionellt valsystem till riksdagen med många partier,
• Svag lagprövningsrätt,
• En självständig förvaltning,
• Kollektivt beslutsfattande i regeringen vid regeringssammanträde (inte ministerstyre).

Utvecklingen sedan 1975 (något av de många ändringarna):

• Borgerlig regering skrev in fri- och rättigheter under sitt regeringsinnehav mellan 1976-1982,
• Makt har flyttats till EU. En ny paragraf om detta har införts i 10 kap.

Mer i detalj innebär regeringsformen följande lagstiftning och maktfördelning:

• Lag stiftas av riksdagen (1 kap. § 3). Det som främst enligt regeringsformen skall meddelas genom lag är "föreskrifter som gäller enskildas inbördes förhållanden", och "föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda" (8 kap. 2 och 3 §§). Häri inkluderas beskattningsmakten (9 kap. § 1),
• Riksdagen bestämmer hur statens medel (t.ex. skattemedel och statens övriga tillgångar) skall användas (1 kap. 3 § och 9 kap.),
• Riksdagen kontrollerar regering och statsförvaltning i konstitutionsutskottet och genom att välja justitieombudsmän (riksdagens ombudsmän) och revisorer i Riksrevisionen (12 kap.),
• Regeringen har rätt att meddela föreskrifter om "verkställighet av lag" och om sådant som "inte enligt grundlag skall meddelas genom lag" (8 kap. 13 §),
• Regeringen kan också meddela föreskrifter inom bestämda områden med stöd av bemyndigande i lag som beslutas av riksdagen (8 kap. 7-12 §§), jämför gärna artikeln om förordning,
• Regeringen har särskilda möjligheter att meddela föreskrifter i krig och vid krigsfara genom särskilt förutsatt bemyndigande i lag, och också om riksdagen eller dess krigsdelegation inte fungerar,
• Regeringen har den större delen av makten över utrikespolitik och försvar (10 kap.),
• Regeringen utnämner ämbetsmän och domare och styr statsförvaltningen (11 kap.).

Statsskickets grunder

Regeringsformens inledande stycke, statsskickets grunder, innehåller en inledande paragraf som slår fast att Sverige är en demokrati och en rättsstat. Det är en passage som ofta citeras:

Därefter följer en uppräkning av rättigheter och skydd mot diskriminering:

Kommentarer; beröm och kritik

Många har velat se det faktum att kungahuset behölls men blev av med många av sina funktioner som en stark kompromiss inom främst socialdemokratin, som har republik inskrivet i partiprogrammet men inte vågade röra vid kungahuset. Man menade att kungahusets popularitet var för stark för att någon inom något av partierna skulle vilja upphäva successionsordningen från 1810. Samtidigt innebar denna kompromiss att Sverige avlägsnade sig från förhållanden i jämförbara länder, där bevarade kungahus också har inneburit att kungen har haft kvar viktiga uppgifter som statschef, till exempel vid utnämning av högre tjänster eller regeringschef. I Sverige lades motsvarande uppgifter istället på regeringen och riksdagens talman.

De som försvarar den svenska grundlagen menar att man för första gången tydligt visade att parlamentarismen var skyddad och inte skulle kunna bli hotad. De som bidrog till arbetet med den nya grundlagen var också nöjda med att Sverige hade fått en aktuell grundlag.

Regeringsrådet Gustaf Petrén gick i spetsen för en skarp kritik av den nya grundlagen. Kritiken gällde framförallt brister i fri- och rättigheter och skyddet för dessa. Han kritiserade också att folket inte hade fått säga sitt om grundlagen i en folkomröstning och att domstolarna behandlades i samma kapitel som förvaltningen. Samhällskritikern Lars Gustafsson menade att den nya grundlagen innebar att Sverige hade fått ett statsskick som, med avseende på maktdelning och domstolarnas självständighet, var mindre modernt än 1809 års grundlag. Gustaf Petréns kritik av fri- och rättigheter och deras reglering i denna 1974 års grundlag utlöste ingen debatt förrän vänstern upptäckte att yttrandefriheten och andra rättigheter kunde inskränkas över en natt med ett enkelt majoritetsbeslut. En kritisk artikel i Dagens Nyheter av två journalister från tidskriften Folket i Bild med det budskapet blev då istället startskottet för en starkt kritisk mediadebatt. Denna kritik blev i sin tur upphovet till den fri- och rättighetsutredning som tillsattes direkt efter att den nya grundlagen hade antagits.

Bakgrunden till de påtalade bristerna i fri- och rättigheterna och deras reglering i 1974 års regeringsform var att socialdemokraterna ansåg att fri- och rättigheter inte fick stå i vägen för "angelägna sociala reformer".

De nya grundlagsreglerade fri- och rättigheter som delvis har nämnts infördes framförallt i regeringsformen åren 1976.^[5] År 1991 infördes dessutom den nya yttrandefrihetsgrundlagen, en särskild grundlag vid sidan om regeringsformen. Ändringar har också gjorts 1988 med hänsyn till "automatisk databehandling" (SFS 1988:1443). Själva regeringsformen har SFS-numret (1974:152).

Användningen av negativ parlamentarism

Den nya regeringsformens paragraf om negativ parlamentarism innebär att det krävs att en absolut majoritet av riksdagens ledamöter röstar nej (det vill säga minst 175 ledamöter), för att en regering skall tvingas avgå eller för att förkasta ett förslag om statsminister som talmannen har framfört. Det innebär att även om inte en absolut majoritet röstar för, men inte en absolut majoritet (175 ledamöter) emot, blir den föreslagne personen vald till statsminister.

Regeringen måste därmed enbart tolereras av riksdagen, den behöver inte ha stöd hos en majoritet av ledamöterna.

Historiskt har detta använts flitigt under de borgerliga regeringsåren 1976-1982. Särskilt Ola Ullstens rena folkpartiregering kom fram på detta sätt genom att socialdemokraterna lade ned sina röster, vilket möjliggjorde att Ola Ullsten kunde bilda regering, trots att det var fler som hade röstat emot än för den nya regeringen. Även ett par av Thorbjörn Fälldins regeringar under mandatperioden 1979-1982 saknade majoritet i omröstningarna, men kunde sitta kvar i och med att det inte fanns 175 röster mot regeringen (även om moderaterna inte deltog i den).

Regeringsformer i Finland

I Finland stiftades 1919 – två år efter Finlands självständighet 1917 – en ny regeringsform: 1919 års regeringsform, liksom strax därefter en ny riksdagsordning. Den nya regeringsformen ersatte då 1772 års regeringsform, som dittills gällt i Finland. 1919 års regeringsform ersattes år 2000, tillsammans med riksdagsordningen och två andra grundlagar, med en ny grundlag: Finlands grundlag.

Se även

• Grundlag
• Lagstiftning
• Successionsordningen
• Tryckfrihetsförordningen
• Yttrandefrihetsgrundlagen
• Riksdagsordningen
• 1634 års regeringsform
• 1719 års regeringsform
• 1772 års regeringsform
• 1809 års regeringsform

Externa länkar

• Regeringsformen (SFS 1974:152) (lagen.nu • Riksdagen)

Referenser

1. ↑ https://lagen.nu/1974:152
2. ↑ https://lagen.nu/1974:152#K6P3
3. ↑ https://lagen.nu/1974:152#K7P3
4. ↑ https://lagen.nu/1974:152#K7P5
5. ↑ (SFS 1976:871), 1979 (SFS 1979:933) och 1994 (SFS 1994:1468)