Svitjod
Från Rilpedia
Uti sjelfva Svithiod är en lott af landet, som heter Södermanland, det är desslikes ett biskopsdöme.
Sedan är Vestmanland eller Fjerdhundraland, som också är ett biskopsdöme.
Det dernäst heter Tiundaland, hvilket är den tredje lotten uti sjelfva Svithiod. Den fjerde lotten kallas Attundaland. Så Sjöland (Roslagen), den femte lotten med allt det som dertill hörer, hvilket allt öster ut vid hafvet beläget är.
Tiundaland är förnämst och bäst bebygdt uti Svithiod, derunder lyder hela riket. Der är Upsala, der är konungastolen och der är erkebiskopsstolen, och deraf hafver Upsala öd sitt namn. Ty så kalla Svearne Sveakonungens egendom; de kalla den Upsala öd.»
Snorre Sturlasson
Svitjod är ett fornnordiskt namn som förmodligen avser en del av det nutida Sveriges geografi, till skillnad från "Det stora Svitjod", som antages vara en del av landområdena i det nuvarande Ryssland.[1]
Sverige kallades under fornnordisk tid för Svíþjóð åtminstone är det den fornvästnordiska formen (dvs. den fornnorska formen). På isländska heter och stavas Sverige fortfarande Svíþjóð och isländska har utvecklats ur fornnorskan med några smärre förändringar[2]. I fornöstnordiska (forndanska och fornsvenska) var formen Sviþiúð och i anglosaxiskan Swēoðēod (Beowulf). Den senare fornsvenska namnformen var "Swidhido" (Erikskrönikan, skriven på 1300-talet).
Namnet Svitjod och dess olika former gav upphov till det latinska namnet för Sverige: Suethia, Suetia och Suecia liksom namnen på Sverige i västgermanska språk som engelskans Sweden och tyskans Schweden. I den slaviska språkfamiljen kan nämnas det polska Szwecja (utt. Sjvetsja) och kroatiska/serbiska/bosniskans Švedska (utt. Shvedska) vilket ursprungligen var ett adjektiv och hette från början švedska zemlja, vilket betyder svenskt land.
Innehåll |
Svitjod dokumenterat
Romarna
Tacitus skrev år 98 att svionerna var en mäktig stam vars militära försvar är styrt av en kungamakt, anmärkningsvärda inte bara för deras krigare utan också för deras stora flotta med fartyg som såg likadana ut i både för och akter:
- Härefter komma ute i själva oceanen svionernas folkområden, vilka äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor. Skeppens byggnad är därigenom egenartad, att icke allenast fram- utan även bakstammen bildar en för landning lämplig stäv. Varken föra de segel eller fastgöra de årorna i rad längs skeppsborden. Lösa, såsom det brukas på åtskilliga floder och flyttbara allt efter förhållandenas krav, lika användbara åt ömse håll, anbringas årorna. Här står även rikedom i anseende, och därför råder envälde utan alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad. Också är bärandet av vapen icke, såsom hos övriga germaner, vars och ens rättighet, utan vapnen förvaras inneslutna under bevakning, vilken till på köpet förrättas av en träl. Alla oförutsedda angrepp från fiendehåll hindras nämligen av oceanen, och dessutom göra sig sysslolösa hopar av väpnade lätt skyldiga till självsvåld. Säkerligen är det därför mycket klokt och förnuftigt av konungamakten att varken anförtro en ädelboren eller en friboren eller ens en frigiven tillsynen över vapnen. (översättning N. E. Hammarstedt, Hugo Gebers förlag 1916)
Jordanes
Efter Tacitus nämns inte Svitjod förrän 500-talet när de dyker upp i Jordanes Getica. Han nämner dels namnet suehans som han säger har utmärkta hästar liksom tyringarna (alia vero gens ibi moratur Suehans, quae velud Thyringi equis utuntur eximiis). Jordanes nämnde också stammen suetidi som många anser är ytterligare ett benämnande av svearna, dvs Svitjod, men där informationen tagit andra vägar. Dessa utklassade resten i hållning (Suetidi, cogniti in hac gente reliquis corpore eminentiores). Han nämner även att de hade samma ursprung som stammen "Dani" och att dessa två var längst av män. Senare nämner han flera andra skandinaviska folkstammar för att vara av samma längd.
Snorre
Det är i Eddan som namnet Svitjod och Stora Svitjod blivit kända. Här beskrivs två geografiska områden som många forskare vill placera i nuvarande Sverige och Ryssland.
Beowulf
I det engelska nationaleposet Beowulf förekommer att en stam som kan vara svear kallas för Swēoðēod.
Runstenar
Namnet förekommer på ett antal runstenar i lokativen i suiþiuþu (Sö Fv1948;289,Aspa Löt, Sörmland), a suiþiuþu (DR 344 i Simris, Skåne) och a suaþiauþu (Tirsted, Lolland).
Senare dansk källa
Den danska källan Scriptores rerum danicarum från 1200-talet nämner en plats kallad litlæ swethiuthæ vilket troligen är holmen Sverige nära Stockholm.
Erikskrönikan
I denna svenska rimkrönika som skrevs ned på 1320-talet skildras bland annat en delning av det svenska riket mellan bröderna Valdemar och Magnus Ladulås. Den senare fick ett landområde som kallades för "Swidhido" och som uppenbarligen motsvarade det område som senare kom att kallas för Svealand.
Referenser
- ↑ Dick Harrison, Åke Persson (red.) Vikingar i Österled (2009) Allt om historia. Stockholm: Historiska Media Tidskrifter AB. (3/2009).sid. 25.
- ↑ isländska universitet om ordet
Litteratur
- Mats G. Larsson Svitjod, resor till Sveriges ursprung, Atlantis år 1998, ISBN 91-7486-421-1
- Fredrik Lindström & Henrik Lindström Svitjods undergång och Sveriges födelse, Albert Bonniers Förlag år 2006, ISBN 91-0010-789-1
