Renässansen

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Renässansens arkitektur)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Se Karolingisk renässans för den tidigmedeltida företeelsen
Michelangelo, Gud skapar Adam, 1508-1512, takfresk i Sixtinska kapellet, Vatikanen.

Renässansen (av franskans renaissance, "pånyttfödelse") är den period då medeltiden avslutades och antikens kulturarv sägs ha återuppväckts. Renässansen pågick från sent 1300-tal till slutet av 1500-talet och utgick särskilt från Italien. Den omfattar inte minst konst och litteratur som spreds med hjälp av boktryckarkonst från sent 1400-tal.

Innehåll

Eftervärldens bild av renässansen

Termen pånyttfödelse (rinascita) användes först av den italienska konsthistorikern Giorgio Vasari år 1550 för att beskriva storheten i hans samtids konst av bland andra Michelangelo och Leonardo da Vinci. Det moderna begreppet "renässans" myntades dock av den franske historikern Jules Michelet under 1800-talet och utvecklades sedan av den schweiziske historikern Jacob Burckhardt. Dessa skapade en samlad bild av renässansen som länge varit tongivande.

Under 1900-talets sista decennier har emellertid synen på renässansen förändrats: Historiker betonar numera att det skedde en kraftig expansion av ekonomisk, vetenskaplig och konstnärlig aktivitet i Västeuropa redan från 1100-talet. Renässansen var därmed inte ett skarpt avbrott utan en del i en vidare utveckling. Burckhardts tes att utvecklingen helt dominerades av Italien har också ifrågasatts - många har istället lyft fram utvecklingen i till exempel Frankrike och Nederländerna, särskilt under hög- och senmedeltiden.

Introduktion

Den här artikeln avhandlar "renässansen" i dess mest välkända betydelse - den kulturella och vetenskapliga pånyttfödelse som inleddes i 1300-talets Italien, som hade ett av sina viktigaste centra i Florens och som sedan spred sig ut över Europa.

Den italienska renässansen växte fram på 1300-talet, och utvecklingen nådde Sverige på 1500-talet. För konsten innebar renässansen att konstnärerna steg fram ur anonymiteten, och att porträtt och landskap fick som främsta uppgift att exakt avbilda motiven. Typiska för epoken är universalgenierna Michelangelo Buonarroti och Leonardo da Vinci som båda perfekt behärskade en mängd konstarter. Renässansen avlöstes i början av 1600-talet av barocken.

Pånyttfödelsen inom vetenskap, teologi, litteratur och konst började med återupptäckten av äldre texter på grekiska och latin som hade fallit i glömska i väst sedan romarrikets sönderfall. I början av renässansen hämtades dessa texter från lärda i det bysantinska imperiet och från kloster runt om i Europa. Mot slutet av renässansperioden, då reformationen gjorde sitt intåg, började dock de lärda föredra nyupptäckt material på hebreiska och arameiska framför de grekiska och bibliska källorna som väckte sådan entusiasm vid periodens början.

Exakt var och när renässansen började och slutade beror på vilka källor man konsulterar. Omkring 1420-1520 skulle många säga. Inom arkitektur drar man gärna tillbaka den bakre gränsen till att omfatta i princip hela gotiken och inom musik vill man gärna flytta den främre gränsen till att omfatta hela 1500-talet.

Renässansen har beskrivits som den period då människan upptäckte sig själv, då individen befriades från den romersk-katolska kyrkans ok. Man har då tänkt sig medeltiden som en period då individen var underställd kyrkan och fursten, och var allmänt vidskeplig på grund av bristande kunskap. I motsats till detta har man lyft fram renässansens universalgenier - till exempel Brunelleschi, Alberti, Leonardo da Vinci och Michelangelo Buonarroti. Under senare tid har man i ökad grad försökt lyfta fram likheterna mellan epokerna och se övergången mellan dem som en kontinuerlig process. På de gotiska katedralerna finns flera exempel på direkta influenser från antiken, och många av de landvinningar som tidigare tillskrivits renässansen tillerkänns nu tidigare perioder. Snarare än att poängtera antikvurmen under renässansen har man börjat peka på ekonomiska, sociala och politiska faktorer - de många likställda hoven centrerade kring var sin stad; kompassen ledde till ökade handel, boktryckarkonsten innebar att nya idéer kunde spridas snabbare, etc. Dessutom var tillvaron för det stora flertalet slitsam med våra mått mätt, och 1300-talet innebar knappast någon revolution för dem, renässansen innebar ingalunda demokrati och sekularisering.

Även för de unga män som utbildade sig till hantverkare, den roll som de flesta konstnärer hade även under renässansen, innebar yrkesvalet att man fick tillbringa första halvan av livet som gesäll hos någon mästare. På detta vis skapas inga universalgenier. Däremot insåg konstnärer som Lorenzo Ghiberti att konstnären kunde vinna social status bara om han kunde tillgodogöra sig alla de fria konsterna. Till dessa artes liberales räknades discipliner som aritmetik, retorik och grammatik, och den som studerade dem kallades artista, det vill säga var en person som var initierad i konst och vetenskap vilket gav honom en självständig position gentemot beställarna. I och med att konstnärerna började studera de antika texterna och ruinerna vann yrket också högre social status.

Inte heller intog konsten någon oppositionsställning mot kyrkan. Den stora uppdragsgivaren var sedan länge (och under lång tid framöver) kyrkan, men under 1400- och 1500-talen började allt fler av beställningarna att komma från privatpersoner, naturligtvis furstar men också enskilda präster och handelsmän, och olika samhällsgrupperingar som engagerade sig i samhällets gemensamma frågor bildade så kallade scuole, några som vann särskilt stort anseende kallades till och med scuole grandi. Som många forskare har påpekat var även under renässansen de flesta bildmotiv religiösa - även om den teologiska formalismen blev mindre rigid så var fortfarande fromhet och själavård den vanligaste motiveringen för att beställa konst.

Dock tillkom inredningsarkitektur hos de rikaste mecenaterna och porträttbeställningar från en betydligt bredare publik som viktiga inkomstkällor för konstnärerna. De var viktiga, dels därför att bildmotiven var profana och därmed mer öppna för de antika motiven än de kyrkliga beställningarna, dels därför att den förutsatte ett bildat skikt i samhället som intresserade sig för till exempel mytologin. Det blev också från denna bildade elit som konstnärerna i allt högre grad fick både inkomster och stöd.

Trecento - 1300-talet

Giotto, Kristus uppväcker Lasaros, 1304-1306, fresk i Cappella degli Scrovegni, Padua.

När renässanskonstens store biograf Giorgio Vasari talade om rinascità, det vill säga "återfödelsens", var det Cimabue och Giotto han syftade på. Enligt honom var det deras konst kring 1300 som innebar den förnyelse av konsten som den naturtrogna återgivningen innebar. I och med 1300-talet i Italien inleddes den konsttradition som i Europa var förhärskande ända fram till modern tid. Med Giotto återintroducerades, som man uppfattade det då, den direkta förbindelsen mellan människan och universum.

Konst

I det medeltida bildspråket stod gestalterna i ett metonymiskt förhållande till varandra, det vill säga de relaterade sig direkt till varandra utan något egentligt bildrum dem emellan, och dessa gestalter framställdes ikoniskt, det vill säga de utgjorde tecken som representerade det som gestaltades. För att kunna läsa dessa bilder var man tvungen att ha kännedom om det som avbildades.

Exempel på konstnärer:

Arkitektur

Under renässansen hade man den antika arkitekturen som förebild och man utgick från symmetriska geometriska former som kvadraten, cirkeln och triangeln.

Exempel på byggnader:

Se även: lisen - pilaster - halvkolonn - fristående kolonn

Litteratur

I första hand är det Dante och Dolce stil nuovo som representerar den skönlitterära renässansen, trots att Dante ibland härförs till medeltiden. I och med Dolce stil nuovo inträder en brytning med latin som skriftspråk, och litteratur börjar allt oftare skrivas på folkmål. Under medeltiden hade den lärda litteraturen huvudsakligen varit av religiös, politisk eller vetenskaplig karaktär, och den skönlitteratur som skrivits var som regel folklig. Temat i renässansens skönlitteratur var kärleken och påverkad av humanismen var diktarens upplevelser i centrum. Under renässansen upphöjdes skönlitteraturen, och upplevde en blomstring. Vid denna tid uppkommer metaforer i litteraturen.

Petrarca var den förste författare som verkade under renässansen. Hans diktning var visserligen i hög grad påverkad av Dante, men till skillnad från denne var Petrarcas diktning profan. Boccaccio med dennes Decamerone skapade novellen som genre, och blev stilbildande för kritik av kyrkans män, och för att narrativt återge en humanistisk skildring av mänskliga upplevelser av katastrofer som digerdöden.

Quattrocento - Ungrenässans

Masaccio, Treenigheten, 1427, fresk, 680 × 475 cm, Santa Maria Novella, Florens.

Vetenskap

Inom filosofin uppstod en förening mellan antikens mytologi och kristendom, mellan å ena sidan astrologi och alkemi och, å den andra, vetenskap - kort och gott en symbios mellan vetenskap och konst. De lärde var inte längre i tjänst hos kyrkan utan följde i Petrarcas fotspår och sökte upp texter från antiken, de översatte gamla manuskript och ruiner analyserades. Bland filologerna kan nämnas:

Politik

Fra Angelico, Tronande Madonna, 1437-1440, 108 x 202 cm, tempera på träpannå, Museo di San Marco, Florens.

Små mäktiga hov skapade förutsättningen för en ny, snabb utveckling inom vetenskap och konst. I och med att konsten alltmer kom att produceras för dessa mindre hov slapp s.a.s. konsten ur kyrkans makt. Istället för de av kyrkan föreskrivna motiven avbildades ofta dessa nya uppdragsgivare som mer eller mindre likställda med de kristna gestalterna. Konstnärerna använde denna nyvunna frihet till att introducera motiv från antiken.
De viktigaste hoven:

Konst

Fra Filippo Lippi, Madonna med två änglar, 1465, träpannå, 92 x 63 cm, Galleria degli Uffizi, Florens.

Italien

Europa norr om alperna

Albrecht Dürer, Självporträtt, 52 x 41 cm, 1498, Pradomuseet, Madrid.

Flandern var på denna tid Europas andra kulturcentrum på grund av en ständigt ökande ekonomi med rika handelsmän och furstar som ville visa sin makt genom konsten.


Cinquecento - Högrenässans

Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

Konst

Vid 1400-talets slut hade Milano blivit Italiens kulturella centrum. Två konstnärer utkristalliserade sig som särskilt inflytelserika: Donato Bramante anlände från Urbino med inflytandet från Luciano Laurana och Piero della Francesca i bagaget. Efter att ha studerat Andrea Mantegnas måleri och Leon Battista Albertis arkitektur i Mantua ritar han en serie kyrkor där han använde perspektivkonsten till rumsillusioner och proportionsläran till att göra kyrkorummet mer grandiost. I slutet av 1490-talet arbetade han på Santa Maria delle Grazie i Milano samtidigt som epokens andre store konstnär, Leonardo da Vinci, där målade sin berömda Nattvarden. Leonardo började som lärjunge hos Andrea del Verrocchio och arbetade i samma stil som till exempel Sandro Botticelli men utvecklade snabbt en egen stil där konturerna löses upp i atmosfäriska effekter, så kallade sfumato. I Nattvarden bröt han också snabbt med tidigare traditioner för att göra sina egna uttolkningar av apostlarna och integrerar fresken med arkitekturen med perspektivets hjälp. Både Leonardo och Bramante fick många trogna efterföljare i Milano.

Leonardo da Vinci, Anna själv tredje, 1510, olja på träpannå, 168 x 112 cm, Musée du Louvre, Paris.

I början av 1500-talet flyttade händelsernas centrum först till Florens där Leonardo, Michelangelo Buonarroti och Rafael arbetade sida vid sida under några år, och 1508 till Rom då påven Julius II kallade Michelangelo och Rafael till sig. Decenniet som följde brukar ses som högrenässansens höjdpunkt, den period då alla renässansens klassicistiska ideal förverkligades inom måleri, skulptur och arkitektur: Michelangelo utför målningarna i taket i Sixtinska kapellet, och Rafael målar Skolan i Athen i påvens privatbostad.

Utanför Rom sker en viktig utveckling också i Venedig. Giorgione och efter honom Tizian utvecklar en helt ny typ av måleri där teckningen utförs direkt med färgen, och penseldragen lämnas synliga på duken, det förfinade renässansmåleriet får backa för rent koloristiska effekter som förebådar till exempel Rembrandt. Andra konstnärer som Paolo Veronese arbetar vidare i Rafaels anda men förebådar också manierismen och barocken genom motivens överdådiga prakt. De allegorier som ofta associeras med manierismen och barocken fick sina företrädare i bland annat Lorenzo Lotto som hittade en ödmjuk motivkrets i vardagen i sina melankoliska och stämningsfulla bilder, och Correggio som kombinerade inspiration från både Leonardo och Rafael med det som kom att bli barockens kännetecken – dynamiska utsnitt och betoning av diagonaler.

Correggio, Aposteln Johannes vision på Patmos, 1520-1521, detalj från fresken i kyrkan San Giovanni Evangelista, Parma.

Senrenässansen

Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

Litteratur

  • Burckhardt, Jacob, Renässanskulturen i Italien. Stockholm: Lind & Co 2002.
  • Panofsky, Erwin, Renaissance and renascences in Western art. New York: Harper & Row 1972.

Se även

Externa länkar


Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Ren%C3%A4ssansen#Konst"
Personliga verktyg