Ronald Reagan
Från Rilpedia
- Uppslagsordet Reagan leder hit. För andra personer med samma efternamn, se Reagan (efternamn).
 |
|
| USA:s 40:e president | |
|---|---|
| Ämbetsperiod: | |
| 20 januari 1981 – 20 januari 1989 | |
| Vicepresident: | George H.W. Bush |
| Företrädare: | Jimmy Carter |
| Efterträdare: | George H.W. Bush |
| {{{nummer2}}} | |
| Ämbetsperiod: | |
| {{{ämbetsperiod2}}} | |
| {{{nummer3}}} | |
| Ämbetsperiod: | |
| {{{ämbetsperiod3}}} | |
| Information | |
| Födelsedatum: | Måndagen den 6 februari 1911 |
| Födelseplats: | Tampico, Illinois, USA |
| Dödsdatum: | Lördagen den 5 juni 2004 |
| Dödsplats: | Bel Air, Los Angeles, Kalifornien, USA |
| Hustru: | Jane Wyman 1940–1948, Nancy Davis 1952–2004 |
| Politiskt parti: | Republikanerna, före ~1950 Demokraterna |
Ronald Wilson Reagan, född 6 februari 1911, död 5 juni 2004, var USA:s president 1981–1989 och guvernör i Kalifornien 1967–1975. Innan han blev politiker arbetade han som badvakt, sportkommentator, skådespelare och fackförbundsordförande.
Reagan vann stort över den sittande presidenten Jimmy Carter i valet 1980. I och med segern fick USA en av sina mest konservativa presidenter under efterkrigstiden. 1984 blev han återvald i en jordskredsseger (49 av 50 delstater) över demokraten Walter Mondale. Ronald Reagans presidentskap är på många sätt en grundstomme för republikanernas och de konservativas starka ställning i USA idag.
Reagan var en populär president, även om hans popularitet tidvis sviktade under det tidiga 1980-talets lågkonjunktur och i samband med Iran-Contras-affären. Idag brukar han placera sig väl i opinionsundersökningar hos det amerikanska folket över de mest populära presidenterna. Han kallas ibland The Great Communicator för sin förmåga att uttrycka känslor och idéer på ett personligt sätt. Den politik han förde mot Sovjetunionen anses av en del vara ett starkt bidragande skäl till kalla krigets slut men hans utrikespolitik har också ibland kritiserats. Reagan anses också ha bidragit till kommunismens fall genom att öka tempot i den militära kapprustningen till en nivå som den sovjetiska ekonomin inte klarade i längden. I synnerhet det av Reagan personligen 1983 föreslagna stjärnornas krig-projektet – början till dagens missilförsvarssystem i nuvarande Tjeckien och Polen – kan ha bidragit till att den redan ansträngda sovjetiska ekonomin drevs mot kollaps.[1]
Reagan avled 93 år gammal i sitt hem i Bel Air i Kalifornien 2004, efter ett decenniums kamp mot Alzheimers sjukdom.
Innehåll |
Uppväxt och tidig karriär
Ronald Reagan föddes den 6 februari 1911 i den lilla staden Tampico i Illinois, USA. Han var den andra sonen till John "Jack" Reagan och Nelle Wilson. Släkten Reagan härstammar från Irland och hette ursprungligen O'Reagan.
Reagans ungdomsår var oroliga; fadern Jack hade alkoholproblem och familjen tvingades ofta flytta. År 1920 bosatte sig familjen permanent i Dixon i delstaten Illinois, en stad som anses vara Reagans hemstad.
Mellan 1927 och 1934 sommarjobbade Reagan som badvakt för att betala studierna vid Eureka College, där han läste nationalekonomi och sociologi som huvudämnen. Han tillbringade mycket tid åt kringaktiviteter, framför allt sport, vilket kan ha bidragit till att betygen inte var lysande. När Reagan senare blev världens mäktigaste man, USA:s president, skämtade han: "Än i dag undrar jag vad jag kunnat bli om jag pluggat lite hårdare."
Under skolåren fick Reagan många goda vänner, även om mycket få personer någonsin kommit honom riktigt nära. Han utvecklade också en historieberättar- och skådespelartalang, något han fick nytta av i sitt jobb som sportkommentator i radio (en gång improviserade Reagan matchspel under ett strömavbrott).
Militär karriär
Ronald Reagan deltog från 1935 i distans- och deltidsutbildning inom armén och skrevs 1937 in i kavalleriets reserv. Senare samma år blev han reservofficer med fänriks grad. Den 18 april 1942, några månader efter anfallet mot Pearl Harbor, kallades Reagan in för aktiv tjänstgöring under andra världskriget. På grund av hans närsynthet undantogs han från utlandstjänstgöring, kom inledningsvis att tjänstgöra som sambandsofficer vid hamnen i San Francisco, men flyttades kort därefter över till PR- och filminspelningsuppgifter i US Army Air Forces (föregångaren till United States Air Force). Reagan, som redan hade några år i Hollwyood bakom sig när han kallades in, ägnade sig huvudsakligen åt inspelning av instruktionsfilmer för armén. Under resten av andra världskriget och fram till 9 december 1945 tjänstgjorde han i Kalifornien och New York och nådde kaptens grad.
Hollywood
1937 var Reagan i Hollywood för att kommentera en basebollmatch. Han bestämde sig då för att gå på en provspelning för en film vilket ledde till ett sjuårigt kontrakt hos Warner Brothers, vilket dock avbröts av hans inkallelse 1942. Efter sin tjänstgöring under andra världskriget återvände han till Hollywood. Hans klara röst, goda fysik och lättsamma sätt gjorde honom populär hos biopubliken. Trots detta fick Reagan endast huvudroller i B-filmer, men hade biroller i några storfilmer. Filmen Bedtime for Bonzo från 1951, där han spelade tillsammans med en apa, har senare används av hans motståndare för att förlöjliga honom. Han har en stjärna på Hollywood Walk of Fame.
På 1950-talet var kriget slut och Reagan började arbeta med TV. Programmet hette General Electric Theater och riktade sig till arbetarklassen och medlemmar i fackförbund. När programmet lades ner 1962 hade Reagan lärt sig mycket om arbetarklassen, vilket ledde till fenomenet "Reagandemokrater" 1984. Reagan var även under denna tidsperiod ordförande i skådespelarfackförbundet, SAG. Det anses allmänt att det var under tiden i fackförbundet som hans starka antikommunism utvecklades.
Familj
Reagan gifte sig med skådespelerskan Jane Wyman den 26 januari 1940. De fick ett barn tillsammans, Maureen, och adopterade ett, Michael. Den 26 juni 1947 fick Jane en för tidigt född dotter som avled vid födseln; de kallade henne Christine. Ronald och Jane skilde sig året därpå, 1948. Den 4 mars 1952 gifte han om sig med en annan skådespelerska, Nancy Davis. De fick två barn tillsammans, Patti (eg. Patricia) och Ron (eg. Ronald jr). Ronald och Nancy förblev gifta till Ronald Reagans bortgång år 2004.
Tidig politisk karriär
Reagan var från början demokrat och stödde president Franklin D. Roosevelt. Han var en stark antikommunist och arbetade aktivt under SAG-ordförandeskapet för att kommunister inte skulle få inflytande över Hollywood. Han informerade FBI om skådespelare som han ansåg var illojala. Han ansåg att republikanernas politik var bättre för att bekämpa kommunismen och stödde republikanerna Dwight D. Eisenhower 1952 och Richard Nixon 1960. Reagan var trots detta fortfarande medlem i det demokratiska partiet.
Reagan hade många politiskt kunniga, konservativa vänner, något som ledde till långa debatter mellan dem. Reagan blev mer och mer konservativ och lämnade slutligen demokraterna. 1964 sändes det berömda Reagan-talet A Time for Choosing, som var ett kampanjtal för den konservativa republikanen Barry Goldwater som ställde upp i presidentvalet. Talet flyttade fram Reagans positioner inom republikanerna och konservativa kretsar, och gjorde honom till en konservativ symbol. Som ett resultat därav bildades en opinion bland konservativa republikaner i Kalifornien för Ronald Reagan skulle ställa upp i guvernörsvalet 1966. Reagan var själv skeptisk till detta, eftersom han inte trodde sig ha någon chans att vinna.
Guvernörstiden
| Nummer: | Kaliforniens 33:e guvernör |
| Ämbetsperiod: | 1966–1975 |
| Företrädare: | Pat Brown |
| Efterträdare: | Jerry Brown |
| Parti: | Republikanerna |
| Vice-guvernör: | Robert Hutchinson Finch, Ed Reinecke, John L. Harmer |
Genom att samla en koalition av konservativa republikaner och högerdemokrater, lyckades Ronald Reagan vinna guvernörsvalet i Kalifornien 1966. Han återvaldes 1970.
Under sin ämbetstid stoppade Reagan all nyanställning av statstjänstemän, höjde skatten i syfte att balansera budgeten och började arbeta med en ny välfärdsreform. Han motsatte sig också bygget av en damm, som skulle ha tvingat indianer att flytta från sina hem. Han kampanjade för dödsstraff men benådade ändå två dödsdömda och gav ett tillfälligt uppskov till en annan. En person (Aaron Mitchell) avrättades under Reagans tid som guvernör.
Vid ett tillfälle skickade Reagan 2 200 soldater till en urartad demonstration vid University of California för att visa att han inte lät sin politik påverkas. Han förklarade: "Om det krävs ett blodbad, låt oss få det överstökat. Inga fler eftergifter." Detta var efter att Kaliforniens universitets under flera års tid skakats av upplopp, våldsamma demonstrationer och vandalisering.
Reagan valde att inte ställa upp till omval år 1974.
Presidentvalskampanjer
Reagan sökte nomineringen som republikanernas presidentkandidat 1968 i en hastigt ihopkastad kampanj mot Richard Nixon, men drog sig tidigt ur och ställde sig bakom Nixon. Han ställde upp igen 1976 mot sittande republikanska presidenten Gerald Ford, vann primärvalen i ett antal stater, men besegrades med liten marginal av Ford (1.070 mot 1.187 röster). Ford förlorade sedan presidentvalet mot den demokratiske kandidaten Jimmy Carter.
Den kampanjorganisation Reagan på så sätt byggt upp kom dock att vara avgörande vid republikanernas primärval 1980, då han blev sitt partis kandidat. Som vicepresidentkandidat valde han George H.W. Bush, trots att Bush i primärvalskampanjen hade kritiserat Reagans ekonomiska idéer och kallat dem voodoo economics.
Presidentvalskampanjen kom i skuggan av Irankrisen (Irans regering höll 66 amerikaner som gisslan). Den sittande demokratiske presidenten Jimmy Carter lyckades inte lösa krisen och det kan ha varit en avgörande faktor för Reagans seger. Det har, utan närmare bevis, påståtts att Reagans kampanjchef William Casey ordnade ett avtal med de iranska myndigheterna om att inte frige gisslan förrän efter valet i november 1980, och på så sätt missgynna Carter.[2]
Till Carters nackdel låg också att den amerikanska ekonomin genomgick en besvärlig lågkonjunktur, där framförallt inflationen var mycket hög. Därtill fanns det en allmän känsla av desillusion gentemot den politiska sfären efter Watergateskandalen, och en känsla av otillräcklighet efter kriget i Vietnam. Ronald Reagan med sin konservativa ekonomiska politik, sin uttalade framtidsoptimism och sina traditionella värderingar verkade för väljarna vara en motpol till allt detta.
Reagans siffror ökade markant efter tv-debatterna. Den tidigare skådespelaren Reagan var mycket van att stå framför kameran, och bemötte Carter med repliker som "There you go again...". Hans kanske mest betydelsefulla kommentar var "Are you better off today than you were four years ago?".
Reagan vann presidentvalet med betryggande marginal, i röstandel 50,7% mot Carters 41%, och i elektorsröster 489 mot 49. Den 20 januari 1981 kunde han därför installeras som USA:s 40:e president.
I presidentvalet 1984, när Reagan ställde upp för omval, var hans demokratiske motkandidat Walter Mondale, som varit vicepresident under Carter. Vid detta tillfälle var Reagan 73 år gammal, och skulle vara 77 år innan den kommande mandatperioden tog slut. När Reagans ålder då kom på tal i en TV-debatt svarade den TV-vane Reagan med den minnesvärda repliken Jag tänkter inte göra ålder till en fråga i den här kampanjen. Jag tänker inte, för att vinna politiska poäng, utnyttja min motståndares ungdom och bristande erfarenhet, vilket drog ner skratt och applåder från publiken.[3]
Reagan vann presidentvalet 1984 med en jordskredsseger (den största någonsin i ett amerikanskt presidentval), och tog hem valet i 49 av 50 delstater, vilket innebar 525 av 538 elektorsröster. Endast i District of Columbia samt i Mondales hemstat Minnesota vann demokraternas kandidat. Att segern blev så stor är förmodligen ett resultat av fenomenet Reagandemokrater, vilket var väljare som oftast röstat på demokraterna men som som röstade på republikanen Reagan.
Reagan som president
Den 20 januari 1981, vid rekordhöga 69 års ålder, steg Ronald Reagan in i Vita huset. Reaganadministrationen kan kort beskrivas som:
- Konservativ
- Antikommunistisk
- För skattesänkningar
- För mindre offentlig sektor (med undantag för försvarsutgifterna, som ökade kraftigt)
- För större individuell frihet
- Minskad byråkrati
- Beredd att använda våld för att skydda USA:s intressen
- Hårdare tag mot brottslighet
- Statsmaktens tryck på evangikala kristna grupper lättat
Endast månader efter installationen, den 30 mars 1981, utsattes Reagan för ett mordförsök av attentatsmannen John Hinckley. Kulan missade hjärtat med en knapp tum och träffade i ena lungan. Strax innan operationen skulle påbörjas skämtade han med läkarna: "Hoppas att ni alla är republikaner." Den efterföljande rättegången ledde till att John Hinckley 21 juni 1982 frikändes på grund av mental ohälsa, men är sedan dess tvångsintagen på rättspsykiatrisk vård. Domen väckte allmän bestörtning i USA, och ledde till ändrad lagstiftning i flera delstater.
Den största frågan under Reagans första mandatperiod var den ekonomiska situationen efter Carteradministrationen och den pågående lågkonjunkturen. För att förbättra ekonomin sänktes de federala skatterna. Avsikten var att medborgarna och företagen skulle få mer pengar att spendera på att köpa saker och investera i nya projekt. Inflationen var också ett problem. För att lösa det hade centralbanken, Federal Reserve, och dess ordförande Volker höjt räntan redan under Carters regeringstid. Denna så kallade Volkerdesinflation fick avsedd effekt, men till priset av en tillfälligt förvärrad lågkonjunktur med stigande arbetslöshet. Detta ledde till minskad popularitet under den aktuella perioden 1981-1982.
Skattesänkningarna finansierades delvis av nedskärningar i välfärdsprogrammen, vilket ledde till protester från demokraterna.
Med undantag av en recession 1981-1982 var det högkonjunktur i USA under Reagans tid som president. Arbetslösheten och inflationen sjönk stadigt samtidigt som BNP växte. Under slutet av 1980-talet började dock inflationen stiga igen. Den ekonomiska bilden var i många avseenden positiv, med några undantag: Reallönerna utvecklades mindre väl för låginkomstgrupper, underskotten i handeln med omvärlden steg och budgetunderskottet tredubblats fram till 1989. Orsaken till budgetunderkottet var både skattesänkningarna och Reagans massiva expansion av försvaret.
Reagan var en konservativ kristen och har ofta kritiserats för att inte engagerat sig i homosexuellas rättigheter, och framför allt inte agerat snabbt nog på HIV-AIDS epidemin. Som konservativ var han även emot aborter, med argument som "vem har rätten att ta ett liv" och "jag noterar att alla som är för aborter redan har fötts".
Reagans andra mandatperiod dominerades av utrikespolitiken. När hans tid i Vita huset var över den 20 januari 1989 var både inflationen och arbetslösheten lägre än vid hans tillträde. Samtidigt hade klyftorna mellan rika och fattiga ökat. Han efterlämnade sig det största budgetunderskottet i USA:s historia.[4]
Utrikespolitik
Reagan var en stark antikommunist och kallade i början av sin presidentskap Sovjetunionen för bland annat "ondskans imperium". Efter att Michail Gorbatjov tillträtt blev Reagan mer förhandlingsvillig. Reagan och Gorbatjov utvecklade en personlig vänskap.
Reagans mål var att få slut på kalla kriget genom att vinna det. Reaganadministrationen använde en strategi som kallades "fred genom styrka"[5] vilket innebar att militär styrka är nödvändigt för att få fred. En trestegsplan kallad NSDD-32 gick ut på att konfrontera Sovjetunionen inom tre områden:
- Ekonomiskt - minimera Sovjetunionens tillgång till högteknologi och resurser samt försämra sovjetiska varors värde på världsmarknaden.
- Militärt - expandera USA:s militär, vilket innebar en starkare förhandlingsposition och tvingade samtidigt Sovjet att också öka sina försvarsutgifter. (Reagans företrädare hade skurit ner i försvaret under 1970-talets avspänningspolitik, även om en omsvängning skedde redan under Carters sista år och särskilt efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan).
- Stöd - USA stödde flera anti-sovjetiska motståndsrörelser, bland annat Mujahedin i Afghanistan (som enligt kritiker inkluderade Usama bin Ladin) och fackföreningen Solidaritet i Polen. Strategin att stödja antikommunistiska grupper i olika världsdelar kallades för Reagandoktrinen.
Sovjetunionens kommunistiska system klarade inte dessa påtryckningar, vilket, hävdar många, var en bidragande orsak till att det kollapsade. Enligt andra så berodde Sovjetunionens sammanbrott på interna problem.[6]
Ronald Reagans främsta allierade under kalla kriget var Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.
En annan kontroversiell grupp som fick stöd av Reaganadministrationen var gerillarörelsen Contras, som bekämpade den socialistiska regeringen i Nicaragua. 1986 fälldes USA i Internationella domstolen i Haag för brott mot internationell lag då man stödde Contras i kriget mot Nicaraguas regering och hade minerat hamnar i landet.[7] Man stödde även grupper som stred mot den Vietnam-installerade Kambodja-regeringen (Folkrepubliken Kampuchea). I Angola finansierade Reaganadministrationen UNITA-gerillan och gav hemlig hjälp till Sydafrikas intervention i landet medan den socialistiska regeringen stöddes av Sovjetunionen och Kuba.[8]
I El Salvador ingrep USA för att stödja regeringen som stred mot vänstergerillan FMLN.[9]
Den 23 oktober 1983 utsattes amerikanska och franska fredsbevarande styrkor i Libanon för bombattentat. En militärbas för marinkårssoldater i Beirut sprängdes av en självmordsbombare och 241 amerikaner dog. Samtidigt dödades 56 fransmän i ett annat bombdåd. Organisationen Hizbollah misstänks för dåden men har förnekat inblandning.[10] Fram till 11 september 2001 ansågs det vara den största förlusten i amerikanska liv i ett terrorangrepp. Reagan sa först att trupperna skulle stanna, men i februari 1984 gav han order om ett tillbakadragande.[11] [12]
Två dagar senare, den 25 oktober, invaderade USA, tillsammans med flera karibiska länder, det lilla ölandet Grenada efter att en kupp hade ägt rum inom det styrande marxist-leninistiska och Sovjetvänliga partiet. Invasionen var framgångsrik och i de följande valen kunde en USA-vänlig regering röstas fram. Invasionen fick till en början skarp kritik, men kritiken avtog sedan snabbt.[13]
När den polska regeringen i slutet av 1981 förtryckte fackföreningen Solidaritet som styrdes av Lech Wałęsa, införde Reagan ekonomiska sanktioner mot Polen och CIA stödde fackföreningen med pengar.
USA var också inblandade i Iran-Irak-kriget, där man stödde "den minst sämsta", det vill säga Irak och Saddam Hussein, med vapen, information och civila nödvändigheter (Iraks vapen kom dock i huvudsak från andra länder). USA ansåg att den iranska regimen utgjorde ett större hot än Irak.
Reagan-administrationen involverade sig också i olaglig handel med fienden Iran. 30 västerlänningar, varav sex amerikaner, hade tagits som gisslan av Iran-stödda Hizbollah i Libanon och USA hoppades på att Iran skulle kunna övertala gisslantagarna att släppa dem. Därför började USA i hemlighet leverera vapen till Iran. Reagan nekade först till detta, vilket ledde till en skandal känd som Iran-contras-affären.
Reagan förespråkade Strategic Defense Initiative-programmet (Star Wars), vilket gick ut på att bygga en rymdbas kapabel att skydda USA mot kärnvapen- och missilattacker. Om det hade lyckats skulle SDI ha rubbat terrorbalansen, vilket oroade Sovjet. Vid flera toppmöten förslog Gorbatjov att USA skulle lägga ner satsningen men Reagan vägrade. Programmet blev dock aldrig verklighet.
Popularitet och kritik
Ronald Reagan låg ganska högt i mätningar om hur bra han skötte sitt jobb, men populariteten sviktade i samband med en period av hög arbetslöshet i början av 1980-talet och vid Iran-Contras-affären.[14] [15] Bland historiker rankas han ibland ganska högt.[16] Han kallas för "The Great Communicator" för sin förmåga att uttrycka känslor och idéer på ett personligt sätt, även under mer formella sammanhang. Skådespelar-, radio- och tv-tiden har naturligtvis bidragit till detta. Andra smeknamn inkluderar: "Teflonpresidenten" (för sin förmåga att undkomma flera skandaler), "The Gipper", "Ronnie", "Dutch" och hans kodnamn "Rawhide".
Reagan är också känd för sin humor, speciellt de kvicka, korta replikerna som till exempel: Journalist: "Du har skyllt problemen på demokraterna, men har inte du en del av skulden också?" Reagan: "Jo, eftersom jag var demokrat i många år". Han var också en skicklig historieberättare.[17] Reagan beskrivs av många som en mycket optimistisk man. 2005 blev Reagan framröstad till den mest framstående amerikanen genom tiderna.[18]
Den största kritiken mot Reagan kom efter Iran-contras-affären, där han först förnekat den helt, med sedan övergått till att han inte kände till den. Många menar också att Reaganadministrationens rädsla för kommunism och stöd av antikommunister gick för långt, speciellt i Latinamerika. På senare år har även stödet av Saddam Hussein och Usama bin Ladins kommunistmotstånd blivit kontroversiellt.
Reagans passivitet gentemot apartheidregimen i Sydafrika fick kritik av bland andra ärkebiskopen Desmond Tutu.[19] Reagan fördömde ANC:s väpnade gren Umkhonto we Sizwe och andra anti-apartheidgrupper som kommunistiska terrorister. Även om Reagan ville se ett slut på apartheid så motsatte han sig sanktioner då det skulle "skapa ekonomiska svårigheter för just de människor i Sydafrika som sanktionerna var avsedda att hjälpa". Reaganadministrationen var också rädd att Sydafrika, med sina stora naturtillgångar och strategiska betydelse, skulle falla för kommunismen.[20]
Utnämningar
Kabinett
Utnämningar till högsta domstolen
Reagan utnämnde följande domare till högsta domstolen:
- Sandra Day O'Connor – 1981
- William Rehnquist – chefsdomare 1986 (hade utnämnts till domare 1972)
- Antonin Scalia – 1986
- Anthony M. Kennedy – 1988
Tillbakadragande och död
Efter nyvalde president George H W Bushs installation den 20 januari 1989 flyttade Reagan med sin fru Nancy till deras nyinköpta hus på Saint Cloud Road i Bel Air i Los Angeles, Kalifornien. Villan, värd flera miljoner dollar 1989, anskaffades med hjälp av Reagans gamla vänner och finansiärer i södra Kalifornien.
Den 5 november 1994 publicerades ett handskrivet brev till nationen där han meddelade att han led av Alzheimers sjukdom. Han drog sig därefter undan från offentliga framträdanden (ett av hans sista var att närvara vid Richard Nixons begravning i april samma år). Under hans sista levnadsår fick Secret Service-agenter ofta påminna honom om att han en gång var president.[källa behövs]
Ronald Reagan dog av lunginflammation den 5 juni 2004 i sitt hem i Bel Air. Han blev 93 år och 120 dagar, då ett åldersrekord bland amerikanska presidenter. Den 12 november 2006 slogs detta rekord av Gerald Ford.
Vid sin statsbegravning blev han hyllad av många, till exempel:
"Vi har en ledstjärna som Ronald Reagan aldrig hade; vi har hans exempel" — Margaret Thatcher
"Jag lärde mig mer av Ronald Reagan än av någon annan jag träffade i mitt offentliga liv" — George H. W. Bush
År 1992 grundade President Reagan Ronald Reagan Freedom Award. Denna utmärkelse ges regelbundet till en person i världen som har bidragit till frihet och som håller med president Reagans motto om att en "ensam man eller kvinna verkligen kan göra skillnad."[21] Den första mottagaren av utmärkelsen var den före detta sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov och den senaste mottagaren (år 2007) var den före detta amerikanska presidenten George H. W. Bush.[22] Efter att president Reagan blivit diagnostiserad med Alzheimers sjukdom tog Nancy Reagan på sig rollen att dela ut utnämningen i hennes mans ställe.[21]
Kuriosa
- Ett felaktigt rykte menar att Reagan var påtänkt som huvudrollsinnehavare i Casablanca. I själva verket var Reagan då uttagen till armén och filmade inte.[23]
- Till kategorin bevingade ord får räknas att Reagan vid ett tillfälle kallade dåvarande Sovjetunionen "ondskans imperium".
Bibliografi
- Självbiografi: Where’s the rest of me? (med Richard G. Hubler). New York 1965, Duell, Sloan and Pearce.
- Självbiografi: An American Life. New York 1990, Simon and Schuster (ISBN 0-671-69198-8).
- Sv öv. Ett amerikanskt liv: Memoarer. Stockholm : Norstedt, 1991 (ISBN 91-1-913172-0)
- Douglas Brinkley (red.): The Reagan diaries. New York 2007, HarperCollins (ISBN 978-0-06-087600-5)
- Edmund Morris: Dutch - A Memoir of Ronald Reagan. New York 1999, Random House (ISBN 0-394-55508-2).
- Lee Edwards: Reagan - a Political Biography. San Diego 1967 Viewpoint Books. Reviderad, uppdaterad, och utökad upplaga, Houston 1981 Nordland Pub. International.
- Sv öv. Ronald Reagan - en politisk biografi. Stockholm 1981, Timbro. (ISBN 91-7566-010-5)
- Lee Edwards: The Essential Ronald Reagan - a Profile in Courage, Justice, and Wisdom. Lanham 2004 Rowman & Littlefield Publishers. (ISBN 0-7425-4375-7)
- Paul Kengor & Peter Schweizer (red.): The Reagan presidency - Assessing the Man and His Legacy. Lanham 2005, Rowman & Littlefield (ISBN 0-7425-3414-6).
- Paul Kengor: The crusader - Ronald Reagan and the fall of communism. New York 2006, Regan Books (ISBN 0-06-113690-5).
Filmografi (urval)
- 1939 - Seger i mörkret
- 1939 - Samhällets unga rebeller
- 1942 - Ringar på vattnet
- 1940 - Knute Rockne All American
- 1940 - Vägen till Santa Fe
- 1951 - Apan August på äventyr
- 1954 - Tomahawkens lag
- 1957 - Stilla Havets vargar
- Fullständig lista
Källor
- Engelska Wikipedias artikel Ronald Reagan, 7 augusti 2005.
- Engelska Wikipedias artikel Ronald Reagan, 28 februari 2007.
- Bell, Philip, Världen efter 1945 (2003), ISBN 91-518-4058-8.
Noter
- ↑ Fokus nr: 27 31 augusti - 7 september 2007, s. 45-46
- ↑ http://www.aiipowmia.com/other/iranhstgcrss80.html
- ↑ Debattreferat från 1984 års presidentvalsdebatt
- ↑ "Ronald Reagan", Nationalencyklopedin.
- ↑ Peace through strength, engelska Wikipedia.
- ↑ Bell, sidan 426-427.
- ↑ Nicaragua v. United States, engelska Wikipedia.
- ↑ Bell, sidan 381-382.
- ↑ Bell, sidan 384 och 541.
- ↑ "Target America: Terrorist attacks on Americans, 1979-1988", PBS.
- ↑ John H. Kelly, U.S. and Russian Policymaking With Respect to the Use of Force, Chapter 6: Lebanon: 1982-1984 (1996).
- ↑ "1983-1991: Target America", PBS.
- ↑ "Grenadainvasionen", Nationalencyklopedin.
- ↑ Gary Langer, "Poll: Good Job by the Bad-Boy President: Clinton Legacy Shows Wide Split Along Professional, Personal Lines", ABCNEWS.com, 17 januari 2001.
- ↑ Dalia Sussman, "Improving With Age: Reagan Approval Grows Better in Retrospect", ABCNEWS.com, 6 augusti 2001.
- ↑ Se engelska Wikipedias artikel Historical rankings of United States Presidents
- ↑ Dan Rather, "Ronald Reagan, Master Storyteller", CBS News, 7 juni 2004.
- ↑ "Reagan voted 'greatest American'", biografi av BBC, 28 juni 2005.
- ↑ Derrick Z. Jackson, "Reagan's heart of darkness", Boston Globe, 9 juni 2004.
- ↑ Bell, sidan 381-382.
- ↑ 21,0 21,1 ”The Ronald Reagan Freedom Award”. The Ronald Reagan Presidential Foundation. http://www.reaganfoundation.org/programs/cpa/awards.asp. Läst 2007-03-23.
- ↑ ”Ex-President Bush Receives Reagan Award”. Associated Press (Washington Post). 2007-02-07. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/02/07/AR2007020700141.html. Läst 2007-03-23.
- ↑ http://www.snopes.com/movies/films/reagan.asp
Se även
Externa länkar
| Sök efter mer information om Ronald Reagan på Wikipedias systerprojekt: |
||
|---|---|---|
 |
Ordbok & definitioner från Wiktionary | |
 |
Böcker från Wikibooks | |
 |
Citat från Wikiquote | |
 |
Orginalverk från Wikisource | |
|
Bilder & media från Commons | |
 |
Nyhetsartiklar från Wikinews | |
- Vita huset - Officiell biografi
- "Reagan's mixed White House legacy", BBC News, 6 juni 2004.
- Reagan's Conservatism George Will, Townhall.com.
- Ronald Reagan: Video- och ljudklipp
- International Court of Justice: Military and Paramilitary Activities In And Against Nicaragua (Nicaragua v. United States Of America) - Internationella domstolen i Haag om domen mot USA 1986.
|
|||||||||||||||||||||||
|
|||||||
