Bureätten

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Det inledande uppslaget till Johan Bures släkttavlor. (Uppsl. 25 i avskriften X37, Uppsala universitetsbibliotek)
Den första släkttavlan i Johan Bures släktbok. (Uppsl. 26 i avskriften X37, Uppsala universitetsbibliotek)

Bureätten är sedan 1600-talet en kollektiv benämning på familjer som på mans- eller kvinnolinjen härstammar från en släkt i Bure i Skellefteå, nuvarande Bureå. Avkomlingar till Bureätten kallas vanligen Bureättlingar. Vissa släktlinjer och enskilda personer har burit namnen Bure och Burman. Släkten har frambringat flera i den svenska stormaktstidens kyrko- och lärdomshistoria framstående män, däribland den månglärde Johan Bure (latiniserat Johannes Bureus), en av 1600-talets portalfigurer. Bureätten som begrepp är framför allt förknippat med den legendbildning som på ohållbara grunder utvecklats kring släktens tidigare historia utifrån Johan Bures genealogier över sin släkt från 1600-talets första år.

Innehåll

De äldsta belagda släktmedlemmarna

De äldsta i samtida källor belagda medlemmarna av denna släkt påträffas under 1500-talets första decennium: Anders Japsson (Jakobsson) av (dvs från) Bure, som nämns utan titel eller epitet i ett brev utfärdat i Skellefteå av ärkebiskop Jakob Ulfsson den 28 februari 1507. Omkring år 1508 nämns släktmedlemmen Anders Burman i Rödbäck i Umeå. Att döma av Johan Bures redovisning av sina uppgiftslämnare till släktboken har flera sins emellan avlägset befryndade personer lämnat samstämmiga uppgifter om barnen till en Anders Olofsson i Bure, som i Johan Bures släktbok upptas dels som far till Anders Burman i Rödbäck, dels som farfar till Anders Jakobsson i Bure via en i samtida källor obelagd underlagman i Västerbotten vid namn Jakob Andersson (Jakob Lagman) och dennes hustru Kälug (bördig från Grubbe i Umeå, en mäkta dejelig människa). Det kan tolkas som stöd för antagandet att också denne Anders Olofsson, från vilken de flesta uppgiftslämnarna härstammade i fjärde eller femte led, är en historisk person. [Sikeborg 1996]

Namnen Bure och Burman

Namnet Bure är med all sannolikhet härlett från bynamnet Bure i Skellefteå och finns tidigast belagt som tillnamn för en släktmedlem på 1540-talet. Det är dock först under slutet av 1500-talet som namnet Bure i de latiniserade formerna Bureus (Buraeus) börjar användas som ett egentligt släktnamn i en gren på kvinnosidan. Namnformen Burman är den tidigast belagda varianten och har liksom Bure ursprungligen använts i särskiljande syfte för personer utflyttade från Bure. Namnen Bure och Burman användes emellertid inte av de släktmedlemmar som förblev bosatta i Skellefteå.

Dottern till den ovannämnde Anders Jakobsson, Anna Andersdotter, blev gift med kyrkoherden i Skellefteå Andreas Olai, från vilken de mest bekanta personerna med namnet Bure på mödernet härstammar. Den äldsta av Andreas Olais döttrar, gift med kyrkoherden Thomas Mathiae, var mor till Johan Bure, som tydligen på 1590-talet tog namnet inspirerad av sina morbröder. En yngre dotter till Andreas Olai, gift med kyrkoherden Engelbrecht Laurentii, var mor till Anders Bureus, Jonas Bureus och Olof Bureus liksom till kyrkoherden på Gråmunkeholmen Laurentius Bureus, vilka sålunda samtliga upptog namnet efter sin mormors släkt. Även en brorson till Engelbrecht, Strängnäsbiskopen Jacobus Zebråzynthius, skrivs på sin gravsten med namnet Bureus; säkert är att hans son burit detta namn. Olof Bureus adlades 1621 och bröderna Anders och Jonas Bureus 1624 under samma namn (Bure). Deras gemensamma ätt, med nr 127 på Riddarhuset, utdog ut på manssidan 1892. Biskop Jacobus Zebråzynthius son Nils Bureus adlades 1654 med namnet Burensköld; även denna ätt är utgången.

Buregenealogins ursprung

Johan Bure företog 16001601 en omfattande resa i de norrländska landskapen för att inventera fornminnen. I samband med resan besökte han ett stort antal släktingar på mödernet, som han intervjuade om deras gemensamma ursprung från den välbärgade sälfiskaren Herse (Härse) i Bure, från vilken Johan Bure skulle härstamma i sjunde led. De omfattande släkttavlorna, som upptar allmogegenealogier i en unik omfattning för sin tid, är för 1400-talets senare del och 1500-talet mycket värdefulla.

Vid ett besök i Sköns socken i Medelpad blev emellertid Johan Bure bekant med legenden om Fale hin unge i Birsta, som skulle ha räddat en kungason, och vars medeltida gravsten fanns på Sköns kyrkogård. Johan Bure, som utgår från att alla orter som innehåller namnet Bure eller liknande en gång grundats av släktmedlemmar (vilket framgår av den avhandling om tio kapitel som han senare författar och fogar till släktboken), läser Birsta som Byrestad, dvs. Burestad, och utifrån detta placerar han Fale hin unge som släktens stamfader och far till Herse i Bure. Johan Bure försöker sätta in den vaga och opreciserade legenden i ett historiskt sammanhang och placerar in den i stridigheterna mellan Sverkerska och Erikska ätten åren runt 1200.

Johan Bure har uppenbara grandiosa föreställningar om sin släkt och vill i förlängningen se dem som ättlingar till en Tord i Byr, som omnämns på en runsten i Uppland, som han föreställde sig var ättling till de mytiska hälsingekungarna och de av antikens goter som återvänt till Gotland på 500-talet. Johan Bure går däremot inte längre tillbaka än till Fale hin unge i sin släktledning. Hans släktbok gjordes aldrig offentlig under hans livstid, men uppgifterna fick ändå mycket tidigt spridning.

Fale hin unge, Fale hin gamle och Fale Bure

Enligt Johan Bures tillrättalagda version av legenden från Skön påstås Fale hin unge under Slaget vid Älgarås 1205 ha räddat Erik, Knut Erikssons son, burit honom på sina armar till sin gård i Medelpad och sedan för större säkerhets skulle fört honom över till Norge. Jämte sin skyddsling återvände han, efter någon tids förlopp, från Norge, tog ånyo vägen över Norrland, där han uppviglade norrlänningarna mot Sverker Karlsson, och deltog slutligen i slagen vid Lena och Gestilren. Till belöning fick Fale av Erik Eriksson ett ärftligt adelskap med en krökt, väpnad arm som sköldemärke, samt i förläning Medelpad, Jämtland och halva Ångermanland. Han ska ha byggt en borg i Skön, som sedermera blev Sköns kyrka.

Efter Johan Bures död nämns tidigast hos Johannes Loccenius (1654, 1667 och 1672) en Fåle Bure eller Fale i Byrestad í samband med Erik den heliges död ett femtiotal år före en förmenta räddningen av kungasonen år 1205. Denne Fale skulle ha tågat till Uppland och som anförare för norrlänningarna ha slagit kung Eriks mördare, den danske prinsen Magnus Henriksson. Falebro (Fålebron) nära Uppsala sades ha blivit uppkallad efter anföraren, antingen därför att han där stupat eller av någon annan orsak. Såsom källa anförs Johan Bures släktbok, som dock inte nämner något om detta. Senare historieskrivare - Johannes Schefferus (1666) och Claudius Örnhielm (1689) - upprepar slentrianmässigt Loccenius uppgifter utan att anföra några belägg. Josef Thun uppger 1707 att man i ett senare försök att harmonisera konflikten antagit att denne Fale Bure varit far eller farfar till Fale hin unge, och på så sätt uppstår Fale hin gamle.

Senast 1734 hade ett tidigare okänt mellanled Herse fogats in mellan Fale hin gamle och Fale hin unge i von Schantz' adelsgenealogier, som nu förvaras på Riddarhuset. 1733 kopplar biskop Andreas Rhyzelius, själv gift med en Bureättling, ihop Fale hin gamle med en runstengenealogi av Johan Bures hand utgående från Tord i Byr, åter via ett uppdiktat mellanled Herse, i en not i en panegyrisk likpredikan. Den av eftervärlden konstant utökade och förvanskade Buregenealogin finns i sin fulla form tidigast presenterad i tryck av hälsingen Nils Casström som 1746 ventilerade en magisterdissertation i Uppsala om de båda Fale Bures välgärningar mot fäderneslandet (Dissertatio de utriusque Falonis Bure in patriam meritis). Casströms släktledning kom att föras in i Riddarhusets adelsgenealogier och därifrån in i den äldre utgåvan av Svenska adelns ättartaflor, utgiven av Gabriel Anrep. I den senare utkomna utgåvan, med Gustaf Elgenstierna som utgivare, är dessa släktled utmönstrade.

Ohållbara konstruktioner

I samtida källor finns emellertid inga uppgifter som stöder allt detta. Berättelsen om den yngre Fale innehåller för övrigt så pass många allvarliga historiska felaktigheter att dess dom redan genom dem är fälld. Historieskrivare, med Carl Gustaf Nordin och Sven Lagerbring i spetsen, har ända sedan 1700-talets andra hälft ifrågasatt dessa berättelsers äkthet. Leonard Bygdén identifierade slutligen i en artikel betitlad "Om ursprunget till den historiska myten om Fåle Bure" (publicerad i Samlaren, årg. 11, 1890) den Fale som kopplats till gravstenen (av utformningen att döma från 1300-talet) på Sköns kyrkogård med en storman Fardiaekn, som i några dokument från 1300-talets mitt kallas Fardiaekn unge. Namnet har i Medelpad sedan övergått från Fardhe till Fale. Något samband mellan denne Fardiaekn Unge i Medelpad och Johan Bures släkt i Västerbotten kan inte påvisas.

Legenden om räddningen av en kungason har flera paralleller, där ursprunget troligen kan härledas till den dramatiska bibliska berättelsen om den judiske prinsen Joas, som ensam räddades från det blodbad på prinsarna som anställdes av deras mordiska farmor, drottning Atalja, och som sedan återkom med härsmakt och återvann riket. (En parallell legend om räddningen av en kungason finns också i Norge, där de två birkebeinarna Torstein Skjevla och Skjervald Skrukka år 1205 skall ha räddat kungasonen Håkon Håkonsson undan de biskopstrogna baglerna, och fört honom upp till kung Inge i Nidaros. Det finns emellertid inga belägg för att denna händelse skulle ha varit känd i Medelpad på 1500-talet.)

Burelegendernas fortlevnad

En bidragande anledning till Buregenealogins segertåg under 1700- och 1800-talen är dels att flera av Johan Bures släktingar hade framträdande positioner inom svenskt arkivväsende och fornvård och därför hade både personligt intresse av och möjlighet att främja Buregenealogin, dels att de tidiga adlandena ledde till att närmare ett hundratal svenska adliga ätter år 1746 antingen härstammade från Bureätten på mans- eller kvinnosidan eller var ingifta i Bureätten; genom de notoriskt självförhärligande adelsgenealogierna kom Buregenealogin att få vid spridning. Genom Internet och genealogiska databaser har de felaktiga släktledningarna fått nytt liv.

Litteratur

  • Sikeborg, Urban: Johan Bures släktbok över Bureätten : Tillkomst och tillförlitlighet, Släktforskarnas årsbok 1996.
  • Sikeborg, Urban: De båda Fale Bures välgärningar mot fäderneslandet. Nils Casströms dissertation från 1746, Släktforskarnas årsbok 2008.

Externa länkar

Personliga verktyg
På andra språk