Pilfink

Från Rilpedia

Version från den 30 maj 2009 kl. 15.57 av Nicke L (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
?Pilfink
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Pilfink, av underarten P. m. saturatus, fotograferad i Osaka, Japan
Pilfink, av underarten P. m. saturatus, fotograferad i Osaka, Japan
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Tättingar
Passeriformes
Familj: Sparvfinkar
Passeridae
Släkte: Passer
Art: Pilfink
P. montanus
Vetenskapligt namn
§Passer montanus
Auktor: Linné, 1758
Utbredning i Afrika och Europa██ Häckande sommargäst ██ Häckande stannfågel ██ icke-häckande vintergäst
Utbredning i Afrika och Europa
██ Häckande sommargäst


██ Häckande stannfågel


██ icke-häckande vintergäst
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Pilfink (Passer montanus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksom gråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med. Pilfinken har rikt kastanjefärgad hjässa och nacke, och en svart fläck på vardera vit kind. Könen är lika i fjäderdräkt, och ungfåglar är en blekare version av de vuxna. Den häckar över merparten av Europa och Sibirien och har introducerats till flera områden i Asien och till Australien och Amerika. Flera underarter är erkända, men fågelns utseende varierar inte mycket över dess stora utbredningsområde.

Pilfinkens ostädade bo byggs i en naturlig hålighet, ett hål i en byggnad eller en skatas eller storks stora bo. En typisk kull består av fem eller sex ägg som kläcks efter mindre än två veckor. Pilfinken livnär sig mestadels på frön, men äter även ryggradslösa djur, särskilt under häckningssäsongen. Liksom andra små fåglar drabbas de av infektioner från parasiter och sjukdomar och predation från rovfåglar, och den typiska livslängden är omkring två år.

Pilfinken är utbredd i städer i Östasien, men i Europa förekommer den främst i öppna landskap med smärre inslag av skog, medan gråsparven häckar i mer urbana områden. På grund av dess vidsträckta utbredning och stora population är pilfinken globalt sett inte hotad, men det har förekommit stora minskningar i västeuropeiska populationer, delvis på grund av förändrade jordbruksmetoder, som innebär ökad användning av ogräsmedel och minskad tillgång på stubb på sädesfält på vintern. I östra Asien och västra Australien betraktas denna art ibland som ett skadedjur, men den visas också uppskattning i stor utsträckning i orientalisk konst.

Innehåll

Utseende och läte

Pilfinken är 12,5–14 cm lång,[2] med ett vingspann på omkring 21 cm och en vikt på 24 g,[3] vilket gör den ungefär 10% mindre än gråsparven.[4] Den skiljer sig från gråsparven genom att pilfinken har en stor svart fläck i det vitaktiga på tinningen och är rödbrun på hela ovansidan av huvudet (gråsparvhannen har ett rödbrunt band runt huvudet). På ovansidan är pilfinken fläckig i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått. De mellersta vingtäckarnas spetsar bildar ett vitt band.[5] Hakan, strupen och området mellan näbben och strupen är svarta.[6] Näbben är konisk och ganska grov. Övernäbben har en liten inskärning bakom spetsen och invikta kanter. Munvikarna har tydliga borsthår.[5] Benen är blekt bruna, och näbben är blyblå på sommaren och blir nästan svart på vintern.[6]

Arten är distinkt även inom sitt släkte genom att den inte har några skillnader i fjäderdräkt mellan könen. Ungfågeln ser också ut som den vuxna, men färgerna tenderar att vara blekare.[7] Dess kontrasterande ansiktsmönster gör denna art lätt igenkännlig i alla fjäderdräkter.[4] Den mindre storleken och bruna, inte grå, hjässan är ytterligare skillnader från hanen av gråsparv.[2] Adulta och juvenila pilfinkar genomgår en långsam fullständig ruggning på hösten, och uppvisar en ökning i kroppsmassa trots en minskning i lagrat fett. Förändringen i massa beror på en ökning av blodvolym för att understödja aktiv fjädertillväxt, och ett generellt högre vatteninnehåll i kroppen.[8]

Även pilfinkens läten liknar gråsparvens.[9] Den har ingen egentlig sång, men en upphetsad serie tschip-läten yttras av oparade eller uppvaktande hannar. Andra enstaviga pipanden används i sociala kontakter, och flyktlätet är ett strävt teck.[4] En undersökning som jämförde lätena från en introducerad population i Missouri med fåglar från Tyskland visade att de amerikanska fåglarna hade färre delade stavelsetyper (memer) och mer struktur inom populationen än de europeiska fåglarna. Detta kan vara en följd av den grundläggande nordamerikanska populationens begränsade storlek och en påföljande förlust av genetisk mångfald.[10]

Utbredning och habitat

Träd i öppna landskap används ofta som sittplatser

Pilfinken förekommer i större delen av Europa och Asien samt i Tunisien i norra Afrika.[11] Dess naturliga häckningsutbredning omfattar det mesta av de tempererade områdena i Europa och Asien söder om omkring 68°N (norr därom är somrarna för kalla, med genomsnittliga temperaturer i juli på under 12°C) och genom Sydostasien till Java och Bali. Den häckade tidigare på Färöarna (fram till 1910[11]), samt på Malta och Gozo.[4][6] I Sydasien återfinns den främst i den tempererade zonen.[12][13] Den är stannfågel över större delen av sin stora utbredning, men de nordligaste häckfågelpopulationerna flyttar söderut till vintern,[14] och mindre antal flyttar från Sydeuropa till Nordafrika och Mellanöstern.[4] Den östliga underarten P. m. dilutus når Pakistans kust på vintern och tusentals fåglar av denna underart flyttar genom östra Kina på hösten.[6] Vissa populationer genomför årliga förflyttningar i höjdled.

Pilfinken har introducerats utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, men har inte alltid blivit etablerad, möjligen på grund av konkurrens med gråsparven. Den introducerades med framgång i Sardinien, östra Indonesien, Filippinerna och Mikronesien, men introduktionerna till Nya Zeeland och Bermuda fick inte fäste. Fåglar som färdats med båt koloniserade Borneo. Pilfinken har förekommit som naturlig gäst i Gibraltar, Tunisien, Algeriet, Egypten, Israel och Dubai.[6]

I Nordamerika har en population på omkring 15 000 etablerat sig omkring St. Louis och angränsande delar av Illinois och sydöstra Iowa.[15] Dessa pilfinkar härstammar från 12 fåglar som importerats från Tyskland och släpptes ut i slutet av april 1870 som en del i ett projekt för att berika den inhemska nordamerikanska fågelfaunan. Inom dess begränsade amerikanska utbredning måste pilfinken konkurrera med gråsparven i städer, och återfinns därför mest i parker, lantbruk och skogar på landet.[10][16] Den amerikanska populationen kallas ibland "German Sparrow" (tysk sparv), för att skilja den från både inhemska amerikanska sparvarter och den mycket mer spridda "engelska" gråsparven.[17]

Ett pilfinkbo under takpannor i Japan.

I Australien finns pilfinken i Melbourne, orter i centrala och norra Victoria och vissa centrum i Riverina-området i New South Wales. Den är en förbjuden art i Western Australia, dit den ofta anländer på skepp från Sydostasien.[18]

Trots sitt vetenskapliga namn Passer montanus finns pilfinken vanligtvis inte i bergsområden, och når endast 700 m i Schweiz, fastän den har häckat på 1 700 meters höjd i norra Kaukasus och så högt som 4 270 m i Nepal.[4][6] I Europa hittas den ofta på kuster med klippor, i tomma byggnader, i hamlade videväxter längs långsamma vattendrag, eller i öppna landskap med små isolerade fläckar av skogsmark.[4] Pilfinken visar en starkt förkärlek för boplatser nära våtmarksmiljöer, och undviker häckning i intensivbrukad blandad jordbruksmark.[19] Den uppehåller sig alltid i av människan bebodda trakter och är den odlande människans följeslagare.

När pilfinken och den större gråsparven förekommer i samma område, häckar gråsparven i stadsområden medan den mindre pilfinken häckar på landsbygden.[6] Där det finns ont om träd, som i Mongoliet, kan båda arterna använda byggnader som boplatser.[20] Pilfinken är lantlig i Europa, men är en stadsfågel i Östasien. I södra och centrala Asien kan både arterna hittas omkring städer och byar.[6] I Australien är pilfinken till stor del en stadsfågel, och det är gråsparven som använder mindre exploaterade miljöer.[18]

Förekomst i Sverige

Den är vanlig i södra och mellersta Sverige och populationstätheten avtar norrut.[9]

Taxonomi

Beskrivning av gråsparv och pilfink från Systema naturae[21]

Släktet Passer är en grupp små tättingar som tros ha sitt ursprung i Afrika, och som innehåller 15–25 arter beroende på auktoritet.[22] Dess medlemmar återfinns vanligen i öppna, lätt skogsbevuxna miljöer, men flera arter, däribland gråsparven (P. domesticus) har anpassat sig till mänskliga boplatser. De flesta arter i släktet är typiskt 10–20 cm långa, företrädesvis bruna eller grå fåglar med korta fyrkantiga stjärtar och korta och breda koniska näbbar. De är primärt fröätare som födosöker på marken, men de förtär också ryggradslösa djur, särskilt under häckningen.[23] Pilfinkens vetenskapliga namn härrör från två latinska ord: passer, "sparv", och montanus, "bergs-" (från mons "berg").[3]

Pilfinken beskrevs första gången av Carl von Linné i sin Systema Naturae från 1758 som Fringilla montana,[24] men, tillsammans med gråsparven, flyttades snart från finkarna (familjen Fringillidae) till det nya släktet Passer som skapades av den franske zoologen Mathurin Jacques Brisson 1760.[25] Pilfinken avvek genetiskt från de andra eurasiska medlemmarna av dess släkte relativt tidigt, före artbildningen av gråsparv, pegusparv och spansk sparv.[26]

Underarter

Nominatformen P. m. montanus
Originalbild spegelvänd

Arten varierar inte mycket i utseende över sin stora utbredning, och skillnaderna mellan de åtta underarter som erkänns av Clement är ringa. Minst 15 andra underarter har föreslagits, men anses vara mellanformer av de som listas här. [6][27]

Några som inte erkänns av Clement är:

Utöver dessa underarter har en stor mängd populationer beskrivits vilka inte behandlas som underarter, exempelvis zaissanensis (Poliakov, 1911), pallidus (Zarudny, 1904), gobiensis (Stachanov, 1933), taivanensis (Hartert, 1904), orientalis (Clark, 1910), rikuzenica (Kumagi & Momiyama, 1928), etc.[11]

Beteende och ekologi

Pilfinken ses ofta i flockar.

Pilfinken liknar gråsparven till levnadssättet och under en stor del av året lever de tillsammans. Under höst och vinter ses den i flockar, vid städer, byar och gårdar. Till lynnet är pilfinken fridsammare än gråsparven och driver inte bort andra fåglar. Den tillbringar ganska mycket tid på marken där den rör sig hoppande.[5]

Häckning

En flygg unge

Pilfinken blir könsmogen inom ett år efter att den kläckts,[28] och bygger vanligen sitt bo i en hålighet i ett gammalt träd i klippvägg. Vissa bon är inte byggda i håligheter utan bland rötter av överhängande ärttörnen eller liknande buskage.[29] Håligheter i hustak kan användas,[29] och i tropikerna kan kronan på en palm eller taket till en veranda tjäna som boplats.[30] Denna art kan häcka i ett övergivet skatbo,[29] eller ett använt eller oanvänt bo för en stor fågel såsom vit stork,[31] havsörn, fiskgjuse, brun glada eller gråhäger. Den försöker ibland ta över bon från andra fåglar som häckar i håligheter eller inneslutna platser, såsom ladusvala, hussvala, backsvala eller biätare.[32]

Paren kan häcka isolerade eller i lösliga kolonier,[33] och använder gärna fågelholkar. I en spansk undersökning hade holkar tillverkade av en blandning av trä och betong en mycket högre bosättningsgrad än träholkar (76,5% gentemot 33,5%), och fåglar som häckar i trä- och betongblandningsholkar lade tidigare kullar, hade kortare ruvningsperiod och fler häckningsförsök per säsong. Kullstorlek och ungarnas tillstånd skilde sig inte mellan holktyperna, men häckningsframgången var högre i blandningsholkarna, kanske därför att de syntetiska holkarna var 1,5 °C varmare än sina motsvarigheter av trä.[34]

Hanen ropar från närheten av boet på våren för att hävda ägarskap och dra till sig en partner. Han kan också bära bomaterial in genom öppningshålet.[6] Uppvisningen och bobygget upprepas på hösten. De platser som helst används för höstuppvisningen är gamla pilfinkbon, särskilt sådana där ungar hade kläckts. Tomma fågelholkar, och platser som används av gråsparvar eller andra hålhäckande fåglar, såsom mesfåglar, svartvit flugsnappare eller rödstjärt, används sällan för höstuppvisningen.[35]

En fågelholk av en blandning av trä och betong

Det orediga boet byggs av hö, gräs, ull eller annat material och fodras med fjädrar,[29] som förbättrar värmeisoleringen.[36] En typisk kull består av fem eller sex ägg (sällan mer än fyra i Malaysia),[30] vita till blekgrå och kraftigt märkta med fläckar eller prickar.[37] De är 20 x 14 mm i storlek och väger 2,1 g, varav 7% är skal.[3] Äggen ruvas av båda föräldrar i 12–13 dagar innan de kläcks. Ungarna är bostannare och nakna när de kläcks. Efter ytterligare 15–18 dagar blir de flygga. Två eller tre kullar om året kan förekomma.[3] Fåglar som häckar i kolonier producerar fler ägg och flygga fåglar från sina första kullar än par som lever ensamma, men det motsatta förhållandet gäller för andra och tredje kullar.[38] Honor som kopulerar ofta tenderar att lägga fler ägg och ha kortare ruvningstid, så parning inom paret kan vara en indikator på parets reproduktiva förmåga.[39] Det finns en betydande nivå av promiskuitet. I en ungersk undersökning avlades över 9% av ungarna av hanar utanför paret, och 20% av kullarna innehöll minst en unge från utanför paret.[40] Båda könen hjälps åt att föda upp ungarna.

Hybridisering mellan pilfink och gråsparv har observerats i många delar av världen. Hybrider av hankön tenderar att likna pilfink medan honor har större likheter med gråsparv.[41] Populationen i Eastern Ghats i Indien, som sägs vara introducerad,[6] kan också hybridisera med gråsparvar.[13] Vid åtminstone ett tillfälle har ett blandat par producerat fertil avkomma.[42][43][44] En vild hybridisering med spansk sparv (P. hispaniolensis) registrerades på Malta 1975.[6]

Föda

Vid en utfodringsstation

Pilfinken är till övervägande del en frö- och sädätande fågel som födosöker på marken i flock, ofta tillsammans med gråsparvar, finkar eller fältsparvar. Den äter ogräsfrön, såsom nejlikväxter och mållor, utspilld säd,[6] och den kan också besöka fågelbord, särskilt för att hitta jordnötter. Den kan också äta ryggradslösa djur, särskilt under häckningssäsongen när ungarna utfodras mestadels med animalisk föda. Den tar insekter, gråsuggor, dubbelfotingar, enkelfotingar, spindlar och lockespindlar.[45] Den livnär sig även på insektslarver, knoppar, bär och frukt.

Vuxna fåglar använder olika sorters våtmarker när de födosöker efter ryggradslösa djur för att mata boungarna med. Platser med vatten spelar en nyckelroll i att ge tillräcklig mångfald och tillgång på lämpliga ryggradslösa djur för att möjliggöra framgångsrik uppfödning av ungar under hela häckningssäsongen hos denna art som lägger flera kullar. Stora områden med tidigare bebodd jordbruksmark ger inte längre dessa resurser på grund av effekterna av intensivt jordbruk, och tillgången på extra fröföda inom 1 km från platsen för boet har inget inflytande på valet av plats eller antalet ungar som uppföds.[19]

På vintern är det störst risk att tillgång på frön utgör en begränsning.[19] Vid denna tid på året bildar individer i en flock linjära dominanshierarkier, men det finns inget starkt samband mellan storleken på halsfläcken och positionen i den hierarkin. Detta skiljer sig från gråsparven, där strider för att uppnå dominans begränsas av att fåglar visar upp halsfläcken, vars storlek fungerar som signal för fitness.[46]

Risken för predation påverkar strategier vid födosök. En studie visade att ökat avstånd mellan skydd och tillgång på föda innebar att fåglar besökte en födostation i mindre flockar, tillbringade mindre tid på den och var mer vaksamma när de var långt från skyddet. Pilfinkar kan födosöka som "producenter", som letar efter föda direkt, eller "snyltare", som bara ansluter sig till andra flockmedlemmar som redan har hittat föda. Sannolikheten för snyltning var 30% högre om platsen för födosök var exponerad, men detta beror inte på ökad vaksamhet mot predatorer. En möjlig förklaring är att mer riskabla platser används av individer med mindre fettreserver.[47]

Överlevnad

Sparvhöken är ett rovdjur med stort utbredningsområde.

Predatorer på pilfinken är bland andra olika hökar, falkar och ugglor, såsom sparvhök,[45] tornfalk,[48] minervauggla,[49][50] och ibland hornuggla och vit stork.[51][52] Det tycks inte vara någon ökad risk för predation under höstruggningen, trots att fågeln har färre flygfjädrar vid den tidpunkten.[53] Pilfinkens bon kan bli plundrade av skator, nötskrikor, vesslor, råttor, katter, samt ormar som hästskosnok.[54][55][56]

Många arter av fågellöss förekommer på fåglarna och i deras bon,[57][58] och kvalster av släktet Knemidocoptes har angripit populationer och orsakat lesioner på ben och tår.[59] Parasitism på boungar av Protocalliphora-spyflugors larver är en betydande faktor för boungars dödlighet.[60] Äggens storlek påverkar inte dödligheten bland boungar, men ungar från stora ägg växer snabbare.[61]

Pilfinkar drabbas också av bakterie- och virusinfektioner. Bakterier har visats vara en viktig faktor för att ägg inte kläcks och för dödlighet bland boungar,[62] och massdöd på grund av Salmonella-infektion har rapporterats i Japan.[63] Fågelmalariaparasiter har hittats i blodet hos många populationer,[64] och fåglar i Kina har befunnits bära på en stam av H5N1 som var mycket virulent för kycklingar.[65]

Pilfinkens immunförsvar är mindre robust än gråsparvens och detta har föreslagits som en faktor i den senares större invasiva potential.[66] Gråsparvar och pilfinkar är de vanligaste offren för bilar på vägarna i centrala, östra och södra Europa.[67] Den högsta uppmätta åldern är 13,1 år,[28] men tre år är en typisk livslängd.[3]

Status

Stubb på sädesfält ger värdefull föda under vintern.[68]

Pilfinken har ett stort utbredningsområde, som för närvarande inte är fastställt. Världspopulationen är också okänd, men innefattar uppskattningsvis 52–96 miljoner individer i Europa. Fastän populationstrender inte har utvärderats annses arten inte nå gränsen för populationsminskningskriteriet på IUCN:s rödlista (det vill säga en minskning på mer än 30% på tio år eller tre generationer). Av dessa anledningar bedöms pilfinkens bevarandestatus på global nivå som "livskraftig".[1]

Pilfinken har utökat sin utbredning i Fennoskandia och östra Europa, men populationerna i stora delar av västra Europa har minskat,[4][69] en trend som speglas hos andra fåglar i jordbrukslandskap, som sånglärka, kornsparv och tofsvipa. Från 1980 till 2003 sjönk antalet fåglar som är vanliga i jordbrukslandskap med 28%.[68] Minskningen tycks ha varit särskilt drastisk i Storbritannien, där den uppgick till 95% mellan 1970 och 1998,[70] och Irland, som bara har 1000–1500 par kvar.[4] Häckningen har förbättrats kraftigt medan populationsstorlekarna har minskat, vilket tyder på att nedgången inte orsakades av minskningar i produktivitet och att överlevnad var den kritiska faktorn. [71] Den stora minskningen av antalet pilfinkar beror troligen på intensifierat och specialiserat jordbruk, särskilt ökad användning av ogräsmedel och en trend mot att så på hösten (till skillnad från på våren, vilket producerar stubb på sädesfält på vintern). Förändringen från blandat till specialiserat jordbruk och den ökade användningen av insektsgifter har minskat mängden insekter som används för att utfodra boungar.[68]

Relation till människan

Brokig sparrisbagge, ett skadedjur i trädgårdsodling, är ett byte för pilfinkar

På en del platser ses pilfinken som ett skadedjur. I Australien förstör den mycket i spannmåls- och fruktodlingar. Mycket djurfoder, spannmål och frukt skadas också av pilfinkens avföring blandas in. Karantänsregler i Western Australia förbjuder införande av pilfink dit.[18]

Mao Zedong försökte i april 1958 att minska pilfinkens skadegörelse på spannmål i Republiken Kina genom att mobilisera tre miljoner människor och ett stort antal fågelskrämmor för att jaga pilfinkarna tills de dog av utmattning. Skadorna uppskattades då till 4.5 kg spannmål per fågel och år. I början verkade kampanjen gå bra, men man hade inte räknat in effekten av att fåglar också äter gräshoppor och andra insekter. Resultatet blev att skördarna minskade, vilket förvärrade en hungersnöd, så att 30 miljoner människor dog av svält mellan 1959 och 1961.[15][72]

Pilfinkens konsumtion av insekter har lett till att den används i jordbruk för att kontrollera skadedjur på fruktträd och brokig sparrisbagge (Crioceris aspergi).[73]

Detalj från Hokusais Suzume Odori

Pilfinken har länge avbildats i kinesisk och japansk konst, ofta på en liten gren eller i en flygande flock,[72] och avbildningar av orientaliska konstnärer som Hiroshige har förekommit på frimärken från Antigua och Barbuda, Centralafrikanska republiken, Kina och Gambia. Mer naturenliga illustrationer används på frimärken från Vitryssland, Belgien, Kambodja, Estland och Taiwan.[74] Fågelns flaxande har givit upphov till en traditionell japansk dans, Suzume Odori, som har avbildats av konstnärer som Hokusai.[75]

På Filippinerna, där den kallas maya, är pilfinken den vanligaste fågeln i städerna, och många filippinier anser att den är nationalfågeln. Filippinernas tidigare nationalfågel (det har varit filippinsk apörn sedan 1995)[76] var faktiskt kastanjemunia, en annan art som också kallas maya.[77]

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 BirdLife International 2008. Passer montanus. I: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2009.1. <www.iucnredlist.org>. Hämtad 28 maj 2009.
  2. ↑ 2,0 2,1 Mullarney et al (1999) s.342
  3. ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 ”Tree Sparrow Passer montanus [Linnaeus, 1758”]. Bird facts. British Trust for Ornithology. http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob15980.htm.  Hämtad 30 januari 2009
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 4,6 4,7 4,8 Snow (1998) s.1513–1515
  5. ↑ 5,0 5,1 5,2 Husfinksläktet i Nordisk familjebok, Uggleupplagan
  6. ↑ 6,00 6,01 6,02 6,03 6,04 6,05 6,06 6,07 6,08 6,09 6,10 6,11 6,12 6,13 6,14 6,15 6,16 6,17 6,18 6,19 6,20 6,21 Clement et al (1993) s.463–465
  7. ↑ Mullarney et al (1999) d.343
  8. ↑ Lind, Johan; Gustin, Marco; Sorace, Alberto (2004). "Compensatory bodily changes during moult in Tree Sparrows Passer montanus in Italy" (PDF). Ornis Fennica 81: 1–9. 
  9. ↑ 9,0 9,1 Sveriges Ornitologiska Förening
  10. ↑ 10,0 10,1 Lang, A. L.; Barlow J. C. (1997). "Cultural evolution in the Eurasian Tree Sparrow : Divergence between introduced and ancestral populations". The Condor 99 (2): 413–423. 
  11. ↑ 11,0 11,1 11,2 11,3 11,4 11,5 11,6 11,7 Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  12. ↑ Raju, K.; Krishna, S. R.; Price, Trevor D. (1973) "Tree Sparrow Passer montanus (L.) in the Eastern Ghats." Journal of the Bombay Natural History Society 70(3): 557–558.
  13. ↑ 13,0 13,1 Rasmussen & Anderton (2005) Volume 2. p.576
  14. ↑ Arlott (2007) s.222
  15. ↑ 15,0 15,1 Cocker (2005) pp.442–443
  16. ↑ Barlow, Jon C; Leckie, Sheridan N. ”Eurasian Tree Sparrow (Passer montanus)”. The Birds of North America Online (A. Poole, Ed.). Ithaca: Cornell Laboratory of Ornithology. http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/560/articles/introduction.  Hämtad 30 januari 2009
  17. ↑ Forbush (1907) s.306
  18. ↑ 18,0 18,1 18,2 Massam, Marion. ”Sparrows” (PDF). Farmnote No. 117/99. Agriculture Western Australia. http://www.agric.wa.gov.au/content/pw/vp/bird/f11799.pdf.  Hämtad 1 februari 2009
  19. ↑ 19,0 19,1 19,2 Field, Rob H.; Anderson, Guy (2004). "Habitat use by breeding Tree Sparrows Passer montanus". Ibis 146 (2): 60–68. 
  20. ↑ Melville, David S.; Carey, Geoff J. (1998). "Syntopy of Eurasian Tree Sparrow Passer montanus and House Sparrow P. domesticus in Inner Mongolia, China" (PDF). Forktail 13. 
  21. ↑ Fastän Linné anger läget bara som i Europa var typexemplaret från Bagnacavallo i Italien (Clancy, Philip Alexander (1948). "". Bulletin of the British Ornithologists' Club 68: 135. )
  22. ↑ Anderson (2006) s.5
  23. ↑ Clement et al (1993) pp.442–467
  24. ↑ Linnaeus (1758) s.183 F. remigibus rectricibusque fuscis, corpore griseo nigroque, alarum fascia alba gemina
  25. ↑ Brisson (1760) s.36
  26. ↑ Allende, Luis M.; Rubio, Isabel; Ruíz-del-Valle, Valentin; Guillén, Jesus; Martínez-Laso, Jorge; Lowy, Ernesto; Varela, Pilar; Zamora, Jorge; Arnaiz-Villena, Antonio (2001). "The Old World sparrows (genus Passer) phylogeography and their relative abundance of nuclear mtDNA pseudogenes" (PDF). Journal of Molecular Evolution 53: 144–154. DOI:10.1007/s002390010202. 
  27. ↑ Vaurie, Charles (1949). "Notes on some Ploceidae from western Asia.". American Museum Novitates 1406: 22–26. 
  28. ↑ 28,0 28,1 ”An Age entry for Passer montanus”. AnAge, the animal ageing and longevity database. http://genomics.senescence.info/species/entry.php?species=Passer_montanus.  Hämtad 30 januari 2009
  29. ↑ 29,0 29,1 29,2 29,3 Coward (1930) s.56–58
  30. ↑ 30,0 30,1 Robinson & Chasen (1927–1939) Chapter 55 (PDF) 284–285
  31. ↑ Bocheński, Marcin ”Nesting of the sparrows Passer spp. in the White Stork Ciconia ciconia nests in a stork colony in Kłopot (W Poland) (PDF) in Pinowski, Jan (ed.) (2005). "International Studies on Sparrows" 30: 39–41. 
  32. ↑ Czechowski, Paweł. ”Nesting of Tree Sparrow Passer montanus in the nest of Barn Swallow Hirundo rustica in Pinowski, Jan (ed.) (2007). "International Studies on Sparrows" (PDF) 32: 33–35. 
  33. ↑ Hegyi, Z.; Sasvári, L. (1994) "Alternative reproductive tactics as viable strategies in the Tree Sparrow (Passer montanus)." (PDF) Ornis Hungaria 4: 9–18
  34. ↑ García-Navas, Vicente; Arroyo, Luis; Sanz, Juan José; Díaz, Mario (2008). "Effect of nestbox type on occupancy and breeding biology of tree sparrows Passer montanus in central Spain" (PDF). Ibis 150: 356–364. 
  35. ↑ Pinowski, Jan; Pinowska, Barbara; Barkowska, Miłosława; Jerzak, Leszek; Zduniak, Piotr; Tryjanowski, Piotr (June 2006). "Significance of the breeding season for autumnal nest-site selection by Tree Sparrows Passer montanus". Acta Ornithologica 41 (1): 83–87. 
  36. ↑ Pinowski, Jan; Haman, Andrzej; Jerzak, Leszek; Pinowska, Barbara; Barkowska, Miloslawa; Grodzki, Andrzej; Haman, Krzysztof (2006) "The thermal properties of some nests of the Eurasian Tree Sparrow Passer montanus". (PDF) Journal of Thermal Biology 31: 573–581
  37. ↑ ”Eurasian Tree Sparrow Passer montanus”. Bird guide. Cornell Laboratory of Ornithology. http://www.birds.cornell.edu/AllAboutBirds/BirdGuide/Eurasian_Tree_Sparrow_dtl.html.  Hämtad 30 januari 2009
  38. ↑ Sasvari, L.; Hegyi Z. (1994). "Colonial and solitary nesting choice as alternative breeding tactics in tree sparrow Passer montanus". Journal of animal ecology 63 (2): 265–274. DOI:10.2307/5545. 
  39. ↑ Heeb, P. (June 2001). "Pair copulation frequency correlates with female reproductive performance in Tree Sparrows Passer montanus". Journal of Avian Biology 32 (2): 120–126. 
  40. ↑ Seress, G.; Szabó, K.; Nagy, D.; Liker, A.; Pénzes, Zs. (2007). "Extra-pair paternity of tree sparrow (Passer montanus) in a semi-urban population" (PDF). TISCIA 36: 17–21. 
  41. ↑ Cordero, P. (1991). "Phenotypes of adult hybrids between House Sparrows Passer domesticus and Tree Sparrow Passer montanus". Bulletin of the British Ornithologists' Club 111: 44–46.. 
  42. ↑ Solberg, Erling Johan; Ringsby, Thor Harald; Altwegg, Andreas; Sæther, Bernt-Erik (January 2000). "Fertile House Sparrow X Tree Sparrow (Passer domesticus X Passer montanus) hybrids?" (PDF). Journal of Ornithology 141 (1): 10–104. DOI:10.1007/BF01651777. 
  43. ↑ Solberg, E. J.; Jensen, H.; Ringsby, T. H; Sæther, B.-E. (2006) "Fitness consequences of hybridization between house sparrows (Passer domesticus) and tree sparrows (P. montanus)". (PDF) Journal of Ornithology 147: 504–506.
  44. ↑ Solberg, E. J.; Ringsby, T. H. (1996). "Hybridisation between house sparrow Passer domesticus and tree sparrow Passer montanus". (PDF) Journal für Ornithologie 137 (4): 525–528.
  45. ↑ 45,0 45,1 ”Tree sparrow - Passer montanus - Family: Fringillidae/Passeridae”. Natural England. http://www.plantpress.com/wildlife/o52-treesparrow.php.  Hämtad 31 januari 2009
  46. ↑ Torda, G.; Liker, A.; Barta, Z. (2004) Dominance hierarchy and status signalling in captive tree sparrow (Passer montanus) flocks. (PDF) Acta Zoologica Academiae Scientiarum Hungaricae 50(1): 35–44
  47. ↑ Barta, Zoltán; Liker, András; Mónus, Ferenc (February 200). "The effects of predation risk on the use of social foraging tactics". Animal Behaviour 67, (2): 301–308. 
  48. ↑ Costantini, David; Casagrande, Stefania; Di Lieto, Giuseppe; Fanfani, Alberto; Dell’Omo, Giacomo (2005) "Consistent differences in feeding habits between neighbouring breeding kestrels" (PDF) Behaviour 142: 1409–1421
  49. ↑ Shao, M.; Hounsome, T.; Liu, N. (2007) "The summer diet of the Little Owl (Athene noctua) in the desert of north-west China." Journal of Arid Environments 68(4): 683–687
  50. ↑ Obuch, Ján; Kristin, Anton (2004) "Prey composition of the little owl Athene noctua in an arid zone (Egypt, Syria, Iran)". Folia Zoologica 53(1): 65–79
  51. ↑ Berthold, Peter (2004) "Aerial “flycatching”: non-predatory birds can catch small birds in flight". Journal of Ornithology 145(3): 271–272
  52. ↑ Bertolino, Sandro; Ghiberti, Elena; Perrone, Aurelio (2001) "Feeding ecology of the long-eared owl (Asio otus) in northern Italy: is it a dietary specialist? Canadian Journal of Zoology 79(12): 2192–2198
  53. ↑ Lind, J. (2001). "Escape flight in moulting Tree Sparrows (Passer montanus)" (PDF). Functional Ecology 15: 29–35. 
  54. ↑ Veiga, J. P. (1990). "A comparative study of reproductive adaptations in house and tree sparrows". The Auk 107: 45–59. 
  55. ↑ Cordero, P. J.; Salaet, M. "Breeding season, population and reproduction rate of the tree sparrow (Passer montanus, L.) in Barcelona, NE Spain." i Pinowski &. Summers-Smith (1990) pp.169–177
  56. ↑ Cordero, P. J. "Predation in House Sparrow and Tree Sparrow (Passer sp.) nests" i Pinowski et al (1991) s.111–120.
  57. ↑ Skoracki, Maciej (2002) "Three new species of the ectoparasitic mites of the genus Syringophiloidus Kethley, 1970 (Acari: Syringophilidae) from passeriform birds from Slovakia. (PDF) Folia Parasitologica 49: 305–313
  58. ↑ Suthasanee Boonkong; Wina Meckvichai (1987) "Arthropod parasites of the tree sparrow (Passer montanus Linnaeus, 1758) in Bangkok, Thailand. (PDF) Journal of the Scientific Society of Thailand 13: 231–237
  59. ↑ Mainka, S.A.; Melville D. S.; Galsworthy A.; Black, S. R. (1994) "Knemidocoptes sp. on wild passerines at the Mai Po nature reserve, Hong Kong".(PDF) Journal of Wildlife Diseases 30(2): 254–256
  60. ↑ Puchala, Peter (2004) "Detrimental effects of larval blow flies (Protocalliphora azurea) on nestlings and breeding success of Tree Sparrows (Passer montanus)". Canadian Journal of Zoology 82(8): 1285–1290 doi:10.1139/z04-111
  61. ↑ Pinowska, Barbara; Barkowska, Miłosława; Pinowski, Jan; Bartha, Andrzej; Hahm, Kyu-Hwang; Lebedeva, Natalia (2004). "The effect of egg size on growth and survival of the Tree Sparrow Passer montanus nestlings". Acta Ornithologica 39 (2): 121–135. DOI:10.3161/0001645044213910. 
  62. ↑ Pinowksi, J.; Barkowska M.; Kruszewicz A. H.; Kruszewicz A. G. (1994) The causes of the mortality of eggs and nestlings of Passer spp. (PDF) Journal of Bioscience. 19: 441–451
  63. ↑ Yumi Une; Asuka Sanbe; Satoru Suzuki; Takeshi Niwa; Kazuto Kawakami; Reiko Kurosawa; Hidemasa Izumiya; Haruo Watanabe; Yukio Kato (2008) "Salmonella enterica Serotype Typhimurium Infection Causing Mortality in Eurasian Tree Sparrows (Passer montanus) in Hokkaido. (PDF) Japan Journal of Infectious Diseases 61: 166–167
  64. ↑ Shurulinkov, Peter; Golemansky, Vassil (2003) "Plasmodium and Leucocytozoon (Sporozoa: Haemosporida) of wild birds in Bulgaria. (PDF) Acta Protozoolica 42: 205–214
  65. ↑ Z. Kou; F. M. Lei; J. Yu; Z. J. Fan; Z. H. Yin; C. X. Jia; K. J. Xiong; Y. H. Sun; X. W. Zhang; X. M. Wu; X. B. Gao; T. X. Li (2005) "New genotype of Avian Influenza H5N1 Viruses isolated from Tree Sparrows in China. (PDF) Journal of Virology 79(24): 15460–15466
  66. ↑ Lee, Kelly A.; Martin II, Lynn B.; Wikelski, Martin C. (2005) "Responding to inflammatory challenges is less costly for a successful avian invader, the house sparrow (Passer domesticus), than its less-invasive congener. (PDF) Oecologia 145(2): 244–251
  67. ↑ Erritzoe J.; Mazgajski T. D.; Rejt Ł. (2003). Bird casualties on European roads — a review." (PDF) Acta Ornithologica. 38: 77–93.
  68. ↑ 68,0 68,1 68,2 ”Research highlights decline of farm and forest birds”. News, 8 June 2005. BirdLife International. http://www.birdlife.org/news/news/2005/06/european_indicators.html.  Hämtad 3 februari 2009
  69. ↑ ”Eurasian Tree Sparrow Passer montanus” (PDF). Birds in Europe. BirdLife International. http://www.birdlife.org/datazone/species/BirdsInEuropeII/BiE2004Sp8385.pdf.  Hämtad 31 januari 2009
  70. ↑ ”Tree sparrow”. Conservation case studies. Royal Society for the Protection of Birds. http://www.rspb.org.uk/ourwork/conservation/species/casestudies/treesparrow.asp.  Hämtad 3 February 2009
  71. ↑ ”Tree Sparrow Passer montanus”. Breeding Birds in the Wider Countryside. British Trust for Ornithology. http://www.bto.org/birdtrends2006/wcrtresp.htm.  Hämtad 3 februari 2009
  72. ↑ 72,0 72,1 McCarthy, Michael (2 augusti 2006). ”The secret life of sparrows”. The Independent. http://www.independent.co.uk/environment/the-secret-life-of-sparrows-410252.html. Läst 30 January 2009. 
  73. ↑ Dix, M. E. (March 1995). "Influences of trees on abundance of natural enemies of insect pests: a review". Agroforestry Systems 29 (3): 303–311. DOI:10.1007/BF00704876. 
  74. ↑ ”Stamps showing Eurasian Tree Sparrow Passer montanus”. Birdtheme.org. http://www.birdtheme.org/mainlyimages/index.php?spec=2203.  Hämtad 18 februari 2009
  75. ↑ ”Sketches by Hokusai (Hokusai Manga)”. Nipponia No.27 December 15, 2003. http://web-japan.org/nipponia/nipponia27/en/feature/feature04.html.  Hämtad 6 februari 2009
  76. ↑ Labro, Vicente (19 juli 2007). ”2 Philippine eagles spotted in Leyte forest”. Philippine Daily Inquirer. http://newsinfo.inquirer.net/breakingnews/regions/view_article.php?article_id=77631.  Hämtad 21 november 2008
  77. ↑ Kennedy et al (2000) s.343

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Där anges följande som referenser:

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Pilfink"
Personliga verktyg