Tsarryssland
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. |
|
|||
 |
|||
| Officiellt språk | Ryska | ||
| Officiell religion | Rysk-ortodox kristendom | ||
| Huvudstad | Sankt Petersburg (Petrograd 1914-1925) | ||
| Yta | cirka 21 799 825² (1914) | ||
| Folkmängd | cirka 128 200 000 (1897) | ||
| Statsskick | autokratisk monarki | ||
| Statsöverhuvud | Tsar/Kejsare | ||
| Statens grundande | 22 oktober 1721 | ||
| Upplöst | 2 mars 1917 | ||
| Förste regent | Peter den store | ||
| Siste regent | Nikolaj II | ||
| Valuta | rubel | ||
Tsarryssland (Российская империя, Rossijskaja imperija, "Ryska imperiet") är en benämning på Ryssland under den tid landet var ett envälde (autokrati) under tsaren. Ibland sätts den bortre tidsgränsen vid 1721, när ovanstående ryska statsnamn antogs, den främre tidsgränsen inföll vid Nikolaj II:s abdikation 1917.
Innehåll |
Historia
Ivan IV, eller Ivan den förskräcklige, besteg den moskovitiska tronen vid tre års ålder 1533. År 1547, när han var 16 år, tog han sig titeln tsar, vilket ingen rysk regent offentligt gjort tidigare, och självhärskare över allt Ryssland. Han tog då makten från bojarerna och regerade sedan dess som enväldigt statshuvud. Han omformade lagstiftning, rustade en modern armé med eldvapen och grundade en hemlig polis för att hålla sina undersåtar i kontroll. För att befästa sin makt underkuvade han också den ortodoxa kyrkan till staten. Under hans tid som tsar lät han döda många riktiga och inbillade motståndare, han lät även döda sin egen son Ivan (som var tronföljare) och dennes hustru. Ivan IV:s utrikespolitik gick ut på att försöka expandera Ryssland åt väster, detta misslyckades i krig med Sverige, Polen-Litauen och Tyska orden.
Ivan IV erövrade de försvagade khanaten Kazan och Astrachan inom fyra år mellan 1552-1556 och genom detta expanderade sitt rike markant och fick tillträde till Volga. I samband med dessa krig deklarerade Ivan att alla adelns medlemmar måste betjäna tsaren om de vill hålla kvar sina landegendomar. År 1557 började han ett svårt och oklokt[källa behövs] krig mot Polen-Litauen som höll på i 25 år. Under hans period öppnade Ryssland också nya handelsbindelser med engelska handelsmän via Archangelsks hamn.
På sin regentperiods andra hälft tog Ivan ännu hårdare grepp om den ryska befolkningen. Först krossade han de opponerade bojarerna med terror och delade ut deras landegendom till den lojala lågadeln. Livegenskap skärptes ytterligare och också stadsbefolkning knöts till deras städer. Böndernas förhållanden blev så tunga att fler och fler av dem flydde söderut för att ansluta sig till kosackerna.
Efter Ivan IV:s död 1584 efterträddes han av sin sjuke och handikappade son Fjodor. Fjodor dog 1598; efter detta vidtog en kaotisk period av krig och statskupper som kallas "den stora oredan" (1598-1613) där polska och svenska arméer invaderade. Planer fanns på att göra Gustav II Adolfs bror Karl Filip till rysk tsar. Planerna omintetgjordes emellertid när Mikael I av Romanovs ätt valdes till tsar 1613. Mikael efterträddes av sin son Aleksej I, som i sin tur efterträddes av Fjodor III. Efter Fjodors död 1682 samregerade Ivan V med sin halvbror Peter I. Ivan gick bort 1697, varefter Peter regerade ensam fram till sin död 1725.
År 1700 anfölls Estland av ryska trupper under Peter den stores ledning. Estland styrdes då av Sverige (se vidare Stora nordiska kriget). År 1703 lät Peter börja bygga den nya huvudstaden Sankt Petersburg. Trots att staden officiellt låg på svensk mark blev den ny huvudstad redan 1712. Dessförinnan - den 3 juli 1710 - segrade ryssarna i Riga varpå den svenska överhögheten över Livland var bruten. I freden i Nystad 1721 avträdde Sverige sina baltiska besittningar samt Ingermanland och Kexholms län. Efter freden i Nystad tillade Peter till sin titel "imperator".
Ryssland drogs med i Napoleonkrigen. Genom seger i 1808-09 års krig mot Sverige erövrades Finland, vilket införlivades som ett generalguvernement i det tsarryska imperiet. Storfurstendömet Finland bestod förutom av de landskap som tidigare ansetts vara delar av Finland även av Åland och östra Norrland. Storfurstendömet Finland hade med mycket långtgående autonomi men lydde under den ryske tsaren. Detta innebar att Finland efter att ha varit en del av Sverige nu uppstod som självstyrande landsdel inom Ryssland. På Åland uppfördes under denna tid Bomarsunds fästning som dock förstördes efter slaget vid Bomarsund 1854. Under Storfurstendömet grundade Generalguvernören över Finland Ålands enda stad, Mariehamn.
Frankrikes arméer angrep Ryssland och intog 1812 Moskva, utan att denna erövring på något sätt innebar att ett franskt genombrott. Snarare motsatsen, eftersom stora delar av de franska stridskrafterna dukade under under återtåget mot hemlandet. Under Wienkongressen som följde Napoleonkrigen spelade Ryssland en stark roll som konservativ kraft under tsaren Alexander I. Att Ryssland inte var någon militär stormakt vid 1800-talets mitt blev tydligt under Krimkriget. Under krigsåren 1853 till 1856 led Ryssland nederlag mot Storbritannien, Osmanska riket och Frankrike. Livegenskapen i Ryssland kom att upphävas 1861. I några av provinserna - bland annat Baltikum - hade den upphävts redan tidigare. Ryskt nederlag blev facit även efter rysk-japanska kriget 1904-1905.
Under 1900-talets början uttrycktes missnöje mot statsmakten och krav på förändring spred sig bland folket runtom i Europa. I Ryssland ledde omfattande strejker bland arbetare i städerna och protester på landsbygden till att Ryska revolutionen 1905 bröt ut. Tsar Nikolaj II svarade med att placera ut soldater som besköt demonstranterna och flera dog. Detta besvarades med världens ditintills största generalstrejker och uppror. Oroligheter utbröt på många håll i imperiet. Det var gatustrider i städerna och på landsbygden tog fattiga lantarbetare lagen i egna händer. Nikolaj II tvingades lätta på makten och tillät nu för första gången arbetarna att sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter. Tsarmakten gav först löften om ekonomiska och demokratiska reformer, men slog sedan hårt tillbaka, och duman, folkförsamlingen som instiftats efter oroligheterna 1905, blev i praktiken maktlös.
Panslavistiska strävanden präglade den ryska utrikespolitiken under tiden vid första världskrigets utbrott. Ryssland drogs med i kriget när Serbien angreps av Österrike-Ungern samtidigt som dubbelmonarkins allierade Tyskland anföll Ryssland sedan denna mobiliserat.
De revolutionära stämningarna i Ryssland fortsatte och bristen på mat kulminerade i februarirevolutionen 1917 mot tsarväldet. Tsaren försökte återigen återupprätta kontrollen över landet och soldater sändes ut för att skingra massorna, det slutade dock med att soldaterna sköt sina officerare och ställde sig på demonstranternas sida. Tsaren hade nu inget annat val än att abdikera. En provisorisk regering under Aleksandr Kerenskij installerades. I oktoberrevolutionen den 6 november tog bolsjevikerna makten och utropade, efter ryska inbördeskriget, Sovjetunionen 1922.
Yta och befolkning
Tsarrysslands yta var 22 556 520 kvadratkilometer år 1916, och dess befolkning var år 1897 omkring 130 507 000 personer, med Finland ej medräknat; medräknat Finland hade det 1897 omkring 133 126 060 invånare.
Statsskick och politik
Tsarryssland var en absolut monarki och före 1905 styrdes Ryssland helt enväldigt av tsaren (tills 1721) och kejsaren (sedan 1721) utan något som helst parlament. Kejsaren innehade den lagstiftande, verkställande och dömande makten.
Efter 1905 års revolution gick kejsaren med på att införa ett parlament, duman som tsaren dock lät upplösa och ombilda många gånger. Därför spelade den ingen riktig politisk roll, kejsaren styrde fortfarande enväldigt. Författningen som infördes 1906 gav tsaren stora maktbefogenheter, och författningen sade att "Gud själv befaller folket att lyda" tsarens befallningar.
Ett annat tecken på att kejsaren fortfarande styrde var att han behöll sin gamla titel kejsare (på ryska imperator) och självhärskare över hela Ryssland.
Försvarsväsen
Huvudartikel: Tsarrysslands försvarsväsen
Rysslands västgräns skyddades av fästningar speciellt i Polen. Den första försvarslinjen i Polen var Bobr-Narew-Wisła-linjen.
Huvudfästningen i Wisła-linjen och den viktigaste övergångspunkten var Warszawa vars flanker skyddades av Ivangorod i söder och Modlin vid Narew i norr.
Längs med Narew låg fästningarna Zegrze, Pultusk, Rozan, Ostrolenka och Lomza samt vid Bobr fästningen Goniondz. Bakom Wisła-linjen låg i Pripetträsken och i norr fästningarna Brest-Litovskij, Bialystok, Kovno, Grodno och Olita.
I Volynien erbjöd ett stort antal tillflöden till Pripetfloden naturliga försvarslinjer men då alla dessa kunde kringgås närmare gränsen till österrikiska Galizien, lät man till en början istället ombygga den gamla fästningen Luck på 1880-talet samt omge den med en fortgördel.
När sedan Rovno och Dubno började befästas bildades en fästningstriangel med 45-60 km sidor. Längst tillbakadragen var Daugava-Beresina-Dnjepr-linjen, i vilken de gamla fästningarna Daugavpils, Bobruisk och Kiev låg.
Bobruisk som låg vid Beresina slopades dock 1897 som fästning medan de två andra fästningarna bibehölls som depåer, dock förstärktes Kiev väsentligt av en dubbel fortgördel. Den längre söderut liggande fästningen vid Bender slopades dock 1897.
Fälttrupperna kunde 1914 mobilisera 12-14 miljoner man.
Mellan 1809 och 1854 hade Tsarryssland även en stark militär närvaro på Åland och uppförde bl.a. Bomarsunds fästning. Den militära närvaron som kulminerade i slaget vid Bomarsund 1854 påverkade kraftigt livet på Åland och tiden kallas Bomarsundstiden i Ålands historia.
Se även
