Earl Warren
Från Rilpedia
Earl Warren, född 19 mars 1891 i Los Angeles, Kalifornien, död 9 juli 1974 i Washington DC, var en amerikansk politiker och jurist som var guvernör för delstaten Kalifornien 1943-1953 och chefsdomare i USA:s högsta domstol 1953-1969.
Tidigt liv och karriär
Han föddes i Los Angeles som son till den norskfödde Matt Warren och den svenskättade Christine "Crystal" Hernlund. Warren växte upp i Bakersfield, Kalifornien där han gick i high school. Han tog 1914 sin juristexamen och blev medlem av delstatens advokatsamfund samma år.
Han arbetade i privata advokatfirmor i San Francisco-området och blev distriktsåklagare för Alameda County 1925 när hans företrädare avgick.
Han gifte sig med den svenskättade Nina Palmquist Meyers och hade sex barn med henne.
1939 blev han justitieminister för delstaten Kalifornien.
Guvernör för delstaten Kalifornien, 1943-1953
1942 valdes han till Kaliforniens guvernör efter att ha besegrat den sittande guvernören Culbert Olson som han hade anklagat för att vara alltför vänstervriden. Han omvaldes 1946 där han vann inte bara det republikanska primärvalet utan även de demokratiska och progressiva primärvalen. Han omvaldes i november 1950 på guvernörsposten som republikan. Hans demokratiske motkandidat den gången var den avlidne presidenten Franklin Roosevelts son James Roosevelt
Som guvernör stödde han under andra världskriget interneringen av de japanskfödda amerikanarna misstänkta för illojalitet med sitt nya hemland, något som han lär ha ångrat. Efter kriget byggde Warren upp infrastrukturen och universitetsväsendet i delstaten.
1948 var han republikanernas vicepresidentkandidat tillsammans med New Yorkguvernören Thomas Dewey men de förlorade mot demokraternas kandidater Harry Truman och Alben Barkley.
1952 ville han bli republikanernas presidentkandidat men förlorade nomineringen till Dwight D. Eisenhower som utsåg Warrens politiske fiende Richard Nixon till sin parhäst. Warren ansåg att Nixon hade huggit honom i ryggen genom att leverera Kaliforniendelegationen till Eisenhower och blev därför alltmer kritisk till Nixon.
Warrendomstolen, 1953-1969
President Eisenhower hade tänkt göra Warren antingen till inrikesminister eller till riksåklagare. Eisenhower bestämde sig för det senare och tänkte göra det officiellt när den sittande chefsdomaren Fred Vinson dog.
Warren var dock inte den ende kandidaten som chefsdomare. Eisenhower tänkte ge den sittande utrikesministern John Foster Dulles en chans. Dulles hade nämligen tjänstgjort som bolagsadvokat innan han gav sig in i utrikespolitiken. Presidenten tyckte dock att Dulles var för gammal. Han tänkte även flytta upp HD-domaren Harold Burton eller dennes kollega Robert Jackson. Presidenten övervägde också att utnämna antingen den förre presidentkandidaten John W. Davis, chefsdomaren i New Jerseys Högsta Domstol Arthur Vanderbilt eller den federale distriktsdomaren Orrie Phillips.
Han beslutade sig för att utnämna Warren, men stötte på motstånd i form av ordföranden i senatens justitieutskott William "Wild Bill" Langer som höll upp godkännandet av Warren fram till våren 1954. Tills dess blev Warren utsedd till domstolen som ett tillfälligt förordnande när senaten inte var i session, ett så kallat recess appointment.
Eisenhower påstås ha sagt senare att utnämningen av Warren var det värsta misstag han gjorde som president.
Vid domstolen lade han under åren 1953 till 1969 som Hernandez vs Texas 1954 som gav mexikanska amerikaner rätt att sitta i juryer och Miranda vs Arizona från 1966 som etablerade brottsmisstänktas rätt att bli upplysta om sina rättigheter och sin rätt till försvarsadvokat.
Men inget domslut var så kontroversiellt som Brown vs Board of Education 1954 som slog ner rassegregationen i skolväsendet och därmed den juridiska doktrinen "enskilda men jämlika" från Melville W. Fullers dagar som författningsvidrig.
I sitt domslut sa Warrendomstolen följande ; Vi anser hänför att i systemet med ett offentligt skolväsende att det inte finns någon plats för doktrinen "enskilda men jämlika" Enskilda undervisningslokaler är hänför icke jämlika
Det gav honom föga stöd från president Eisenhower som ville hålla en "medelväg mellan "extremister" både från höger och vänster. Men detta domslut liksom andra liberala domslut gav honom till slut stöd från demokrater som John F Kennedy och Lyndon B. Johnson.
Han var glad att efter Kennedys seger i presidentvalet 1960 att förestava presidenteden för den unge demokraten och kom väl överens med den nye presidenten. Det påstås att Kennedy och Warren lär ha suttit och fnittrat tilllsammans när nyheten om Nixons nederlag i det kaliforniska guvernörsvalet 1962 blev känt. Hans försök att ge medborgarrättskämpar samt påstådda kommunister och brottslingar "a benefit of a doubt" gladde vänsterliberaler men gjorde sydstatare förbannade som krävde att Warren skulle ställas inför riksrätt.
Efter mordet på president Kennedy bad president Johnson Warren bli ordförande i den kommission som undersökte mordet på president Kennedy (en av medlemmarna var den blivande presidenten Gerald Ford). Warrenkommissionens slutsats att Lee Harvey Oswald var den ende skytten är ifrågasatt även idag.
När Robert Kennedy mördades 1968 beslöt Warren att pensionera sig i rädsla att hans fiende Nixon skulle vinna det allmänna valet. President Johnson utnämnde den sittande HD-domaren Abe Fortas men utnämningen sablades ner i senaten över tvivelaktiga ekonomiska transaktioner och tveksamma lojalitetsband med president Johnson vilket tvingade Warren stanna kvar över presidentvalet.
Han tvingades förestava presidenteden för Nixon 1969 som han hade gjort för Eisenhower, Kennedy och Johnson och pensionerade sig från Högsta Domstolen under samma år. Han tvingades därefter förestava ämbetseden för sin efterträdare Warren Burger som Warren inte hade mycket till övers för.
Innan han dog 1974 hade han nöjet att se Nixon sjunka alltmer ner i Watergateträsket. Han dog bara en månad innan Nixon avgick i augusti 1974.
Han fick presidentens frihetsmedalj 1981 .
| Företrädare: Culbert Olson |
Guvernör i Kalifornien 1943–1953 |
Efterträdare: Goodwin Knight |
| Företrädare: Fred M. Vinson |
Chefsdomare i USA:s högsta domstol 1953–1969 |
Efterträdare: Warren Burger |
|
|||||||
