Norrala kungsgård

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Del av J. Werwinghs geometriska avmätning av byskog och allmänning i Norrala från 1699 (Lantmäteriet, V37-1:3). De två gårdarna i Kungsgården ligger tomt i tomt vid korsningen av landsvägen från söder och kustvägen från öster. I mitten på kartan löper Norralaån; två kilometer öster om Kungsgården ligger Norrala kyrka, då en klövsadelkyrka. Försvarsanläggningarna från 1300-talet vid infarterna till vikarna upp mot Kungsgården låg vid kusten i öster. (Foto: Lantmäteriet, Gävle)

Norrala kungsgård var under medeltiden ett av de sex gods i Norrland som utgjorde sveakungarnas Uppsala öd. Kungsgården låg strategiskt vid en trevägskorsning inne i den bördiga älvdalen i kustsocknen Norrala (nuvarande Söderhamns kommun): från söder kom kustlandsvägen via Söderala socken, från öster vägen från kusttrakterna och från väster vägen från Trönö socken och de västliga delarna av Hälsingland. Där den ursprungliga kungsgården låg ligger nu byn Kungsgården.

Innehåll

Sammanfattning

Norrala kungsgård anlades vid en större gravhög troligen på 1200-talet och var i kronans ägo till 1560. Den betecknades under 1300-talet som Hög längst i söder och Södra högen; beteckningen kungsgård är belagd tidigast 1531. Utöver att ha varit hållpunkt för kronans kamerala förvaltning och som uppbördscentral ännu vid 1500-talets mitt har den också - åtminstone tidvis - fungerat som centrum för tingsförhandlingar, såväl i lokala, judiciella frågor som i ärenden inbegripande flera av de norrländska landskapen. Förekomsten av en kungsgård i Norrala och det medföljande behovet av såväl försvarsanordningar som magasinering av uppbörd förklarar sannolikt dels varför Norrala ägde en av de få medeltida klövsadelkyrkorna i Norrland, dels förekomsten av omfattande försvarsanläggningar vid havsinloppen till Norrala.

Frälsemannen Gustav Eriksson (Vasa) reser till Norrala kungsgård 1521 för att försäkra sig om hälsingarnas stöd i kampen mot kung Kristian.

Norrala kungsgård säljs 1560 till fogden Anders Sigfridsson ("Rålamb"). Efter dennes död 1581 ägs kungsgården av arvingarna till 1584. Detta år konfiskerar kronan kungsgården och lämnar den till bonden Jakob Sigfridsson från Vallen i Hälsingtuna som kompensation för att dennes hemman läggs under den nygrundade köpstaden Hudiksvall. Jakob Sigfridssons släkt besitter sedan Kungsgården genom seklerna. På 1600-talet fungerar flera bönder efter varandra på Kungsgården som länsmän och gästgivare. 1684 delas kungsgården i två hemman. Kungsgården nr 2 är gästgiveri under en period på 1700-talet. Flera fastigheter utbrutna ur detta hemman ägs fortfarande av ättlingarna till Jakob Sigfridsson.

Åtskilliga skribenter, från 1700-talet och framåt, ser felaktigt ett kronologiskt samband mellan de hälsingska kungsgårdarna och de intilliggande förhistoriska gravhögarna. Utifrån detta och en sedan medeltiden gängse uppfattning att större delen av Norrland i förkristen tid utgjort ett eget kungarike Hälsingland har Norrala kungsgård i den äldre litteraturen tolkats som säte för fylkeskungar i södra Hälsingland.

Norrala kungsgård som Uppsala öd

Norrala kungsgård nämns tidigast i Hälsingelagens konungabalk, nedskriven senast på 1320-talet, i det elfte stycket rörande Uppsala öd, där den räknas upp först i ordningen: Hög längst i söder (”sunnastä höghär”), Hög i Sunded (Kungsgården i Högs socken i norra Hälsingland), Hög på Norrstigen (vanligen identifierad med nuvarande Husaby i Jättendals socken i norra Hälsingland),[1] Näs (nuvarande Kungsnäs) i Selångers socken (Medelpad), Norrstig i Säbrå socken (Ångermanland) och ”Kutby” eller ”Kutuby” (i Bjärtrå socken, Ångermanland).[2] Uppräkningen av de sex godsen avslutas med orden: ”Dessa gårdar må ingen byta eller sälja från kronan och ej heller något, som hör till dem.”[3] Hälsingland är vid denna tid administrativt indelad i tydligen tre delar eller tredingar: Alir (belagt redan 1232)[4] i södra Hälsingland, Sunded i norra Hälsingland och troligen Medelpad som den nordligaste tredingen.[5] (Tidigare – från 1600-talet och framåt – antogs allmänt utifrån Hälsingelagens uppräkning av Uppsala öd och omnämnandet av Norrstigen att den nordligaste delen av det egentliga Hälsingland utgjort ett eget administrativt område kallat Norrstigen eller Nordanstig. Det antagandet stöds emellertid inte av de skriftliga källorna.)[6] Norrala kungsgård utgjorde den enda kungsgården i södra Hälsingland.

Beteckningen Uppsala öd (av fornvästnordiska audr = rikedom)[7] för det godskomplex sveakungen förfogade över i kraft av sin ställning är tidigast belagd på 1200-talet. En särskild grupp gårdar bland Uppsala öd-godsen kallades husabyar och anses ha fungerat som regionala eller lokala förvaltningscentra under tidig medeltid. De har spelat en viktig roll i skatteuppbörden, vid tingsförhandlingar och gästning av sveakungarnas ämbetsmän. De sex norrländska kungsgårdarna har alla legat på relativt jämna avstånd från varandra som ett pärlband av centralorter invid den viktiga Norrstigen som löpte längs Norrlandskusten.[8]

Kungsgårdar och gravhögar

Karta över gravhögar i Kungsgården och omkringliggande byar i Norrala. Kartan upprättades på 1860-talet av folkskolläraren Erik Mickelsson i Enånger och hans kolleger på uppdrag av Hälsinglands fornminnessällskap. De flesta av gravhögarna, markerade som gula och gröna ringar, är nu bortodlade. Vasamonumentet finns utmärkt i Kungsgården bredvid den fastighet som nu har beteckningen Kungsgården 2:16. Kartan förvaras i Hälsinglands fornminnessällskaps arkiv i Hälsinglands museum, Hudiksvall. (Foto: Urban Sikeborg)

Beteckningen Hög för de tre första kungsgårdarna indikerar att de följer det mönster som spårats i Mälarlandskapen, där det föreligger ett nära samband mellan husabyar (kungsgårdar) och förekomsten av storhögar, så kallade tingshögar, från järnåldern. Det innebär inte att kungsgårdarna kan dateras utifrån fornlämningar intill dessa fastigheter.[9] Däremot verkar det rimligt att de stora gravhögarna fungerat som naturliga samlingspunkter för tingsförhandlingar i de gamla hövdingadömena och att den svenska kronan i sitt gradvisa övertagande av kontrollen av Norrland återgått på de äldre tingsplatsstrukturerna som de lämpligaste lokalerna.[10] Det styrks av ett omnämnande från senast 1343 att ett allmänt ting hållits vid Norrala kungsgård, då benämnt ”Södra Högen” (motsvarande Hälsingelagens Hög längst i söder).[11] Hudiksvallsprosten och historieskrivaren Olof Johannis Broman (d. 1750) noterar någon gång under 1700-talets första hälft om Kungsgården i sin beskrivning av Norrala, baserad dels på uppgifter av den lokale kyrkoherden, dels utifrån egna besök: ”Här äro än i dag såsom wid the andra Kungsgårdar, nog många stora jordbackar och Kungshögar at se, och flera märken. här är och belägenheten wacker.”[12] De gravhögar Broman här nämner är nu bortodlade liksom är fallet med många andra i detta område. Ingen av de sex storhögar i Norrala, varav fem låg nära varandra, inte långt från Kungsgården, vilka nämns på slutet av 1820-talet i Norrala av Nils Johan Ekdahl har ansetts finnas bevarade. Ekdahl uppger också att flera gravhögar på sandmon invid gästgiveriet i Kungsgården (dvs. det hemman ur vilket övriga fastigheter i Kungsgården utbrutits) förstörda; länsmannen hade anvisat bönderna att ta fyllnadsmassor till vägbyggen på den platsen.[13]

Det är dock möjligt att den ursprungliga storhögen i Kungsgården finns kvar. Den ansenliga kulle där Vasamonumentet står sedan 1773 i Kungsgården har aldrig undersökts närmare, eftersom den betraktats som en sentida, artificiell skapelse tillkommen i samband med resandet av monumentet. Högen betecknas emellertid redan 1763 som ”Kungsgårdshögen”,[14], och den anges i en odaterad 1800-talsförteckning från Norrala över fornminnen i socknen uttryckligen vara en gravhög och kallas ”Kungsgårdens Tingshög”.[15] I en noggrant utförd teckning av C. E. Bladh från 1809, vilken visar högen, Vasamonumentet (se nedan) och Kungsgårdens gästgiveri (Kungsgården nr 2), framgår att högen då var mindre i omkrets än den nuvarande kullen där Vasamonumentet nu står i mitten och att själva monumentet uppförts antingen direkt sydväst bakom högen eller i högens sydvästra del på en hög, murad bas. Enligt teckningen, som återges nedan, var högens höjd lägre än den nuvarande kullens.[16] Nils Johan Ekdahl anger under sin uppteckning av fornminnen i Hälsingland 1827-1830 att denna hög var ca 1,5 meter hög och 16,2 meter (16 alnar) i diameter. Kungsgårdshögen var alltså den minsta av de fem större gravhögarna i området.[17]

Kungsgårdssystemets uppkomst i Norrland

Teckning av den den imponerande medeltida klövsadelkyrkan i Norrala ritad senast 1719. Norrala kyrka var en av mycket få klövsadelkyrkor i Norrland. Något av tornen eller båda tros ha fungerat som magasin för den uppbörd som samlades in av kronans ämbetsmän vid kungsgården. Teckningen ingår i Palmskiöldska samlingen, vol 307, s. 733, Uppsala Universitetsbibliotek (UUB). Dateringen utgår från att Elias Palmskiöld dog 1719. (Foto: UUB)

Ännu vid 1200-talets slut saknade den svenske kungen självklar beskattningsrätt över Hälsingland, som närmast stod i ett tributmässigt förhållande till den svenska kronan. Först 1331 finns definitivt belägg för att kungamakten då betraktade Hälsingland som en del av riket. Så sent som 1317 uppstår en kris i relationerna mellan hälsingarna och kungamakten, då hälsingarna slår ihjäl konungsåren Lars Karlsson, den kunglige uppbördsman som rest runt i Hälsingland för att samla tribut.[18] Norrala kungsgård som den sydligaste kungsgården i Norrland måste ha varit en given hållpunkt under hans uppdrag. Det norrländska kungsgårdssystemet antas numera ha börjat anläggas under sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal[19] som ett led i den svenska kronans försök att skaffa sig ökad kontroll över dessa då självständiga områden. Redan byggandet av Norrala kyrka med sitt västttorn vid 1100-talets mitt eller åtminstone under något av 1200-talets första decennier.[20] har tolkats som ett utslag av en kunglig manifestation, ett försök av den gryende kungamakten att etablera sig genom att tillsammans med kyrkan bygga stenkyrkor på viktigare platser. (Flertalet medeltida sockenkyrkor är annars rektangulära, tornlösa stenkyrkor, med eller utan kor, eftersom byggandet av torn krävde mycket stora resurser.)[21] Norrala kyrka får något senare ytterligare ett torn över koret och omvandlas därmed till en av Norrlands få klövsadelkyrkor under medeltiden. Tornen är intressanta i sammanhanget; de sågs tidigare som uttryck för försvaret av kyrkan och bygden, men tolkas nu snarare som brand- och stöldsäkra magasin.[22] (Det ena utesluter dock inte det andra. Kyrkan var i de flesta socknar den enda byggnaden i sten, försedd med rejäla portar och därmed svår att ta sig in i med våld. Kyrkor försedda med torn var dessutom utmärkta utkikspunkter i orostider.) Om magasineringen gällt hälsingarnas tribut till den svenske kungen, hänger byggandet av tornen och grundandet av Norrala kungsgård sannolikt samman – skatteuppbörd och magasineringsbehov går hand i hand. Det skulle i så fall tyda på att Norrala kungsgård inte etablerats senare än åtminstone vid 1200-talets mitt.

Kungsgårdens funktion under medeltiden

Norrala kungsgårds funktion har troligen ändrats i takt med att den svenska statsmakten allteftersom kunde stärka sitt grepp över Hälsingland och övriga Norrland, från att ha varit kronans tentakel ut mot de självständiga norrländska trakterna och en del av kronans tributsystem till att bli ett centrum för skatteuppbörd i södra Hälsingland. Vid husabyn, kungsgården, mottog länsmannen kungens brev och skickade ut budkavlar, enligt Hälsingelagen; det förefaller av formuleringarna som om länsmannen var bosatt på kungsgården.[23] Länsmannen skulle framför allt se till att ting hölls och tingsförhandlingar kan i bevarade källor i flera fall kopplas till de hälsingska kungsgårdarna.[24]

Det ovannämnda brevet med årtalet 1343 talar om att ett allmänt ting hållits vid Södra Högen, dvs. Norrala kungsgård. Ett liknande ting i Norrala (”jn placitacione Nøralom”) från något av åren 1371–1373, den andra söndagen i fastan, har därför också sannolikt hållits just vid Norrala kungsgård. Representanter för hela menigheten i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland är då samlade vid detta ting i Norrala för att tillskriva hertig Albrekt av Mecklenburg om att få behålla de lagar, rättigheter, bestämmelser och sedvänjor som man tidigare haft och att hertigen inte skulle byta ut sina fogdar och befallningshavare i dessa områden. Man anhåller dessutom om förskoning från pålagor och om att de själva ska få välja lämpliga lagmän i enlighet med sina gamla lagar.[25]

Förekomsten av en kungsgård i Norrala och den hantering av skatteuppbörd som därmed centreras dit kan antagligen förklara det omfattande försvarssystem som upprättades vid havsinloppen till Norrala socken under 1300-talet: dels den stora borganläggningen i Vågbro invid Norralaån, innan ån letar sig ut i Söderhamnsfjärden, vilken utifrån kol-14-dateringar kunnat tidsbestämmas till detta århundrade, dels de stora stenkistorna i Stäckfjärden, också kol-14-daterade till 1300-talet, vilka vid den norra kustlinjen utgjorde en massiv farledsspärr i form av ett stäk som skyddade den djupa och trånga havsvik in mot Norrala som en gång bildades av Stäckfjärden, Siviken och Lillviken, och därmed spärrade ”bakvägen” in till Norrala kungsgård. Det är möjligt att de medeltida vårdkaseanläggningarna vid Resberg, Varberg, Vårdberget och Nyvålsberget i Norrala också hör till denna period och samma försvarssystem. Borgen i Vågbro, bestående av en palissadanläggning med åtminstone tre husgrunder, byggdes sannolikt vid 1300-talets mitt, då Hälsingland lagts under Upplands domsaga och börjat administreras av en kunglig fogde, och är kanske ett uttryck för kronans behov att snabbt manifestera en militär närvaro i Hälsingland vid övergången från en indirekt förvaltning till en direkt. Borgen har inte varit i bruk mer än ett par decennier högst, att döma av kol-14-dateringar och bristen på omnämnande i skriftliga källor. Orsaken till detta är inte klarlagd.[26] Möjligen kan den del av Lötån, där borgen var belägen, redan då ha blivit alltför trång för att fungera som vattenled för sjöfart. Det har inte diskuterats i litteraturen huruvida borgen, utöver ett rent fortifikatoriskt syfte, också har tjänat en praktisk funktion som transport- och skyddscentral för den skatt som uppbars in natura. Av praktiska skäl var det näst intill ogörligt att transportera stora mängder persedlar via den bristfälliga kustlandsvägen och skatteuppbörden forslades företrädesvis sjövägen till Svealand.[27]

Kungsgårdarna i Högs och Jättendals socknar i norra Hälsingland fungerade som stödjepunkter och centra för kronans uppbörd i landskapet sannolikt fram till ca 1395, då fästet Faxeholm byggdes av vitalianerna vid Stugsund i nuvarande Söderhamn, gränsande till Norrala. De såldes redan 1454 av kung Karl Knutsson i strid mot lagen.[28] Norrala kungsgård förblev emellertid i kronans ägo, antagligen av strategiska skäl. I vilken mån Norrala kungsgårds funktion påverkades dels av vitalianernas närvaro och reella makt över Hälsingland, dels av senare länsinnehavare intill dess Faxeholm brändes ner av hälsingarna 1434 går inte att belägga utifrån de få bevarade källorna; däremot verkar det rimligt att anta att dess roll som kameralt förvaltningscentrum och uppbördscentral under denna tid helt eller delvis övertagits av Faxeholm.

Norrala kungsgård under 1500-talet

Norrala kungsgård verkar också under 1500-talets första hälft ha varit en av hälsingefogdens naturliga hållpunkter i dennes ämbetsutövande i landskapet. Olof Mårtensson, fogde i Hälsingland, utfärdar nämligen den 26 januari 1531 ”oppå Konungz ga[r]den” ett bevarat intyg. Att det är Norrala kungsgård som avses framgår av att den då var den enda kungsgården (i kronans ägo) vid denna tid i landskapet. Till yttermera visso anges som vittnesman Mårten i Fors, dvs. den till kungsgården angränsande byn Fors i Norrala.[29]

Gustav Erikssons (Vasa) besök 1521

Som ett led i det omfattande upproret mot den danske kungen 1521 drog den unge frälsemannen Gustav Eriksson (Vasa) till Hälsingland. Ett av syftena var att säkra den vänstra flanken inför det stundande huvudangreppet genom att försäkra sig om hälsingarnas stöd. Som hövitsman för krigsfolket på resan utsågs Lasse Olsson, som i Peder Swarts krönika framstår som frihetskrigets store hjälte. Tredjedag påsk 1521 ankom följet till Norrala kungsgård, som tydligen sågs som en naturlig samlingspunkt i viktiga frågor, där Gustav Eriksson höll ett tal, som ska ha fått ett försiktigt positivt gensvar.[30] Gustavs egen historieskrivare Peder Swart berättar om denna händelse:

”Her Götstaff drog så sielff till Helsingeland som förberördt är och thet skedde tridie dagh Påscha, och togh med sigh 130 karla wähl vtröstade, och vti godt blanckt harnesk, för hwilke han satte Lasse Olson till höffuitzman. När han war kommen till Konungzgården j Nörrale, stämbde han tijtt the yppersta öffuer hela landet, talandes them till om samme werff han tilförenne scriffuit hade (…)”.[31]

Historieskrivaren Erik Jöransson Tegels redogörelse från 1600-talets första år för denna händelse lyder:

”Hwarföre / tå Konung Gustaff fick förnimma / at Helsingerne wore nogot tröghe och owillighe / til att falla H. K. M. och Dalekarlerne til / drogh H. K. M. sielff tijt medh en hoop Krijgzfolk / och satte Lars Oluffson til Höffuitzman för samma Hoop (...) På then tridie Dagh Påska / drogh Konung Gustaff sielff medh halffparten aff sitt Krijgzfolk in i Helsingeland / såsom förr är berördt / och tå hans K. M. war kommen til Norala Konungzgårdh / handledhe H. K. M. medh then menighe Man aff alt Helsingeland / som tijt stämde wore / och hölt them före thet som them tilfören(n)e war tilskriffuit om / begärandes at the skulle göra Bärgzmännerne och Dalekarlerne Hielp och Bijstånd / til at hämpnes och wedhergöra thet ochristelighe Mord / som aff Konung Christiern på Sweriges Rijkes trogne Inbyggare i Stockholm skeedt war / och affwäria alles theres Skadha / Förtryck och Fördärff / som them aff Konung Christiern och hans Anhang ännu tilstundadhe / effter som theres framledne Föräldrar i förtijdhen / vthi sådana Rijksens Nödh och Farligheet / hadhe trolighen och manlighen giordt. Men Helsingarne begäradhe / at Konung Gustaff wille ännu på någhon Tijdh them förskona / Thy theras Meningh war / at the wille lura så länge the kunde få först förnimma hwad Lagh thet tagha wille medh Dalekarlerne / effter them syntes fast omöijelighit wara / thet som Konung Gustaff hadhe nu emoot K. Christiern företaget / Och drogh så Kon. Gustaff ifrån Helsingeland til Gestrickeland (...).”[32]

Vasamonumentet

Invigningen av Kungsgårdsveckan den 21 juli 2008 vid Vasamonumentet i Kungsgården, Norrala. (Foto: Urban Sikeborg)

Till minnet av Gustavs besök restes på 1700-talet en minnessten på den plats i Kungsgården han skulle ha talat till allmogen. En av de i Norrala bosatta uppgiftslämnarna till det frågeformulär den unge Johan David Flintenberg omkring 1784 skickade ut till socknarna i södra Hälsingland som underlag för sin magisterdissertation, berättar om monumentet:

”Denna Socken förvarar ock en sällsynt Minnesvård efter Kon. Gust. I.s outtrötteliga nit at fria Sverige från de missöden, hvari en utlänsk regering kastat det. Det var just här som Kon. år 1521 tredjedag påsk upmuntrade Helsingarne at gripa til vapen emot de Danska, och det bör tjena til heder för Hels. den beredvillighet han fant hos dem at krossa Danska öfver väldet och försvara friheten. Til et beständigt minne af denna händelse uprestes d. 29 Sept. år 1774 [ska vara: 1773] af et Sälskap i Gefle pro Amico kallat, på backen vid Kungsgården en vacker Sten med denna Inscription:
Här Manade Gustaf. I. År 1521. Samlade Helsingar Til Rikets Räddning Frihets Hjelten til Ära Under Ätlingen Gustaf III. Regering År 1773. Af Sälskapet Pro Amico
Detta Minnesmärke består af en Sten i pyramidalisk Skepnad af 14 qv. högd och 13 qv. bredd vid Basen, och ungefärligen 30 Sk. tyngd, tuomfoten och huggen Sandsten.[33]

Vid Vasamonumentet hålls numera varje år i juli den högtidliga invigningen på Kungsgårdsveckan, en vecka med kulturhistoriska aktiviteter arrangerade av en rad föreningar i Norrala.

Norrala kungsgård övergår i privat ägo – Lasse Olsson och Anders Sigfridsson

Den Lasse Olsson som var Gustav Erikssons hövitsman vid besöket på Norrala kungsgård tjänade sedan som fogde och underlagman i de norrländska landskapen och i Österbotten. Han var åren 1550–1554 också fogde i Hälsingland. Han tycks ha haft särskild koppling till Norrala: sonen Mårten Larsson (sedermera fogde i Hälsingland 1577–1580) bosätter sig tidigt och permanent i Norralabyn Svartvik, svärsonen Anders Sigfridsson (Rålamb) är storbondeson från Norrala, och själv köper han 1551 jord i Kolsta i samma socken. Norrala kungsgård, som den enda kvarvarande kungsgården i landskapet, bör därför ha varit hans centrala punkt under fogdetiden.

Den 15 juni 1556 byter fogden Lasse Olsson och dennes hustru till sig Norrala kungsgård av kronan, som i vederlag får makarnas jordegendomar i Umeå.[34] Lasse Olsson, som vid denna tid i praktiken fungerade som högste militärbefäl över Norrland och som då bör ha varit något över 60 år gammal, tycks ha planerat att bosätta sig i Norrala. Kungen ryggar emellertid ensidigt bytet den 15 september samma år och behåller såväl Norrala kungsgård som godsen i Umeå, eftersom han anser att såväl dessa som Norrala kungsgård skulle vara lämpliga avelsgårdar för kronan, storgods ägda av kronan vilka skulle bidra till försvarets försörjning i de då mycket oroliga tiderna. Lasse Olsson slår sig i stället ner hos sonen Mårten Larsson i Svartvik, där han är bosatt från åtminstone september 1556 till januari 1562, då han kallas att ingå i Erik XIV:s konungsnämnd, den höga nämnden.[35]

Lasse Olssons svärson Anders Sigfridsson (f. 1527, d. 1581), son till storbonden Sigfrid Andersson i Närby i Norrala, gjorde tidigt karriär i kronans tjänst. Han nämns tidigast 1550, då som ”hovman” (dvs. tjänare) under Lasse Olsson, en tjänst som måste ha inneburit en hel del arbete på Norrala kungsgård. Han efterträdde senare Lasse Olsson som fogde i Hälsingland och utsågs 1558 till fogde på Stockholms slott. Där kom han att sälla sig till kretsen kring Erik XIV:s sekreterare, den fruktade Jöran Persson. Anders Sigfridsson var också tidvis engagerad i konungsnämnden, där svärfadern även ingick, och han var åren 1563–1568 lagman över hela Norrland. Anders Sigfridsson lade sig till med ett adligt vapen och lät skriva sig till sätesgård, först till Närby i Norrala och därefter till Bro (Brogård) i Uppland, utan att fördenskull ha blivit officiellt adlad. Han kom att bli stamfar för adliga ätten Rålamb. Anders Sigfridsson bedrev en mycket omfattande handel med jord och hemman och denna handel inbegrep också flera gårdar i Norrala. Den 8 april 1560 tillhandlade han sig Norrala kungsgård av kronan.[36]

Anders Sigfridsson förlänades den 23 februari 1561 inventariet i Kungsgården. Enligt den inventering av hemmanets lösa egendom som 1560 förrättats av Norralabönderna Lasse Eriksson i Snarböle, Nils Persson i Vad och Anders Jonsson i Ringa omfattade detta:

  • (Textilier och husgeråd:) Tre sängebolster; tre ryor; två vepor; nio fat; två huvudbolster.
  • Kopparföremål: En kättil som vägde tolv mark; en kättil som vägde nio mark; en bryggepanna som vägde sex pund; en gryta som vägde 17 mark.
  • (Boskap:) Åtta kor; tre 1 ½-årsgamla ungnöt; nio får; två tvååriga svin; tre ettåriga svin.
  • (Spannmål:) 5 ½ tunna korn.[37]

Norrala kungsgård börjar därefter införas i skattelängderna för Norrala socken, men skrivs ännu på 1570-talet som det sista hemmanet under Ringa by. Det är först fr.o.m. 1579 hemmanet separeras från Ringa och uttryckligen benämns ”Kongxgården” i skattelängderna.[38]

I en redogörelse för ett par muntliga traditioner i Norrala har ovannämnde Johan David Flintenberg, sedermera riksantikvarie, i sina samlingar om Hälsingland fört in följande berättelse rörande Anders Sigfridsson och Kungsgården. Berättelsen härrör tydligen ursprungligen från omkring år 1690:

”Olof Knutson en bonde här i Norrala och Nærby [nr 3] om 78 åhr, berättar, at uti hans Fader-moders Moderfaders tid bodde en man på Närby som het Anders Siffridson, eljest Bro-Anders kallad. Han var en förslagen och drifvande man, som hade godt förstånd uti ett som annat, hvilken fick en Adelsfru till hustru och Köpte sig sedan till Adelskap. Ägandes han icke allenast Nærby, utan och Kungsgården (huru han den fått är obekant), Kålsta, Sund och Hamre. Hvad ämbete han haft vet ingen att sæga; utan han Kallades en Regerande Herre. Han hade i sitt hushåll på Nærby 20 tjenstehjon. Men nær Skarp- eller Diger-döden gick, utdödde alt folket i Norrala så, at i hela Socken intet flera funnos än 3 hjonelag öfverblefne. Afgick ock med Döden benæmde Anders Siffridson och hans hustru, jæmwel hans tjenstefolk, undantagandes hans Sjähl-Karl [dvs. sälfiskare], som rodde om hösten i Sjæhlfiske uti Mjusen [en fäbod under Närby]; då den tiden hafsvatnet stod så högt, at bemälte Sjæhlkarl hade sin stuga på backen, straxt nedan för Fæbo-vallen nu är; samt en Finndräng, som Skötte Boskapen.

Denne Anders Siffridson har i Kungs-gården straxt nedre på Änget vid Væster-grinden, som vetter åt præst-qvarnen; låtit berida sina hæstar, så at derefter ännu synes i Jorden effter hæstarnes kringlopp denna figur: [bild på en ring, med två mindre ringar anslutna, ungefär som ett stiliserad Musse-Pigg-huvud] hwar kring tvärsöfver Al.r Djupheten i jorden efter hæstarne vid pass 1 qvarter och ringens bredd till 5 d.o.”[39]

I Jakob Sigfridssons släkt från 1584

Schematisk översikt över ägarna till Kungsgården i Norrala, från medeltid till omkring år 1800. (Skapad av Urban Sikeborg, Sollentuna)

Johan III lät den 8 februari 1583 meddela den ende bonden på Vallen och de två bönderna i Hudik i Hälsingtuna socken att deras tre hemman skulle läggas under den nygrundade köpstaden Hudiksvall. Anders Sigfridssons syster Kerstin Sigfridsdotter, gift med bonden, landsköpmannen och herredagsmannen Per Nilsson i Vallen, reste till Stockholm och lyckades utverka bättre villkor för kronans inlösen av sitt hemman. Enligt kungens brev till fogden Hans Bjugg daterat den 12 april 1583 skulle Kerstin och Per Nilsson i stället få erhålla Norrala kungsgård, som kungen alltså avsåg att konfiskera från Anders Sigfridssons barn med löfte om kompensation senare. Turerna fortsatte emellertid och den 10 mars 1584 erhöll Kerstin och Per i stället Anders Sigfridssons ansenliga hemman Stornärby (Närby nr 1), som också det togs från arvingarna. Bonden Jakob Sigfridsson i Hudik fick i och med kungens brev daterat Västerås den 3 november 1584 erhålla Norrala kungsgård i vederlag mot sitt hemman i Hudik.[40] Möjligen hade kungen ett tag tänkt sig att Norrala kungsgård skulle tillgodose både Kerstin Sigfridsdotter och Jakob Sigfridsson. Huruvida Jakob var befryndad med Anders Sigfridsson och Kerstin Sigfridsdotter är inte känt men väl inte uteslutet.

Norralaprosten Anders Forsslöf nämner också Jakob Sigfridsson i sin redogörelse för Kungsgårdens äldre historia:

”Denne Jacob Siffridson hade med sin hustru 2.ne döttrar, den ene het Sigrid och blef gift på Kungsgården, hafvandes sin man från Söderala och Sigstad by [dvs. Siggesta], vid namn Olof Jonson, den andre dottren gaf sig at blifva en Nunna i Vadstena Kloster, som sedan kom till Dantsig och blef der död. Bemälte Olof Jonson hade ibland andre barn, en son benæmd Jacob Olofson, hvilken fått till hustru S. Kyrkoherden i Hambrunge H.r Lars Emporagris dotter Margareta, hvars första son var Lars Norelius.”[41]

Den ovannämnde Lars (Laurentius Jacobi) Norelius (f. 1632, d. 1707) anger själv i en odaterad skrivelse, troligen från 1690-talet och antagligen i samband med reduktionen, att Jakob Sigfridsson, som 1584 fått Kungsgården i utbyte mot sitt hemman i Hudik, var hans faders morfar. På aktstycket har någon påtecknat släktledningen: ”Jacob Sigfridson – dottren gift med Olof Larson – desz Son Jacob Olofson – Laurentius Jacobi Norelius”.[42] Med undantag av att Jakob Sigfridssons måg hette Olof Jonsson är släktledningen korrekt.

Jakob Sigfridsson skrivs som bonde på Kungsgården 1584–1586. Åren 1587–1595 förestås Kungsgården av en Erik Persson, kanske landbo, innan det 1596 övertas av Jakobs måg Olof Jonsson. ”Oluff ionsson i Kongzgårde” uppges 1597 vara knekt med hemmansfrihet. Han var en kort tid, 1614, länsman i Norrala pastorat.[43] och levde ännu 1630, då han nämns bland gamla och förlamade. Vad beträffar Anders Forsslöfs uppgift om att Jakob Sigfridsson skulle haft en dotter som blivit katolsk nunna, bekräftas det av längden över enskilda besvär vid riksdagen 1612: ”Oluf Jonsson i gamble konungsgården i Norala begärer underdånligen af K. M:t, at honom måtte blifwa efterlåtit at igenlöösa sijn hustrus systers deel i hemmanet, hwilken deel blef wederkändz under Cronan, sedan hoon drogh af landet, ifrån Wadstena clöster och til ett clöster i Dantzik; begärer ödmiukeligen, at han måtte få thet beholla och göra skatt och skuld deraf.”[44] Bakgrunden till detta är att enligt Norrköpings beslut 1604 skulle gods tillhörigt personer som avfallit till papismen förverkas och tillfalla kronan. Hemmanet är i jordeboken 1623 skattlagt till 16 öresland, vilket innebär att det motsvarade ett kameralt fullgärdeshemman eller mantal – och att det var ett av de större hemmanen i socknen.[45] Att familjen var relativt burgen framgår av att man på 1620-talet hade en av de större kreatursbesättningarna i socknen.[46]

Olof Jonssons son[47] Jakob Olsson övertog hemmanet omkring 1628[48] och var liksom fadern länsman i pastoratet; han anges av sonen Lars Norelius ha begravts den 12 juli 1660.[49] Jakob Olsson i Kungsgården hade ett eget signet med initialerna I O ovanför en sköld innehållande ett bomärke.[50] Han anges 1630 vara ”Pijpeslaghare” under Söderhamns gevärsfaktori[51] och har antagligen använt ett borrhus vid Norralaån vid Kungsgården för detta värv.[52] Hans änka Margareta Larsdotter lever ännu 1680 då hon beskriver sig själv som ”en gammal gumma om mina 70. åhr, som nu här effter i min höga ålder mehr och mehr Skiötzel behöfr för kraffternes aftagande”.[53] Vad gäller Anders Forsslöfs uppgift att hon skulle ha varit kyrkoherdedotter från Hamrånge socken kan man notera att Jakob Olssons ej namngivna änka i en inlaga till Svea hovrätt den 6 november 1682 anges vara gift till Kungsgården från just Hamrånge i Gästrikland.[54]

Medan den äldre sonen, Lars, sattes att läsa till präst (redan som komminister i Gävle kallas han med tillnamnet Norelius, taget efter namnet på hemsocknen), övertogs Kungsgården av den yngre sonen Jakob Jakobsson. Han anges 1673 vara såväl postbonde som gästgivare och länsman.[55] Länsman Jakob Jakobsson avled omkring 1675.[56] 1679 är hans änka Brita Andersdotter omgift med Johan Olsson, som då skrivs för hemmanet.[57] Den 6 november 1682 skriver herr Lars Norelius om Kungsgården att Johan Olsson, som nu besitter hemmanet, är ”til des förestående heel odugelig (...) och för den orsaak skull i wåhr det affträda måste”.[58] 1684 rymmer emellertid Johan Olsson - som då tituleras f.d. länsman - i Kungsgården från hus och hem med en bonddotter från Nygården.[59]

Jakob Jakobssons äldre bror, Lars (Laurentius Jacobi) Norelius, var vid denna tid kyrkoherde i Norrala. 1680 begärde han att få inlösa hela hemmanet Kungsgården med hänvisning till sin arvsrätt och att han löst in andra familjemedlemmars arvsandelar i hemmanet. En flerårig process inleddes med svågern och länsmannen Lars Persson Schiarling i Bollnäs som motpart; denne var målsman för Jakob Jakobssons omyndiga barn. Lars Persson Schiarlings argumentation gick bl.a. ut på att att länsmansämbetet i socknen vid denna tid blivit så sammankopplat med Kungsgården att hemmanet inte kunde ägas av en präst. Enligt hovrättens domslut 1683 skulle hemmanet delas lika mellan kyrkoherden och Jakob Jakobssons omyndiga barn.[60] Delningen verkställdes den 24–26 september 1683.[61] En karta över de två hemmanens ägor finns bevarad från 1692, där det framgår att herr Lars Norelius byggt sin egen gård, tydligen trebyggd, direkt invid fädernehemmanet. Något eller några av husen på gården har troligen hämtats från det ursprungliga hemmanet.[62] Norelius’ hemman får i början av 1700-talet jordeboksnummer 1, medan den andra delen, där det ursprungliga hemmanet låg, får nummer 2.[63]

Kungsgården nr 1

Lars Norelius avled den 4 april 1707.[64] Han uppges ha varit en av de få präster i Hälsingland som aktivt motarbetade trolldomshysterin och de omfattande häxprocesserna i landskapet åren 1673–1674.[65] Hans änka Kristina Gestrinia, dotter till Samuel Gestrinius, en tidigare kyrkoherde i Norrala och Trönö, bodde åtminstone tidvis på gården i Kungsgården efter makens död. Hon levde ännu 1740 i Norrala och sägs då vara 94 år gammal.[66] Följande uppgifter är hämtade från kyrkböckerna för Norrala, om inget annat anges:[67]

Dottern Kristina Larsdotter Norelia gifte sig den 1 januari 1693 med Johan Lindbom, arrendator på Långvinds bruk i Enångers socken och född 1656 i Lindesbergs socken i Västmanland. Paret var bosatta på Kungsgårdshemmanet; inspektor Lindbom avled den 26 maj 1745. Dottern Kristina Margareta Lindbom (d. 1749) och hennes make, fänriken Carl David Engelbrecht (1705–1780), övertog hemmanet; Carl David Engelbrecht var antagligen av tysk härkomst och är tidigast belagd 1733 i Mo socken i Hälsingland.[68] Systern Anna Brita Lindbom (1713–1789) gifte sig med trädgårdsmästaren Lars Nordenlöf/Nordlöf (ca 1714–1784); paret bosatte sig på mark tillhörig hennes fädernehemman. 1795 anges hemmanet bestå av två delar: nr 1 (brukat av en landbonde) och nr sub 1, brukat av Lars Andersson Enqvist (f. 1756 i Enångers socken, d. 1819). Lars var gift med Sara Brita Engelbrecht, dotter till fänriken Engelbrecht. En annan dotter, Anna Dorotea Engelbrecht, gifte sig med korpralen Lars Bröms (f. 1729 i Vik i Järvsö socken, d. 1806 i Kungsgården), som blev bonde på nr 1, liksom deras son och sonson.

Kungsgården nr 2

Den finske studenten C. E. Bladhs teckning av gravhögen, Vasamonumentet och gästgiveriet i Kungsgården från 1809. I bakgrunden skymtar en resenär från kustlandsvägen. Gästgiveriet - Kungsgården nr 2 - var troligen platsen för den ursprungliga kungsgården. Ett tack till Sigvard Bodin, Norrala, som skannat bilden.

Efter klyvningen av Kungsgården 1683 övertar så småningom Jakob Jakobssons son Lars Jakobsson (ca 1667–1697) Kungsgården nr 2. Dennes dotter Brita Larsdotter (1686–1729) gifte sig med Hans Hansson (ca 1680–1733) från Gynnberg nr 1 i Trönö socken, vilken blev bonde på hemmanet. Sonen Lars Hansson (1713–1775) övertog gården och återupptog den gästgivarrörelse hans morfars far Jakob Jakobsson bedrivit i Kungsgården. Från Lars Hansson härstammar släkten Norell från Norrala.[69] Sonen Hans Larsson Norell (1734–1798) var bonde och gästgivare på hemmanet och dessutom sockenskrivare; familjen tillhör vid denna tid det översta sociala skiktet i socknen. Barnen fick god utbildning och sonen Sven Norell (1769–1844) blev kyrkoherde och prost i Norrala. En annan son, Hans Norell (1771–1823) var handelsbokhållare och likaså gästgivare på Kungsgården nr 2. Generationen därefter sker en del utbrytningar av små ägor ur hemmanet; vid 1800-talets slut brukas flera av dem av Norell-ättlingar. Hans Norells dotter Katarina Andrietta (1816–1884) gifte sig med den norralafödde Jakob Forssell (1810–1881) och de övertog Kungsgården nr 2. Jakob Forssell tituleras klockare, skollärare och sockenskrivare. Gästgiveriverksamheten bedrevs till 1800-talets mitt.

Den ursprungliga Norrala kungsgård låg där nu Kungsgårdens Gästgifveri ligger. Gården och Vasamonumentet finns litografiskt avbildad i den ovannämnde C. E. Bladhs bok Minnen från Finska kriget, åren 1808–1809 (Stockholm 1849). Teckningen gjordes av Bladh, då finsk student, under hans vistelse på gästgivargården i Kungsgården under sex dagar i januari 1809. Gästgiveriet förestods vid den tiden av Hans Norell och hans hustru Brita Lona Hillberg. Bladh uttrycker det som att det var en oas i öknen: endast här bjöds på rena sängkläder, rummen var varma och hustrun utmärkt kunnig i matlagning.[70] De nuvarande man- och ekonomibyggnaderna är från 1800-talet.[71] Iréne Enström (f. Persson), som med sin make Thomas Enström sedan 1999 driver gästgiveriet, härstammar i fjortonde led från Jakob Sigfridsson 1584:

Iréne Enström (f. 1954) < Elis Persson (1917–1994) < Petrus Persson (1884–1973) < Eudora Forssell (f. 1859) < Katarina Andrietta Norell (1816–1884) < Hans Norell (1771–1823) < Hans Larsson Norell (1734–1798) < Lars Hansson (1713–1775) < Brita Larsdotter (1686–1729) < Lars Jakobsson (ca 1667–1697) < Jakob Jakobsson (d. före 1680) < Jakob Olsson (d. 1660) < N.N. Jakobsdotter < Jakob Sigfridsson.

Kungsgården som Norralas nav i nyare tid

Den rika tillgången på vattenkraft genom Norralaån som rinner genom Kungsgården ledde till att trettiotal vattendrivna verk kom att anläggas där genom tiderna. Det centrala läget vid landsvägen som förband Norrland med södra Sverige och gästgiverirörelserna innebar att Kungsgården från 1800-talets andra del alltmer kom att bli socknens centrum. Lokalhistorikern Sigvard Bodin sammanfattar:

”Kungsgårdens centrala läge medförde etablering av lanthandlare, konsumtionsförening, kaféer, garveri, trävarurörelse, bageri och bryggeri. Hit förlades poststation, telefonväxel, skolor, brandstation, järnvägsstation och ålderdomshem. I dag har Norrala Missions-församling verksamhet i eget missionshus. Norrala Hembygdsförening äger och driver Norins smedja, ett åttkantigt spruthus med hästdragen manuell brandspruta och Hillmans kvarn.”[72]

Här bedrev Georg Stjärnbrink (född i gästgivargården 1897, d. 1953) på 1930-talet Kungsgårdens Jästpulverfabrik så framgångsrikt att han blev hovleverantör av bakpulvret Kungsgårdens Jästmjöl.

Äldre uppfattningar om Norrala kungsgård

Tidiga svenska historiker, från Ericus Olai[73] och framåt, menade att alla norrländska landskap (med undantag för Jämtland och Härjedalen) utgjort ett enda kungadöme Hälsingland. Som grund för antagandet om ett forntida kungarike Hälsingland låg bl.a. den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus' påstående att Hälsingland styrts av en egen kung vid tiden för Kristi födelse.[74] Till det bidrog att hela det område som nu utgörs av Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten på 1300-talet ibland som helhet betecknas Hälsingland eller Storhälsingland (Helsingia Major).[75] Någon speciell plats eller kungsgård där dessa mytiska kungar skulle ha regerat pekas emellertid inte ut av någon av dessa tidiga skribenter och det framgår inte om och i så fall hur man tolkade förekomsten av kungsgårdar i Norrland. Olaus Magnus har emellertid ritat in ”Domus regia” (ordagrant ”kunglig boning”) i ”Norala” som den enda kungsgården i Norrland på sin berömda karta från 1539. Om Hälsingland noterar han intill: ”Olim regnum Helsingia Regio populosissima”, dvs. ”i forna tider kungariket Hälsingland, ett mycket folkrikt område”.[76]

Den månglärde Johan Thomasson Bure (1568–1652) hävdade att det egentliga Hälsingland inom kungariket Hälsingland varit indelat i tre ”länder”: ”Ålörland” (dvs. Alir), ”Sunnanhede” (Sunded) och ”Nordstig”. Eftersom denna indelning resulterade i Sunded som den mellersta delen av landskapet, antog han att de första hälsingska kungarna – från vilka han själv trodde sig stamma genom sin egen mödernesläkt, den s.k. Bureätten – haft sitt säte i just Sunded. Därifrån skulle de, under det ökande trycket från de fientliga sveakungarna, sedermera ha flyttat och tagit sin boning i Sköns och Selångers socknar i Medelpad, vilket skulle framgå av förekomsten av en kungsgård i den sistnämnda socknen. Utifrån en lokal tradition om att Sköns kyrka tidigare varit ett slott spekulerade han om att hälsingekungarna slutligen byggt sig detta slott i Skön. Johan Bure gör alltså en viss koppling mellan de mytiska hälsingekungarna och förekomsten av medeltida kungsgårdar i Norrland. [77] Tanken på ett forntida, hälsingskt kungadöme som sträckt sig över större delen av norra Sverige återkommer naturligt nog också i de tidigaste utläggningarna av skribenter med anknytning till Hälsingland: Petrus Nerbelius 1636,[78] Daniel Djurberg 1708[79] och Lars Elfvik (Älfwik) 1711.[80]

Nerbelius kallar det medeltida Alir, den sydligaste delen av det egentliga Hälsingland, för ”Sunnerstig” utifrån en felaktig läsning av namnet på Norrala kungsgård i Hälsingelagen som ”Sunnarsti” eller Södra stigen, som en parallell till Norrstigen, som omtalas i samma avsnitt.

Rudbeckianen Olof Broman (d. 1750) utgick från att den administrativa indelning av det egentliga Hälsingland som nämns i Hälsingelagen återgår på en förkristen indelning av mer eller mindre självständiga områden, ett ur arkeologisk synpunkt faktiskt mycket rimligt antagande. Han benämner dessa områden som fylken eller furstendömen. Som andra skribenter vid denna tid räknar han dock ”Nordanstig” som ett eget fylke i nordligaste Hälsingland. Förekomsten av storhögar invid Hälsinglands kungsgårdar föranledde honom att dra slutsatsen att dessa varit säte för de småkungar (fylkeskungar) han antog måste ha funnits i respektive fylke: ”tå FylkesKungarna hade theras besynerliga Säten uti hwarthera delen, nämligen Ala Kungen, uti Norala Sockn, på then thär i dag än nämda Kungsgården”. ”Sundhede Kungen” var däremot enligt Broman bosatt på kungsgården i Högs socken och ”Nordanstigs Kungen” på kungsgården i Jättendals socken.[81]

Bromans lärjunge Sven Baelter anger likaså i den första delen i sin på latin avfattade magisterdissertation från 1735 att ”Norala Kongsgârd” var ”regia sedes” (dvs. kungligt säte) för Ala eller Alora, den södra delen av Hälsingland. Han beklagar att bristen på källor gör att det inte är möjligt att namnge vad kungarna där personligen hetat, men återger Bromans rudbeckianskt inspirerade etymologier om att de kallats ”Glysingar, Ulfar, Aser, Sigger, Bolder, Gudmunder, Carlar, Alsar & Halsar”.[82]

Erik Brunnelius bygger också enligt egen utsago på uppgifter av Broman när han 1747 om hälsingarnas apostel, sankt Staffan, skriver att varje område i Hälsingland hade egna småkungar, ”Fylkeskonungar”, vilka alla var underordnade Uppsalakungen. Det kungliga sätet i Alir låg i Norrala socken, vilket framgår av namnet ”Norala Kungsgård”, medan områdets tempel låg i annexförsamlingen Trönö.[83]

Johan David Flintenberg, som med sitt hyperkritiska sinnelag tidigt gick på tvärs emot vedertagna uppfattningar, förkastade emellertid Bromans och dennes efterföljares uppfattning att Norrala kungsgård skulle ha varit säte för en fylkeskonung. I den andra delen av sin latinska magisterdissertation (Uppsala 1785), s. 28 f, kommenterar han (i översättning):

”Först att undersökas är den by som i folkmun kallas Kungsgården, ett namn som tros syfta på ett kungligt säte. Ty utöver det hälsingska kungarike, som enligt Ericus Olai omfattade samtliga norrländska regioner, ska detta landskap i forna dagar ha varit uppdelat i tre kungariken, var och en med sina egna kungar; så tillstår de flesta av våra historiker så gott som enstämmigt g). Men även om man från debatten utesluter frågan om hur många delar Hälsingland förr bestått av, skulle dessa med sådana synnerligen inskränkta gränser inte ha kunnat tillåta särskilt många invånare i äldre tid. Man kan därför betvivla att varje del gått under beteckningen kungarike. Jag tror nog att en noggrannare prövning skulle röja ursprunget till dessa namn med högre trovärdighet, eftersom de i medeltida handlingar kallas menigheter [”communitates”], vilka var och en sägs vara utrustad med eget sigill h). Så efter att ha avfärdat denna saga bör andra skäl till byns namn undersökas. Eftersom det sannolikt är denna kungsgård som åsyftas med det Sunnarsti Höghär som i hälsingelagens kungabalk räknas upp bland andra hemman som var tilldelade kungen och som i ett dokument från 1343 kallas Södra Högen i), tror jag inte att vi behöver några ytterligare bevis: Det råder inget tvivel om att denna by tillhört kronan och av detta fått sitt namn k).”[84]

Lantmätaren och historieskrivaren P. H. Widmark vidhåller 1860 den äldre uppfattningen att det funnits fylkeskungar i Hälsingland, vilka lytt under sveakungens välde. Widmark utgår från att de norrländska kungsgårdarna – och bland dem nämner han Norrala kungsgård – anlagts i samband med landsdelens tidigaste befolkande till kungens tjänst och offrens underhåll och kanske också fungerat som säten för landets hövdingar och styresmän.[85]

En lokal tradition från 1700-talet

Norralaprosten Anders Forsslöf nedtecknade senast 1784 en lokal tradition om Norrala kungsgård:

”Relation angående Kungsgården i Norala Socken.
Det voro tvänne bröder, den ene bodde på en gård i Ringa by, och den andra på ett Hemman näst västan före [dvs. det hemman som sedermera blev Norrala kungsgård], om dess Gårds namn vet ingen. På Skogen söder om desse gårdar äro belägne tvenne Sjöar, af hvilka den östre nu kallas Ringa Sjöen, och den væstra Kungsgårds Sjön. Den brodren som bodde i Ringa, hade sitt fiske i dess Sjö, och den andra rådde om Kungsgårds-Sjön och dertill med halfva Ringa Sjön, af den delen som är vid vid væstra Landet. Emellan dessa Sjöar rinner en bæck Væsterut, som sæges den tiden om Våren varit besynnerligen mycket fiskrik. Öfver samma bæck går Landsvægen med bro, under hvilken de lagt sina Mjärdar, och fått ymnigt fiske. När den som i Væstergården bodde, begynte afundas med sin bror i Ringa, at han fiskade i samma bæck, förtröt han det så hårdt, at han lade sig vid bæcken i försåt för honom och med en pil skjöt honom ihjæl, när han om morgonen kom at se efter sin fiske-vohn. Til et monument af et sådant dråp der skedde, ligger straxt norr om samma bäcke-bro, vid pass ½ stenskaft, en liten blå häll af pipsten i qvadrat, nedergrafven midt i Landsvægen jämt med jorden, hvaruti är uthuggit detta märket: [Därunder är ett armborst inritat.] När brödermördaren [!] för sin missgärning blef fastagen, värkade han sig lös, och kom till rymnings öfver åt Norr. Blef derföre hans Gård med dess Jord och Ägor Konungenom tillhörig.”[86]

Som historisk källa har legenden knappast något värde. Den har väl närmast kommit till för att förklara förekomsten av en kungsgård i socknen och det faktum att Kungsgården ännu 1692 hade gemensamt fiskevatten med Ringa. Skulle den återgå på en historisk händelse pekar den snarast på att kungsgården inte tillkommit före 1300-talet, med tanke på att kronan innan dess knappast hade det reella bemyndigandet att konfiskera gods i Hälsingland. Rent geografiskt låg kungsgården omkring 400 meter väster om den övriga och ännu på 1690-talet täta bebyggelsen i byn Ringa, vilket är en stark indikation på att den inte ursprungligen varit en del av denna by.

Externa länkar

Källor och noter

  1. ↑ Medeltidsarkeologen Leif Grundberg påpekar i sin avhandling från 2006 att antikvarien Jan Lundell ”ifrågasatt lokaliseringen till Jättendal i Norrstig på olika grunder. Han menar att den vägsträcka som betecknas Norrstigen började först norr om Ljungan och har föreslagit att 'Hög på Norrstigen' snarare har legat vid Kvissle/Nolby i Njurunda.” [Grundberg, Leif: Medeltid i centrum : Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer, Umeå 2006, s. 194. Utg. Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet. ISBN 91-7264-202-5.] Ifrågasättandet har gjorts muntligt och har ännu inte presenterats med en fördjupad argumentation i skrift.
  2. ↑ Grundberg, Leif: ”Kungens gård i Bjärtrå”, i Stora Ådalen : kulturmiljön och dess glömda förflutna : Styreholmsprojektet - en monografi (red. Gunnel Boström, Leif Grundberg, Tommy Puktörne), Härnösand 2005, s. 428ff. Utg. Länsmuseet Norrland, Arkiv för norrländsk hembygdsforskning XXVII. Grundberg kan övertygande belägga att det svårtolkade ”Kutby” i Hälsingelagens uppräkning av Uppsala öd legat vid Kungsgården i Bjärtrå socken i Ångermanland.
  3. ↑ Wessen, Elias, & Holmbäck, Åke: Svenska landskapslagar. Ser. 3, Södermannalagen och Hälsingelagen, Stockholm 1940, s. 293, 301.
  4. ↑ Brink, Stefan: Sockenbildning och sockennamn : studier i äldre territoriell indelning i Norden, Uppsala 1990, s. 312. Utg. Gustav Adolfs akad. ISBN 91-85352-17-9.
  5. ↑ Mogren, Mats: Faxeholm i maktens landskap : en historisk arkeologi, Stockholm 2000, s. 133. Utg. Lunds universitet. ISBN 91-22-01890-5.
  6. ↑ Identifieringen av Medelpad som den förmodade nordligaste tredingen Nordanstig gjordes tidigast av Blomkvist 1986 [Blomkvist, Nils: ”Bondelunk och utmarksdynamik : samhällsutveckling i Medelpad och Ångermanland före 1600”, i Ångermanland Medelpad, Härnösand 1986, s. 59. Utg. Ångermanlands och Medelpads hembygdsförbund. ISSN 0283-5878], och den har fått visst gensvar hos medeltidsarkeologerna Mats Mogren och Leif Grundberg (2006, s. 194). Redan den sällsamt källkritiske Johan David Flintenberg (sedermera riksantikvarie) konstaterar emellertid 1784 i första delen av sin magisteravhandling om södra Hälsinglands historia, efter en genomgång av de bevarade medeltida diplomen, att det endast är Alir och Sunded som nämns som egna menigheter i Hälsingland, inte Nordanstig: ”Non deerunt, qui mirentur, quod neutris his actis nominetur Nordanstig; neque mihi nomen istud, nisi duobus in diplomatibus, reperire contigit, & id quidem ita, ut, an pars esset Helsingiæ, nedum quibus contineretur terminis, nullo modo erui potuerit.” [Flintenberg, Johan David: Dissertatio historica de territorio australi Helsingiæ, cujus partem priorem, ... Præside mag. Erico M.Fant, ... Publico examini offert Johannes David Flintenberg, Helsingus. In audit. Gust. maj. d. 7 April. 1784 (preses Erik Fant), d. 1, Uppsala 1784, s. 18] I Urban Sikeborgs översättning: ”Det saknas inte dem som förundras över att ingen av dessa handlingar namnger Nordanstig; jag har inte heller lyckats återfinna detta namn annat än i två diplom. Det har därför inte varit möjligt att utröna om det verkligen varit en del av Hälsingland, än mindre ange vilka gränser det skulle ha haft.” [Sikeborg, Urban: ”Johan David Flintenbergs beskrivning av Söderala från 1784”, ALIR-anor 2007:1, s. 9f. Utg. Forskarföreningen Alir, Söderhamn.]
  7. ↑ För en översikt över syftet och användningen av kungsgårdar och Uppsala öd under medeltiden, se Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid, d. 9, Malmö 1964, sp. 434f (uppslagsord Krongods), sp. 513-515 (uppslagsord Kungsgård). Red. Ingvar Andersson & John Granlund.
  8. ↑ Grundberg 2005, s. 428 ff; Grundberg 2006, s. 193 ff. – Den gamla landsvägen mellan Söderala och Norrala socknar, vid vars sträckning Norrala kungsgård kom att anläggas, förenade de båda centralbygderna sedan förhistorisk tid. Landsvägen, som är den enda vägsträcka i Hälsingland som bevarar den ursprungliga sträckningen av den norrländska Norrstigen, har kvar sin ålderdomliga karaktär och följer landskapet på ett typiskt sett. Två milstolpar från 1785 står kvar längs vägen. [Sundberg, Margaretha, & Gagge, Ann Christin: Historiska vägar : Alternativa färdvägar genom Gävleborgs län (utg. av Länsstyrelsen Gävleborg & Vägverket Region Mitt, Gävle 2000, ISSN 0284-5954), s. 45]
  9. ↑ Flera forskare har ifrågasatt rimligheten i den tidigare gängse uppfattningen om ett kronologiskt samband mellan järnåldersgravar och högmedeltida bebyggelse, bland dem antikvarien vid Hälsinglands museum Jan Lundell. [Lundell, Jan: ”Storhögar i Hälsingland : ett första försök att finna en forntida indelning”, Gammal hälsingekultur 2001:3–4 (utg. Hälsinglands fornminnessällskap)]
  10. ↑ Mogren 2000, s. 169.
  11. ↑ Kyrkoherden i Skog, Abrahamus Olai, gjorde 1603 flera avskrifter av medeltida dokument som rörde Skogs sockens gränser, bland dem ett gammalt brev i Mo kyrka rörande den rörgång som rådde innan gränserna för Skogs socken utstakades under kung Magnus' tid. Detta brev anges vara utfärdat på ett ting vid Södra Högen 1343 och inleds: ”Alle the thetta breff see eller höra läsas helser jagh jons ingemarson allom venligen, at jagh jons Diechn embetes man i Helsingelan bekennes migh på almenna tinge i Södra Högen stadde vore (...)”. Medeltidshistorikern Jan Liedgren har antagit att den i flera avseenden problematiska avskriften, med sin dubbla inledning, är en översättning av en latinsk text. Den omnämnde Jöns Ingemarsson förekommer i samband med Norrland inte efter 1331. ”Tänkbart är, att den här diskuterade avskriften går tillbaka på en vidimation eller bekräftelse från 1343 av Jöns Ingemarssons odaterade brev”. [Liedgren, Jan: Medeltidsbreven från Skog / utgivna med kommentarer av Jan Liedgren”, Skog 1944, s. 249, 263 (utg. Holmsvedens intresseförening).]
  12. ↑ Broman, Olof J.: Olof Joh. Bromans Glysisvallur : och öfriga skrifter rörande Helsingland, d. 1, Uppsala 1911–1949, s. 306. Red. Karl A. Haegermarck & Anders Grape; utg. Gestrike-Helsinge nation i Uppsala.
  13. ↑ Lundell, s. 24, 30, 58f.
  14. ↑ Isaias Altberg redogör 1763 för ”märkvärdigheter” i Norrala och nämner då först ”Kungsgårdshögen, der Konung Gustaf Ersson stod och öf(we)rtalte Hällsingarna at gå med Dahlkarlen emot Kong Christiern”. [N. R. Brocmans samlingar från resan till Hälsingland 1763, signum M 133, Kungliga Biblioteket]
  15. ↑ Antikvariskt-Topografiska Arkivet (ATA), mappen ”Norrala socken (allmänt)”, Stockholm.
  16. ↑ Bladh, Carl Edvard: Minnen från finska kriget. Stockholm 1849.
  17. ↑ Lundell 2001, s. 49
  18. ↑ Mogren 2000, s. 110, 114f.
  19. ↑ Mogren 2000, s. 170.
  20. ↑ Ann Catherine Bonnier ställer sig skeptisk till tidigare forskares uppfattning att Norrala kyrka byggdes redan på 1100-talet som den första stenkyrkan i Hälsingland och ser den snarare som tillkommen under tidigt 1200-tal (”före 1200-talets mitt”) utifrån en konsthistorisk datering av kyrkans dopfunt och romanska krucifix. Däremot delar hon med andra uppfattningen att kyrkorna i Söderala, Hälsingtuna och Norrala varit de tidigaste stenkyrkorna i landskapet. [Bonnier, Ann Catherine: ”Medeltidskyrkornas vittnesbörd”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 27, Uppsala 1994, s. 118. Utg. Föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift. ISSN 0349-2834.]
  21. ↑ Brink 1990, s. 369.
  22. ↑ Bonnier 1994, s. 113.
  23. ↑ I Norrala pastorat var under 1500- och 1600-talen nästan samtliga av de länsmän som kan beläggas i skattelängder, fogderäkenskaper och domböcker bosatta i Norrala kungsgårds omedelbara närhet. [Uppgift av Norralaforskaren Urban Sikeborg, Sollentuna, november 2008] Det hade förstås en praktisk betydelse, eftersom de viktigaste vägarna löpte förbi just där, men möjligen återspeglar det en äldre tradition kopplat till tingsplatsen och kungsgården.
  24. ↑ Mogren 2000, s. 169.
  25. ↑ Original på pergament i Mecklenburgisches Landeshauptarchiv, Schwerin. Brevet saknar årtal men kan tidsbestämmas till tiden 1371–1373. Brevet är tryckt i Svenskt diplomatarium under beteckningen DS 9073 och dessutom publicerat i PDF-format på följande nätadress: http://fmpro.ra.se/ra/medeltid/pdf/10343.pdf. Som avsändare anges ”tota communitas Helsingonia” – alltså ”hela Hälsinglands menighet” – men här inbegrips också Medelpad och Ångermanland, vars landskapssigill är vidhängda.
  26. ↑ Mogren 2000, s. 170–187, 278-280.
  27. ↑ Kronans fogderäkenskaper från Hälsingland från Vasatiden innehåller många exempel på att uppbörden fraktats till sjöss. Här kan nämnas bonden Jon Månsson i Haga invid Vågbro, som enligt sitt intyg daterat den 30 januari 1580 varit sjöman på det skepp som fraktat årliga räntan från Hälsingland. [Hälsinglands handlingar 1579:1:2, Riksarkivet] Samme Jon Månsson intygar 1604 att han varit styrman då knektarna förts från Hälsingland till Stockholm. [D:o 1604:7:2]
  28. ↑ Mogren 2000, s. 167f.
  29. ↑ Riksarkivets pappersbrev (deposition från VHAA), dat. Kungsgården 1531 26/1. Den Mårten som här avses var bonde på det hemman i Fors som på 1600-talet får namnet Nygården. [Sikeborg, Urban: ”Anders Sigfridsson (Rålamb) och hans släktkrets i Hälsingland”, Släkt och Hävd 1992:3–4 (utg. Genealogiska Föreningen), s. 185] Vid senare skiften flyttas hemmanet åt Trönö socken till; av J. Werwings karta från 1699 (se ovan) framgår emellertid att Nygården då ännu låg vid Norralaån och landsvägen, bara ett stenkast från Kungsgården.
  30. ↑ Sikeborg, Urban: ”Fogden Lasse Olsson ('Björnram') och hans ättlingar i Hälsingland”, Släktforskarnas årsbok 1997, Stockholm, s. 91. Utg. Sveriges släktforskarförbund.
  31. ↑ Swart, Peder: Konung Gustaf Is krönika . med inledning och ordförklaringar utgifven av Nils Edén, Stockholm 1912, s. 18.
  32. ↑ Tegel, Erik Jöransson: Then stoormechtige, höghborne furstes och christelighe Herres, Her Gustaffs, fordom Sveriges, Göthes, och Wendes konungs etc. historia... / korteligen och sanfärdheligen sammandragen och beskreffuen aff Erich Jörensson, Stockholm 1622, s. 17f.
  33. ↑ Flintenbergska samlingen, C:301, vol. 8 (underlag till beskrivning av Norrala socken), Härnösands landsarkiv.
  34. ↑ Kungl. brev daterat Åbo den 16 juni 1556; avskrift i Hälsinglands handlingar 1557:17:4, Riksarkivet.
  35. ↑ Sikeborg 1997.
  36. ↑ Sikeborg 1992, s. 171ff. Vid köpet av Kungsgården använde Anders Sigfridssons svärfaderns gods i Umeå som kronan behållit. Bakgrunden till detta ligger enligt Sikeborg sannolikt i det faktum att Lasse Olsson varit gift två gånger. Anders Sigfridsson har tydligen efter svärmodern Anna Larsdotters (Grubb) död tack vare sina förbindelser vid hovet lyckats utverka att hennes arvsjord återbördats arvingarna; Lasse Olssons åt kronans uppdragna ägor i Umeå minskar nämligen avsevärt 1559.
  37. ↑ Hälsinglands handlingar 1560:17:1, Riksarkivet.
  38. ↑ Brudskattelängd för Hälsingland 1579, Hälsinglands handlingar 1579:1:4, Riksarkivet.
  39. ↑ Flintenbergska samlingen, C:301, vol. 8, Härnösands landsarkiv. – Olof Knutsson föddes enligt åldersuppgift i begravningsnotisen från 1694 år 1612 [Norrala C:1, ministerialbok 1674-1707, f. 36r, Härnösands landsarkiv]; hans redogörelse bör därför ha nedtecknats omkring 1690. I Olof Knutssons redogörelse har en äldre tradition om medeltidens digerdöd sammanblandats med den lokala pestepidemi, i vilken Anders Sigfridssons hustru och en dotter avled 1565.; se Sikeborg, Urban: Prästerskap i Norrala pastorat, Hälsingland, fram till 1600-talets mitt samt kyrkoherdar i Söderala pastorat 1555-1656 : personhistoriska anteckningar, Norrala 1991, s. 174f. Utg. Norrala hembygdsförening.
  40. ↑ Sikeborg 1992, s. 139f.
  41. ↑ Flintenbergska samlingen, C:301, vol. 8 (underlag till beskrivning av Norrala socken), Härnösands landsarkiv.
  42. ↑ Skrivelsen är refererad av Anders Grape i dennes kommentar till Olof Bromans genealogi över släkten Norelius. [Broman, d. 2, Uppsala 1912-1953, s. 932]
  43. ↑ Han sätter i egenskap av länsman sitt bomärke under 1614 års längd för den andra terminens taxering av Älvsborgs lösen 1613. [Älvsborgs lösen 1613, vol. 52, II, fol. 11v, Riksarkivet]
  44. ↑ Sikeborg 1990, s. 188.
  45. ↑ Jordebok för Hälsingland 1623, Hälsinglands handlingar 1623:8, p. 172, Riksarkivet.
  46. ↑ Se exempelvis boskapslängden 1626 (Boskaps- m.fl. längder, Norrland, Riksarkivet), där Olof Jonsson i ”Kongzgården” anges äga två hästar, ett föl, en tjur, tre stutar, tolv kor, fyra kvigor, fyra kalvar, tio får, åtta lamm och fyra grisar.
  47. ↑ Jakob Olofsson i Kungsgården anges uttryckligen vara son till Olof Jonsson där när de båda skrivs i mantalslängden 1623. [Roterings- och utskrivningslängd, Norrland 1621-1626, bunt 175, Krigsarkivet] Dopnamnet Jakob, i övrigt inte förekommande i Norrala socken vid denna tid, pekar för övrigt också på en nära släktskap med Jakob Sigfridsson.
  48. ↑ Mantalslängd för Norrala 1628, Roterings- och utskrivningslängder 1627-1630, Norrland 533, bunt 176, Krigsarkivet.
  49. ↑ Sikeborg, Urban: ”Stormanssläkter i Hälsingland och deras gårdar i Norrala”, Hälsingerunor 1980, s. 80f, 86. Utg. Hälsinglands hembygdskrets/Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund.
  50. ↑ Ett sigillavtryck återfinns på en handling daterat den 17 maj 1645 i gårdsarkivet för Närby nr 1, Norrala, i Långvinds bruks arkiv, Enskilda arkiv A93, 1679-1927, F3:3, Härnösands landsarkiv.
  51. ↑ I roterings- och utskrivningslängden för Norrala år 1630, Norrland 533, bunt 177, Krigsarkivet, anges: ”Desse är under faktoriet: Pijpeslaghare[:] Jacob Olufsson i Konungzgården medh sin drängh Patroons Suarfuare[;] Swen Nielsson i Fors medh sin drängh[;] Joen Swensson i Kolstadh”.
  52. ↑ Vid Norrala ting den 18 december 1644 omtalas arbeten vid borrhusdammen ”dhå dhet Nya Bohrehuusset upbygdhes uthj Nårala strömen” förlidne vinter, och då bonden Olof Eriksson i Tygsta (nr 2) i Trönö socken förolyckats när han och andra ”stodh uthj en Sandgrop att upkasta fylningh till bohrehuuss Dammen”. På förfrågan uppgavs att uppbyggandet av det nya borrhuset skett på landshövdingens befallning och att varje bonde var pliktig att göra två dagsverken därpå. Motiveringen var att ”Cronan widh denna besuärliga Krijgztijdhen sam(m)a borhehuuss behöfdhe”. [Dombok för Hälsingland 1644, ting 18 december, f. 69r-70r, Härnösands landsarkiv] Enligt en tidigare notering från den 6 december 1644 klagade man först över att en ”Jakob” - säkerligen Jakob Olsson i Kungsgården - hade drivit på allmogen att göra fler än de två befallda dagsverkena per man och att detta bidragit till dödsolyckan. [D:o, f. 159r]
  53. ↑ Sikeborg 1980, s. 89, 94.
  54. ↑ Sikeborg 1980, s. 91.
  55. ↑ Vid tinget för Norrala och Trönö socknar den 23 september 1673 förtecknas i slutet av protokollet de som åtnjuter friheter i socknen. Där upptas också ”Jacob Jacobsson i Kungsgården” med frihet för tre mantal för ”Ländsman”, ”Gästgifware” och ”Postbondhe”. [Konceptdombok för Hälsingland 1673, p. 22, Härnösands landsarkiv]
  56. ↑ I kyrkoräkenskaperna för Norrala kyrka upptas som intäkt under det räkenskapsår som löpte från den 1 maj 1675 till den sista april 1676 bl.a. ”Effter S: Ländzman Jacob Jacobsson ähr gifwit D(aler) 10:-”. Dessutom: ”Effter Lendzmans Sahl. Jacob jacobss Lilla dotter” 2 daler. [Norrala kyrkoräkenskaper 1643-1801, LI:1, Härnösands landsarkiv]
  57. ↑ Mantalslängd för Norrala 1679, Västernorrlands län, verifikationerna, band 4, f. 1613v, Riksarkivet. Johan Olsson erlägger mantalspenning för sig, sin hustru samt tre drängar och tre pigor.
  58. ↑ Sikeborg 1980, s. 92.
  59. ↑ På ett extraordinarie ting den 14 juni 1684 begär Johan Olsson i Kungsgården, som vid det tillfället tituleras ”för detta Ländzman”, att frias från hustruns anklagelser om att han haft sexuellt umgänge med bonddottern Brita Olofsdotter i Nygården medan hustrun ännu legat i barnsäng. Hustru Britas förra svärmor Margareta, ”gamble Ländzmans Änkian i Kongsgården” vittnar till hennes förmån. Eftersom Johan Olsson inte kunde överbevisas om något lägersmål, trots besvärande vittnesmål, tilläts han få återkomma nästa ting och svära sig fri. Han noteras emellertid senare samma år ha rymt med Brita Olofsdotter och lämnat Kungsgården. [Renoverad dombok för Hälsingland 1684, Gävleborg:32, f. 284v-288v, 293v, Häradsrätter, Advokatfiskalen, Svea hovrätt, Riksarkivet]
  60. ↑ De båda parternas inlagor i målet finns transkriberade och tryckta hos Sikeborg 1980.
  61. ↑ Sikeborg 1980, s. 99.
  62. ↑ Karta 21-NOA-4, Lantmäteriet. Kartan kan ses på Lantmäteriets hemsida, www.lantmateriet.se, under avdelningen Historiska kartor (november 2008).
  63. ↑ Jordeboksnumreringen utgick ursprungligen enbart från den geografiska ordning i vilken hemmanen fördes in i skattelängderna och beaktade inte vilket hemman som skulle vara äldre än något annat.
  64. ↑ Enligt en senare notering av norralaprosten Olof Nordlinder i de äldsta kyrkoräkenskaperna, signum LI:1, Norrala kyrkoarkiv, Härnösands landsarkiv.
  65. ↑ Hudiksvallsprosten Olof Broman (d. 1750) skriver om prästerskapets del i trolldomsrannsakningarna: ”Presterne the fleste, höllo med them [dvs. de som drev häxprocesserna], undantagande min Moderfader kyrkoherden i Rogstad och Ilsbo, H. Olof Albogius, och än mera Kyrkoherden i Norala och Tröno S[ockna]r H. E: [ska vara: L:] Norelius; hwilken upwisade mig en bundt med Mss.r [dvs. manuskript] af sådant farligit äfwentyr; Men som iag tå i Sochnen hos thenna mycket berömda Fadern, hade mit giöromål, at aftaga [dvs. rita av] kyrkorna, och theras märkwärdigheter här i landet, så kom iag intet at begiära sådant få til låna; Jag sökte med fljt, efter hans död, thet se få; men inge af hans Söner, ehuru wäl the Prester wore, hade någon kundskap ther om.” Bromans egen farmor var en av de som anklagades för trolldom. [Broman, a.a., d. 1, Uppsala 1911–1949, s. 794] Broman tillägger på annat ställe om Lars Norelius: ”En mycket priswärd Man, jämwäl ther af, at han [war] en ibland the bästa, som stridde emot tå illa warande Trulldomswäsende här i landet.” [A.a., d. 2, Uppsala 1912–1953, s. 550 f] – Lars Norelius motstånd var kanske betingat av att han fram till 1673, då han tillträdde Norrala pastorat samtidigt som hysterin nådde sin kulmen, varit komminister i Gävle under kyrkoherden Petrus Fontelius, som gjorde sig känd som en skarp kritiker mot det rådande trolldomsväsendet.
  66. ↑ Enligt en förteckning över personer till hög ålder komna i församlingen i slutet av ministerialboken med signum C:3 i Norrala kyrkoarkiv, Härnösands landsarkiv.
  67. ↑ För exakta källhänvisningar och ytterligare information, se nätversionen av Urban Sikeborgs databas Familjer i Norrala: http://www.genealogi.se/gedcom/files/norrala/index.php?main=inled.html (november 2008).
  68. ↑ Mantalslängd 1733, Gävleborgs län, p. 2279, Riksarkivet.
  69. ↑ Om denna släkt, se Bodin, Sigvard: ”Gästgivarsläkt blev prästsläkt”, ALIR-anor 2000:3, s. 4–7 (utg. Forskarföreningen Alir, Söderhamn) samt Andersson, Albert: "Släkten Norell från Norrala", Hälsinge-Kuriren 1980-01-26, s. 18.
  70. ↑ Bilden finns återgiven av Sigvard Bodin 2000, s. 6. Albert Andersson återger Bladhs kommentar om Kungsgården: ”Jag ämnar inte trötta läsarens uppmärksamhet med en lång beskrivning över denna besvärliga färd åt norden. Vintern var utomordentligt kall så att man i Skellefteå kunde hamka kvicksilvret. I anseende till de beständigt igensnöade vägarna, de täta kronotransporterna och våra tunga lass gick resan ovanligt långsamt. Genom ständigt besökande militärer och kurirer var gästgivargårdarna utblottade på livsmedel och under hela vägen kunde vi icke erhålla rena sängkläder, undantagandes på Norrala kungsgård. Arrendatorn därav var tillika gästgivare, hans namn var Norell och hans hustru utmärkt kunnig i matlagning, så att man här kunde erhålla den bäst anrättade måltid. Huset var förmöget och överallt röjdes välstånd. Rummen voro varma och sängarna snygga vilket allt, i motsats till de besvärligheter vi hittills uthärdat, gjorde att denna snygga gästgivargård förekom oss såsom en oas i öknen. Tvungna att invänta våra efterlämnade lass passerade vi här sex angenäma dagar. Enligt en i orten gängse folksägen skall denna gård varit säte för en av de Fylkiskonungar, som genom Ingjald Illrådes stämplingar blevo bringade om livet. På en kulle strax utanför gården står ett monument, som gör stället ännu mera märkvärdigt. Detta monument är nämligen upprest på den plats, därifrån Gustav Vasa år 1521 tilltalade Hälsinglands allmoge, samt uppmanade den att gripa till vapen mot danskarne för att befria fäderneslandet från främmande inkräktares förtryck. Stället gjorde på mig ett livligt och varaktigt intryck, emedan jag i de närvarande förhållandena, tyckte mig finna en likhet i Sveriges bedrövliga öde 1521 och Finlands 1808. Nu, liksom då, offrade fäderneslandets söner för dess rädning liv och gods; men det var ej mer någon Gustaf Eriksson, som stod i spetsen för frihetskampen.” [Andersson, Albert: "Om Norrala kungsgård och gästgivaregård 1809", Hälsingekuriren. Årtal och datum saknas på det urklipp i pärmarna med Albert Anderssons artiklar, vilka förvaras i Söderhamns stadsbiblioteks samling av hälsingelitteratur. Artikeln bör vara skriven omkring år 1980.]
  71. ↑ Svenska gods och gårdar. D. 34, Hälsingland med orsa finnmark / under redaktion av Wald. von Sydow och Sten Björkman, Uddevalla 1940, s. 1000.
  72. ↑ Sigvard Bodins beskrivning av Kungsgården på Forskarföreningen Alirs hemsida, www.alir.se (november 2008).
  73. ↑ Ericus Olai: Chronica Regni Gothorum : Textkritische Ausgabe von Ella Heuman und Jan Öberg (Stockholm 1993), Studia Latina Stockholmiensia XXXV (ISBN 91-22-01535-3), s. 33. Ericus Olai räknar där upp Hälsingland som det andra av fem kungariken som Sverige tidigare bestått av: ”Secundum regnum erat Helsingia uel Helsingonia cum regionibus in Norlandiis sibi coniunctis, que sunt Angermannia, Norrabuth, Medelpadia och Gestricia, quas regiones fluuius Älff distinguit a Suecia.” (I Urban Sikeborgs översättning: ”Det andra riket var Hälsingland med dess sammanhängande områden i Norrland, som är Ångermanland, Norrbotten [dvs. Västerbotten], Medelpad och Gästrikland, vilka regioner åtskiljs från Svealand av Dalälven.”)
  74. ↑ För en sammanfattning av vad de äldre historieskrivarna hävdat om kungariket Hälsingland, se Johan Bures utläggning i det sjätte och sjunde kapitlen i den avhandling som inleder hans släktbok från 1600-talets första hälft. (Avskrifter i handskrifterna X37, f. 15v–18r, och X36, f. 128v–130v, Uppsala Universitetsbibliotek.)
  75. ↑ Mogren 2000, s. 135ff.
  76. ↑ Kartan finns tillgänglig i digitaliserad form i Wikipedia-artikeln Olaus Magnus. Olaus Magnus' karta i Lafrieris edition 1572 finns också digitaliserad och tillgänglig på Kungliga Bibliotekets hemsida, www.kb.se (november 2008).
  77. ↑ Handskrift X37, fol. 17v–18r, 101r, Uppsala Universitetsbibliotek.
  78. ↑ Nerbelius, Petrus: De Helsingia norlandicâ præstantiss. provinciâ, Oratio. Uppsala 1636. (En översättning finns tryckt på omslaget till häfte 18 av Olof J. Bromans Glysisvallur, tryckt i Uppsala 1932.) Nerbelius talar i sin oration, som är den första självständiga beskrivningen av Hälsingland, om att Hälsingland haft egna kungar men att det också varit indelat i tre delar eller ”små-land”. Det framgår emellertid inte om han därmed ansåg att varje sådant ”små-land” också hade en egen småkung.
  79. ↑ Daniel Djurbergs ”Annotationes”, latinska anteckningar från 1708 om Hälsingland, tryckta i svensk översättning på omslaget till häfte 11 av Olof J. Bromans Glysisvallur (Uppsala 1918). Originalet förvaras i Gästrike-Hälsinge nations arkiv, Uppsala Universitetsbibliotek. Djurberg hänvisar till Johannes Magnus för uppgiften att Hälsingland haft sin egen kung.
  80. ↑ Älfwik, Lars: De Helsingia antiqua dissertatio academica, quam consensu vener. ordinis philosoph. in inclito Upsalens. lyceo, sub moderamine ... Olavi Celsii ... ad diem 18 Decemb. anni MDCCXIII. in audit. Gust. maj. publico bonorum examini modeste submittit s:æ r:æ m:tis alumnus Laurentius Älfwjk, Hels. Preses: Olof Celsius. Uppsala 1711.
  81. ↑ Broman, a.a., del 1, s. 7. Broman hävdar dessutom att norralaborna omnämns som naharvaller redan hos den romerske historieskrivaren Tacitus och att de antika mytiska gestalterna Castor och Pollux varit bosatta i denna socken. [Broman, a.a., d. 1, s. 7; d. 2, s. 677] Han skriver också om Norrala kungsgård: ”At Fylkeskungarne, uti Alora, när Hälsungaland delades i tre små Förstendömen; se Tit: II. hade här i Kungsgården N. 28; sin säten; thet är otwifwelachtigt, och än ther til witnesbörd gifwa the månge och store jordhögar som nära in wid thenna byn belägne äre; ljka som wid Kungsgårdarne uti Hög Sockn; se Cap: V [ska vara: VI]: N: 1. och Jättendal Sockn, Cap: X: N: 10. Men at kunna här framte på thessa Fylkis Kungar något wist ättartal, thet låter intet giöra sig, för the orsaker skul, som nämde äro Tit: II: §: 2. och flerestädes. Dock äro theras heders namn i gemen Skalhaker, Glysungar, Lästrykare, Alabor, Alabusar, Vargar, p. p. [dvs. ”etc.”] Mächtige Stridsmän och modige kämpar; hafwande här wid Hafsstranden, wid Lötån, Lydån; af Lyde så kallad; sina Wårdkasar, Wachtställen, at ingen fiende oförmodel. skulle them öfwerfalla; hwar ifrån the hade sina utkjk, af thet ena bärget til thet andra; v. g. ifrå Lydån til Ulfbackan, ther ifrån Ringsbärget p. p. p.” [Broman, a.a., d. 1, s. 307]
  82. ↑ Baelter, Sven: Specimen academicum, de Helsingia, cujus partem priorem, cum consensu ampliss. senat. philos in illustri academia Upsaliensi, sub præsidio ... Eliæ Frondin ... , publicæ ventilationi modeste submittit ... alumnus Sveno Bælter, Helsingus, in audit. Gustav. maj. ad diem VIII. Nov. anni MDCCXXXV. Horis solitis. Preses: Elias Frondin. Uppsala 1734, s. 27f.
  83. ↑ Brunnelius, Erik: De S. Stephano, primo Helsingorum apostolo. Preses Johan Ihre. Uppsala 1748, s. 22.
  84. ↑ Sikeborg, Urban: ”Johan David Flintenbergs beskrivning av Norrala från 1785”, ALIR-anor, 2007:3, s. 7. Utg. Forskarföreningen Alir, Söderhamn.
  85. ↑ Widmark, P. H.: Beskrivning över provinsen Hälsingland hörande till Gävleborgs län (andra uppl., Ljusdal 1945), s. 52.
  86. ↑ Flintenbergska samlingen, C:301, vol. 8 (underlag till beskrivning av Norrala socken), Härnösands landsarkiv.
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Norrala_kungsg%C3%A5rd"
Personliga verktyg