Svear
Från Rilpedia
 |
Artikeln eller avsnittet innehåller ifrågasatta faktauppgifter. Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter. |
Svear är namnet på en nordgermansk[1][2] folkstam som levde i nuvarande Sverige åtminstone från romartiden och framåt. När skriftliga källor under 900-talet första gången tillåter en närmare bedömning av var svearna bor handlar det om Uppland och Västmanland. Södermanland tycks inte ha räknats till deras område med samma självklarhet. Tillsammans med grannfolket götarna bildade svearna omkring år 1000 ett gemensamt kungarike som blev den första versionen av den statsbildning vi idag kallar Sverige. Begreppet "svear" har haft en del skilda betydelser som förvirrar diskussionen om svearnas utbredningsområde och historia.
Den första gången svear möjligen omnämns i skrift är hos den romerske statsmannen och historikern Tacitus år 98 eKr. I sin bok Germania [3] omnämner han svioner (latin: Suiones), som är språkligt besläktat med svear.[4] Goten Jordanes nämner sedan omkring år 500 suehans och suetidi, vilka båda kan tolkas som svear.[5] Namnet svear får sedermera ge namn åt Sverige, via kombinationen Svea rike; svearnas rike, som Sverige är en sammandragning av.[6]
Innehåll |
Namn
Formen suiones dyker upp i Tacitus Germania[3] och en liknande form uppträder i anglosaxiskans swēon(as) och formen sueones dyker upp i Adam av Bremens krönika. I Jordanes' Getica uppträder formerna suehans och suetidi. I islänningasagorna kallas de svíar. Till namnets ursprung finns det två teorier vars utgångspunkter tar avstamp i tolkningen av h:et i Jordanes' gotiska suehans.
Noréen (1920) föreslog att suiones är den latinska formen av ett urgermanskt *swihoniz vilket skulle ha betydelsen "de egna, vi själva" och vars rot *swih- (roten kan också stavas *swix- [1], men uttalet av x är detsamma som h, dvs ungefär som tyskans ch i ach) är identisk med latinets suus (dvs inte från latinet utan från samma reflexiva indoeuropeiska rot, en rot som också finns i slaviska språk). I modern svenska uppträder roten även i ord som svåger, svägerska, svärfar och sven. Formen *swihoniz skulle i Wulfilas gotiska ha haft formen *swaíhans, vilket i Jordanes gotiska skulle ha blivit suehans. Den motsvarande urnordiska formen skulle då ha varit *swehaniR. Denna form skulle enligt de ljudförändringar som fornnordiskan genomgick ha blivit svíar.
v. Friesen (1915) gjorde en annan tolkning och föreslog att namnet härleds ur roten *swe [2] och skulle då ursprungligen ha varit ett adjektiv *sweoniz med betydelsen "släkt". Då skulle den gotiska formen ha varit *swians och h:et i suehans skulle ha varit ett inskott. Den urnordiska formen skulle då ha varit *sweoniR vilket också skulle ha utmynnat i de historiskt attesterade formerna.
Av namnet svíar bildades under fornnordisk tid även adjektivet svænskr, dvs dagens svensk.
Det urgermanska *swihoniz eller *sweoniz blev del av olika sammansättningar. En av dessa var fornvästnordiskans Svíþjóð (dvs sveafolket). I fornöstnordiska var formen Svíþiúð och i anglosaxiskan Swēoðēod (Beowulf). Denna sammansättning uppträder på runstenar i lokativen i suiþiuþu (Aspa Löt, Sörmland), a suiþiuþu (Simris, Skåne) och a suaþiauþu (Tirsted, Lolland). Den danska källan Scriptores rerum danicarum från 1200-talet nämner en plats kallad litlæ swethiuthæ vilket troligen är holmen Sverige nära Stockholm. Det är intressant att notera att den enda stam som uppvisat ett liknande namn var goterna som från namnet *gutans (jmfr. suehans) bildade namnet gut-þiuda.
Namnet Svitjod och dess olika former gav upphov till det latinska namnet för Sverige: Suethia, Suetia och Suecia liksom namnen på Sverige i västgermanska språk som engelskans Sweden och tyskans Schweden.
En annan sammansättning var Svíariki (fornisländska), Suiariki (forngutniska i Gutasagan) eller Swēorice (anglosaxiska i Beowulf). Formen Swēarike utvecklades under 1400-talet till Sverighe på samma sätt som bakare blev bagare och mik blev mig. Gustav II Adolf använde formen Swirge och idag uttalas namnet svärje medan stavningen Sverige har blivit standard.
Andra sammansättningar var Swēoland (anglosaxiska i Ottars resa) och Svíaveldi (isländska sagor).
Historia
På grund av det extremt dåliga källäget förlorar sig svearnas och Svearikes ursprung i forntidens dunkel. Utöver germanska legender och nordisk mytologi finns det få källor som beskriver dem, trots att en stam som troligen motsvarar svearna nämndes så tidigt som under det första århundradet efter Kristus.
Romarna
Det finns två källor från det första århundradet som citeras när det handlar om svearna. En av dessa är en romersk expedition ca 25 e.kr. och som beskrivs utförligt av Plinius den yngre. Denne berättar att romarna hade rundat den Cimbriska halvön (dvs Jylland) och anlänt i den Codanska bukten (Kattegatt?). Där fanns flera öar varav den mest kända var Scatinavia (i den tidigaste utgåvan av Pomponius Melas De Situ Orbis (III, 6, 54) skriven trettio eller fyrtio år tidigare benämnt Codannovia). Öns storlek ansågs okänd, men i en del av den bodde en stam som kallades hillevionum gente i 500 byar och de betraktade sitt land som en värld för sig.
Det som har slagit kommentatorer är att denna stora stam är okänd för eftervärlden, om det inte är fråga om en felskrivning för Illa suionum gente ty en sådan stam var känd av romarna.
Tacitus skrev år 98 att svionerna var en mäktig stam vars militära försvar är styrt av en kungamakt, anmärkningsvärda inte bara för deras krigare utan också för deras stora flotta med fartyg som såg likadana ut i både för och akter:[3]
- Härefter komma ute i själva oceanen svionernas folkområden, vilka äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor. Skeppens byggnad är därigenom egenartad, att icke allenast fram- utan även bakstammen bildar en för landning lämplig stäv. Varken föra de segel eller fastgöra de årorna i rad längs skeppsborden. Lösa, såsom det brukas på åtskilliga floder och flyttbara allt efter förhållandenas krav, lika användbara åt ömse håll, anbringas årorna. Här står även rikedom i anseende, och därför råder envälde utan alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad. Också är bärandet av vapen icke, såsom hos övriga germaner, vars och ens rättighet, utan vapnen förvaras inneslutna under bevakning, vilken till på köpet förrättas av en träl. Alla oförutsedda angrepp från fiendehåll hindras nämligen av oceanen, och dessutom göra sig sysslolösa hopar av väpnade lätt skyldiga till självsvåld. Säkerligen är det därför mycket klokt och förnuftigt av konungamakten att varken anförtro en ädelboren eller en friboren eller ens en frigiven tillsynen över vapnen. (översättning N. E. Hammarstedt, Hugo Gebers förlag 1916)
Jordanes
Efter Tacitus nämns inte svearna förrän 500-talet när de dyker upp i Jordanes Getica. Han nämner dels namnet suehans som han säger har utmärkta hästar liksom tyringarna (alia vero gens ibi moratur Suehans, quae velud Thyringi equis utuntur eximiis). Jordanes nämnde också stammen suetidi som många anser är ytterligare ett benämnande av svearna, dvs Swethiuth, men där informationen tagit andra vägar. Dessa utklassade resten i hållning (Suetidi, cogniti in hac gente reliquis corpore eminentiores).
Anglosaxarna
Nästa omnämnande av svearna dyker upp i 500-tals eller 600-talskvädet Widsith på rad 32 där också sveakungen Ongentheow nämns:
| linjer 30–33: | |
| Wald Woingum, Wod þyringum, | Wald Woingarna, Wod thüringarna, |
| Sæferð Sycgum, Sweom Ongendþeow, | Saeferth Sycgarna, svearna av Ongendtheow, |
| Sceafthere Ymbrum, Sceafa Longbeardum | Sceafthere ymbrarna, Sceafa langobarderna, |
I Beowulfkvädet som utspelar sig under 500-talet (dateringen av själva kvädet varierar mellan 700-talet och 1000-talet) nämns inte bara Ongentheow utan också hans söner Ohthere och Onela och sonsonen Eadgils. Detta kväde handlar dock i huvudsak om danerna och geaterna (antingen götar, jutar eller gutar), men beskriver ingående konflikterna mellan geater och svear och i slutet förutspås det att geaterna ska bli anfallna av svearna ännu en gång.
På 800-talet berättar Wulfstan att svearna härskar över både Blekinge, Möre, Öland och Gotland.
Rimbert
I Rimberts krönika över Ansgars liv får vi veta att sveakungen Björn sände en budbärare till kejsar Ludvig den frommes hov och bad om missionärer. De anlände ca 830 och grundade en kortlivad församling. Rimbert berättar också om strider i Kurland under sveakungen Olof.
Adam av Bremen
Adam av Bremen berättade mot slutet av 1000-talet om svearna och att de hade många fruar, var hårda mot brottslighet och var mycket gästfria. Han berättar också om hednatemplet i Uppsala och om deras rike.
Det är intressant att även om 1000 år separerar Adam av Bremen från Tacitus så beskriver båda svearna som bestående av flera stammar. Han skriver också att de var mäktiga sjökrigare och använde sin flotta för att hålla grannarna i schack. Deras kungar var av en gammal ätt, men de var beroende av folkets vilja. Det som beslutats av folket var viktigare än kungens åsikter om inte kungens åsikter verkade klokast och då lydde de oftast. I krigstider lydde de dock kungen blint (jmfr Tacitus) eller den som kungen utsåg till härledare. Om krigslyckan var emot dem bad de till en av sina många gudar och var tacksam mot denne om de vann.
Nordiska källor
Gesta danorum och de isländska sagorna skrevs ned under 1100-talet, 1200-talet och 1300-talet och var tidigare viktiga för svensk historieskrivning. I dessa sagor skrivs mycket om svearna och sveariket och det går inte att utelsuta att åtminstone en del information bygger på historiska händelser. Så nämns till exempel tre kungar Ottar Vendelkråka, Ale den Uppländske och Adils, som möjligen motsvarar Beowulfkvädets Ohthere och Onela och Eadgils. Det är dock inte helt säkert att dessa uppgifter är oberoende.
Källor
- ↑ Runeberg.org - Nordisk familjebok / Uggleupplagan Angivet sökord Svear: "namnet på den germanska folkstam, hvars välde urspr. sträckte sig öfver trakterna kring Mälaren"
- ↑ Nationalencyklopedin: Svear: "benämning på en germansk folkstam i nuv. Sverige" (Synligt utan abonnemang)
- ↑ 3,0 3,1 3,2 Tacitus (översättare Per Persson) (1929). ”kapitel 44, 45”. Germania. http://cornelius.tacitus.nu/germania/44.htm.
- ↑ Nationalencyklopedin: Svear
- ↑ Hägg, Göran: Svenskhetens historia, Wahlström & Widstrand, 2003, sid. 35.
- ↑ Nordisk familjebok (Uggleupplagan, sid 1129); Sverige, språkv.
Bibliografi
- Noreen, A. Nordens äldsta folk- och ortnamn (i Fornvännen 1920 sid 32).
- v. Friesen. Verdandis småskrifter nr 200. Stockholm 1915.
- Janson, Tore, Språken och historien (1997; 2002)
