Förintelsen

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Shoah)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Porten till förintelselägret Auschwitz med texten Arbeit macht frei, översatt Arbete ger frihet.

Förintelsen är benämningen på nazisternas försök att utrota de europeiska judarna under andra världskriget. Många avlivades i gaskammare eller av Einsatzgruppen, andra dog som en följd av de usla förhållandena i koncentrationslägren med svält och sjukdomar. Förintelsen skiljer sig på grund av de systematiska, fabriksliknande och statligt organiserade mordmetoderna från de andra massmorden i historien och också ifråga om nazisternas förhållningssätt till politiska motståndare. De hade chansen att överleva när de visade underdånighet. De som enligt Nürnberglagarna – de lagtexter som definierade begrepp som "jude", "arisk" etcetera – klassades som judar var de som först och främst var Förintelsens offer. Ingen hänsyn togs till individerna i gruppen och deras ålder, kön, etcetera.

Systematiskt förföljande av judar har skett upprepade gånger i historien och omnämns redan i Bibeln.

Begreppet "Förintelsen" är egentligen en direktöversättning av ett begrepp i den terminologi som nazisterna själva använde. Ordet förintelse, Vernichtung, var det begrepp som man använde inom det tyska nazistpartiet när man pratade om det systematiska mördandet av alla Europas judar.[källa behövs] Ibland används även det hebreiska ordet Shoah (ungefär "katastrofen"). I bland annat den moderna tyskan samt på engelska, danska och norska används begreppet Holocaust, som ursprungligen är grekiska med betydelsen "eldoffer". Denna benämning kom i bruk efter TV-serien Förintelsen från 1978.[källa behövs]

Innehåll

Förintelsens historia

Inskränkning av rättigheter och förföljelse

Redan 1933 inrättades i Dachau vid München det första koncentrationslägret. Här var huvudsakligen politiska motståndare internerade. Strax efter Hitlers maktövertagande inleddes inskränkandet av judarnas rättigheter. Judarna tvingades lämna myndighetstjänster, och från april 1933 blev deras affärer bojkottade. Med Nürnberglagarna 1935 miste judarna sina medborgerliga rättigheter. Väldigt intensiv var förföljelsen under Kristallnatten, 9 november till 10 november 1938, då många synagogor blev nerbrända och tusentals judiska affärer blev förstörda.

Övergång till systematiskt folkmord

Hitler yttrade den 30 januari 1939: Om den internationella finansjudenheten, inom och utom Europa, än en gång skulle lyckas störta folken in i ett världskrig, då blir resultatet inte [...] judenhetens seger, utan förintelsen av den judiska rasen i Europa!

Fram till andra världskrigets början 1939 var målet för nazisternas politik att tvinga judarna till emigration ur Tyskland. Olika planer fanns för detta, bland annat en plan att tvinga ut alla Europas judar till Madagaskar, kallad Madagaskarplanen. Vid ockupationen av Polen 1939 och fälttåget mot Ryssland 1941 ändrades nazisternas strategi; man inledde ett utrotningskrig mot judarna. I Polen, som det enda landet i Europa, införde nazisterna en lag som kriminaliserade gömmande och/eller hjälpande av judar med påföljden att inte bara den aktive utan även hela dennes familj skulle avrättas[1]. Omkring 800 polska familjer, inklusive små barn kom att avrättas till följd av lagen. I andra områden var straffsatsen för hjälp till judar mer differentierad.

I de största polska städerna som Warszawa och Łódź tvingade man den judiska befolkningen att leva i särskilda getton. Judarna i staden och omgivande områden beordrades att flytta in i gettot. Gettona stängdes sedan för att förhindra in- och utresor. På grund av hunger, kyla och godtyckliga mord minskade folkmängden stadigt i dessa stängda getton. Från dessa getton deporterades senare judarna till koncentrationsläger.

Under den så kallade Russlandfeldzug (kriget mot Sovjetunionen) följde Einsatzgruppen efter de reguljära arméerna. De företog massarkebuseringar av judiska civila, till exempel i Babij Jar vid Kiev. Ibland deltog också Wehrmacht-soldater eller polismän.

Fotografi från Buchenwald vid befrielsen den 16 april 1945.

Förintelseläger

Huvudartikel: Förintelseläger

SS, och då i huvudsak företrädare för Einsatzgruppen, ansåg snart att metoden att skjuta ihjäl människor framstod som "ineffektiv". SS-männen påverkades negativt av den psykiska anspänningen. Därtill tog arkebuseringarna alltför lång tid i anspråk. Hösten 1941 provade nazisternas säkerhetstjänst att döda judar med hjälp av mobila gasvagnar. Avlivning med gas hade tidigare använts vid dödandet av bland annat mentalt sjuka personer i en aktion som kallades "eutanasiprogrammet" (dödshjälpsprogrammet) eller Aktion T4. SS-ledningen var dock inte helt nöjd med de första gasningsexperimenten med dieselmotorer, och man planerade då att uppföra gaskammare i förintelseläger för att kunna avrätta så många judar som möjligt under kort tid. Dessa läger fanns i:

Från alla av Nazitysklands ockuperade länder deporterades judiska personer till förintelseläger. Många dog redan under transporten i de tillslutna järnvägsvagnarna. Efter ankomsten valde SS-läkare ut dem som kunde arbeta och dem som direkt skulle avlivas. De sistnämnda, främst barn, gamla och sjuka, fördes direkt till gaskamrarna, som var kamouflerade som duschrum. Där blev de förgiftade med Zyklon B, ett medel mot skadedjur. Det verksamma ämnet var blåsyra. Döden kom snabbt, inom några minuter. Därefter brändes liken i krematorier. SS tog tillvara hår och guldtänder samt offrens personliga ägodelar, till exempel kläder, glasögon, väskor och värdesaker.

Det finns än i dag levande personer som har överlevt koncentrationslägren, bland dem föreläsaren Mietek Grocher och rättsläkaren Jovan Rajs.

Medicinska experiment

I förintelselägren utfördes även medicinska experiment på internerna. I Auschwitz-Birkenau var lägerläkaren Josef Mengele ledande i flera typer av bisarra experiment, vilka utsatte fångarna för stort lidande och oftast ledde till döden. Bland annat försökte han omvandla judar till "arier", injicerade dödliga sjukdomar i deras kroppar och utsatte fångarna för högt tryck. En annan läkare som utsatte koncentrationslägerfångar för sadistiska experiment var Carl Clauberg. Andra former av övergrepp var experiment med nedkylning och olika kirurgiska ingrepp.

Delvis på grund av detta utarbetades efter krigsslutet Helsingforsdeklarationen med etiska regler för forskning på människor.

Wannseekonferensen och antalet offer

Den 20 januari 1942 sammankallade Reinhard Heydrich femton högt uppsatta medlemmar av SS, Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, den nazistiska polisstyrelsen och ledare av olika ministerier till en konferens i Berlin vid sjön Großer Wannsee. Wannseekonferensens syfte var att dra upp riktlinjerna för hur "den slutgiltiga lösningen av judefrågan" praktiskt skulle genomföras. I protokollen från konferensen ser man att tanken var att mörda sammanlagt 11 miljoner judar, trots att ord som "massmord" och "förintelse" inte nämns.

I det största förintelselägret Auschwitz-Birkenau mördades troligtvis 1 100 000–1 500 000 människor varav en miljon var judar. Att beräkna det exakta antalet offer försvåras av att många personer inte blev registrerade, innan de dödades i gaskamrarna.

Antal dödade judar enligt boken "Dimensionen des Völkermordes" av Wolfgang Benz.

Andra som dog i lägren

  • 1,9 miljoner polacker [1]
  • 200 000–800 000 romer och sinti
  • 200 000–300 000 funktionshindrade
  • 2 500–5 000 Jehovas vittnen [2]
  • 5 000–15 000 homosexuella män internerades i koncentrationsläger utan dom.[3] Det finns ingen känd statistik över hur många av dem som dog där, men 1942 började SS med systematisk utrotning av 'vanekriminella' genom umbäranden.[4] Nazisterna utfärdade inte dödsstraff mot homosexuella, utan utdömde fängelsestraff på mellan tre månader och 10 år enligt en lag från 1935.[5] Homosexuella förföljdes för att försöka få dem att "anpassa sig". Omkring 100 000 tyska män arresterades på grund av beskyllningar av homosexualitet, varav ungefär hälften dömdes till fängelsestraff.[6]

Kopplingen till armeniska folkmordet

Flera av de som senare skulle bli medlemmar i nazistpartiet fanns på plats i osmanska riket under första världskriget under tiden för de armeniska folkmordet. Även Adolf Hitler nämnde innan invasionen av Polen 1939 det armeniska folkmordet i ett tal. De tyskar som fanns i osmanska riket vid tiden var:

Geografisk spridning

Nazityskland och dess allierade erövrade det mesta av Europa. Se tidsaxel över andra världskriget för mer information.

Albanien

De första judarna kom till Albanien under medeltiden. Under förkrigsperioden uppgick deras antal till endast cirka 200. De bodde främst i kuststäderna. Åren 1941–43 kom 597 judar till Albanien på flykt undan naziregimen. Samtliga dessa räddades till livet. De allra flesta lämnade landet vid krigsslutet. Efter kriget var de kvarvarande judarna i Albanien 200–220. Många av dessa har emigrerat till Israel under de senaste åren.

Ungern

Huvudartikel: Förintelsen i Ungern

Sanningen når omvärlden

Den officiella versionen var att judarna deporterades österut för att utnyttjas som arbetskraft, vilket omvärlden kände till från åtminstone 1941. Den första som berättade om massavrättningar var en kvinnlig läkare, vars SS-patient fått ett nervsammanbrott och talat om vad han sett för henne. Det var ytterst få som trodde att detta var sant.

Under hösten 1942 fick Arvid Fredborg ett fotografi av Theodor Wanner som han skulle lämna till Gustaf V. Fotografiet föreställde en massavrättning på judar. Efter flera omvägar kom fotografiet till Sverige, och Gustaf V skickade troligen kortet vidare till kung Georg VI av Storbritannien. Hösten 1942 började tidningar skriva om folkmordet (till exempel Hugo Valentin), men det dröjde innan utländska journalister förstod att det var fråga om ett systematiskt massmord.

1943 gav Fredborg ut sin bok Bakom Stålvallen varmed folkmordet blev känd för allmänheten. Dess omfattning stod emellertid inte klar förrän efter krigsslutet.

Efter kriget skulle de flesta tyskar insistera på att man inte visste någonting om det statsstyrda folkmordet på judarna. Men så tidigt som den 28 oktober 1941 skrev Friedrich Kellner i sin dagbok:

”En soldat på permission här har sagt att han sett ett fruktansvärt illdåd i det ockuperade Polen. Han såg hur nakna judiska män och kvinnor placerades framför ett långt och djupt dike och sedan på order av en SS-officer sköts i bakhuvudet av ukrainsk milis. De föll ner i diket. Sedan fylldes diket med jord trots att han kunde höra skrik från folk som fortfarande var vid liv. Dessa omänskliga illdåd var så fruktansvärda att några av ukrainarna, som användes som hantlangare, fick nervösa sammanbrott. Samtliga soldater som kände till de omänskliga nazisternas illdåd, ansåg att det tyska folket borde darra av rädsla för den vedergällning som skulle komma".

Motståndrörelse i ockuperade och allierade stater

En del av de europeiska judarna undgick förintelsen då regeringen i deras hemländer motsatte sig nazisternas krav på utlämning.

I Danmark tog kungen Kristian X parti för judarna i sitt land när tyska ockupationsmyndigheter ville tvinga dem att bära judestjärnan, ett gult tygmärke som identifierade judar. Med stor hjälp av den danska befolkningen lyckades man i september och oktober 1943 att smuggla över nästan alla de danska judarna till Sverige, som var neutralt under andra världskriget.

Fascismen i Italien var i jämförelse med tyskarnas nationalsocialism inte lika antisemitisk. Vid början av kriget fanns det visserligen lagar som inskränkte judarnas rättigheter men regeringen och arméledningen tänkte inte skicka judiska medborgare i döden. Därför flydde judar från Frankrike och Jugoslavien till Italien. När Italien 1943 bytte sida i kriget, ockuperade Nazityskland landets norra del. Från detta område skickades italienska judar till förintelselägren.

I Bulgarien räddades 50 000 judar tack vare en heroisk insats från den bulgariska regeringen och befolkningen.

Raoul Wallenberg utfärdade svenska "skyddspass" åt flera tusen ungerska judar vilka därigenom undgick Förintelsen. Vidare transporterades judar till Sverige i vitmålade bussar av svenska Röda Korset med Folke Bernadotte i spetsen.

Följder

Om Förintelsen

Förintelsen i litteratur, teater och film

Romaner om Förintelsen

Det finns många litterära skildringar av förintelsen. Några av de mest kända är

Spelfilmer om Förintelsen

Litteratur

  • Arnold Liebster, Simone, Ensam mot lejonet, Köpenhamn 2007.
  • Benny Grünfeld, Tonåring i Hitlers dödsläger
  • Bauer, Yehuda, Förintelsen i perspektiv. Stockholm: Natur och kultur 2001.
  • Finkelstein, Norman The Holocaust Industry London: Verso 2003.
  • Frank, Anne, Anne Franks dagbok: den oavkortade originalutgåvan. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners förlag 2005.
  • Fredborg, Arvid, Destination : Berlin, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1985
  • Guttenplan, D. D., Förintelsen inför rätta, 2001, ISBN 91-7263-173-2
  • Göndör, Ferenc, A-6171: jag överlevde Auschwitz. Stockholm: LL-förl. 2001.
  • Hilberg, Raul, The Destruction of the European Jews, vol. I-III. 3. ed. New Haven, Conn.: Yale University Press 2003.
  • Keneally, Thomas, Schindlers list. Stockholm: Pan 2005.
  • Kogon, Eugen, SS-staten: de tyska koncentrationslägrens system. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibl. 2002.
  • Reitlinger, Gerald, The Final Solution: The Attempt to Exterminate the Jews of Europe 1939-1945. London: Jason Aronson, 1987.
  • Roth, Emerich, Emerich är mitt namn - hatet, förnedringen, kärleken, (2005), ISBN 91-7203-664-8
  • Sereny, Gitta, Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Stockholm: Ordfront 2000.
  • Einhorn, Lena, Ninas Resa
  • Mietek Grocher, Jag Överlevde
  • Hédi Fried, Skärvor av ett liv.
  • Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine, ...om detta må ni berätta...
  • Sioma Zubicky, Med Förintelsen I Bagaget.

Se även

Referenser

  1. ↑ Nuns Who Saved Polish Jews, avsnitt CRUSHING CONDITIONS
  2. ↑ United States Holocaust Memorial Museum – Jehovahs Witnesses: Victims of the Nazi Era
  3. ↑ ”"Protective Custody" in Concentration Camps”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. US Holocaust Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter7.php. 
  4. ↑ ”"Extermination through Work"”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. US Holocaust Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter11.php. 
  5. ↑ Translation of Paragraph 175
  6. ↑ ”Denunciations, Arrests, Convictions”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. US Holocaust Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter6.php. 

Externa länkar

(italienska)


Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/F%C3%B6rintelsen"
Personliga verktyg