Från Rilpedia

?Tofsvipa Status i Sverige: Livskraftig
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Vadarfåglar Charadriiformes
Underordning:	Vadare Charadrii
Familj:	Pipare och vipor Charadriidae
Släkte:	Vanellus
Art:	Tofsvipa V. vanellus
Vetenskapligt namn
§Vanellus vanellus Auktor: Linné, 1758
Synonymer
Vanellus cristatus (Meyer) Vanellus vulgaris (Bechstein)
Flygande tofsvipa med sina karakteristiska "fyrkantiga" vingar.
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Innehåll 1 Kännetecken 1.1 Utseende 1.2 Läte 2 Taxonomi 3 Utbredning 3.1 Förekomst i Sverige 4 Biotop och häckning 5 Föda 6 Namn 7 Referenser 7.1 Fotnoter 7.2 Källor 8 Externa länkar

Kännetecken

Utseende

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd.
Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Läte

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i kastande akrobatisk flykt, under vilken de låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

Taxonomi

Tofsvipan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen vadare under det fortfarande giltiga vetenskapliga namnet Vanellus vanellus.^[1]. Tofsvipan brukar inte delas upp i några underarter.^[2]

Utbredning

Tofsvipan häckar i Europa, Marocko och Asien så långt österut som till Kina.^[3]

Merparten av alla världens tofsvipor, det vill säga populationerna i norra och östra Europa, och i Asien är flyttfåglar.^[3] De Skandinaviska och nordeuropeiska populationerna flyttar till Frankrike, Iberiska halvön, länderna i Medelhavsregionen och norra Afrika men även Madeira och Kanarieöarna. Stora delar av Asiens populationer flyttar till Mellanöstern, södra Centralasien och Sydostasien.^[3]

Förekomst i Sverige

Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer den på vårvintern till Sverige, från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa. Den är då till en början ofta synlig på strandängar när den söker föda, men senare under häckningssäsongen blir tofsviporna mer skygga. Efter häckningen blir fåglarna successivt mer synliga, fram till dess att de drar sig söderut i början av hösten. Innan flytten kan man se dem tillsammans i flockar. De är sällan stilla utan flaxar hit och dit med en typisk fladdrig och svajig flykt.

Spridningen täcker hela landet, även om fågeln är ovanligare i Norrlands inland. Från att ha funnits med ungefär 120 000 par runt 1970 har stammen minskat till ett bestånd på cirka 50 000 par under 1990-talet, på grund av de moderna jordbruksmetoderna och det minskade betet. Samma procentuella minskning har också noterats i grannländerna och för flera andra arter (till exempel stare och skrattmås).

Biotop och häckning

Den är en vadare som trivs i våtmarker, sankmark och på strandängar men syns även längre upp på torrare områden då den födosöker på fält och dylikt.

Föda

Tofsvipan lever av ryggradslösa djur och tack vare god hörsel och mörkersyn kan den vara aktiv också på natten.

Namn

Många etymologer menar att vipa kan härledas ur ord som anspelar på vipans tofs. Den kallades helt enkelt för tofsen. Dess vetenskapliga namn Vanellus vanellus kommer från det senlatinska ordet vannus som var en sorts skyffel som man använde för att skilja agnar från kornen.

Tofsvipan har ett flertal svenska dialektala namn. På olika håll i Sverige kallas tofsvipan ibland för tivitta. I Västergötland har den kallats bälghandske och på Gotland förekommer bläcka, vilket kan härledas från det fornnordiska blakkr med betydelsen svartaktig^[4]

Referenser

Fotnoter

1. ↑ Carl von Linné: Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata., Holmiae. (Laurentii Salvii)., 1758. 
2. ↑ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
3. ↑ ^{3,0 3,1 3,2} Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
4. ↑ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon Gleerups, Malmö 1867/1962

Källor

• Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

• Sveriges Radio: P2-fågeln - Tofsvipa - Läte
• Wikimedia Commons har media som rör Tofsvipa
  Bilder & media
• Sveriges Ornitologiska Förening
• Artportalen: Dagens fågel - senaste observationerna - bilder
• Dansk ornitologisk forening